Anmälan

2011-11-04

Internationella åklagarkammaren i Stockholm

Box 70296
107 22 Stockholm

Anmälan om allvarliga brott som faller under allmänt åtal

Brotten omfattar brott mot folkrätten¹, folkmord,² terrorism,³ och finansiering av terrorism.⁴

Bakgrund

Fram till mars 2011 var Libyen en suverän, sekulär stat, vid en global jämförelse av FN rankad som ett “High Human Development”-land⁵ (HDI-ranking 53 av 194, före länder som Ryssland och Brasilien), och det land på den afrikanska kontinenten som hade kommit längst inom detta område.⁶ Så sent som den 4 januari 2011 – bara några veckor innan kriget började – applåderade flera FN-medlemmar Libyens fortsatta åtagande att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.⁷

Idag, sju månader senare, har Libyen – som en följd av beslut och åtgärder av individer inom bland annat Sveriges regering och försvarsmakt – förvandlats till en sönderbombad krigszon med upp till en miljon flyktingar⁸ och under kontroll av ett “Nationellt övergångsråd” (National Transitional Council, NTC) som är i färd med att förvandla Libyen till en teokrati reglerad av islamiska sharia-lagar.⁹

NTC-rebellernas ledning och kader domineras av tidigare och nuvarande medlemmar¹⁰ av terroriststämplade organisationer¹¹ som al-Qaida (AQ, AQI, AQIM)¹² och Libyan Islamic Fighting Group (LIFG).¹³

Rådet leds för närvarande av ett triumvirat som de facto upprätthåller den verkställande, ekonomiska och militära makten:

1. Mahmoud Jibril – universitetslektor utbildad och under flera år bosatt i USA, och vars studier handleddes av en CIA-tjänsteman stationerad vid USA:s ambassad i Teheran, Iran, när CIA iscensatte kuppen där 1953.¹⁴
2. En amerikansk ekonomiprofessor vid namn Ali Tarhouni.¹⁵
3. En senior instruktör7ledare/medlem i al-Qaeda tidigare verksam i Afghanistan och Irak men som nu agerar under namnet Bel Hadj i egenskap av både militärdiktator över Tripoli och NTC:s överbefälhavare¹⁶

Den 19 mars, två dagar efter att FN antog resolution 1973, meddelade det här NTC/al-Qaeda/LIFG rådet att man skapat en ny centralbank och ett nytt oljebolag.¹⁷ Detta är nog första gången i världshistorien en “revolution” börjar med att “rebellerna” bildar en centralbank. Det hela kastar en tung slagskugga från ännu icke identifierade internationella finansiella aktörer, över hela kriget mot Libyen.¹⁸

Kriget

Förevändningen och ramverket för Sveriges och andra länders angrepp på Libyen var FN-resolution 1973. Denna resolution gav fullmakt för bland annat ett flygförbud och åtgärder “för att skydda civila och civilt befolkade områden”. Den uteslöt “en utländsk ockupationsstyrka i alla former på någon del av Libyens territorium”.¹⁹

Verkligheten är att deltagarna i det Nato-ledda kriget redan från början kränkte resolution 1973 och att motivet inte var att skydda civila, utan ett regimskifte.

Vittnesmål av den tidigare militärbefälhavaren inom Nato, general Wesley Clarke, bekräftar att Pentagon så tidigt som 2001 fick i uppdrag att förbereda sig för krig mot Libyen²⁰ – dvs långt innan Libyen rapporterades vara ett “problem” som på något sätt var i behov av en “lösning”.

Således innehåller bakgrunden till kriget distinkta ekon av kolonialism,²¹ kryddad med den allmänna geostrategiska omdanandet av hela Mellanöstern som rivstartade efter attackerna i USA den 11 september 2001²² och som innan dess efterlystes av den amerikanska tankesmedjan Project for the New American Century (PNAC).²³

Den händelse som sägs ha utlöst Natos attack på Libyen var den libyska regeringens egna försök att återställa ordningen och skydda civila i Benghazi-området, efter att uppskattningsvis ett tusen jihadister²⁴ (al-Qaeda/LIFG) hade stormat militära förråd, där de beväpnat sig och sedan börjat skjuta sönder grannskapet och människorna som bor där.

Med tanke på den minimala storleken och undermåliga militära utbildningen hos dessa “rebeller”,²⁵ borde den framgångsrika inneslutningen och avväpningen av dessa rebeller av den libyska regeringen ha varit en given sak – om det inte hade varit för ingripanden från franska och därefter amerikanska flygstridskrafter på dessa aal-Qaida-jihadisters sida.²⁶

Sedan den 31 mars 2011 har Nato genomfört 9658 flyganfall,²⁷ med ett genomsnitt på 46–47 uppdrag per dag under 207 dagar. Vid bedömningen av allvaret i de krigsförbrytelser som redovisas här, måste dessa massiva flygbombningar kontrasteras mot verkligheten på marken.

