Likt de övriga nordiska länderna präglas Sveriges konstitutionella tradition av folksuveränitetsprincipen, vilket bekräftas av Regeringsformen där det går att läsa; All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Detta innebär i kort att folket och dess valda representanter bestämmer vilka lagar och regler som skall råda i landet – oberoende hur människorättskränkande dessa kan tänkas vara.

Därför brister Norell i sitt resonemang när han menar att Kristdemokraterna har att förhålla sig till en “struktur” som separerar religion och politik och därför inte går att jämföras med den situation som MB befinner sig i. Om Kristdemokraterna blir Sveriges största parti i riksdagen finns det inget som stoppar partiet från att införa religiöst betingade lagar i enlighet med sina värderingar. Enligt Norells logik skulle Sverige upphöra att vara en demokrati om ett sådant scenario skulle utspela sig.

Redan idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens olika demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud. De shariabaserade morallagar som MB sägs förespråka går enligt Norell stick i stäv mot de demokratiska principerna. Samtidigt förbises de morallagar som existerar i västvärlden.
Vad är den egentliga skillnaden mellan våra morallagar och de som MB förespråkar? Kan det inte vara så att motsättningarna endast är ett uttryck för kulturskillnader?

Om man för argumentationens skull accepterar Norells snäva definition av demokratibegreppet inser man att Norell hycklar i förhållande till den judiska staten Israel som implementerar en raspolitik gentemot palestinierna. När Israel anföll den humanitära fartygskonvojen Ship to Gaza var Norell snabb med att försöka ursäkta tillslaget. Liknande utspelade sig efter den israeliska militära offensiven mot Gazaremsan, som av den högt ansedde juristen Richard Goldstone kallades för en attack i syfte att “förnedra och terrorisera” den palestinska civilbefolkningen.

Istället för att ägna sig åt att fördöma och bekämpa Israels existerande apartheidsystem väljer Magnus Norell alltså att försvara och ursäkta landets illdåd. Agerandet är knappast förenligt med de principer han påstås följa.

I sin artikel på SvD.se den 8 februari skriver Magnus Norell om den pågående Egyptiska revolutionen och Muslimska brödraskapets (MB) roll däri. Föga förvånande tar artikeln sin utgångspunkt från de anti-Israeliska tendenserna som manifesterats i demonstrationstågen på Egyptens gator. Varför egyptierna hyser ett förakt mot den politik som förs av USA och Israel torde vara tämligen enkelt att lista ut. Despoten Hosni Mubarak lyckades cementera sin position som landets envåldshärskare via dessa länders stöd. Egypten är, efter Israel, det amerikanska imperiets största bidragstagare i Mellanöstern – i synnerhet vad gäller vapenleveranser. Vad som sticker i ögonen på vanligt folk är att dessa amerikanska vapen används för att förtrycka oppositionella. Även gasexporten till Israel långt under internationella priser samtidigt som gas är en bristvara i Egypten, innebär att Mubarak framstår som en amerikansk-israelisk marionett i ögonen på egyptierna.

I regionen har Israel framför allt gjort sig känd för dess folkmordspolitik gentemot palestinierna och dess vägran att respektera folkrätten genom att inte tillåta de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland. Det är därför inte överraskande att egyptierna håller upp plakat med Mubaraks ansikte märkt med en davidstjärna i pannan. Istället för att symbolisera judendomen förknippas davidstjärnan med den förtryckande staten Israel. Förklaringen till detta är att davidstjärnan, utöver sin tradionellt religiösa anknytningen, utgör Israels nationalsymbol. Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att MB vill riva upp fredsavtalet med Israel och bryta alla förbindelser med landet. Araber i allmänhet ser det som en plikt att sympatisera med de förtryckta palestinierna (som ju är araber) och följaktligen sätta press på Israel. I det här fallet har man även inrikesrelaterade anledningar för sin fientliga inställning.

Norell menar att Muslimska brödraskapet – till skillnad från västerländska demokratiska partier – är ett parti med en “odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi”. Det är enkelt att häva ur sig anklagelser, men svårare att belägga dem. Norell förklarar inte på vilket sätt, eller när, MB har spridit denna påstådda antisemitism. Såvida han inte menar att gruppens avståndstagande från Israel skall betraktas som ett uttryck för judefientlighet.

Med demokrati avses i klassisk mening att all makt utgår ifrån folket. Enligt denna princip skulle MB haft demokratisk legitimitet om gruppen vinner i fria val. För Norell är inte denna definition tillräcklig. Enligt hans definition av begreppet är det ingalunda skäl nog att acceptera valutgången om MB skulle vinna i ett ärligt och fritt val. Eftersom, menar han, “ofrihet och ojämlikhet inte blir bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val”. Resonemanget är lockande men också bristfälligt när samma måttstock inte appliceras genom hela spektret.

