Fria ordet

Friaordet.nu – nedlagd

Redaktionen — Mon, 01 Aug 2011 16:18:17 +0000

Friaordet.nu har sedan en tid tillbaka lagts ner.

Anledningen till detta beror på oöverbryggliga meningsskiljaktigheter mellan redaktionsmedlemmarna.

Webbplatsen kommer finnas kvar under en begränsad tid, endast som ett arkiv av de artiklar som tidigare publicerats på tidningen.

Anthony Lawson: AIPAC 101 — What Every American Should Know

Videoklipp — Sun, 15 May 2011 16:05:47 +0000

I detta klipp avslöjar Anthony Lawson den israeliska lobbyns makt över USAs utrikespolitik.

Upproren i arabvärlden – reflektioner i demokratifrågan

Lasse Wilhelmson — Fri, 13 May 2011 07:12:43 +0000

Arabvärlden har varit havande med en revolution sedan länge. Den kunde ha startat på många ställen och varje land är unikt och har sina egna motsättningar, drivkrafter och historia. Men den gemensamma faktorn, är nog ändå behovet för folken att bestämma över sitt eget öde. Det handlar om frihet och mänsklig värdighet, att göra sig av med förtryck, korruption och oförstående ledare, speciellt sådana som är marionetter till den Anglo-amerikanska imperialismen och dess sionistiska herrar.

Folket i Tunisien startade förlossningsprocessen och folket i Egypten fick den att fullbordas och vände därmed blad i historien. Men efterbörden är inte bara ren och fin. I många skepnader försöker nu intressen hos de tidigare och fortfarande kämpande despoterna och dessas herrar att bli accepterade som barnets fader, i stället för folken, eller att helt enkelt adoptera, eller stjäla barnet. Vi har bara än så länge sett början på en process och folken bör förbereda sig för det värsta när de kämpar för det bästa.

Kanske kommer det pågående ekonomiska och moraliska sönderfallet i den västerländska civilisationen att göra det möjligt att skapa en global enhet mellan alla folk mot den maktelit som endast ser oss som kanonmat, arbetsboskap och lydiga tjänare i en ny världsordning med försvagade nationalstater och ständiga konflikter mellan etniska och religiösa grupper. Framtiden ligger nu i folkens händer, men ingenting bör tas för givet.

Alla säger att det handlar om ”demokrati”, men vad avses med det?

Att både de nykoloniala herrarna i Väst och offren för deras brottsliga krig och ockupationer nu pratar om demokrati, bör stämma till eftertanke. Demokrati betyder folkmakt och den kan aldrig bli absolut, men väl approximeras på olika sätt. I de flesta fall behövs troligen någon form av fria val och mer än en enskild härskare eller kung. Det finns sekulära och religiösa stater, det finns flerparti- och enpartisystem, man kan ha personval eller rösta på partier/ideologier och man kan ha olika kombinationer av alla dessa aspekter på ett styrelseskick.

Det som gör diskussionen om ”demokrati” så oklar är att människor alltför ofta – ibland medvetet – underlåter att göra en åtskillnad mellan ”folkmakt” och ”styrelseskick”. Till syvende och sist så är det ju i verkligheten som det avgörs i vilken utsträckning som folkmakten får sitt genomslag i styrelseskicket. Det är med andra ord en praktisk fråga och inte en ideologisk.

Den västerländska liberala demokratin – parlamentarismen – är ett styrelseskick som utvecklades i en ung och växande industrialism med ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Den ingriper mycket sparsamt i ägandet av produktionsmedlen eller makten över ekonomin och bankväsendet. I dag kan vi konstatera att detta system behöver hela världen som marknad och har lett till kolonialism, imperialism, nykolonialism nu senast i FN:s regi, som i Libyen, till skillnad från tidigare Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Folkmakten i de liberala demokratierna är således mycket begränsad och när det gäller frågor om krig och fred är den närmast obefintlig.

Det kan därför tyckas märkligt att det i de länder där folken drabbats av västerländska marionetter, inhemska despoter eller ockupationer, finns människor som okritiskt tycks efterlysa det slags styrelseskick som förorsakat eller tillåtit detta. Eller är det helt enkelt bara så att de blandar ihop ”folkmakt” med ”styrelseskick”?

Vad med den islamska teokratin?

Vad som kommer att ske med den iranska teokratin är svårt att förutse, men den kommer säkert att få känna av svallvågorna från upproren i arabvärlden. Även om Koranen eller Allah är lika med lagen, så är det ju ändå människor som tolkar och beslutar om tillämpningar. Och människor är ju bara människor, med goda och dåliga sidor. De senare oftast i forma av en mångtusenårigt grundad stammentalitet, som först under modern tid kommit att ställas mot en humanistiska orienterad mentalitet. Stammentaliteten är ett universellt fenomen, som fortfarande existerar i varierande utsträckning i nationalstater oavsett styrelseskick. Stammentalitet och hat mot den andre hänger ihop, liksom humanism och kärlek till alla.

Vanligen uppfattas nog just sammentaliteten som något som är speciellt för staterna i den så kallade tredje världen, men den finns också inom Väst. Här är det ju judar och inte zigenare som för tillfället är ”på toppen av näringskedjan”, på grund av sin dominans inom media och ekonomin. Den judiska mentaliteten, som just är en sammentalitet, får därmed ett stort utrymme i praktisk västerländs politik, där den utvecklats till en politisk ideologi – sionismen (1) – vars anhängare mångfalt överstiger antalet judar i hela världen inte minst då den har en omfattande kristen anhängarskara.

Medan islam formellt påverkar folkmakten i till exempel Iran, så påverkar sionismen informellt folkmakten i Väst, med undantag av Sverige som torde vara unikt. Det gäller statens roll som sionistisk ideologiproducent genom myndigheten Forum för levande historia (FFHL (2). I bägge fallen har emellertid styrelseskicken allmänna och fria val och ingen envåldshärskare.

Om det fanns ett tillförlitligt och relevant sätt att mäta folkmakt i praktiken i Iran jämfört med USA, fritt från ideologiska och religiösa dimridåer, skulle det inte förvåna om resultatet blev till fördel för Iran. Denna fråga kräver dock en egen artikel.

Är ”demokrati” lösningen på arabvärldens problem?

Efter en del funderingar kring demokratibegreppet kan vi nu svara ”ja” om det i arabvärlden utvecklas styrelseskick i vilka folkmakten i stor omfattning utövas och kan bestå och ”nej” om det bara handlar om ett styrelseskick som heter ”liberal demokrati”, eller liknande med mycket begränsad folkmakt. Den marxistiska modellen med ett styrelseskick som grundar sig på ”demokratisk centralism”, har ju även den haft en omfattande tillämpning i modern tid, med misslyckat resultat, som jag i detta sammanhang inte går närmare in på.

Folken i världen kommer med säkerhet att finna vägar till nya styrelseskick i kampen mot våra härskare och deras härskare. Det finns redan tecken på att till exempel de unga i Egyptens revolt har kommit mycket längre på denna väg än vad många har förstått, även om villospår ständigt läggs ut av Väst med USA och Israel i spetsen.

