Likt de övriga nordiska länderna präglas Sveriges konstitutionella tradition av folksuveränitetsprincipen, vilket bekräftas av Regeringsformen där det går att läsa; All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Detta innebär i kort att folket och dess valda representanter bestämmer vilka lagar och regler som skall råda i landet – oberoende hur människorättskränkande dessa kan tänkas vara.

Därför brister Norell i sitt resonemang när han menar att Kristdemokraterna har att förhålla sig till en “struktur” som separerar religion och politik och därför inte går att jämföras med den situation som MB befinner sig i. Om Kristdemokraterna blir Sveriges största parti i riksdagen finns det inget som stoppar partiet från att införa religiöst betingade lagar i enlighet med sina värderingar. Enligt Norells logik skulle Sverige upphöra att vara en demokrati om ett sådant scenario skulle utspela sig.

Redan idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens olika demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud. De shariabaserade morallagar som MB sägs förespråka går enligt Norell stick i stäv mot de demokratiska principerna. Samtidigt förbises de morallagar som existerar i västvärlden.
Vad är den egentliga skillnaden mellan våra morallagar och de som MB förespråkar? Kan det inte vara så att motsättningarna endast är ett uttryck för kulturskillnader?

Om man för argumentationens skull accepterar Norells snäva definition av demokratibegreppet inser man att Norell hycklar i förhållande till den judiska staten Israel som implementerar en raspolitik gentemot palestinierna. När Israel anföll den humanitära fartygskonvojen Ship to Gaza var Norell snabb med att försöka ursäkta tillslaget. Liknande utspelade sig efter den israeliska militära offensiven mot Gazaremsan, som av den högt ansedde juristen Richard Goldstone kallades för en attack i syfte att “förnedra och terrorisera” den palestinska civilbefolkningen.

Istället för att ägna sig åt att fördöma och bekämpa Israels existerande apartheidsystem väljer Magnus Norell alltså att försvara och ursäkta landets illdåd. Agerandet är knappast förenligt med de principer han påstås följa.

I sin artikel på SvD.se den 8 februari skriver Magnus Norell om den pågående Egyptiska revolutionen och Muslimska brödraskapets (MB) roll däri. Föga förvånande tar artikeln sin utgångspunkt från de anti-Israeliska tendenserna som manifesterats i demonstrationstågen på Egyptens gator. Varför egyptierna hyser ett förakt mot den politik som förs av USA och Israel torde vara tämligen enkelt att lista ut. Despoten Hosni Mubarak lyckades cementera sin position som landets envåldshärskare via dessa länders stöd. Egypten är, efter Israel, det amerikanska imperiets största bidragstagare i Mellanöstern – i synnerhet vad gäller vapenleveranser. Vad som sticker i ögonen på vanligt folk är att dessa amerikanska vapen används för att förtrycka oppositionella. Även gasexporten till Israel långt under internationella priser samtidigt som gas är en bristvara i Egypten, innebär att Mubarak framstår som en amerikansk-israelisk marionett i ögonen på egyptierna.

I regionen har Israel framför allt gjort sig känd för dess folkmordspolitik gentemot palestinierna och dess vägran att respektera folkrätten genom att inte tillåta de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland. Det är därför inte överraskande att egyptierna håller upp plakat med Mubaraks ansikte märkt med en davidstjärna i pannan. Istället för att symbolisera judendomen förknippas davidstjärnan med den förtryckande staten Israel. Förklaringen till detta är att davidstjärnan, utöver sin tradionellt religiösa anknytningen, utgör Israels nationalsymbol. Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att MB vill riva upp fredsavtalet med Israel och bryta alla förbindelser med landet. Araber i allmänhet ser det som en plikt att sympatisera med de förtryckta palestinierna (som ju är araber) och följaktligen sätta press på Israel. I det här fallet har man även inrikesrelaterade anledningar för sin fientliga inställning.

Norell menar att Muslimska brödraskapet – till skillnad från västerländska demokratiska partier – är ett parti med en “odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi”. Det är enkelt att häva ur sig anklagelser, men svårare att belägga dem. Norell förklarar inte på vilket sätt, eller när, MB har spridit denna påstådda antisemitism. Såvida han inte menar att gruppens avståndstagande från Israel skall betraktas som ett uttryck för judefientlighet.

