SOHO, solteleskopet som sitter på en satellit ute i rymden, ständigt riktat mot solen, är alltid lika fascinerande. Olika kameror följer olika fenomen, mycket nära eller på långt avstånd, som här till höger, den så kallade Lasco C3-kameran, som visar en större del av rymden runt Solen.
Själva Solen motsvaras av den vita ringen inuti den blå plattan i centrum.
Om du pausar filmen på första rutan, så ser du ett mycket starkt lysande objekt direkt till vänster, ungefär klockan 11. Det är planeten Venus, som just har passerat nästan rakt bakom Solen. (Venus lyser inte, eftersom den bara är en stor stenplanet -- ljuset som blöder över en stor del av bilden är solljuset som reflekteras mot Venus atmosfär.)
Ungefär klockan 3, en tredjedel av vägen till bildens högerkant, ser du också en ganska stark ljuspunkt. Det är en stjärna. Och klockan halv 6, ett litet objekt med en ljussvans, det är en komet, som precis är på väg att kollidera med Solen.
Klicka sedan fram ruta för ruta -- du ser en räknare nere till vänster, med år, månad dag och tidpunkt -- till tredje rutan (den andra är skadad.) Titta nästan längst uppe i det övre vänstra hörnet, klockan 11, så ser du en konstig ljusform, som inte fanns på ruta 1 och inte är kvar på ruta 4. Venus är kvar, stjärnan klockan 3 är kvar, kometen har nästan försvunnit bakom den blå plattan -- men det nya objektet har försvunnit igen. Det måste alltså vara något annat.
Och tänk även på att det är en tredimensionell bild -- föremålet kan alltså vara på väg emot dig, eller nedåt, det är omöjligt att avgöra.
Detalj på föremålet
(Fortsätter under filmen)
"Klockan" i detalj.
Stega dig nu sakta fram till klockan 17:18. På varje bildruta ser du hur det dyker upp och försvinner små ljusprickar eller streck, som inte tillhör den "normala" stjärnhimlen. Forskarna hävdar att detta är små elektriska eller magnetiska partiklar som far genom rymden och råkar befinna sig precis intill SOHO just när bilden tas. (Kom ihåg att det är nästan omöjligt att avgöra hur stora ljuspunkterna verkligen är -- det hänger ju på hur nära kameran de befinner sig. Men just den här sekvensen är unik, eftersom vi faktiskt har en komet att jämföra med -- både hur den ser ut och hur den uppför sig!)
Klockan 17:18, drar ett ljusstreck nästan rakt nedifrån och upp -- du kan följa svansen över hela nedre halvan av bilden. Om detta varit något som skjutits ut ur solen, så är det på väg åt fel håll... Det är alltså något annat, som rör sig helt oberoende av solen -- men det kan fortfarande vara hur litet som helst -- om SOHO:s skärpedjup är från noll till oändligt...
Fortsätt till 11/04, 03:42 -- jo det är en massa störningar på bilderna också, men det är tyvärr något man får stå ut med. Nästan rakt ovanför solen ser du en svag ljuspunkt, med två strålar, ungefär som visarna på en klocka. På detaljen till vänster ser du att det även är två svaga strålar åt höger. Detta är ytterligare ett märkligt fenomen, eftersom det inte kan vara en partikelsvans, utan just strålar, fokuserade och riktade bara åt två håll...
Gå sedan fram till 09:04. Nere till vänster dyker det upp en sån där ojämn ljuspunkt igen, lite grand som den i ruta tre, 11/03.11:42.
11/05, 18:18 inträffar något som ser väldigt dramatiskt ut -- och som sannerligen är det! En plasmaexplosion, som slungar iväg solpartiklar tvärs över hela videobilden på bara tre timmar.
Dags för lite enkel matematik:
Om Solens diameter är 1,4 miljoner km, så är avståndet från Solen till bildkanten ungefär 15 miljoner kilometer. Om explosionen gör denna resa på tre timmar, har den alltså en snitthastighet på 5 milj km/tim.
5.000.000 km/h, eller ung. 1.400 km/sekund. Den innebär att den skulle färdas sträckan Jorden och Månen på lite drygt 4 minuter...
Det snabbaste en människa färdats, Apollo 10 mellan Jorden och Månen, är ca. 40.000 km/tim, eller 11 km/sek, alltså mindre än 1/100 av explosionen.
Vi kan, för skojs skull även jämföra detta med en gevärskula, som färdas någonstans mellan 800 och 1.500
meter per sekund. Alltså minst en tiondel av Apollo 10 och en tusendel av protuberansen.
Tusen gånger snabbare än den snabbaste gevärskula. Ganska snabbt, alltså...
Men vi kan använda den här bilden för ett annat exempel också, på hur stora avstånd det ska vara därute:
Mellan Jorden och Solen är det 150 miljoner kilometer, det man kallar för 1 Astronomisk Enhet, 1 AU.
Det vi ser på bilden är alltså bara en tiondels AU. Skulle vi se hela avståndet skulle det krävas en bildruta som var tio gånger större än denna, och Jorden skulle vara så liten att den inte kunde uppfattas.
(Jordens diameter vid ekvatorn är ca. 13.000 kilometer, ca. en hundradel av Solen.)
Om du tycker att det låter ganska stort, trots allt, så har jag här en bildjämförelse nedan: Jorden motsvaras av den gula pricken till vänster -- solen är det där stora...
Om du har lust att hänga med, så drar vi nu till kameran Lasco C2 -- som zommar in mycket närmare Solen, samtidigt som filmen vi nyss såg.
Tillbaka till bloggen