1. Vad är sionismen?

2. En myndighet för sionistisk ideologiproduktion

Kalla dem vid deras rätta namn

Mohamed Omar — Wed, 11 May 2011 09:18:37 +0000

Följande artikel publicerades första gången 21 december 2010 som ett svar på självmordsattacken i Stockholm. I den försöker jag förklara hur jag förstår islamismen.

Efter tragedin i Stockholm den 11 december har termen ”islamist” vårdslöst kastats omkring av diverse journalister, debattörer och ”terroristexperter”. Min senaste bok bär titeln Islamisten och jag känner därför ett behov att säga några ord om hur jag uppfattar saken. Boken innehåller texter skrivna under 2009, året då jag tog ställning för islamismen. Det var under Gazamassakern som jag ”tog steget” genom att skriva en artikel i Expressen, ”Gaza gjorde mig radikal” (9/1 2009, s. 89-92), där jag uttryckte solidaritet med befrielserörelserna Hamas och Hezbollah mot Israels aggression. Jag framförde självklarheter – att det är islamismen som representerar det folkliga motståndet mot den amerikanska, sionistiska ordningen i Mellanöstern, att vänstern är död, att när folket självt får välja är det till islam det vänder sig och att sionisterna för ett krig mot islam.

Hösten 2008 tjuvstartade jag min ”radikalisering” i Svenska Dagbladet med en debattartikel som försvarade Irans kärnenergiprogram, ”Psykologisk krigföring mot Iran” (s. 85-88). Den passerade relativt obemärkt. För mig har den iranska, shi’itska islamismen, från Shariati till Motahhari och Khomeini, varit särskilt betydelsefull, delvis eftersom jag uppskattar den persiska kulturen, men mest för att den är politisk, ja till och med revolutionär, och samtidigt bejakar islams esoteriska och filosofiska aspekter. Sedan har den självklart sina brister, som jag då och då påpekat i mina artiklar. Alla revolutioner har sina barnsjukdomar, som en viss brist på besinning, men som man växer ifrån med tiden. Det har också funnits en spänning mellan islamisk universalism och shi’itisk partikularism, som i någon mån verkat hämmande.

Några av bristerna i den islamiska republiken beror sannolikt på trycket utifrån. Man är – och måste vara – på sin vakt. Det är svårt att sänka skölden när fienden bara står och väntar på att hugga ner dig. Under gynnsammare förhållanden hade man förmodligen kunnat göra mer än vad man gjort för att förbättra demokratin och stärka religions- och yttrandefriheten. Mycket återstår att göra. Som jag skrev i Islamisten: ”Den islamiska staten är ingen motsvarighet till Fukuyamas slut på historien” (s. 112).

Man får dock inte förbise, och om detta talade imamen [Khomeini], att den islamiska republiken inte är ofelbar. Världen är ofullkomlig, så ock människorna. Islam är en tidlös, gudomlig sanning. Islam faller inte med den islamiska republiken. Många stater har kommit och gått under islams historia. Slutet på en islamisk stat är inte slutet på islam. Muslimer bör inte vara villkorslöst lojala mot den islamiska republiken eller någon annan stat heller för den delen. (s. 230)

I vår samtid ser jag de islamiska rörelserna i Iran och Turkiet som bland de mest hoppfulla. De båda länderna utvecklar också ett allt bättre och tätare kulturellt och ekonomiskt samarbete. Av de två skulle jag, trots min stora sympati för Iran, ändå gissa att Turkiet, på grund av sitt sunnitiska och ottomanska arv, har störst chans att inta rollen som ledar- eller kärnstat i den islamiska världen. Bäst vore om man kunde dela på rollen. Liksom den iranska islamismen har den turkiska en positiv inställning till de esoteriska aspekterna. Man är dessutom, liksom iranierna, öppna för moderna idéer och främjar vetenskaplig forskning. Premiärminister Erdogan visade mycket goda ledaregenskaper under krisen som följde Israels angrepp på Frihetsflottan, något som fick araberna att minnas Nassers storhetstid före sexdagarskriget. Den turkiska islamismen lider inte heller av någon utbredd sekterism. Erdogan deltog till exempel nyligen i den shi’itiska högtiden Ashura.

”Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati”, skrev jag i den ovan nämnda Expressenartikeln. Hamas vann i ett renhårigt val och det fick arabregimerna att frukta krav på demokratiska reformer i de egna länderna. De måste till varje pris hindras från att bygga upp ett välmående samhälle eftersom det skulle väcka hopp hos andra araber. Hamas har – och har haft – tendenser i obskurantistisk riktning, som har förstärkts av isoleringen från omvärlden. I Islamisten pekar jag på ett visst wahhabitiskt inflytande inom Hamas. Detta måste man göra upp med. Faran med belägringen är att wahhabismen, som ju lever på okunnighet, fattigdom och underutveckling, vinner mark. Israel skulle jubla: med sådana fiender blir det betydligt lättare att framställa de sionistiska ockupanterna som ”the good guys”.

Det finns naturligtvis individer inom Hamas som har påverkats av wahhabitiska idéer, men rörelsen som sådan är inte wahhabitisk. Det största inflytandet kommer som sagt från shaykh Hassan al-Banna. (s. 120)

Mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas erkänner Israel eller ger upp motståndet, förlorar de mitt stöd. Men mitt stöd för motståndet är inte heller villkorslöst. Jag kommer aldrig att försvara en rörelse som förespråkar sekterism och hat mot andra muslimer, eller attacker mot civila, kyrkor och synagogor, sådana som vi med fasa bevittnat i det sönderslagna Irak. I en intervju för tidningen Nationell Idag (12/7 2009, s. 240-271) talar jag bl. a. om kyrkbombningar.

Men det här med kyrk- och klosterbombningar är jag för övrigt väldigt skeptiskt emot, eftersom det finns så djupt rotat i islam att man inte får kränka heliga platser. Det finns många exempel från haditherna och från sharia, det är förbjudet enligt islam, det står t o m i Koranen. Därför är jag tveksam till bombningarna av kyrkor och kloster. Det kan röra sig om någon slags hatisk pöbel, eller så är det operationer orkestrerade av CIA och Mossad. Jag har väldigt svårt att tänka mig att en muslim skulle gå och förstöra en kyrka på det sättet. Jihad, den väpnade kampen för att försvara islam, den är även till för att försvara kyrkor och synagogor, det står i Koranen. Du förväntas alltså kriga för att försvara kyrkor, för att behålla religionsfriheten, för att människor ska kunna tillbe i sina kyrkor. Det finns flera exempel på det i islams historia t ex i det ottomanska riket där muslimerna betalade för att renovera kyrkor, massvis med kloster i Grekland står fortfarande tack vare muslimerna. Munkar och präster är skyddade, detta nämns explicit i haditherna, de får inte skadas ens när det är krig. Haditherna som nämner detta är autentiska, accepterade av alla muslimer. Det finns alltså inget tolkningsutrymme som skulle göra det möjligt att spränga en kyrka. Men det kan förstås hända, det finns hatiska människor. Som muslim måste man dock fördöma detta som oacceptabelt. (s. 266-267)