Med demokrati avses i klassisk mening att all makt utgår ifrån folket. Enligt denna princip skulle MB haft demokratisk legitimitet om gruppen vinner i fria val. För Norell är inte denna definition tillräcklig. Enligt hans definition av begreppet är det ingalunda skäl nog att acceptera valutgången om MB skulle vinna i ett ärligt och fritt val. Eftersom, menar han, “ofrihet och ojämlikhet inte blir bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val”. Resonemanget är lockande men också bristfälligt när samma måttstock inte appliceras genom hela spektret.

Muslimska brödraskapets odemokratiska sinnelag påstås bestå av det faktum att det inte gör en tydlig distinktion mellan religiös tro och politik. Detta är lite lustigt mot bakgrund av att Sveriges statschef måste vara protestant och att det i Sveriges riksdag finns ett parti (KD) som också blandar politik med religion. Utöver detta accepterar Norell den israeliska regimen som tydligt propagerar för och implementerar en raspolitik i förhållande till palestinierna. Samtidigt accepteras alltså inte religiöst motiverade – och påstått judefientliga – regimer i arabvärlden. Den dubbla måttstocken är påtaglig.

Något annat som Norell ondgör sig över är de morallagar (läs: sharia) som MB sägs förespråka och som i hans mening går stick i stäv mot de demokratiska principerna. Vad är den egentliga skillnaden mellan våra svenska morallagar och de som islamistiska organisationer som MB och Hamas förespråkar? Kan det inte vara så att dessa “motsättningar” snarare är ett uttryck för kulturskillnader? Idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud.

USA som sägs bejaka demokratisering i arabvärlden erkände inte sin svarta befolkning som fullgoda medborgare förrän i det sena 60-talet – innan dess hade man inte allmän rösträtt. Även om vi idag inte kan ändra på hur USA såg ut för 50 år sedan, så vore det mer befogat om Magnus Norell ägnade sig åt att påverka Israels existerande apartheidsystem, än att i förväg ogiltigförklara blivande demokratier i arabvärlden.

Skulle den revolutionära andan även sprida sig till grannlandet Egypten leder det förmodligen inte bara till större frihet och minskade klassklyftor för egyptierna, utan även till att dess belägrade grannar på Gazaremsan får en viktig livlina ut till omvärlden. Så som det ser ut idag är Gazaborna – i ett område som utgör världens största utomhusfängelse – omringade av två fientligt inställda polisstater. Ockupanten Israel på ena sidan och den egyptiska envåldshärskaren Hosni Mubaraks regim på den andra.

Men hur har egentligen västvärlden förhållit sig till denna despotism? Upproret i Tunisien startade i mitten av december. Det dröjde dock ända tills det var klart att Ben Ali blivit störtad, som det så kallade världssamfundet visade sitt stöd till det tunisiska folket. Varför man inte gav sitt stöd tidigare beror på att man under Ben Alis tid vid makten etablerat ett nära förhållande med denne diktator. Därför valde man att vänta ut situationen för att utröna om det fortfarande fanns hopp kvar för sin allierade. När man väl insåg att det var kört så försökte man rädda det lilla som fanns kvar av den egna trovärdigheten och basunerade ut sitt stöd till folkviljan. Det tunisiska folket visade omvärlden att arabvärlden klarar sig bäst utan inblandning från Väst.

I februari 2004 besökte Ben Ali Washington i syfte att träffa den dåvarande amerikanska presidenten George W. Bush. Under mötet blev Ben Ali hyllad för att han – som Bush uttryckte det – förbättrat kvinnornas rättigheter i landet. Tunisien är alltså en nation som sedan 80-talet inte tillåter sina kvinnliga invånare att bära huvudduk i skolor och myndighetsbyggnader. Följaktligen förvägrar man dessa människor att utöva sin religion. Knappt två år efter mötet med Bush drog Ben Ali igång en kampanj där man genom ordningsvakter tvingade kvinnor att upprätthålla denna människorättskränkande lag. Det gick även så långt att det förekom incidenter där unga flickor som vägrade göra som de blev tillsagda blev misshandlade.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har inte varit bättre än Bush i sitt stöd till Ben Ali. 2008 berömde han Tunisien för dess förbättrade mänskliga rättigheter. Olika människorättsorganisationer visade sitt förakt för uttalandet och den franska tidningen Le Monde kallade det för “en ren lögn”. I utbyte mot stödet från Väst agerade Ben Alis regim som en amerikansk utpost i Nordafrika i “kriget mot terrorismen”. Allt på det tunisiska folkets bekostnad.

