2011-11-04

Internationella åklagarkammaren i Stockholm

Box 70296
107 22 Stockholm

Anmälan om allvarliga brott som faller under allmänt åtal

Brotten omfattar brott mot folkrätten¹, folkmord,² terrorism,³ och finansiering av terrorism.⁴

Bakgrund

Fram till mars 2011 var Libyen en suverän, sekulär stat, vid en global jämförelse av FN rankad som ett “High Human Development”-land⁵ (HDI-ranking 53 av 194, före länder som Ryssland och Brasilien), och det land på den afrikanska kontinenten som hade kommit längst inom detta område.⁶ Så sent som den 4 januari 2011 – bara några veckor innan kriget började – applåderade flera FN-medlemmar Libyens fortsatta åtagande att upprätthålla de mänskliga rättigheterna.⁷

Idag, sju månader senare, har Libyen – som en följd av beslut och åtgärder av individer inom bland annat Sveriges regering och försvarsmakt – förvandlats till en sönderbombad krigszon med upp till en miljon flyktingar⁸ och under kontroll av ett “Nationellt övergångsråd” (National Transitional Council, NTC) som är i färd med att förvandla Libyen till en teokrati reglerad av islamiska sharia-lagar.⁹

NTC-rebellernas ledning och kader domineras av tidigare och nuvarande medlemmar¹⁰ av terroriststämplade organisationer¹¹ som al-Qaida (AQ, AQI, AQIM)¹² och Libyan Islamic Fighting Group (LIFG).¹³

Rådet leds för närvarande av ett triumvirat som de facto upprätthåller den verkställande, ekonomiska och militära makten:

1. Mahmoud Jibril – universitetslektor utbildad och under flera år bosatt i USA, och vars studier handleddes av en CIA-tjänsteman stationerad vid USA:s ambassad i Teheran, Iran, när CIA iscensatte kuppen där 1953.¹⁴
2. En amerikansk ekonomiprofessor vid namn Ali Tarhouni.¹⁵
3. En senior instruktör7ledare/medlem i al-Qaeda tidigare verksam i Afghanistan och Irak men som nu agerar under namnet Bel Hadj i egenskap av både militärdiktator över Tripoli och NTC:s överbefälhavare¹⁶

Den 19 mars, två dagar efter att FN antog resolution 1973, meddelade det här NTC/al-Qaeda/LIFG rådet att man skapat en ny centralbank och ett nytt oljebolag.¹⁷ Detta är nog första gången i världshistorien en “revolution” börjar med att “rebellerna” bildar en centralbank. Det hela kastar en tung slagskugga från ännu icke identifierade internationella finansiella aktörer, över hela kriget mot Libyen.¹⁸

Kriget

Förevändningen och ramverket för Sveriges och andra länders angrepp på Libyen var FN-resolution 1973. Denna resolution gav fullmakt för bland annat ett flygförbud och åtgärder “för att skydda civila och civilt befolkade områden”. Den uteslöt “en utländsk ockupationsstyrka i alla former på någon del av Libyens territorium”.¹⁹

Verkligheten är att deltagarna i det Nato-ledda kriget redan från början kränkte resolution 1973 och att motivet inte var att skydda civila, utan ett regimskifte.

Vittnesmål av den tidigare militärbefälhavaren inom Nato, general Wesley Clarke, bekräftar att Pentagon så tidigt som 2001 fick i uppdrag att förbereda sig för krig mot Libyen²⁰ – dvs långt innan Libyen rapporterades vara ett “problem” som på något sätt var i behov av en “lösning”.

Således innehåller bakgrunden till kriget distinkta ekon av kolonialism,²¹ kryddad med den allmänna geostrategiska omdanandet av hela Mellanöstern som rivstartade efter attackerna i USA den 11 september 2001²² och som innan dess efterlystes av den amerikanska tankesmedjan Project for the New American Century (PNAC).²³

Den händelse som sägs ha utlöst Natos attack på Libyen var den libyska regeringens egna försök att återställa ordningen och skydda civila i Benghazi-området, efter att uppskattningsvis ett tusen jihadister²⁴ (al-Qaeda/LIFG) hade stormat militära förråd, där de beväpnat sig och sedan börjat skjuta sönder grannskapet och människorna som bor där.