Det vore ren nihilism att stödja motståndet för motståndets skull. Som muslim måste jag rätta mig efter vissa principer om rätt och fel. Man måste också kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Kritik mot USrel och motstånd mot ockupation betyder inte att vi ska blunda för fel och brister bland muslimer, särskilt så allvarliga brott som kyrkbombningar och mord på civila. Konstruktiv kritik är påbjuden i islam och jag kan inte stödja någon rörelse bara för att den kallar sig islamisk. Då förfaller vi till ett nihilistiskt stamtänkande som inte är bättre än sionisternas rasism eller de förislamiska arabernas jahiliyya. Vi måste kunna kritisera både västmakterna och sionismens imperialism och muslimska gruppers sekterism, fanatism och terrorism. Sedan är det förstås sant att västmakterna spelat en stor roll i wahhabismens framväxt. Det brittiska imperiet utnyttjade till exempel wahhabismen för att underminera det ottomanska riket, USA finansierade wahhabismen i Afghanistan och ligger också bakom den wahhabitiska terrorgruppen Jundullah i Iran. Den 15 december, fyra dagar efter smällen i Stockholm, attackerade Jundullah en shi’itisk sorgeprocession nära en moské i hamnstaden Chabahar i Iran. Trettioåtta människor dödades, bland dem kvinnor och barn, och mer än nittio skadades.

De två heliga städerna (al-haramani) är idag ockuperade av wahhabiterna och det korrumperade huset Saud, liksom Jerusalem är ockuperat av sionisterna. Wahhabismen och sionismen är helt olika tros- och tankesystem, men i sin fientlighet mot den islamiska ortodoxin utgör de två sidor av samma mynt. Den ena söker förstöra islam inifrån, den andra utifrån. Historien har dock visat att ortodoxin alltid segrar till sist. (s. 124)

Med islamisk ”ortodoxi” menar jag den vida definition, som innefattar både sunnism och shi’ism, som givits av den förmodligen främste muslimske tänkaren i vår tid: Seyyed Hossein Nasr. I essäsamlingen Sufi Essays från 1999 skriver han att både shi’ismen och sufismen, dvs den sunnitiska mystiska traditionen, är “in different ways and on different levels, intrinsic aspects of Islamic orthodoxy, this term being taken not merely in its theological sense but more especially in its universal sense as tradition and universal truth contained within a revealed form.” ( s. 104-105)

Den egyptiske teologen Mahmud Shaltut (1893-1963) hade ett närstående synsätt. I en berömd fatwa (normativt utlåtande) från 1959 erkände han den shi’itiska skolans giltighet. Shaltut var för en fri och öppen dialog mellan lärda från olika skolor med bibehållen respekt för olikheter. De skulle i sin ijtihad, nytolkning, utbyta idéer och åsikter för att lättare lösa moderna problem i enlighet med sharians övergripande mål.

Islams rättstradition, fiqh, är inte statisk, men all utveckling måste ske inom givna ramar och bygga vidare på traditionen. ”Traditionell” är inte samma sak som oföränderlig, statisk eller stagnerad. Det är tillåtet och till och med önskvärt med förändring, men med bevarad kontinuitet. Man får inte bryta med traditionen och göra en ”nystart” såsom wahhabismen har försökt göra. Det är därför det är svårt att placera wahhabisekten inom ortodoxins fålla, eftersom den så uppenbart inte bara har brutit med, utan helt förkastat traditionen. Jag tror inte att wahhabismen, i någon form, kan samexistera fredligt och harmoniskt med andra muslimska skolor, om den inte reformeras till den grad att den inte längre är wahhabism.

I boken Islamisten har vi definierat ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107). De flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt och islamiskt. Både Iran och Irak, två enligt respektive konstitution islamiska stater, betraktar sig som ”islamiska demokratier”.

Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell. (s. 108)

I recensionen av Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think, baserad på den största Gallupundersökningen någonsin i den islamiska världen, sammanställd av John Esposito och Dalia Mogahed (Gallup, 2007) noterar jag följande:

Demokrati anges ofta vid sidan om islam som en nyckel till ett rättvisare samhälle och till ekonomisk och vetenskaplig utveckling. Många svarade att det är viktigt att ha både en stark islamisk identitet och en demokratiskt vald regering. De ser alltså inte demokrati och ett islamiskt samhälle som motsatser. Vad de allra flesta vill ha är en modell som är både demokratisk och grundad på religiösa värderingar. (s. 158)

Islamism är en vid och mångtydig term, som liksom termen ”islamisk ortodoxi” innefattar både shi’itiska och sunnitiska uttryck, men det har också sina gränser:

Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi talar i sin studie Vems islam? (Norstedts, 2008) om en mångfald av ”islamismer”. Han medtar även de s.k. ”jihadisterna” under denna paraplybeteckning, det vill säga den brokiga skara terrorgrupper som närs av en wahhabitisk, sekteristisk teologi. När vi talar om islamism, syftar vi dock på huvud- eller mittfåran av de islamistiska rörelser som har folkligt stöd i den muslimska världen. De s.k. ”jihadisterna” härrör ur de CIA-tränade grupper som uppstod under kriget i Afghanistan och som sedan splittrades i oräkneliga ”celler”. Dessa celler är så pass infiltrerade av CIA och Mossad att man omöjligt kan veta vilka aktioner de egentligen står bakom. Deras politiska inflytande är marginellt, och deras metoder har fördömts av den stora majoriteten ulema. Al-Qaida och liknande nätverk har inget folkligt stöd och ingen politisk vision som är genomförbar. Deras motiv är dubiösa och många gånger obegripliga för de flesta muslimer. Det är som sagt osäkert om huruvida de överhuvudtaget förmår agera självständigt utanför CIAs och Mossads kontroll. (s. 110)

Våra medier sammanblandar ständigt hederligt motstånd mot ockupation med terrorism. Delvis beror det på okunskap, delvis på politiska motiv, oftast pro-sionism. Som svensk mediekonsument får man bilden av att ”en självmordsbombare är en självmordsbombare” oavsett om denne angriper en militärpostering i det ockuperade Palestina eller spränger sig bland julhandlare på Drottninggatan i Stockholm. Därför är det få vanliga svenskar som kan hålla rågången klar mellan legitimt motstånd och martyroperationer å ena sidan och oacceptabel och oislamisk terrorism å den andra. I mitt tal på Sergels torg, Qudsdagen den 20 september 2009, klargjorde jag vilka som ingår i det legitima, islamiska motståndet, och vilka som inte gör det.