Det är lätt att konstatera att det som göder extremism i arabvärlden inte är frihet och demokrati utan snarare förtryck och förnedring. Den gemensamma nämnaren för några av arabvärldens äldsta förtryckare, såsom Kung Abdullah II av Jordanien, Kung Abdullah bin Abdul Aziz av Saudi Arabien och Hosni Mubarak av Egypten är deras nära relation till USA och den övriga västvärlden. Mot bakgrund av detta är det uppseendeväckande att Väst, som påstås bejaka demokratisering av arabvärlden, flörtar och samarbetar med dess despoter.

Samtidigt är västvärlden snabb på att fördöma och svartmåla folkvalda organisationer som vägrar underordna sig deras förödmjukande villkor. Hamas är ett sådant känt exempel. När Hamas vann en jordskredsseger i det första palestinska valet på tio år, gick USA och EU omgående ut och fördömde den palestinska demokratin. Trots att det fanns västerländska observatörer på plats, bland dem USA:s f.d. president Jimmy Carter, som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist”, vägrade man respektera valresultatet.

Detta hyckleri innebär inte bara att arabvärldens folk lär sig att förakta den västerländska “demokratin”. Det sänder samtidigt en signal till folken i Väst: Lita aldrig på en folkvald och legitim regim! På så sätt undergräver regimerna i Väst förtroendet för sig själva och den västerländska demokrati som de säger sig försvara.

Mot bakgrund av denna realitet är det inte svårt att se problematiken i hur dagens nyhetsrapportering fungerar. Riskerna för ensidiga och direkt felaktiga nyhetsartiklar ökar betydligt när en liten grupp kontrollerar nyhetsflödet. Observera att telegrammen från TT används som underlag av samtliga massmedier för utrikes nyhetsrapportering. Således får läsarna en nästan identisk – och förment neutral – verklighetsbeskrivning i samtliga tidningar. Den enda plats där man kan finna skillnader i rapporteringen är i tidningarnas debattartiklar och i de fall journalisterna blandar ihop sina egna åsikter med fakta. Innebörden av detta är att all faktaredovisning i tidningarna blir tillrättalagd och vinklad, vilket gör det mycket svårt för läsarna att bilda en egen uppfattning grundad på fakta.

TV4-chefen Jan Scherman förklarade i en artikel på Aftonbladet den 13 november 2010 att anställda inte undgår påtryckningar från bolagets ägare. I detta fall tyckte ägarna inte om Schermans val av programledare eftersom dessa bland annat var ”för mycket pro-Palestina”. Scherman skriver: ”Jag kan öppet säga att det inte blev bättre den dag de fina kapitalisterna Proventus, med Daniel Sachs och Robert Weil i spetsen, blev delägare i TV4. De var mer sofistikerade i sina påverkansförsök, men tappade masken i alla fall vid ett tillfälle, då de uttryckligen och i mejl till mig protesterade mot valet av Jan Guillou och Göran Rosenberg som programledare för TV4:s partiledarutfrågningar i samband med riksdagsvalet 2006. De var för mycket vänster, för mycket pro-Palestina och, hör och häpna, för gamla.”[4]

Hur det står till med Bonniers inflytande i TT:s rapportering lämnar jag till andra att undersöka. Något som däremot är bekräftat och som kan ge en indikation om hur det ligger till, är att Bonnier gett sig på journalistiken i andra sammanhang. Aftonbladet granskade relationen mellan Bonnier och dess medier i en artikel publicerad den 9 november 2010. Vad Aftonbladet kom fram till är att VD:n för Bonnier-dynastin, Jonas Bonnier, ”leder in sitt företag i en rad verksamheter där själva journalistiken säljs ut”.[5]

Det centrala i denna artikel är att undersöka hur TT:s rapportering ser ut och på vilket sätt denna inte är objektiv. Den tes jag förfäktar är att nyhetsbyrån ger eller har åtminstone vid ett antal tillfällen givit en skev och vinklad bild av Palestinakonflikten till Israels fördel. För att underbygga detta påstående skall jag anföra två exempel där TT ger uttryck för denna bristfällighet.

Exempel ett: östra Jerusalem är ”omtvistat”

TT har genom åren kallat östra Jerusalem och områden i staden ”omtvistat territorium”.[6][7][8] Detta är en extrem förvanskning av sanningen. Om det nu är som TT hävdar är den fråga man måste ställa sig: omtvistat av vem? Ingen tredjepart av FN:s medlemsstater – inklusive EU och Sverige – ifrågasätter att Jerusalems östra del tillhör den palestinska befolkningen.[9] Att Israel gör anspråk på territoriet ger inte TT rätt att framställa förhållandet på ett sätt som antyder att äganderättsfrågan är oklar.