Vilken är denna verklighet?

Redan innan FN:s resolution 1973, rapporterades Libyen sakna stridsdugligt flygvapen.²⁸ Dessutom hade Libyen till att börja med, i regionala termer mätt, inte mycket av militär att tala om.

Till exempel, vilket framgår av diagrammet nedan, medan Libyens grannländer under 2000-talets första årtionde ökade sina militära utgifter, gjorde Libyen under Qaddafi tvärtom.²⁹

Libyen under Gaddafi var i själva verket en anmärkningsvärt konstruktiv kraft i regionen – bl a i egenskap av att vara grundaren av den Afrikanska unionen.³⁰

Antalet rapporterade offer i kriget varierar kraftigt.³¹ Vad som är klart är att inblandning av de militärstyrkor från Sverige och andra länder inte bara förändrade utgången av vad som skulle ha varit en enkelt neutraliserande och avväpnande av ett lokalt upplopp signerat al-Qaeda jihadister till att bli ett fullskaligt krig med ett regimskifte (till det sämre) med dödssiffror, skadade och flyktingar i en helt annan viktklass.

Några nyckelpunkter:

• Attacken på Tripoli: Det finns rapporter om att NTC/al-Qaida/LIFG:s markattack mot Tripoli den 20 juli 2011 i själva verket var en regelrätt landsättning planerade och kontrollerad från NATO-fartyg. Attacken leddes också på marken NATO-personal.³² Det sätt på vilket de NATO-ledda rebellerna överhuvudtaget kunde röra sig på genom Tripolis gator var genom eldunderstödd från NATO:s attackhelikoptrar som rensade gatorna på civila med sina automatkanoner.³³
• Attacken på Sirte:³⁴ Samordnad med Natos massiva bombningar av staden var rebellernas avspärrning av densamma – för syftet att hindra civila att försöka undkomma blodbadet genom att fly staden. Varför skulle den svenska regeringen, eller någon annan regering för den delen, vilja förhindra civila från att fly en händelse som av observatörer har liknats med det öde som drabbade staden Guernica under det spanska inbördeskriget?³⁵
  Styrkan av det folkliga stöd Qaddafi-regeringen åtnjuter, vilket framgår av det folkliga motståndet från invånarna i bland annat Tripoli och Sirte, visar att det libyska folket i stort antal ansåg Qaddafi-regeringen vara den enda legitima regeringen.³⁶
• Folkmord på svarta libyer:³⁷ Ett stort antal rapporter finns om den uppenbart rasistiska agendan hos NTC/al-Qaida/LIFG-rebellerna systemantiskt söker upp och dödar färgade människor.³⁸ Även om dessa rapporter är bekräftade behöver anstiftarna till den folkmordspolitiken inte nödvändigtvis vara rebellerna själva.
• Rollen hos Natos så kallade specialstyrkor (SF): Det finns även vittnesmål från anmärkningsvärt hög nivå om hur danska och franska SF-enheter har utfört och upprättat en policy av att offentligt halshugga svarta libyer för att terrorisera civilbefolkningen i Tripoli till underkastelse³⁹ under huvudstadens nyinstallerade militärdiktator Bel Hadj.
• Ödeläggelsen av Great Man-Made River-projektet:⁴⁰ Natos ödeläggelse av Libyens vida berömda Great Man-Made River-projekt är ett skolexempel på brott mot folkrätten. Inte bara förstörde Nato världens mest avancerade vattenprojekt – man förstörde också de fabriker som kunnat reparera denna viktiga civila infrastruktur.
  Användning av inhumana vapen som till exempel utarmat uran⁴¹ och klusterbomber:⁴² Bevis pekar på möjligheten att både klusterbomber och utarmat uran använts av Nato i Libyen.
• Förbudet mot utländska ockupationsstyrkor enligt FN-resolution 1973 är i själva verket vad den Nato-ledda kriget handlar om, både taktiskt – genom militära markstridskrafter – och strategiskt – genom installationen av en marionettregim av utpekade terrorister som är kontrollerade av anglo-amerikanska intressen.

Brotten

Som ett resultat av initiativ tagna av medlemmar i den svenska regeringen, och som möjliggjorts av ledamöter av den svenska riksdagen, och som verkställts av individer inom den svenska försvarsmakten, delar staten Sverige i dag ansvaret för förvandlandet av det mest humanitära och framgångsrika landet på den afrikanska kontinenten, till en krigszon i dag kontrollerade av ett konglomerat av terroriststämplade rebeller och över vilka anglo-amerikanska underrättelsetjänster och bankoligarkers agendor tunga skuggor vilar.