Låt mig säga några ord om jihad. De som spränger moskéer och marknader, som dödar och lemlästar oskyldiga i Irak. De är inte motståndsmän, de är mördare och banditer. Deras handlingar representerar inte islam. Män, kvinnor och barn som besöker heliga platser i Najaf, Karbala och Samarra massakreras kallblodigt. På denna dag, Qudsdagen, som är de förtrycktas dag, vill jag också att vi minns och hedrar offren för dessa vidriga och oacceptabla vansinnesdåd. Banditerna som utför dessa attacker går direkt eller indirekt Israels ärenden. De har ingenting, absolut ingenting, med jihad att göra. Många sådana dåd vet vi utförs av CIA och Mossad för att skapa splittring. (s. 297)

Vi vet att många terrordåd i själva verket är falsk flagg-operationer, men inte alla. Det finns ondskefulla fanatiker och psykopater i det islamiska samfundet, det har jag aldrig förnekat. En sak är dock säker, så gott som alla dessa illdåd begås av terrorister med wahhabitisk bakgrund. Det finns inte en enda traditionell sunni- eller shiamuslim bland dem. Därför är det djupt orättvist när medierna kallar dem för ”islamister”. Man bör kalla dem vid deras rätta namn.

I boken nämner jag som exempel på islamister, såväl teoretiker som politiska ledare, Taqi ad-Din an-Nabhani, Hassan al-Banna, Abul Ala Maududi, Imam Khomeini, Sayyid Qutb, Ali Shariati och Ahmed Ben Bella, men också den svenske konstnären och ”panislamisten” Ivan Aguéli. Alla har de, trots sina inbördes motsättningar, lämnat värdefulla bidrag till den islamiska rörelsens intellektuella och politiska utveckling. Den islamiska rörelsen har aldrig varit enhetlig eller ensidig och är stadd i ständig förändring. Ingen enskild tänkare har svar på alla frågor. Vi svenskar kan inte bara kopiera lösningar och modeller från Mellanöstern, utan måste hitta vår egen islamism anpassad efter svenska förhållanden och svensk kultur.

Den turkiska islamismen tog jag inte upp i boken. Hade jag gjort det hade jag sannolikt sagt några ord om Said Nursi, Erbakan, Fethullah Gülen och det styrande AK-partiet. Jag hade också kunnat nämna den egyptiske ledaren Gamal Abd an-Nasser, som trots sina motsättningar med Brödraskapet, om man vill vara lite generös, kan räknas som islamist. Det muslimska brödraskapet, Ikhwan al-Muslimin, har inte monopol på vare sig islam eller islamismen. Som islamist uppfattas han i alla fall av många av dagens nasserister i arabvärlden. De senaste decennierna har grupperna närmat sig varandra, delvis genom att nasserister islamiserats och Brödraskapet nasseriserats.

Till dessa skulle jag vidare ha velat lägga till den pakistanske tänkaren och nationalskalden Muhammad Iqbal. Pakistans grundare, Muhammad Ali Jinnah, räknas också han av somliga bedömare, särskilt pakistanier, till islamisterna. Både Iqbal och Jinnah förespråkade på olika sätt ”islam som grund för samhället”. Man får heller inte glömma den shi’itiska islamismen i Irak som faktiskt är statsbärande idag. De största partierna i Irak, Hizb al-Da’awa al-Islamiyya och Majlis al-Ala, är bägge islamistiska, och den sittande premiärministern Nuri al-Maliki är islamist. Irak är formellt en islamisk stat, den andra artikeln i konstitutionen fastställer att islam är statsreligion och källan till landets lagar samt att ingen lag får stiftas som krockar med islams föreskrifter.

Om några av de tidiga islamisterna tolererade, eller i viss fall till och uttryckte sympati för wahhabismen, beror det på att de ännu inte skådat wahhabismens destruktiva effekter. De anade sannolikt inte vidden av den anarki, ondska och blodsutgjutelse som wahhabismen skulle ge upphov till på 2000-talet. För dem var problemet med sufismens ”världsfrånvändhet” och ”vidskepelse” större. De prioriterade modern utbildning och aktivism och strävade efter att komma i kapp västs teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska försprång. Det är en förklaring till varför de inte konfronterade wahhabismen, men inte en ursäkt. För oss som har facit i hand, som har sett vad wahhabismen gjort, är nolltoleransen den enda hållning som kan rädda den islamiska civilisationen. Vad är somliga sufiers ”världsfrånvändhet”, ”vidskepelse” och ”passivitet” i jämförelse med blodbad på civila och urskiljningslösa attacker mot köpcentrum, skolor, flygplan, restauranger, kyrkor och moskéer?

Den vanlige bildade svensken har en mycket skev bild av islamismen som en kulturfientlig och anti-intellektuell rörelse, som varken är kreativ, nytänkande eller nyfiken. Det beror på brist på kunskap och att de ser islamismen genom dess fienders glasögon. (s. 293-294)

Det som världen, inte bara den islamiska, behöver, är att återfinna det gudomliga ljuset inom människan. Ljuset som gör oss visa, barmhärtiga, saktmodiga, toleranta och ödmjuka. Några av de tidiga islamisternas misstag har varit att de blivit så bländade att Västerlandets förmenta rationalitet och materiella framgångar att de nästan börjat skämmas för islams rent andliga aspekter, just de aspekter som verkligen har något att erbjuda den moderna människan. Inom islam är det framför allt sufismen och sufismens organisationer som förmedlar detta ljus till sökare. Seyyed Hossein Nasr hävdar i sin essä ”Sufismen och den moderna människans andliga behov” att det är ”i synnerhet sufismens metafysiska och gnostiska läror som kan ge svaren på vår tids angelägnaste intellektuella frågeställningar, ty den andliga närvaron i sufismen kan bäst släcka den gudssökande människans törst.” (Vid det klara morgonljuset, Proprius 2006, s. 157)

Om den islamiska rörelsen, islamismen, ska förblir relevant måste den bejaka islams – shi’ismens såväl som sunnismens – esoteriska dimensioner. Om vi fortsätter att försumma sufismen kommer vi att förtorka, vissna och dö. Islamism utan sufism är som en kropp utan själ. Sufismen är en del av islam och att försvara sufismen är att försvara islam. Några av våra största tänkare, poeter och vetenskapsmän har varit sufier, och att förringa sufismen är att förringa dem.

Termen ”islamism” används som sagt mycket slarvigt i våra medier. ”Islamist” är helt enkelt en muslim man inte tycker om. Vi måste lära oss att skilja på terrorism och hederlig jihad, och med terrorism menar jag terrorism såsom den definieras av islam, inte av västmakterna. Fullt legitima motståndsgrupper som Hezbollah, Hamas och Islamiska jihad beskrivs av USA-regimen och dess allierade som ”terrorister”. Vad beteckningen ”terrorist” vanligen signalerar när vi möter den i västerländska medier är att här är en grupp som regimen i USA uppfattar som fiender. Om USA vore mot terrorismen som sådan skulle man inte själv stödja terrorgrupper i till exempel Iran. Författaren George Orwell har uttryckt förhållandet sålunda: När vi talar om terrorism menar vi den terrorism som ”dom” utsätter oss för, inte den terrorism vi utsätter dem för.