För att ge ett exempel: om undertecknad gör anspråk på en bil tillhörande person X, så ger det inte person Y rätt att definiera frågan som en ”tvist” enbart därför att vederbörande med våld lyckats bryta sig in i bilen och sitter i förarstolen. Ett sådant scenario definieras rimligtvis som vad det egentligen är: stöld.

I detta fall bör TT – om nyhetsbyrån vill vara objektiv – hänvisa till östra Jerusalem och dess tillhörande områden som ”ockuperat territorium”.

Exempel två: de israeliska bosättningarnas illegitima status

I samband med att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICJ) år 2004 avgav sitt utlåtande om legaliteten av den mur som byggs av Israel på Västbanken, var den tvungen att utreda vilket territorium som tillhör palestinierna respektive israelerna. Man konstaterade enhälligt att den mark som Israel tagit kontroll över i samband med 1967 års krig måste lämnas tillbaka till dess ägare, vilket inkluderar Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem. På dessa premisser kom ICJ fram till att muren och de israeliska bosättningarna står i tydlig strid med internationell rätt och därför måste avvecklas.[10][11]

De israeliska bosättningarnas illegitima status är mot bakgrund av det ovan anförda näppeligen en omtvistad fråga. Trots detta är TT ytterst ovillig att nämna detta faktum i sin rapportering. I en omfattande artikel med rubriken ”Byggstoppet för bosättningarna borta”, publicerad den 27 september 2010, skriver TT om de israeliska bosättningarna utan att med ett endaste ord lyfta fram deras folkrättsliga status.[12] Bakgrundsinformation om vad den judiska högtiden sukkot innebär tycktes väsentlig att lämna i sammanhanget. Att bosättningarna strider mot internationell rätt ansågs däremot vara överflödig information.

När man sätter de båda exemplen i relation till varandra inser man att ett tydligt hyckleri utspelar sig i TT:s rapportering, vilket väcker frågan: varför går TT Israels ärenden?

[1] http://www.aftonbladet.se/kultur/article8088872.ab
[2] http://www.aftonbladet.se/mediafile?id=1327150
[3] http://tt-gruppen.com/finansiell-info/
[4] http://www.aftonbladet.se/kultur/article8115918.ab
[5] http://www.aftonbladet.se/kultur/article8092477.ab
[6] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/nya-bosattningar-i-jerusalem_1360549.svd
[7] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ovanliga-turer-i-ovala-rummet_4470239.svd
[8] http://www.svd.se/nyheter/utrikes/trotsig-netanyahu-i-usa-tal_4459999.svd
[9] http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/19640
[10] ICJ – 9 juli 2004
[11] Haaretz – 13 mars 2010
[12] http://svt.se/2.22584/1.2163805/byggstoppet_for_bosattningar_borta

Under den förislamiska tidsperioden – på arabiska kallad jahiliyya – i nuvarande Saudi Arabien levde araberna i ett anarkiskt samhälle. Beduinstammar försörjde sig på att med jämna mellanrum utföra räder och plundra sina grannar. En sådan räd kallades för en ghazwa, vilket även är ursprunget till den svenska termen razzia.

Den svenskmuslimska tidskriften As-Sirat tvingades i början av november 2010 att lägga ned sin nyligen startade verksamhet efter påtryckningar från Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson och – den enligt eget utsago antirasistiska – tidskriften Expo. Attacken mot As-Sirat är i direkt jämförelse med en förislamisk ghazwa, med skillnaden att de plundrade ägodelarna inte var fysiska ting utan istället den lilla tidningens medborgerliga rättigheter.

As-Sirat hade som mål att rapportera om “aktuella nyheter och kunskap som rör islam och muslimer på ett sätt som tilltalar troende”. Därför ansåg man att den svenska och muslimska poeten Mohamed Omar passade som handen i handsken i rollen som krönikör för tidningen. Det var mot bakgrund av detta som ghazwan mot As-Sirat utfördes. Observera att Omars roll var att “endast skriva artiklar om svensk islam och inte om politik”, som tidningens chefredaktör Mujahed Abassi förklarade i en intervju med Expo.[2] Således gav man inte Omar en plattform att uttrycka sina politiska åsikter utan han skulle istället bidra med den enorma erfarenhet och kunskap han har om islam och dess historia.