Med tanke på den minimala storleken och undermåliga militära utbildningen hos dessa “rebeller”,²⁵ borde den framgångsrika inneslutningen och avväpningen av dessa rebeller av den libyska regeringen ha varit en given sak – om det inte hade varit för ingripanden från franska och därefter amerikanska flygstridskrafter på dessa aal-Qaida-jihadisters sida.²⁶

Sedan den 31 mars 2011 har Nato genomfört 9658 flyganfall,²⁷ med ett genomsnitt på 46–47 uppdrag per dag under 207 dagar. Vid bedömningen av allvaret i de krigsförbrytelser som redovisas här, måste dessa massiva flygbombningar kontrasteras mot verkligheten på marken.

Vilken är denna verklighet?

Redan innan FN:s resolution 1973, rapporterades Libyen sakna stridsdugligt flygvapen.²⁸ Dessutom hade Libyen till att börja med, i regionala termer mätt, inte mycket av militär att tala om.

Till exempel, vilket framgår av diagrammet nedan, medan Libyens grannländer under 2000-talets första årtionde ökade sina militära utgifter, gjorde Libyen under Qaddafi tvärtom.²⁹

Libyen under Gaddafi var i själva verket en anmärkningsvärt konstruktiv kraft i regionen – bl a i egenskap av att vara grundaren av den Afrikanska unionen.³⁰

Antalet rapporterade offer i kriget varierar kraftigt.³¹ Vad som är klart är att inblandning av de militärstyrkor från Sverige och andra länder inte bara förändrade utgången av vad som skulle ha varit en enkelt neutraliserande och avväpnande av ett lokalt upplopp signerat al-Qaeda jihadister till att bli ett fullskaligt krig med ett regimskifte (till det sämre) med dödssiffror, skadade och flyktingar i en helt annan viktklass.

Några nyckelpunkter:

• Attacken på Tripoli: Det finns rapporter om att NTC/al-Qaida/LIFG:s markattack mot Tripoli den 20 juli 2011 i själva verket var en regelrätt landsättning planerade och kontrollerad från NATO-fartyg. Attacken leddes också på marken NATO-personal.³² Det sätt på vilket de NATO-ledda rebellerna överhuvudtaget kunde röra sig på genom Tripolis gator var genom eldunderstödd från NATO:s attackhelikoptrar som rensade gatorna på civila med sina automatkanoner.³³
• Attacken på Sirte:³⁴ Samordnad med Natos massiva bombningar av staden var rebellernas avspärrning av densamma – för syftet att hindra civila att försöka undkomma blodbadet genom att fly staden. Varför skulle den svenska regeringen, eller någon annan regering för den delen, vilja förhindra civila från att fly en händelse som av observatörer har liknats med det öde som drabbade staden Guernica under det spanska inbördeskriget?³⁵
  Styrkan av det folkliga stöd Qaddafi-regeringen åtnjuter, vilket framgår av det folkliga motståndet från invånarna i bland annat Tripoli och Sirte, visar att det libyska folket i stort antal ansåg Qaddafi-regeringen vara den enda legitima regeringen.³⁶
• Folkmord på svarta libyer:³⁷ Ett stort antal rapporter finns om den uppenbart rasistiska agendan hos NTC/al-Qaida/LIFG-rebellerna systemantiskt söker upp och dödar färgade människor.³⁸ Även om dessa rapporter är bekräftade behöver anstiftarna till den folkmordspolitiken inte nödvändigtvis vara rebellerna själva.
• Rollen hos Natos så kallade specialstyrkor (SF): Det finns även vittnesmål från anmärkningsvärt hög nivå om hur danska och franska SF-enheter har utfört och upprättat en policy av att offentligt halshugga svarta libyer för att terrorisera civilbefolkningen i Tripoli till underkastelse³⁹ under huvudstadens nyinstallerade militärdiktator Bel Hadj.
• Ödeläggelsen av Great Man-Made River-projektet:⁴⁰ Natos ödeläggelse av Libyens vida berömda Great Man-Made River-projekt är ett skolexempel på brott mot folkrätten. Inte bara förstörde Nato världens mest avancerade vattenprojekt – man förstörde också de fabriker som kunnat reparera denna viktiga civila infrastruktur.
  Användning av inhumana vapen som till exempel utarmat uran⁴¹ och klusterbomber:⁴² Bevis pekar på möjligheten att både klusterbomber och utarmat uran använts av Nato i Libyen.
• Förbudet mot utländska ockupationsstyrkor enligt FN-resolution 1973 är i själva verket vad den Nato-ledda kriget handlar om, både taktiskt – genom militära markstridskrafter – och strategiskt – genom installationen av en marionettregim av utpekade terrorister som är kontrollerade av anglo-amerikanska intressen.