När jag talar om terrorism syftar jag dock på terror i dess islamiska mening, dvs. all terrorism, både den ”egna” och ”fiendens”. Terrorister är alla som nyttjar skräck och våld mot civila, som med Koranens ord sprider fasad fil ard, ”sedesfördärv på jorden” (5:32-34). Terrorister i Koranens mening är allt annat än islamister.

De som spränger sig i moskéer och på marknader är terrorister, inte islamister. Vad de gör är fasad fil ard, inte jihad. Och alla dessa terrorister, utan undantag, kommer från wahhabisekten. De strider för sin sekt, inte för islam. De betraktar alla muslimer som inte tillhör deras sekt som avfällingar som måste dödas. I Somalia strider till exempel den wahhabitiska terrorgruppen Al-Shabab mot den ”normalsunnitiska” gruppen Ahlus Sunnah wal Jama’a. Den senare gruppen ser sig som islamisk och vill ha ett islamiskt samhälle, de är per definition islamistiska, ändå kallas de inte för islamister i Expressen. I stället är det ash-Shabab som kallas islamister. Det innebär att islamist bara är ett substanslöst skällsord.

Roten till terrorismen, fasad fil ard eller baghy, ”röveri”, är den wahhabitiska sekterismen. Det spelar ingen roll i sammanhanget att den saudiska regimens präster officiellt tar avstånd från terrorism. Terroristwahhabiterna och regimwahhabiterna hör till samma ”teologiska miljö”. De rör sig i samma kretsar, studerar i samma skolor, läser samma böcker och har samma tro. Skillnaden är minimal. När någon wahhabit efter många års hjärntvätt i saudiska skolor vill gå ”från ord till handling” letar han bara upp en ”jihadistisk” wahhabipräst som ger honom grönt ljus. Sedan är det bara att börja tillverka bomber i källaren. Dessutom var wahhabismens grundare, Muhammad ibn Abd al-Wahhab, själv en terrorist som angrep alla shi’iter och sunniter som inte ville acceptera hans nya sekt. På den tiden fanns inte bombbälten, men hade det funnits hade han säkert beordrat sina anhängare att spränga sig bland andra muslimer.

Wahhabismen uppkom på slutet av 1700-talet under inflytande av engelska spioner som ville försvaga och splittra det ottomanska riket. Wahhabiterna gjorde uppror mot kalifen och massakrerade under tiden tusentals muslimer i Arabien vilka de beskyllde för att ”dyrka gravar”. Efter att ha erövrat de två heliga städerna Mecka och Medina brände de otaliga islamiska böcker och förstörde många gravar efter martyrer, rättfärdiga och lärda. (s. 122)

I den turkiska boken Mir’at al-Haramain av Ayyub Sabri Pascha skildras hur den brittiska spionen Hempher var ansvarig för att utforma wahhabismen. Britterna ville underblåsa våldsamma och perverterade sekter i de ottomanska länderna för få ”Europas sjuke man” på knä. Hempher fann en perfekt hantlangare i den skrupelfrie skurken Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Konspirationen hade också djupare avsikter. Man ville ha dessa levande karikatyrer av muslimer för att på så sätt göra islam motbjudande för normala, hederliga människor. Wahhabismens framgång skulle så leda till islams tillbakagång.

Det räcker inte med att ta avstånd och fördöma Taimour Abdulwahabs handling. Muslimska företrädare i Sverige och världen måste rycka upp problemet med rötterna. Om vi inte får bukt med den wahhabitiska sekterismen kommer vi att få leva med sådan pseudoislamisk terrorism även i framtiden. Fler bomber kommer att smälla på våra gator och torg, liksom i Irak och Pakistan. Denna terror drabbar muslimer i först hand. Ingen icke-wahhabitisk muslim går säker. Det är den sjuka och hatiska wahhabitiska mentaliteten som format Taimour. Men inte bara, man måste förstås vara mottaglig. Wahhabismen för ett krig mot normal islam på alla fronter. Regimwahhabismen genom psykisk terror, moskéövertaganden och ideologisk förföljelse av oliktänkande muslimer, terrorwahhabismen genom terrorism.

Profeten Muhammed (föh) varnade för wahhabismen när han sade att från området Najd i Arabien kommer djävulens horn att framträda. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, wahhabismens grundare, kom från Najd, och det var denne behornade djävuls avkomma som sprängde sig på Drottninggatan. Vad är skillnaden mellan oss och dem? Vår lärare heter Muhammad ibn Abdullah, deras lärare heter Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Kalla dem vid deras rätta namn.

Det välsignade trädet

Mohammad Khalil — Tue, 10 May 2011 16:14:51 +0000

Mitt i ett stort och livlöst ökenområde om flera hundra kvadratkilometer i utkanten av staden Safawi i Jordanien – där man minst av allt förväntar sig att finna något levande – växer ett ensamt träd.

Detta träd växer i Biqawiyya, en plats som alltså utmärks av sin ödslighet och karghet. Något som ytterligare utmärker Biqawiyya är dess relation till profeten Muhammad (f.ö.h). Genom att studera profetens levnadsteckningar, al-sīra, som de kallas på arabiska, har forskare kommit fram till att det sannolikt var vid detta träd i Biqawiyya som profeten vilade under en resa med sin farbror Abu Talib från Mekka till Syrien. Härefter skiljer sig historieskrivningen åt. Det finns två teorier om vilken roll trädet i Biqawiyya hade.

En del menar att det var vid just detta träd som den kristna munken Bahira för första gången såg Muhammad. Bahira bjöd Muhammad och hans medresande till sin eremitboning. När de hade samlats förkunnade Bahira att Muhammad en dag skall bli profet och bad därför Abu Talib att ta väl hand om honom.

Andra menar däremot att detta möte inte ägde rum i Jordanien, utan snarare i staden Bosra i Syrien, och att trädet i Biqawiyya endast var en viloplats för den unga Muhammad på vägen till Damaskus. Hur det än är med den saken är trädet den enda kvarvarande levande varelse som har bevittnat profeten Muhammad och kallas därför "Det välsignade trädet".

För en utförligare skildring av trädet och dess roll i profetens liv rekommenderas filmen "The Blessed Tree" (2010).

”The Blessed Tree has a fruit, the seed of which plants a new branch of Iman (faith) in the heart. I literally felt my Iman increase while watching this film. There are parts which would reduce even the hardest of hearts to tears.” – Shaykh Hamza Yusuf

En trailer från "The Blessed Tree"

Click here to view the embedded video.

Filmen går att köpa på ZamZam Distribution.

Läs även

"A tree grows in Biqawiyya", The Jordan Times

Lasse Wilhelmson kommer till Uppsala!

Mohamed Omar — Tue, 10 May 2011 08:16:49 +0000

På lördag den 14 maj kommer författaren och debattören Lasse Wilhelmson till Uppsala. Han ska tala om sionismen, upproren i arabvärlden och Usama bin Ladin.

Antal platser är begränsade. Anmäl dig till Fria ordet nu!

Läs en intervju med Lasse här

Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?

