Recension: Bilderberggruppen
och maktens sanna ansikte
Rolf Kenneth Myhre, en av några modiga norska sanningssägare, recenserar här en bok om Bilderberggruppen, ett ämne som alltid måste finnas högst upp i vårt medvetande. Boken är skriven av den ryske journalisten Daniel Estulin och heter The True Story of the Bilderberg Group. Bilderberggruppen spelar också en central roll i Alex Jones' senaste storfilm, Endgame.
I mer än fyrtio år lyckades ett par hundra av världens makthavare träffas på olika lyxhotell, utan att dra till sig massmedias nyfikenhet. Om någon naiv journalist råkade fråga vad det var som hände bakom avspärrningarna, där lokal polis och säkerhetsvakter skyddade hundratals svarta limousiner, fick man svaret att det inte var något man skulle bry sig om -- och detta nöjde man sig med.
Först i slutet av 1990-talet började det läcka ut att detta var en osedvanlig mäktig sammanslutning, där även ett stort antal folkvalda politiker medverkade i största hemlighet. I början försökte man bagatellisera detta eller helt förneka att det ägde rum, men i takt med allt fler avslöjanden har taktiken istället blivit hävda att det är ett informellt och privat möte, där den ekonomiska och politiska makten sammanstrålar för att i största välmening jämföra erfarenheter.
Myhre namnger ett antal norska delegater, men även det svenska deltagandet är mycket påtagligt. Bland de återkommande, stående gästerna på sistone är Carl Bildt, men under alla år har vi också sett representanter för Wallenbergs Investor, för den svenska regeringen och för kungahuset. Och till min bedrövelse har kommentatorer både i massmedia och här på UUAA använt detta som ett bevis för att Bilderberggruppen inte kan vara speciellt inflytelserik -- varför skulle annars en massa svenskar vara inbjudna?
En ganska relevant motfråga skulle kunna vara: Om detta nu är så oskyldigt, hur kommer det sig att Bilderberggruppen är en av de mest debatterade frågorna i konspirationskretsar runt om i hela världen? Och varför förnekades och nedtystades detta i fyra decennier?
En av mina favoritparadoxer när det gäller Bilderberggruppen är när man möttes i Sverige 2001, i Stenungsund, inför EU-toppmötet i Göteborg. Regeringens inbjudne det året var Leif Pagrotsky. I ett mycket ovanligt försök att avväpna konspirationsteorier gick gruppens ordförande ut i svensk TV och betonade att detta var ett helt privat möte, där alla inbjudna kom som intressanta privatpersoner, inte alls i sina officiella, professionella egenskaper.
Pagrotsky replikerade i svensk TV, att det hade varit tjänstefel av honom, som handelsminister, att inte ta tillfället i akt att göra reklam för lilla Sverige. Någon visste uppebarligen inte, eller ville inte uppge vad det egentligen handlade om... Och med tanke på att det var andra året i rad som Pagrotsky deltog kan man förmoda att han inte var okunnig om det verkliga syftet. Var han där som privatperson, vem betalade då fakturan?
Till sist måste jag påminna om att gruppen har en förbluffande förmåga att även plocka blivande regerings- och statschefer. Till denna ytterst exklusiva grupp brukar man bjuda in lokala politiker som verkar osedvanligt lovande, som Bill Clinton och Tony Blair, kort innan de hamnar i den absoluta politiska makten. Så även när det gäller svensk politik.
Ett par månader innan valet 2006 var även Fredrik Reinfeldt inbjuden till BG-mötet i Kanada. Visst finns det anledning att undersöka varför man bjuder in ordföranden för ett svenskt minoritetsparti några månader innan han blir svensk statsminister? Har Sverige ett inflytande som vi inte känner till, eller är Reinfeldt en så fängslande och visionär politiker, att världens ledare bara måste träffa honom för att få veta vad svenska moderater kan tillföra världspolitiken?
Andra bloggar om: Bilderberggruppen, Bilderberg, Carl Bildt, Leif Pagrotsky, Fredrik Reinfeldt
I mer än fyrtio år lyckades ett par hundra av världens makthavare träffas på olika lyxhotell, utan att dra till sig massmedias nyfikenhet. Om någon naiv journalist råkade fråga vad det var som hände bakom avspärrningarna, där lokal polis och säkerhetsvakter skyddade hundratals svarta limousiner, fick man svaret att det inte var något man skulle bry sig om -- och detta nöjde man sig med.
Först i slutet av 1990-talet började det läcka ut att detta var en osedvanlig mäktig sammanslutning, där även ett stort antal folkvalda politiker medverkade i största hemlighet. I början försökte man bagatellisera detta eller helt förneka att det ägde rum, men i takt med allt fler avslöjanden har taktiken istället blivit hävda att det är ett informellt och privat möte, där den ekonomiska och politiska makten sammanstrålar för att i största välmening jämföra erfarenheter.
Myhre namnger ett antal norska delegater, men även det svenska deltagandet är mycket påtagligt. Bland de återkommande, stående gästerna på sistone är Carl Bildt, men under alla år har vi också sett representanter för Wallenbergs Investor, för den svenska regeringen och för kungahuset. Och till min bedrövelse har kommentatorer både i massmedia och här på UUAA använt detta som ett bevis för att Bilderberggruppen inte kan vara speciellt inflytelserik -- varför skulle annars en massa svenskar vara inbjudna?
En ganska relevant motfråga skulle kunna vara: Om detta nu är så oskyldigt, hur kommer det sig att Bilderberggruppen är en av de mest debatterade frågorna i konspirationskretsar runt om i hela världen? Och varför förnekades och nedtystades detta i fyra decennier?
En av mina favoritparadoxer när det gäller Bilderberggruppen är när man möttes i Sverige 2001, i Stenungsund, inför EU-toppmötet i Göteborg. Regeringens inbjudne det året var Leif Pagrotsky. I ett mycket ovanligt försök att avväpna konspirationsteorier gick gruppens ordförande ut i svensk TV och betonade att detta var ett helt privat möte, där alla inbjudna kom som intressanta privatpersoner, inte alls i sina officiella, professionella egenskaper.
Pagrotsky replikerade i svensk TV, att det hade varit tjänstefel av honom, som handelsminister, att inte ta tillfället i akt att göra reklam för lilla Sverige. Någon visste uppebarligen inte, eller ville inte uppge vad det egentligen handlade om... Och med tanke på att det var andra året i rad som Pagrotsky deltog kan man förmoda att han inte var okunnig om det verkliga syftet. Var han där som privatperson, vem betalade då fakturan?
Till sist måste jag påminna om att gruppen har en förbluffande förmåga att även plocka blivande regerings- och statschefer. Till denna ytterst exklusiva grupp brukar man bjuda in lokala politiker som verkar osedvanligt lovande, som Bill Clinton och Tony Blair, kort innan de hamnar i den absoluta politiska makten. Så även när det gäller svensk politik.
Ett par månader innan valet 2006 var även Fredrik Reinfeldt inbjuden till BG-mötet i Kanada. Visst finns det anledning att undersöka varför man bjuder in ordföranden för ett svenskt minoritetsparti några månader innan han blir svensk statsminister? Har Sverige ett inflytande som vi inte känner till, eller är Reinfeldt en så fängslande och visionär politiker, att världens ledare bara måste träffa honom för att få veta vad svenska moderater kan tillföra världspolitiken?
Andra bloggar om: Bilderberggruppen, Bilderberg, Carl Bildt, Leif Pagrotsky, Fredrik Reinfeldt