Brotten

Som ett resultat av initiativ tagna av medlemmar i den svenska regeringen, och som möjliggjorts av ledamöter av den svenska riksdagen, och som verkställts av individer inom den svenska försvarsmakten, delar staten Sverige i dag ansvaret för förvandlandet av det mest humanitära och framgångsrika landet på den afrikanska kontinenten, till en krigszon i dag kontrollerade av ett konglomerat av terroriststämplade rebeller och över vilka anglo-amerikanska underrättelsetjänster och bankoligarkers agendor tunga skuggor vilar.

För mer detaljerad information om dödsoffer, ödeläggelse av smahällsliv och civil infrastruktur, vilket förorsakats av militärstyrkor från Sverige och andra länder, hänvisas bl a till Libyen-rapporterna från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (UNOCHA).⁴³

Mot bakgrund av existerande internationella avtal och de uppenbara avsiktliga kränkningarna därav som genomförts av deltagarna i NATO:s krigsföretag Unified Protector, liksom av de begränsningar som fastställdes av FN resolution 1973, är det uppenbart att brott som bland annat faller under följande kategorier har begåtts och begås:

1. Anfallskrig (war of aggression)
2. Brott mot mänskligheten
3. Folkmord

Dessa brott är inte ett resultat av friktion eller ändamålsglidningar rörande uppdraget under dess utförande, det på förhand planerade syfte var just att påtvinga Libyen ett regimskifte, i strid med internationell rätt.
Med tanke på den internationella konsensus när det gäller betecknandet av bland annat al-Qaida och LIFG som “terrorister”, är det också tydligt att följande brott har begått och håller på att begås av de individer som anmälts här:

4. Terrorism
5. Underlåtenhet att rapportera om terrorism
6. Stöd för terrorism
7. Finansiering av terrorism

Datum och perioder:

1. 29 mars 2011, regeringssammanträde⁴⁴
2. 30 mars 2011, start för Sveriges militära operation FL01⁴⁵
3. 1 april 2011, riksdagsomröstning⁴⁶
4. 9 juni 2011, regeringssammanträde⁴⁷
5. 17 juni 2011, riksdagsomröstning⁴⁸
6. 1 juli 2011, start för Sveriges militära operation FL02⁴⁹
7. 15 september 2011, regeringssammanträde⁵⁰
8. 21 september 2011, riksdagsomröstning⁵¹

Misstänkta:

De riksdagsledamöter som anges nedan röstade för kriget i händelsen 3 ovan och avstod senare:

Björlund, Torbjörn
Brink, Josefin *
Dinamarca, Rossana *
Johnson, Jakob
Linde, Hans *
Olofsson, Eva
Olsson, Lena
Persson, Kent
Sjöstedt, Jonas *
Lillemets, Annika *

Intervjuer med Brink, Dinamarca, Linde, Sjöstedt och Lillemets (markerade med * ovan) bekräftar att anledningen till att de avstod var insikten att den svenska regeringen bröt mot FN:s resolution 1973 i och med att man deltog i det Nato-ledda kriget.⁵²