Lars Adelskogh — Tue, 10 May 2011 07:03:38 +0000

Min kollega Mohamed Omar noterade nyligen i dessa spalter att Lisa Bjurwald, EXPO-medarbetare och (givetvis) sionist, hävdat att Hamas ”hittat på” att judiska ockupanter förgiftat palestiniers brunnar. [1] Omar noterade att dylika händelser rapporterats också i israelisk press.

Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Byn Madama, som har 1700 invånare, ligger i närheten av den olagliga bosättningen Yitzhar, befolkad av judiska extremister. Kamal uppgav att palestinska herdar tio dagar tidigare stött samman med en grupp bosättare, varav några beväpnade, i närheten av källan. Samma kväll slutade vattnet från källan att rinna till husen i byn. Byborna fann då att vattenledningarna förstörts och att även betonginfattningen till en av brunnarna hade slagits sönder. Bråtet efter förstörelsen hade kastats ned i brunnen.

Sabotagen mot byns vattenförsörjning hade börjat i slutet av år 2000. Den internationella humanitära organisationen Oxfam bekostade i början reparationerna efter sabotagen. Man försökte skydda de överjordiska vattenledningarna med betonginfattning och själva brunnarna med järnburar. Men det hjälpte inte mot brunnsförstörarna. Återigen slog de sönder betongen och ledningarna. Denna gång gjorde de ont värre genom att förorena vattnet med smutsiga blöjor och annat avfall. Brunnsförstörarna hade nu blivit brunnsförgiftare.

Vid två tillfällen år 2002 besköts hjälparbetare från Oxham av judiska extremister, medan de reparerade brunnar och ledningar.

I november 2003 fick byborna hjälp av italienska frivilliga att skydda källorna med betong. Men efter några månader var det dags igen. De judiska plågoandarna lämnade Madamas invånare ingen ro. Många av dem insjuknade i leverinfektioner och magsjukdomar. Vattnet var så förgiftat att det inte kunde drickas på flera månader. Först de kraftiga regnen i januari 2004 minskade föroreningen.

Kamal uppgav för Haaretz att man nu slutat att anmäla sabotagen till israeliska armén, eftersom den ändå aldrig ingriper mot de judiska bosättarna.

En talesman för Oxfam uttalade att organisationen i fortsättningen inte ville bekosta reparationer av upprepade sabotage, som förövats av israeliska medborgare.

Var sabotagen i Madama isolerade händelser i judarnas kamp mot palestinierna i dessas eget land? Svar: nej. Brunnsförgiftningar har använts som ett medel i den etniska rensningen av Palestina ända sedan judestaten bildades år 1948 och dessförinnan.

Biologisk krigföring under al-Nakba 1948: Acre och Gaza

När sionistjudarna som intensivast drev sin kampanj att döda Palestinas städer i april och maj 1948, visade sig kuststaden Acre svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha tillsatts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Hagana. Hagana skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganas ”förklaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade britternas högste militärläkare i Palestina, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, brölade Haganas högtalare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Källa: Ilan Pappe, Den etniska rensningen av Palestina, Stockholm 2007, ss. 116-117.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka uppgifter om att de palestinier som stannat kvar under israeliskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte ta sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog genast och deras kroppar kastade israelerna i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Källa: Michael Palumbo, The Palestinian Catastrophe: The 1948 Expulsion of a People from Their Homeland, London: Faber and Faber, 1987, s. 119. Löjtnant Petites rapport finns i Förenta Nationernas arkiv, beteckning 13/3.3.1, kartong 13.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk grupp in i getton och att sedan döda dem med cyanid – brukar vi inte få höra att dylikt rasistiskt våld var något som tyskarna var specialister på och som dessbättre upphörde sedan Tyskland besegrats år 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dysenteribakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och avrättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Senare israeliska avslöjanden

Många år efteråt har en israelisk journalist och flera israeliska forskare bidragit med ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket till brunnsförgiftning i Gaza. Den undersökande journalisten Sara Leibovitz-Dar gjorde åren 1992-1993 intervjuer med några av dem som varit i ansvariga befattningar vid operationerna år 1948. Hon sammanfattade sina rön i en artikel som den israeliska dagstidningen Hadashot publicerade den 13 augusti 1993, ”Haydakim besherut hamedinah” (Mikrober i statens tjänst), ss. 6-10. Hon hade intervjuat också krigshistorikern Uri Milstein, som sade till henne att tyfusepidemin i Acre inte var resultatet av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Hagana/IDF. Dr Milstein uppgav att ”i många erövrade arabiska byar förgiftade man vattentillförseln för att hindra invånarna från att återvända.” (Hadashot, 13 aug. 1993, s. 6) Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var inblandad i operationen. Sara Leibovitz-Dar lyckades år 1993 spåra upp mannen ifråga, men han vägrade tala ut om händelsen: ”Varför undersöker ni sådant som hände för 45 år sedan?” frågade han. ”Jag vet ingenting om det där. Vad skulle ni vinna på att publicera det… Varför behöver ni publicera?”

Det är inte precis så det brukar låta, om man är oskyldig och ovetande.

Sara Leibovitz-Dar hade försökt intervjua den militäre chef som hade lett operationen i Gaza i maj 1948. Hade uppdraget varit att hämta in underrättelser – den officiella israeliska förklaringen – eller att sätta in biologiska stridsmedel? undrade hon. Mannen blev arg och svarade: ”Ni kommer inte att få några svar på de där frågorna. Inte av mig och inte av någon annan heller.” Sara Leibovitz-Dar ställde frågor även till överste Shlomo Gur, som år 1948 varit den militäre chefen för HEMED BEIT, Haganas/IDFs ”vetenskapliga” avdelning – bakom detta namn dolde sig i själva verket avdelningen för biologisk och kemisk krigföring. Överste Gur svarade vagt och undvikande. Ifråga om operationerna i Acre och Gaza sade han bara: ”Det var många rykten i svang, men jag vet inte om de var sanna eller inte.”

Något bättre tur hade Sara Leibovitz-Dar med sin intervju av dr Ephraim Katchalsky, också känd som Ephraim Katzir. Katchalsky, som var mikrobiolog, hade i maj 1948 utsetts till chef för HEMED BEIT. Katchalsky-Katzir gjorde i intervjun vissa medgivanden:

”Jag var inblandad i HEMED BEIT alltifrån början. Vi planerade olika aktiviteter, att få någon uppfattning om vad kemiska och biologiska vapen är för något och hur vi kunde bygga en potential, om det skulle uppstå behov av en dylik potential. Vi behövde veta hur man försvarar sig… Jag ansåg att vi behövde veta vad som försiggick på detta område. Vi visste att också andra i de omgivande länderna höll på att utveckla biologiska vapen. Vi ansåg att vetenskapsmän borde göra en insats för att stärka staten Israel."