Vill folk i Sverige anno 2010 verkligen leva i ett samhälle där personer inte skall få yttra sig endast på grund utav att de innehar åsikter som går emot allmänt vedertagen konsensus? Vare sig det har att göra med kritik av judendomen, revidering av vad som inträffade under andra världskriget eller ifrågasättande av vad som hände den 11 september 2001, bör detta inte vara anledning nog att ge en dissident den paria-status som – de i sammanhanget aktuella – Lasse Wilhelmson och Mohamed Omar åtnjuter.

Om vi verkligen menar att en sådan verklighet skall råda i Sverige, där man inte tillåter dissidenter att uttrycka sig och att de som gör det får se sina karriärer förstörda, samt att den som blott rör vid dessa personer också skall brännmärkas – så som i det här fallet skedde med As-Sirat i relation till Wilhelmson och Omar – måste denna förutsättning gälla för alla. Därför skall jag med ett exempel nedan illustrera hur en sådan realitet i sådana fall kan se ut.

Gudmundson skriver i sin blogg under rubriken “Antisemitism hos Jönköpings Unga Muslimer” om As-Sirat och dess samröre med ovannämnda dissidenter. I blogginlägget ger Gudmundson uttryck för en del rätt så kontroversiella åsikter. Följande är ett citat som undertecknad ansåg vara mest uppseendeväckande:

“Ovanstående är förstås inte helt förvånande. I många muslimska stater är antisemitism statsreligion, och tyvärr finns det även tämligen hållfasta teologiska grunder inom islam för judehatet, vilket åtskilliga av de tunga muslimska auktoriteterna sprider kontinuerligt”.[3]

Vad Gudmundson i princip hävdar är att islam som sådan uppmuntrar till judehat. En religion som närmare 2 miljarder människor bekänner sig till. Frågan som följer är vad som skiljer denna retorik från den som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson propagerade för i sin debattartikel på Aftonbladet förra året?

Om man utför ett litet experiment och byter ut de väsentliga nyckelorden i uttalandet får man ett citat som Expo hade kunnat använda för att ödelägga en persons liv. Eller vad sägs om följande:

“Ovanstående är förstås inte helt förvånande. I den judiska staten Israel är rasism mot icke-judar statsreligion, och tyvärr finns det även tämligen hållfasta teologiska grunder inom judendomen för denna rasism, vilket åtskilliga av de tunga judiska auktoriteterna sprider kontinuerligt”.

Ett uttalande, som oavsett dess sanningshalt, skulle definieras som “antisemitism” av Expo och Gudmundson, men i dess ursprungliga form – som uttryckt av Gudmundson i sin blogg – inte ens skapade en reaktion. Kan hyckleriet bli tydligare än så?

Lek med tanken och fundera över varför Expo inte gör en ghazwa mot Per Gudmundson och hans arbetsgivare Svenska Dagbladet. Först då kommer Du förstå hur ovärdigt och med vilken dubbelmoral som Expo agerar.

Noter
[1] www.expo.se
[2] http://www.expo.se/2010/48_3487.html
[3] http://gudmundson.blogspot.com/2010/11/antisemitism-hos-jonkopings-unga.html

Demokratiska val och protester från världssamfundet

I parlamentsvalet den 25 januari 2006, det första palestinska valet på tio år, vann Hamas en jordskredsseger och fick 76 av de 132 möjliga platserna i det palestinska parlamentet. Hamas kunde i och med detta bilda regering på egen hand.[1] Bland de västerländska observatörerna återfanns USA:s f.d. president Jimmy Carter som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist”[2]

Kort därefter påbörjade USA och Israel en ekonomisk blockad mot den nya regeringen med motiveringen att Hamas måste “erkänna Israel, avsäga sig våld och respektera tidigare israelisk-palestinska överenskommelser.”[3] Dessa, till synes rimliga, krav motsvarades dock inte av några åtaganden från Israel. USA krävde inte att Israel lämnar tillbaka mark som det ockuperar sedan 1967 för att tillåta palestinierna att utöva sin rätt till självbestämmande. Hela poängen med varför palestinierna valde Hamas berodde på de misslyckanden som den palestinska myndigheten med Fatah i spetsen åstadkommit under sina år av fruktlösa avtal. Värt att nämna är att USA under mars 2010 röstade emot palestiniernas rätt till självbestämmande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Resolutionen gick dock igenom med 45 röster för och med USA som den enda rösten emot. Omröstningen bekräftar återigen för det palestinska folket att den väg den palestinska myndigheten tagit där man ingått i en överdrivet god, men bevisligen totalt fruktlös, relation med USA och Israel är dömd att misslyckas.[4]