Misstänkta nyckelpersoner inom den svenska militären:

De anmälda personerna från den svenska försvarsmakten omfattar orderkedjan från överbefälhavare Sverker Göransson ned till all personal som var en del av FL01, FL02, samt informationsoperationerna. Detta inkluderar också svensk personal i Sverige som var involverade i planering, ledningen och verkställande av dessa företag, samt de medlemmar av enheter som till exempel Särskilda Operations Gruppen (SOG) och fallskärmsjägarregementet vid K3, och som kan ha varit inblandade i hemligstämplade delar av Sveriges krig mot Libyen 2011 – inklusive de grymheter som enligt uppgift begicks av franska och danska SF-enheter.

Bifogas:

1. FN resolution 1973
2. FN:s Human Development Report 2010
3. Bakgrundsdokument: “How Al Qaeda men came to power in Libya”, Thierry Meyssan, 7 september 2011
4. West Point-studien: ”Al-Qaida’s Foreign Fighters in Iraq”, 19 december 2007
5. Regeringsproposition: 2010/11:117, 29 mars 2011
6. Regeringsproposition: 2010/11:127, 9 juni 2011
7. Regeringsproposition: 2011/12:5, 15 september 2011
8. Video som visar användning av klusterbomber från flygplan.
9. NTC:s konstitutionsfördrag
10. Libya’s Lessons”, Ben Barry, Survival, vol. 53, nr. 5. En sammanfattning av kriget utifrån ett västerländskt perspektiv
11. Vittnesmål av NATO:s förre överbefälhavare Wesley Clarke, 2 mars 2007.
12. Vittnesmål från Lizzie Phelan, 4 oktober 2011
13. Intervju-artikel med den amerikanske politikern Walter Fauntroy, 7 september 2011
14. Sirte-deklarationen, 1999
15. Rebuilding Americas Defenses, Project for a New American Century, 2000.

Den 4 november 2011,

2011-12-09

Internationella Åklagarkammaren i Stockholm

Box 70296
107 22 Stockholm

Begäran om överprövan av allvarliga brott som faller under allmänt åtal: AM-185.260-11

Den 21 nov 2011 kom åklagarkammaren fram till ingen utredning skulle inledas eftersom “Det förfarande som anmälts är inte brottsligt”¹ .

Vi vet att det som utspelat sig är just det, fruktansvärda brott av ett enormt allmänt intresse, varför vi överklagar och begär överprövning.

Det finns en brottsplats lika stor som Storbritannien, Frankrike, Sverige, Danmark, Italien, Nederländerna och Grekland tillsammans.

På denna brottsplats kan man finna 150 tusen döda (senaste siffran), en miljon flyktingar och en civil infrastruktur som bombats flera decennier tillbaka i tiden.

Varför var kriget mot Libyen ett brott?

Den Nato-ledda kriget mot Libyen var ett angreppskrig använt som politiskt verktyg för vissa stater att lägga sig i en annan stats interna angelägenheter för syftet att genomföra regimskifte. Som sådan var kriget ett brott både mot FN-stadgan och Kellogg-Briand fördraget och gick långt, långt utöver vad FN-resolution 1973 tillät (skydd av civila och civil infrastruktur).

Det var också ett krig som såg systematiska kränkningar av Genèvekonventionen i sitt verkställande.²

1. Kellogg-Briand fördraget gör krig som politiskt verktyg olaglig. Fördraget är fortfarande i kraft. Sverige har undertecknat (SÖ 1929:23)³
2. I fall åklagaren väljer att bortse från punkt 1 – så är det andra skälet till varför kriget mot Libyen var ett brott, att FN-stadgan uttryckligen förbjuder FN från att lägga sig andra staters interna angelägenheter.⁴

   Libyen betraktades inte som ett hot mot andra stater, varken av FN, NATO eller någon av de arton angriparstaterna – däribland Sverige. Det enda skälet som angavs för att starta kriget var obekräftade påståenden om övergrepp mot civila.⁵

