Libyen och problemet med FN

LIBYEN HÖSTEN 2010: enligt Förenta Nationerna (FN) det bästa landet i hela Afrika.¹

LIBYEN HÖSTEN 2011: en humanitär och geopolitisk katastrofzon nästan lika stort som halva EU, med 150.000 döda, en miljon flyktingar och som bombats fyra-fem decennier tillbaka i tiden. I dag styrt av terroristorganisationer med kopplingar till angloamerikanska finans- och underrättelseintressen.²

Vad var det som gick fel?

Vad som mer än något annat möjliggjorde för arton regeringar att göra sina länder till del av det NATO-ledda anfallskriget mot Libyen var faktiskt FN självt – närmare bestämt dess säkerhetsråd och FN-stadgans kapitel VII med den infamösa 42:a artikeln.³

I en FN-stadga som i sin helhet förkunnar fredliga relationer och respekt för länders innebördes förhållanden sticker artikel 42, vars i sig försiktiga formuleringar av vissa tolkas som en carte blanche för hämningslöst anfallskrig, ut som en mörbultad tumme.

Oaktat debatterna om FN resolutionen 1973 verkligen gav NATO rätten att militärt angripa ett suveränt land, eller huruvida säkerhetsrådet överhuvudtaget har rätten att deklarera krig,⁴ så är verkligheten den att hade FN-stadgan med dess kapitel 7 inte existerat så hade en majoritet av de länder som nu deltog i kriget inte gjort så.

Sverige hade varit ett av de länder som avstått.

Verkligheten är att Förenta Nationerna under lång tid varit instrumentalt i skapandet av många av de orättvisor, fattigdom och krig mänskligheten sett sedan andra världskriget.

Utan en internationell valutafond som agerat ombud för angloamerikanska finansintressen hade mycket av den fattigdom och sociala misär som i dag finns i den så kallade tredje världen inte existerat.⁵

Utan ett säkerhetsråd och en FN-stadga med ett kapitel VII hade världens stater istället haft andra referensramar för att reglera frågor som krig och fred.

En viktiga sådan referensram hade varit Kellogg-Briand-avtalet från 1928/29.⁶

Avtalet, som fortfarande är i kraft, förklarar alla krig olagliga.

I Sverige har avtalet beteckningen SÖ 1929:23, men precis som så många andra struntade den svenska regeringen, riksdagen och försvaret i det här åtagandet när de hoppade på NATO:s plundringståg ned till Nordafrika.

Detta är därför de i dag är anmälda för en rad brott i samband med kriget mot Libyen.

En värld utan FN

Hur hade världen sett ut i dag, hade mänskligheten 1945 valt en framtid utan en internationell valutafond som lägger sig i länders inre angelägenheter och expropierar och slår sönder sedan länge väl fungerande sociala strukturer?

Hur hade all den naken aggression säkerhetsrådet sedan 1945 välsignat kunnat uppstå utan det fikonlöv FN-stadgans kapitel VII erbjuder?

När det kommer till Libyen är svaret entydigt.

I Libyen begick FN det ödesdigra misstaget att vända sig mot en av sina mönstermedlemmar:⁷ det mest framgångsrika landet på planetens av utmaningar kanske mest hemsökta kontinent.

I och med kriget mot Libyen demaskerade sig FN:s säkerhetsråd ännu en gång för vad det i själva verket är: en omättlig Ouroborus som kontinuerligt förgör och omskapar det den representerar.

Var verkligen detta vad världens folk och länder skrev på när FN skapades vid andra världskrigets slut – ett av angloamerikanska intressen dominerat FN som en katalysator att införa en ny världsordning där anonyma finansoligarker styr från bakom ridån?

Mot bakgrund av den pågående ansamlingen av amerikanska och ryska kärnvapenbestyckade flottenheter i östra medelhavet (föranlett av vapenskrammlet mot Syrien och Iran) synes det brådskande att förpassa det misslyckade experimentet FN till historiens sophög och falla tillbaka på bl a Kellogg-Briand-avtalet och den mycket mer lovande uppfattningen att krig alltid är fel.