Det viktigaste avtalet mellan den palestinska myndigheten och Israel tecknades under Osloprocessen. Israels före detta utrikesminister Shlomo Ben-Ami beskriver avtalet med följande ord, “En av betydelserna med ’Oslo’, var att PLO (den palestinska myndigheten) blev Israels medhjälpare med syftet att bryta ned den första intifadan [upproret] och avbryta vad som tydligt var en äkta demokratisk kamp för palestinskt självbestämmande.”[5] Natan Sharansky, ytterligare en f.d. israelisk minister, ger sin syn på Osloprocessen, “Idén med Oslo var att hitta en stark diktator som ska hålla palestinierna under kontroll.”[6]

Kan man verkligen kräva av Hamas att de ska skriva under avtal som t.o.m. av israeliska f.d. ministrar beskrivs på ett sådant sätt? En annan viktig punkt som påvisar hur misslyckad denna s.k. fredsprocess var är att Israel under denna period inte minskade, utan snarare utökade sina illegala bosättningar på Västbanken med ungefär hundra procent.[7]

Försök till statskupp samt en illegal blockad

Under juni 2007 stoppade Hamas en kupp orkestrerad av USA, Israel och den palestinska myndigheten.[8] Intressant är att medier, särskilt i väst, har försökt prångla ut historien att Hamas “tog kontroll över Gaza med våld” och att det skulle ha varit Hamas, den demokratiskt valda regeringen från 2006, som organiserade en kupp mot den redan avsatta palestinska myndigheten i området. Med lite logik inser man att Hamas utgör den demokratiskt valda regeringen som har fått i uppgift av det palestinska folket att styra samtliga palestinska områden, både Västbanken och Gazaremsan. Med andra ord måste de sammandrabbningar som skett berott på att en annan part försökt anordna en kupp mot den sittande regeringen, en kupp som dock framgångsrikt avvärjdes.

Hamas lyckades säkerställa sin kontroll på Gazaremsan, men dessvärre hamnade Västbanken under den icke folkvalda palestinska myndighetens grepp. Västbanken är som bekant helt ockuperad och styrd av Israel. Den “kontroll” som den palestinska myndigheten har omfattar vad som tilldelats dem på nåder av Israel.

Under 2008 förvärrade Israel sin blockad mot Gazaremsan då man valde att “helt stänga gränserna.”[9] Sveriges Radio, SR, rapporterade att stängningen ledde till “fördömanden från FN och humanitära organisationer.” Samma år gick FN ut med en rapport där man konstaterade att blockaden orsakat en “mänsklig katastrof”.[10] Mary Robinson, FN:s f.d. höga kommissarie för mänskliga rättigheter, beskrev under november 2008 effekterna av blockaden med följande starka ord, “Gazas hela civilisation har blivit förstörd, jag överdriver inte.”[11] Richard Falk, FN:s utredare för mänskliga rättigheter, kallade även blockaden för “ett brott mot mänskligheten”[12]

Vapenvila mellan Hamas och Israel

Israel accepterade att ingå en vapenvila med Hamas i juni 2008. Villkoren för vapenvilan, som anordnades av Egypten, var att parterna inte fick angripa varandra, att Israel lättade på den illegala blockaden och att man efter en tid skulle påbörja samtal om fångutväxling.[13]

För att beskriva hur vapenvilan upprätthållits skrev det israeliska Underrättelse- och terrorismcentret (Intelligence and Terrorism Information Center) i sin rapport från december 2008 att Hamas var “noggrant med att upprätthålla vapenvilan”, vidare skriver man att andra palestinska grupper avfyrade raketer vid några enstaka tillfällen. Rapporten poängterar dock att “Hamas försökte påtvinga villkoren för vapenvilan” på de andra grupperingarna och “förhindra dem från att bryta mot den.”[14]

Världens mest ansedda människorättsorganisation, Amnesty International, rapporterade även att vapenvilan “höll i fyra och en halv månad”, och att den “havererade efter det att israeliska styrkor dödade sex militanta palestinier i flyganfall och andra anfall den 4 november 2008.” Human Rights Watch, ytterligare en högt ansedd människorättsorganisation, delar Amnestys verklighetsbeskrivning och skriver, “anfallen upphörde i samband med den vapenvila som påbörjades i juni 2008 men eskalerade i november 2008 efter att den israeliska militären gjorde en räd i Gaza.”[15][16]