3. I fall åklagaren väljer att strunta i punkterna 1 och 2, är det tredje skälet till att kriget mot Libyen var ett brott, den att den enda situation i vilken FN-stadgans artikel 42 kan åberopas (jmf. resolution 1973) är om försöken att lösa situationen med ickevåldsmetoder först uttömts och misslyckats (artikel 41)⁶

   Detta steg struntande säkerhetsrådet, NATO och de arton angriparstaterna helt enkelt i.⁷

4. I de fall åklagaren väljer att bortse från punkterna 1, 2 och 3, så är det fjärde skälet till att kriget mot Libyen var ett brott är att även om resolution 1973 accepteras som giltig, så var det krig som fördes mot Libyen ett brott mot vad resolution 1973 faktiskt tillät – skydd av civila och civil infrastruktur.⁸

Vilka är de ansvariga i Sverige för krigsförbrytelserna i Libyen?

Givet krigets olaglighet och juridiska begrepp som "command responsibility",⁹ "shared responsibility", "common purpose",¹⁰ "joint enterprise",¹¹ och på senare tid "Joint Criminal Enterprise"¹² inom folkrätten så bär alla från det svenska försvaret som deltog i krigsinsatsen, alla medlemmar i regeringen och alla riksdagsledamöter som röstade ja för kriget ansvar för alla de krigsförbrytelser som begicks under det NATO-ledda kriget kallat “Unified Protector” i sin helhet.

Det spelar ingen roll om svenska styrkor själva bombade, avfyrade raketer eller automatkanoner, eller inte gjorde så. Förhållandet att regering och riksdag i Sverige beordrade Sveriges väpnade styrkor att stödja andra som under samma NATO-befäl gör det – gör regeringen, riksdagen och försvaret medskyldiga.

Om åklagarmyndigheten inte vill kännas vid denna etablerade juridiska ansvarskoppling åligger det åklagaren att undersöka vilka av de över tio tusen flyganfall som resulterade i upp till 150 tusen döda (senast kända figur), skedde som resultatet av bl.a. svensk spaning och informationsutbyte – och på detta sätt konstatera mer direkta orsakssamband.

Till slut, i fall åklagarmyndigheten inte begriper att det sätt på vilket kriget fördes på i sig är bevis för att det egentliga syftet var att störta Qaddafi-regeringen – rekommenderas utrikesminister Carl Bildt:s personliga blogg för att inse att den dolda agendan hela tiden var just regimskifte.

Mar 21, 2011: Utrikesminister Carl Bildt kommenterar ett möte
med EU:s utrikesråd rörande kriget i Libyen:

Där är det. För utrikesminister Carl Bildt var regimskifte syfte med resolution 1973, då det antogs – en uppfattning han hade över en vecka innan han presenterade den svenska proposition han själv skrev och som släpade Sverige in i detta olagliga krig¹⁴

Varken Bildt:s regeringsproposition eller resolution 1973 nämner dock regimskifte.

Mar 27, 2011: Mer märkliga kommentarer från Carl Bildt:

Som framgår av sista stycket verkar Carl Bildt:s förståelse för just hur destruktiv det nyligen startade NATO-kriget är, liksom vad för slag av styre det al-Qaida rebell råd som väntar i kulisserna faktiskt representerar.

Apr 11, 2011: Kommentar i samband med möten med EU:s utrikesministrar, NATO:s utrikesministrar och företrädare för Afrikanska unionen:

Den verklighet som hamnar i strålkastaljuset här, är utrikesminister Carl Bildt inte bara var en drivkraft för Libyskt regimskifte i Sverige, utan också i internationella sammanhang.

Vem arbetar den här människan för egentligen – svenska skattebetalare eller utländska finansoligarker?

Apr 30, 2011: Mer Carl Bildt:

Om åklagaren önskar identifiera den största boven i dramat ansvarig för att Sverige drogs in i detta olagliga krig, kan deras bästa kandidat vara just utrikesminister Carl Bildt.

Mar 30, 2011: Carl Bildt om djupet av sin personliga inblandning:

Frågan om möjligheten att överpröva

När det gäller frågan om möjligheten att få anmälan överprövad, som ställdes av myndigheten i telefonsamtal: här är vårt svar:

Vem betalade för kriget?