Den israeliske forskaren professor Avner Cohen gjorde senare denna bedömning av Katchalsky-Katzirs uttalande: ”denna tillbakablickande redogörelse är oriktig och egennyttig. Det finns inget material som tyder på att något av de omgivande arabländerna år 1948 var i färd med att utveckla biologiska vapen, och HEMED BEIT hade sannolikt inte bildats för defensiva syften.” (A. Cohen, ”Israel and Biological/Chemical Weapons – History, Deterrence, and Arms Control”, The Nonproliferation Review, Fall-Winter 2001, s. 30) Professor Cohen är en historiker, som specialiserat sig på forskning om Israels hemliga program för utveckling av icke-konventionella vapen, alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Han har skrivit två böcker i ämnet.

Professor Cohen accepterar brunnsförgiftningen i Acre i maj 1948 och försöket till brunnsförgiftning i Gaza senare i samma månad såsom fakta. (A. Cohen, anf. arb., s. 31)

Sionisternas ledare David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, hade den 4 mars 1948 skrivit ett brev till Ehud Avriel, en av Judiska byråns tjänstemän i Europa, och beordrat honom att värva östeuropeiska judiska vetenskapsmän, som kunde ”öka förmågan att antingen döda massor eller bota massor, bådadera är viktigt”. (Michael Keren, Ben Gurion och de intellektuella, Sdeh Boker 1988, s. 32 – på hebreiska – i A. Cohen, anf. arb. s. 27.) En av de vetenskapsmän Avriel värvade var en sovjetisk överste och epidemiolog, Avraham Marcus Klingberg. Han blev sedan en av Israels ledande experter på kemiska och biologiska vapen och vicedirektör för Israels Institut för biologisk forskning i Ness Ziona sydost om Tel-Aviv.

Professor Cohen söker inte dölja att sionisterna redan innan de bildat staten Israel aktivt sökte förvärva biologiska och kemiska vapen. Han omnämner dessa fakta men söker urskulda dem:

”Staten Israel föddes i skuggan av två traumatiska historiska erfarenheter: nazisternas Förintelse och 1948 års självständighetskrig. Minnet av dessa händelser utgjorde bakgrunden till Ben-Gurions strävan att skaffa icke-konventionella vapen (i synnerhet kärnvapenprojektet)… Israels strävan att skaffa icke-konventionella vapensystem var ett direkt svar på Ben-Gurions djupt liggande oro för nationens överlevnad. Att försäkra att Förintelsen aldrig skulle drabba det judiska folket igen betydde att Israel måste ha förmågan att avskräcka från en dylik katastrof – om nödvändigt genom att hota att tillfoga sina fiender en förintelse. Denna övertygelse ledde den nya staten Israel till att bygga infrastruktur och resurser på de icke-konventionella vapnens tre områden [alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen.” LAs anmärkning] oaktat den stora ansträngning och kostnad det medförde.” (A. Cohen, anf. arb. ss. 28 och 29)

Observera att professor Cohen kallar ”1948 års självständighetskrig” – det vill säga den etniska rensningen av Palestina – för en traumatisk historisk erfarenhet. Det håller säkerligen palestinierna med honom om – men i en helt annan mening än Cohen avser. Palestinierna – både de som fördrevs och deras ättlingar – har nog en smula svårt att förstå varför förövarna, de sionistiska judarna, skall tillerkänna sig detta trauma i stället för offren.

För att sammanfatta: judiska brunnsförgiftare är så långt ifrån att vara ett antisemitiskt ”påhitt” av Hamas eller andra islamister att de i stället är ett återkommande antiarabiskt faktum, därtill ett förfärande och djupt motbjudande sådant.

[1] "Mohamed Omar intervjuad i ny bok" (7/5 2011)

”Hellre döden än förödmjukelse” – intervju med en palestinier från Syrien

Mohamed Omar — Mon, 09 May 2011 07:46:48 +0000

I en kvarterslokal i Uppsala träffar jag Marwan, en palestinier från Syrien, för att tala om vad som händer i hans hemland. Han vill inte synas på bild. Det finns spioner i Sverige, hävdar han, som rapporterar till den syriska ambassaden. Marwan föddes i det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Hans föräldrar flydde från Safed i Galiléen när Israel bildades 1948.

MO: Vad motiverar demonstranterna?

M: Det är förtrycket. Bara det. Man kan inte andas. Det finns ingen yttrandefrihet. Myndigheterna behandlar folk helt utan respekt. Det finns poliser och spioner överallt som bevakar vad man säger och vad man gör. När syrierna såg vad som hände i Tunisien och Egypten förlorade de sin rädsla. De tänkte att de kunde göra likadant. Att de kunde få frihet. Så man gick ut på gatorna.

MO: Hur har palestinierna det i Syrien?

M: Det är ganska okej. Det finns ingen rasism mot palestinier där. Jag har inte känt av någon. Syrier stöder den palestinska kampen. Vi kan köpa hus och arbeta. Vi har det mycket bättre än i Libanon. Vi har nästan samma kultur som syrierna. Vi kommer bra överens.

MO: Den syriska regimen hävdar att ”salafiter” ligger bakom protesterna. Stämmer det?

M: Nej, det är dumheter. Det finns nästan inga salafiter i Syrien. Knappt en procent. De kom på 1970 och 80-talen. Och av de som finns så struntar de flesta i politik. De vill bara ha skägg och be. Jag har bott i Syrien i trettio år och jag går till moskén ganska ofta, olika moskéer dessutom, men jag har aldrig träffat en enda salafi. Jag har sett fler i Sverige. Syrier gillar inte extremister. De är religiösa, men på ett normalt sätt.

Du vet att först skyllde regimen på palestinier i Latakia, sen på Mustaqbalpartiet i Libanon. Regimen försöker bara skapa splittring i oppositionen. I stället för att vända uppmärksamheten mot regimen, som är det stora problemet, ska man titta hit och dit.

MO: Vilka är det då som demonstrerar?

M: Bara vanligt folk. De vill ha frihet. De vill bara få säga vad de tänker. De vill kunna skrika mot regimen utan att någon polis kommer och slår dem eller sätter dem i fängelse. Människor är förbannade. De har varit tysta för länge.

MO: Så Muslimska brödraskapet har inget med saken att göra?

M: De finns nästan inte. Hafiz al-Assad dödade de flesta 1982. De har inget inflytande i Syrien.

MO: Är det här en konflikt mellan sunniter och alawiter?

M: Nej, jag har vänner som är alawiter, druser och kristna. Vi bryr oss inte om sådant. Vi äter alla samma grönsaker, samma bönor. Ingen av oss har råd med kött. [skratt] Det är sant att al-Assad har favoriserat alawiterna. Men inte alla. Det finns tre miljoner alawiter i Syrien. Många är lika förtryckta som oss andra. Det här handlar om folket mot regimen, inte en taifa [religiös grupp], mot en annan.

MO: Har du upplevt förtryck?