Som svar på Israels räder den 4 november återupptog Hamas sina raketattacker, vilket gav Israel den anledning, som de alltså framgångsrikt provocerat fram, att påbörja en storskalig militär offensiv mot Gazaremsan. Hamas försökte dock förhandla fram en ny vapenvila i utbyte mot att den illegala blockaden hävs, men när valet stod mellan att antingen “svälta eller slåss” drog Hamas slutsatsen att det senare var det enda alternativet.[17] Israels f.d. befälhavare på Gazaremsan, Shumel Zakai, menade att Hamas val var fullt naturligt “när den ekonomiska pressen på Gazaremsan fortgår”. Zakai fortsätter vidare, “Moroten är förbättring av den ekonomiska situationen på Gazaremsan…//…Man kan inte bara lämna palestinierna i Gaza i den ekonomiskt svåra belägenheten de är i, och förvänta sig av Hamas att de bara ska sitta där och inte göra något. Det är helt enkelt orealistiskt.”[18]

Mot bakgrund av det ovan anförda är det därför inte svårt att sympatisera med Hamas ledare Khaled Mishal när han, under det brutala anfallet, i ett öppet brev skriver “Våra blygsamma, hemmagjorda raketer är vårt protestrop till omvärlden. Israel och dess amerikanska och europeiska sponsorer vill att vi ska dö stillatigande. Men dö stillatigande kommer vi inte.”[19]

22 dagar av död och förstörelse

Ungefär 250 personer dödades under den första dagen, majoriteten av dem var nyutexaminerade poliser, resterande var kvinnor och barn.[21] Vad gäller attacken mot de nyutexaminerade poliserna poängterade Amnesty att “ingen av dem medverkade i fientligheterna” samt att “många av dem inte vara involverade i militanta grupperingar”. Den högt ansedda juristen Richard Goldstone, tidigare chefsåklagare för FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, fick efter att offensiven tog slut i uppgift av FN:s råd för mänskliga rättigheter att leda en oberoende undersökningskommission. I rapporten konstaterar han att attacken mot de nyutexaminerade poliserna “stred mot internationell rätt”, han förklarar att eftersom poliserna “inte var med i striderna” och att attacken inte tog hänsyn till “förlusten av civila liv” så ska den betraktas som en “attack mot civila” och därmed ett brott mot internationell rätt.[22]

Faktum är att offensiven mot Gazaremsan var planerad flera månader i förväg och en intern dispyt i Israel uppstod gällande huruvida man skulle godkänna diverse planerade attacker, bland annat just den mot de nyutexaminerade poliserna. Det hela slutade med ett godkännande och, som vi tyvärr fått erfara, även genomförande av planerna.[23]

Under offensiven använde den israeliska militären vit fosfor. Human Rights Watch släppte en 75-sidig rapport i mars 2009 som enbart behandlade detta. Rapporten kom fram till att Israel genom användandet av vit fosfor i “tätbefolkade områden, inklusive Gaza city, bröt mot internationell rätt”. Israel släppte vit fosfor över “en skola, FN:s lagerlokal för humanitära sändningar och ett sjukhus”.

Effekterna av vit fosfor beskrivs i rapporten, med hänvisning till socialdepartementet, med följande, “vit fosfor kan orsaka allvarlig skada och död när den kommer i kontakt med huden, inandas eller sväljs.”
Human Rights Watch fastslog att den israeliska militären med sin “avsiktliga eller ansvarslösa användning av vit fosfor” har “brutit mot internationell rätt”.[24]

Richard Goldstones rapport bekräftar de rön Human Rights Watch gjorde men konstaterar att ytterligare ett sjukhus angreps med vit fosfor, nämligen Al-Wafasjukhuset:
“Granatbeskjutningen med vit fosfor mot UNRWA-byggnaden i Gaza City är ett sådant fall, där försiktighetsåtgärder inte vidtogs vid val av vapen och angreppsmetoder. Det avsiktliga angreppet på Al Quds-sjukhuset med högexplosiva artillerigranater och vit fosfor står också i strid med artikel 18 och 19 i fjärde Genevekonventionen, likaså angreppet mot Al-Wafasjukhuset.”[25]

Israel anklagade Hamas för att ha använt sig av mänskliga sköldar under offensiven mot Gazaremsan för att ursäkta det stora antalet döda civila. Goldstone undersökte dessa anklagelser men fann inga bevis till stöd för påståendet.[26] Däremot fann man bevis för att den israeliska militären använt mänskliga sköldar vid ett antal andra tillfällen vilket utgör ett brott mot internationell rätt.[27]