Muslimska brödraskapets odemokratiska sinnelag påstås bestå av det faktum att det inte gör en tydlig distinktion mellan religiös tro och politik. Detta är lite lustigt mot bakgrund av att Sveriges statschef måste vara protestant och att det i Sveriges riksdag finns ett parti (KD) som också blandar politik med religion. Utöver detta accepterar Norell den israeliska regimen som tydligt propagerar för och implementerar en raspolitik i förhållande till palestinierna. Samtidigt accepteras alltså inte religiöst motiverade – och påstått judefientliga – regimer i arabvärlden. Den dubbla måttstocken är påtaglig.

Något annat som Norell ondgör sig över är de morallagar (läs: sharia) som MB sägs förespråka och som i hans mening går stick i stäv mot de demokratiska principerna. Vad är den egentliga skillnaden mellan våra svenska morallagar och de som islamistiska organisationer som MB och Hamas förespråkar? Kan det inte vara så att dessa “motsättningar” snarare är ett uttryck för kulturskillnader? Idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud.

USA som sägs bejaka demokratisering i arabvärlden erkände inte sin svarta befolkning som fullgoda medborgare förrän i det sena 60-talet – innan dess hade man inte allmän rösträtt. Även om vi idag inte kan ändra på hur USA såg ut för 50 år sedan, så vore det mer befogat om Magnus Norell ägnade sig åt att påverka Israels existerande apartheidsystem, än att i förväg ogiltigförklara blivande demokratier i arabvärlden.

Skulle den revolutionära andan även sprida sig till grannlandet Egypten leder det förmodligen inte bara till större frihet och minskade klassklyftor för egyptierna, utan även till att dess belägrade grannar på Gazaremsan får en viktig livlina ut till omvärlden. Så som det ser ut idag är Gazaborna – i ett område som utgör världens största utomhusfängelse – omringade av två fientligt inställda polisstater. Ockupanten Israel på ena sidan och den egyptiska envåldshärskaren Hosni Mubaraks regim på den andra.

Men hur har egentligen västvärlden förhållit sig till denna despotism? Upproret i Tunisien startade i mitten av december. Det dröjde dock ända tills det var klart att Ben Ali blivit störtad, som det så kallade världssamfundet visade sitt stöd till det tunisiska folket. Varför man inte gav sitt stöd tidigare beror på att man under Ben Alis tid vid makten etablerat ett nära förhållande med denne diktator. Därför valde man att vänta ut situationen för att utröna om det fortfarande fanns hopp kvar för sin allierade. När man väl insåg att det var kört så försökte man rädda det lilla som fanns kvar av den egna trovärdigheten och basunerade ut sitt stöd till folkviljan. Det tunisiska folket visade omvärlden att arabvärlden klarar sig bäst utan inblandning från Väst.

I februari 2004 besökte Ben Ali Washington i syfte att träffa den dåvarande amerikanska presidenten George W. Bush. Under mötet blev Ben Ali hyllad för att han – som Bush uttryckte det – förbättrat kvinnornas rättigheter i landet. Tunisien är alltså en nation som sedan 80-talet inte tillåter sina kvinnliga invånare att bära huvudduk i skolor och myndighetsbyggnader. Följaktligen förvägrar man dessa människor att utöva sin religion. Knappt två år efter mötet med Bush drog Ben Ali igång en kampanj där man genom ordningsvakter tvingade kvinnor att upprätthålla denna människorättskränkande lag. Det gick även så långt att det förekom incidenter där unga flickor som vägrade göra som de blev tillsagda blev misshandlade.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har inte varit bättre än Bush i sitt stöd till Ben Ali. 2008 berömde han Tunisien för dess förbättrade mänskliga rättigheter. Olika människorättsorganisationer visade sitt förakt för uttalandet och den franska tidningen Le Monde kallade det för “en ren lögn”. I utbyte mot stödet från Väst agerade Ben Alis regim som en amerikansk utpost i Nordafrika i “kriget mot terrorismen”. Allt på det tunisiska folkets bekostnad.

Det är lätt att konstatera att det som göder extremism i arabvärlden inte är frihet och demokrati utan snarare förtryck och förnedring. Den gemensamma nämnaren för några av arabvärldens äldsta förtryckare, såsom Kung Abdullah II av Jordanien, Kung Abdullah bin Abdul Aziz av Saudi Arabien och Hosni Mubarak av Egypten är deras nära relation till USA och den övriga västvärlden. Mot bakgrund av detta är det uppseendeväckande att Väst, som påstås bejaka demokratisering av arabvärlden, flörtar och samarbetar med dess despoter.

Samtidigt är västvärlden snabb på att fördöma och svartmåla folkvalda organisationer som vägrar underordna sig deras förödmjukande villkor. Hamas är ett sådant känt exempel. När Hamas vann en jordskredsseger i det första palestinska valet på tio år, gick USA och EU omgående ut och fördömde den palestinska demokratin. Trots att det fanns västerländska observatörer på plats, bland dem USA:s f.d. president Jimmy Carter, som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist”, vägrade man respektera valresultatet.

Detta hyckleri innebär inte bara att arabvärldens folk lär sig att förakta den västerländska “demokratin”. Det sänder samtidigt en signal till folken i Väst: Lita aldrig på en folkvald och legitim regim! På så sätt undergräver regimerna i Väst förtroendet för sig själva och den västerländska demokrati som de säger sig försvara.