Vi.

Detta är ett faktum – även om ingen i regeringen eller riksdagen frågade oss innan de hoppade med på NATO:s sju månader långa brottsvåg i Nordafrika – och gjorde det i vårt namn.

Detta innebär att myndigheten inte bara måste inleda förundersökning p g a dess oerhörda allmänintresse. Den måste också göra det eftersom de flesta av de som står bakom den här anmälan betalar skatt och därmed är parter/intressenter till de krigsförbrytelser som regeringen, riksdagen och försvaret gjort sig skyldiga till – och som initierades av utrikesminister Carl Bildt under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Oaktat myndighetens beslut att inleda en undersökning (eller ej), förväntar vi oss detaljerat skriftligt svar på alla punkter ovan inklusive frågan om rätten att få saken överprövad och hur myndigheten bedömmer förhållandet mellan de individer som gör anmälan och den svenska staten.

Den 9:e december 2011

Re: “Avslaget på vår begäran av överprövning i ärende AM-185260-11″

Bäste åklagare Häggström/Waldenström

Vidarebefodrar för ordningens skull de frågor en av oss har rör Ert beslut och resonemang:

Avslutar med en reflektion en annan av oss anmälare gör:

CC:ar in Lise Tamm och registratorer så att ärendet försäkras plats i diarier m m så att framtida forskare kan se hur det gick till på det unga 2000-talet.

Med vänliga hälsningar,

Kristoffer Hell

10 februari 2012

Utvecklingscentrum Stockholm
Kammaråklagare Roger Waldenström

Re: ÅM 2011/8263 (AM-185260-11)

Den 4:e november anmäldes ett antal personer inom regering, riksdag och krigsmakten för krigsbrott i Libyen.

Under de vändor (sju inklusive denna begäran om omprövan/överprövan) som sedan förevarit har bl a följande blivit allt klarare:

1. Uppenbarheten i de brott som begåtts:
   1. Identifierandet av en svensk minister (Carl Bildt 490715-4613) som huvudmisstänkt för att ha lurat riksdagen och möjligen också regeringen in i ett krig som utåt påstods handla om att skydda civila men vars syfte redan innan denne minister skrev regeringens proposition och riksdagen gav sitt bifall var regimskifte, något FN aldrig bemyndigade i den aktuella resolutionen (1973).
   2. Libyen har efter Sveriges och NATO:s oprovocerade anfall gått från att ha varit Afrika mest välmående stat (FN 2010) till en krigszon med enligt uppgift upp till en miljon flyktingar, 150 000 döda¹ och befinner sig i dag under nominell kontroll av terroriststämplade organisationer som trots att ett de facto inbördeskrig synes råda mellan dess olika fraktioner ändå finner resurser att från södra Turkiet ägna sig åt förnyad terroristverksamhet – nu mot regeringen i Syrien.²
2. En anmärkningsvärd ovilja inom åklagarmyndigheten att inleda förundersökning.

   Detta trots lagstadgad åtalsplikt.3

3. En till synes utbredd brist på insikt inom åklagarmyndigheten på vilka lagar som egentligen reglerar myndighetens verksamhet.
   Vid tre tfn samtal med tre olika åklagare 2012-01-16 (jouråklagare Stockholm, åklagare vid RÅ samt kammaråklagare vid UtvC i Stockholm) framkom att ingen av dem kunde svara på fråga “a” nedan, eller helt enkelt gav fel svar. I fråga “b” svarade alla, felaktigen, “nej”:
   1. Vilken är den juridiska definitionen på “målsägare”?
   2. Finns det något lagrum som definierar förhållandet mellan de som anmält (svenska röstberättigade, totalförsvarspliktiga och skattebetalande medborgare) och den svenska staten?

Hemställer nu om att åklagarmyndigheten/RÅ omgående inleder förundersökning enligt bilagor.