När det som Amnesty kallade för “22 dagar av död och förstörelse” gått till sin ända, hade 1 434 personer på den palestinska sidan dödats, varav 235 militärer och 1 199 civila. Av de civila förlusterna utgjorde 121 kvinnor och 288 barn. Totalt skadades 5 303 palestinier, inklusive 1 606 barn och 828 kvinnor. På den andra sidan dödades tio soldater, varav fyra av s.k. ‘friendly fire’, samt tre civila.[28][29]

Vittnesmål och Goldstones slutsats

Man berättar även att man inte fick speciella order om att skilja mellan civila och militära personer. Vidare bekräftar en soldat att “ingen hänsyn till civila togs”, man skulle helt enkelt “skjuta vem man än såg”. En soldat berättar att han hade “en känsla av att vissa var ute efter att döda” och att “ingen brydde sig om det”.[30]

Mot bakgrund av ovan anförda vittnesmål är det därför inte svårt att förstå den slutsats om operationen som Richard Goldstone presenterat i sin rapport:

“Kommissionen drar slutsatsen att vad som skedde var ett medvetet, oproportionerligt anfall, för att förnedra och terrorisera en civilbefolkning samt för att radikalt minska dess lokala ekonomiska kapacitet att både ge arbete och möjlighet att försörja sig själv och påtvinga civilbefolkningen en allt större känsla av beroende och sårbarhet.”

Goldstone betonar också att soldaterna inte agerade på egen hand utan att offensiven planerades och genomfördes av ledarskapet i Israel:

“Operationens samtliga faser planerades noga. Kommissionen har med oro noterat offentliga uttalanden av israeliska tjänstemän, inklusive höga militärer, som innebär att användning av oproportionerligt våld mot civilbefolkningen och förstörelse av civil egendom är legitima medel för att nå Israels militära och politiska mål.”

Goldstone fortsätter, “den systematiska och avsiktliga karaktären av de aktiviteter som beskrivits i denna rapport lämnar kommissionen bortom all tvivel att ansvaret i första hand ligger hos dem som utformade, planerade, befallde och övervakade operationerna.”[31]

Det är främst mot bakgrund av den ansedda juristen Richard Goldstones slutsatser, som undertecknad drar slutsatsen att det som pågick på Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och 18 januari 2009 inte var ett “krig mot Hamas” utan snarare en massaker på Gazaborna i syfte att, precis som Goldstone uttryckte det, “förnedra och terrorisera” den palestinska befolkningen.

Artikeln har skrivits med hjälp av den forskning som professor Norman G. Finkelstein, en amerikansk-judisk statsvetare, med doktorsexamen från Princeton University, sammanställt i sin bok “This Time We Went To Far” (2010).

Noter

[1] http://www.dn.se/nyheter/varlden/forhandlingar-om-ny-palestinsk

[2] http://www.cartercenter.org/news/documents/doc2348.html

[3] http://www.nytimes.com/2006/04/08/world/middleeast/08hamas

[4] http://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/E7C8836878A224F38

[5] Shlomo Ben-Ami, Scars of War, Wounds of Peace (2006) s. 191, 211.

[6] Andy Levy-Ajzenkopf, “Sharansky on Tour Promoting Identity”

Canadian Jewish News (1 Juli 2008).

[7] http://www.btselem.org/English/Publications/Summaries/200205

[8] http://www.vanityfair.com/politics/features/2008/04/gaza200804

[9] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&

[10] http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_gaza_situation

[11] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7708670.stm

[12] http://news.bbc.co.uk/2/hi/7774988.stm

[13] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7462554.stm

[14] http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/

[15] http://www.amnesty.org/en/region/israel-occupied-territories/

[16] http://www.hrw.org/en/node/84867/section/2

[17] http://www.crisisgroup.org/en/regions/middle-east-north-africa

[18] http://www.haaretz.com/news/can-the-first-gaza-war-be-

[19] http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jan/06/gaza

[20] http://www.amnesty.org/en/library/info/MDE15/015/2009/en

[21] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7800985.stm

[22] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 17, 18.

[23] http://www.haaretz.com/news/how-idf-legal-experts-legitimized

[24] http://www.hrw.org/node/81760

[25] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 413.

[26] Ibid, s. 420.

[27] Ibid, s. 231-232.

[28] Ibid, s. 92.

[29] http://www.unhcr.org/refworld/docid/4a2cd0c743.html

[30] http://www.breakingthesilence.org.il/oferet/ENGLISH_oferet.pdf

[31] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 408.