För mer detaljerad information om dödsoffer, ödeläggelse av smahällsliv och civil infrastruktur, vilket förorsakats av militärstyrkor från Sverige och andra länder, hänvisas bl a till Libyen-rapporterna från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (UNOCHA).⁴³

Mot bakgrund av existerande internationella avtal och de uppenbara avsiktliga kränkningarna därav som genomförts av deltagarna i NATO:s krigsföretag Unified Protector, liksom av de begränsningar som fastställdes av FN resolution 1973, är det uppenbart att brott som bland annat faller under följande kategorier har begåtts och begås:

1. Anfallskrig (war of aggression)
2. Brott mot mänskligheten
3. Folkmord

Dessa brott är inte ett resultat av friktion eller ändamålsglidningar rörande uppdraget under dess utförande, det på förhand planerade syfte var just att påtvinga Libyen ett regimskifte, i strid med internationell rätt.
Med tanke på den internationella konsensus när det gäller betecknandet av bland annat al-Qaida och LIFG som “terrorister”, är det också tydligt att följande brott har begått och håller på att begås av de individer som anmälts här:

4. Terrorism
5. Underlåtenhet att rapportera om terrorism
6. Stöd för terrorism
7. Finansiering av terrorism

Datum och perioder:

1. 29 mars 2011, regeringssammanträde⁴⁴
2. 30 mars 2011, start för Sveriges militära operation FL01⁴⁵
3. 1 april 2011, riksdagsomröstning⁴⁶
4. 9 juni 2011, regeringssammanträde⁴⁷
5. 17 juni 2011, riksdagsomröstning⁴⁸
6. 1 juli 2011, start för Sveriges militära operation FL02⁴⁹
7. 15 september 2011, regeringssammanträde⁵⁰
8. 21 september 2011, riksdagsomröstning⁵¹

Misstänkta:

De riksdagsledamöter som anges nedan röstade för kriget i händelsen 3 ovan och avstod senare:

Björlund, Torbjörn
Brink, Josefin *
Dinamarca, Rossana *
Johnson, Jakob
Linde, Hans *
Olofsson, Eva
Olsson, Lena
Persson, Kent
Sjöstedt, Jonas *
Lillemets, Annika *

Intervjuer med Brink, Dinamarca, Linde, Sjöstedt och Lillemets (markerade med * ovan) bekräftar att anledningen till att de avstod var insikten att den svenska regeringen bröt mot FN:s resolution 1973 i och med att man deltog i det Nato-ledda kriget.⁵²

Misstänkta nyckelpersoner inom den svenska militären:

De anmälda personerna från den svenska försvarsmakten omfattar orderkedjan från överbefälhavare Sverker Göransson ned till all personal som var en del av FL01, FL02, samt informationsoperationerna. Detta inkluderar också svensk personal i Sverige som var involverade i planering, ledningen och verkställande av dessa företag, samt de medlemmar av enheter som till exempel Särskilda Operations Gruppen (SOG) och fallskärmsjägarregementet vid K3, och som kan ha varit inblandade i hemligstämplade delar av Sveriges krig mot Libyen 2011 – inklusive de grymheter som enligt uppgift begicks av franska och danska SF-enheter.

Bifogas:

1. FN resolution 1973
2. FN:s Human Development Report 2010
3. Bakgrundsdokument: “How Al Qaeda men came to power in Libya”, Thierry Meyssan, 7 september 2011
4. West Point-studien: ”Al-Qaida’s Foreign Fighters in Iraq”, 19 december 2007
5. Regeringsproposition: 2010/11:117, 29 mars 2011
6. Regeringsproposition: 2010/11:127, 9 juni 2011
7. Regeringsproposition: 2011/12:5, 15 september 2011
8. Video som visar användning av klusterbomber från flygplan.
9. NTC:s konstitutionsfördrag
10. Libya’s Lessons”, Ben Barry, Survival, vol. 53, nr. 5. En sammanfattning av kriget utifrån ett västerländskt perspektiv
11. Vittnesmål av NATO:s förre överbefälhavare Wesley Clarke, 2 mars 2007.
12. Vittnesmål från Lizzie Phelan, 4 oktober 2011
13. Intervju-artikel med den amerikanske politikern Walter Fauntroy, 7 september 2011
14. Sirte-deklarationen, 1999
15. Rebuilding Americas Defenses, Project for a New American Century, 2000.

Den 4 november 2011,