Eftersom de anmälda brotten har ett mycket starkt allmänintresse åligger det åklagarmyndigheten att inleda utredning. Alternativet synes vara att begå tjänstefel.3

Det redan mycket starka behovet av att förundersökning nu inleds stärks ytterligare av att de som anmäler också är målsägande.

Det är som så eftersom allt Sverige företog sig i Libyen skedde i vårt namn med våra pengar.

För fall av att det hitills inte framgått klart nog av anmälan, så är alla de som står bakom den mycket “förnärmade” – för att utrycka det milt – över de brott det svenska försvaret å regeringens och riksdagens vägnar begick i Libyen 2011.

RB 20:8

Till sist, eftersom vi som anmält är samma “folk” som omtalas i regeringsformen 1:1 rekommenderas åklagarväsendet att nu börja betrakta aktuell anmälan som en direkt instruktion från sina yttersta arbetsgivare att det nu är dags att inleda den här förundersökningen.

RF 1:1

Högaktningsfullt,

2012-03-17

JO
Box 16327
103 26 STOCKHOLM

Anmälan till Riksdagens justitieombudsman: handläggning av anmälan för brott mot folkrätten

Anmälda

Riksåklagarämbetet:

Utvecklingscentrum Stockholm:

Internationella åklagarkammaren i Stockholm:

Dnr

Processen

Den 4:e november 2011 anmäldes ett antal statsråd, riksdagsmän och försvarsanställda för bl a brott mot folkrätten.

Bakgrunden till anmälan var Sveriges deltagande i kriget mot Libyen 2011.

Sjutton dagar senare, den 21:a november 2011, avfärdade vice chefsåklagare Lise Tamm anmälan.

Hennes motivering:

Det förfarande som anmälts är inte brottsligt

Den kvickhet med vilken anmälan utan förklaring avfärdades indikerar att Tamm inte gett frågan den uppmärksamhet som krävs för att kunna fatta ett informerat och korrekt beslut.

Togs anmälan överhuvudtaget på allvar?

Den 9:e december 2011 begärdes överprövning av Tamms beslut, varvid anmälarna tog på sig uppgiften att upplysa åklagarmyndigheten om några av de lagrum som omgärdar de aktuella brotten och som myndigheten uppenbarligen “missat”.

Tre veckor senare, den 30:e december 2011, avfärdar kammaråklagare Roger Waldenström och överåklagare Thomas Häggström begäran om överprövning med motiveringen att anmälarna saknar anknytning till ärendet (ej är målsägande) och det i övrigt saknas intresse att pröva frågan.

Avfärdandet skickades ut till ett större antal anmälare medelst e-post.

En av anmälarna svarade samma dag, 2011-12-30, med begäran om klargörande av ett antal följdfrågor rörande bl a anmälarnas anknytning till ärendet.

Två veckor senare erhölls skriftlig respons från Roger Waldenström.

Waldenströms/Häggströms skrivelse svarade inte på en enda av de frågor som ställts.

Den 20 februari 2012 skickades begäran om omprövning av Waldenströms/Häggströms beslut tillbaka till utvecklingscentrum.

Begäran innehöll bl a hänvisningar till lagrum som bekräftar anmälarnas anknytning till ärendet.

Tretton dagar senare avfärdade tf chefsåklagare Peter Lundkvist och kammaråklagare Jenny Ahlner Wetterqvist begäran om omprövning.

Den enda motivering som gavs i avfärdandet var att åklagarmyndigheten är förhindrad att inleda förundersökning mot statsråd. Inget nämndes om de två andra kategorierna misstänkta: försvarsanställda och riksdagsledamöter.

De tretton dagar sistnämnda respons från åklagarmyndigheten tog förtjänar att jämföras med vice chefsåklagare Lise Tams kvicka avfärdande, vilket tog henne fjorton dagar.

Under sistnämnda tretton dagar var det inte (som i fallet med Lise Tamm) en instans inom åklagarväsendet som skulle behandla anmälan, utan två: först utvecklingscentrum, som hade att beakta ny information rör bl a anmälarnas anhörighet till ärendet, och därefter riksåklagaren – för vilket fallet var helt nytt.

I sammanhanget reser den andra paragrafen under rubriken “Bakgrund” i RÅ:s avfärdande frågor. Att akter varit tillgängliga (vad som nu kan tänkas finnas i dessa akter) innebär ju inte nödvändigtvis att dessa genomlästs.

Läste RÅ överhuvudtaget in sig i ärendet innan man avfärdade det?

Tjänstefelen

Vi som anmäler detta till JO upplever att ett antal grava fel har begåtts av ovan nämnda åklagare och myndighet. Här är några av de för oss mer uppenbara. Måhända kan JO finna fler:

1. Internationella Åklagarkammaren: att inte inleda förundersökning. Den tid som förflöt mellan det att anmälan först inkom och den avfärdades, indikerar att anmälan aldrig togs på allvar och ev lagbrott aldrig utretts.

   Hur förstår åklagarkammaren begreppet “åtalsplikt”?

   Enligt uppgift besitter internationella åklagarkammaren i Stockholm, eller skall i vart fall besitta, den kompetens som förutsätts att utreda den aktuella typen av brott. Men denna åklagarkammare kan alltså inte ens stavas sig fram till ett par rader med förklaringar till varför man på vad som kan vara rekordtid avfärdar anmälan i sin helhet.

2. Utvecklingscentrum: att avfärda begäran om överprövan i förstone på grundvalen inte av en lag, utan oklara och i sammanhanget irrelevanta resonemang i en snart tjugo år gammal budgetproposition, och därefter framhärda med att avfärda anmälan på den uppenbarligen felaktiga uppfattning att anmälarna skulle sakna anknytning till ärendet.

   I och med sistnämnda punkt har anmälan expanderat enormt, från att ursprungligen ha handlat om ett deltagande i ett krig 2011, till en tidlös fråga om förhållandet mellan medborgaren och staten.

   Vilken är egentligen relationen mellan medborgare och stat?

   Är den helt ensidig, till statens fördel? Är medborgare bara skatteboskap med förpliktelser och inga som helst rättigheter?

   RF 1:1 förklarar att all offentlig makt utgår ifrån folket. Ändå framhärdar åklagarmyndigheten med uppfattningen att anmälarna saknar anknytning till den geopolitiska och humanitära katastrof den svenska staten – i anmälarnas namn – var med om att skapa i Libyen under 2011.

   Vi upplever att det åligger det JO ett enormt ansvar att gå till botten med hur åklagarmyndigheten misskött sig i det här ärendet.

3. Riksåklagaren: att avfärda anmälan med en motivering som bara gäller en av de tre anmälda grupperna av individer som anmälts och i övrigt inte motivera alls.

   Om nu RÅ upplever att förhinder föreligger att inleda förundersökning mot någon eller några av de anmälda kategorierna personer (statsråd) – vad hindrade RÅ från att inleda förundersökning, eller ens beakta, de av försvarsmaktens personal som var inblandade i FL01 och FL02 – vilka var de som snabbast borde ha insett att något var allvarligt fel med det krig de var inblandade i?

I övrigt har åklagarmyndighetens svar varit av sådan art att de förutom tjänstefel också kan ha brustit mot offentlighetsprinciper m m, när de inte svarar på frågor och i övrigt uppträder med en maktens arrogans många av oss trodde tillhörde det förflutna.

När JO beaktar denna anmälan hemställes om att detta sker med förståelsen att JO äger lagstadgad rätt att på eget initiativ inleda förundersökning både mot här nämnda åklagare för tjänstefel, så väl som rörande den ursprungliga anmälan för brott mot folkrätten m m.

Bilagor:

1. Anmälan om allvarlig brottslighet som faller under allmänt åtal
2. Beslut, internationella åklagarkammaren
3. Begäran om överprövan
4. Beslut, utvecklingscentrum
5. Begäran om klargörande
6. Angående skrivelse
7. Omprövning RÅ
8. Beslut, riksåklagaren
9. Skrivelse från en av anmälarna

Högaktningsfullt,