M: Ja, hela tiden. Civiliklädda poliser finns överallt. De har pistoler på sig. Om man ska åka buss måste man registrera sitt namn hos en säkerhetsagent. Det finns bara ett parti i Syrien: Ba’ath. Vill man ha någon statlig tjänst måste man vara medlem. Polisen behandlar folk som skit. Går man in på ett poliskontor i något ärende kan man få en örfil bara så där utan anledning. Och säger man inte tack får man en till. Regimen kan bara ta en person från gatan utan rättegång. Sen hör man aldrig talas om honom mer. Folk bara försvinner. Klagar man över matpriserna eller något annat får man stryk och tvingas tacka och hylla al-Assad. Hans porträtt hänger på varenda vägg.

Vi är förödmjukade hela tiden. I staden Dara’a, där protesterna började, ropar man Al-mawt wa la maz’ala. Det betyder ”hellre döden än förödmjukelse”. Folk vill bara skrika ut sin ilska. Hela systemet är genomruttet. Alla är korrumperade. Alla vill ha mutor. Du märker det redan på flygplatsen. De bråkar med dig om småsaker tills du betalar.

MO: Hur har syrierna det ekonomiskt?

M: De flesta har det svårt. Många äter inte kött på hela året, andra bara på fredagar. Köttet är dyrare än i Sverige! Man äter mest grönsaker och olika slags ärter, böner och linser.

MO: Tror du att Syrien kan få en demokratisk regering?

M: Jag hoppas det. Men det är svårt. Jag är pessimist. De har levt i diktatur så många år. Det är inte lätt att ändra på sitt tänkande. Alla poliser som slagit och torterat folk kan inte bara bli snälla på en dag. Det tar tid för dem att ändra sig och börja respektera människor. Så behövs utbildning för att demokrati ska fungera. Någon slags demokrati kanske det kan bli, men inte som i Europa.

MO: Kommer regimen att falla?

M: Ärligt talat, nej. Om demonstranterna inte får hjälp utifrån så kan de inte klara det. Syrien är inte som Egypten. Militären är på regimens sida. Folket har inga vapen. Vad ska de göra? Okej, om några generaler hoppar av och tar med sig sina soldater så kanske. Men jag tror inte det.

Läs:

Massaker i Syrien

Hesham Bahari: Usamas nio liv

Gästkrönika — Sun, 08 May 2011 23:17:09 +0000

I december 2001 förklarades Usama bin Ladin död av Fox News som återgav en pakistansk tidningskälla. I Januari 2002 uttryckte Pakistans f.d. premiärminister Pervez Musharraf att Usama var med all sannolikhet inte vid liv längre. Den 17 juli samma år delades denna åsikt av en av FBI:s chefer, Dale Watson, och 3 månader senare bekräftades nyheten av den afghanske presidenten Hamid Karzai.

I november 2005 påstod den amerikanske senatorn Harry Reid att Usama dog under en jordbävning i norra Pakistan. September 2006 kom en ny bekräftelse om Usamas död från franska säkerhetstjänsten. Den 2 november 2007 berättade Pakistans f.d. premiärminister Benazir Bhutto för Al-Jaziras David Frost att Omar Sheikh hade dödat Usama bin Ladin. I mars 2009 sade professor emeritus i internationella relationer vid Boston University, Angelo Codevilla, att det fanns större sannolikhet för att Elvis är i livet än Usama. Tre månader senare bekräftas åter Usamas frånfälle av Pakistans president Asif Ali Zardari.

Och i maj 2011 förkunnade Obama för omvärlden att Usama äntligen hade tillfångatagits och dödats, och att "inget land ville begrava liket på sin mark"! Inget land hade tillfrågats, men "liket", det sista beviset för att den eftersökte terroristen verkligen var död, dumpades mot all anständighet i havet, en åtgärd som dessutom strider mot all logik. Tack vare denna fullbordade demonisering av "araben" hade man nu öppnat dörren på vid gavel för alla sorters "hämndaktioner", och därmed för ännu mer kontroll och bevakning.

Lägg till allt detta det faktum att Usama bin Ladin led av njursvikt och behövde kontinuerlig dialysbehandling för att klara sig, och att så gott som samtliga inspelningar med hans röst som spreds via median de sista 10 åren har förklarats vara falska av internationella experter på röstmorfning!

Inte nog med det, Usama bin Ladin stod inte ens anklagad för terrordåden den 11 september på FBI:s hemsida med de mest eftersökta brottslingarna i världen. "Vi har inga bevis som binder samman bin Ladin med det som hänt den 11 september", lär en chef på FBI ha svarat när han tillfrågats om detta.

Mainstream median tiger om alla dessa detaljer och väljer att sprida den officiella versionen utan granskning. Man ställer sig inte ens den oundvikliga frågan: varför så bråttom att bli kvitt liket? Istället ägnar man sida efter sida åt problemet med de filminspelningar och de romaner om bin Ladin som nu måste stoppas eller skrivas om. Denna skymf mot all mänsklig intelligens och vetenskaplig empirism har fått fortgå i snart 10 år.

En demokratisk media skall inte ägna sig åt att sprida officiella påståenden utan ifrågasätta det ohållbara och avslöja fusk. Detta har vår media totalt missat. Alltså har vi ingen demokratisk media i Sverige längre. Journalister ställs inför ett svårt val: Att finna sig i detta förnekande av det mest elementära när det gäller att föra fram bevis, och därmed behålla jobb och förmåner, eller att ifrågasätta makthavarnas lögner, och därmed förlora sitt levebröd, om inte värre. Jag förstår deras rädsla men sympatiserar inte med deras val, när de väljer det förra. En demokrati utan en demokratisk media förlorar sin legitimitet. Enda sättet att återvinna den är att börja rota i det som är dunkelt och oklart.

Litteratur som ifrågasätter de officiella versionerna och som kräver riktiga svar på dessa frågor finns tillgänglig för svenska läsare. En författare som tagit detta på största allvar är teologiprofessorn David Ray Griffin. Han har skrivit ett tiotal böcker som behandlar olika aspekter av den 11 september 2001 och kriget mot terrorismen. Alhambra har publicerat 3 av dessa, samt ytterligare 3 andra titlar av den franske utrikeskorrespondenten för Le Figaro, Eric Laurent, och den tyske f.d. teknologi- och forskningsministern, Andreas von Bülow. Dessa författare är inga marginella galningar som njuter av att sprida s k "konspirationsteorier". De hade, fram till då de valt att ifrågasätta de officiella versionerna, varit en del av etablissemanget, och ytterst framgångsrika!

Det finns många fler offentliga personer som valt att tala öppet om detta, tyvärr knappast någon från Sverige. Tusentals ingenjörer, politiker, militärer, advokater, brandmän, piloter m.fl. har samlat sig världen över i olika grupper som verkar för att få fram sanningen om vad som hänt den 11 september 2001. Se till exempel http://www.patriotsquestion911.com/

Hesham Bahari, författare och bokförläggare

Wahhabiter bränner ner kyrka i Kairo

Osman Abdullah — Sun, 08 May 2011 13:33:35 +0000

Jag har tidigare skrivit om hur wahhabismen oundvikligen leder till våld mot icke-wahhabiter. [1] Jag har också rapporterat om hur wahhabismen störtat ner Pakistan i sekterismens avgrund, vilket förorsakat tusentals sunniter och shi’iters död. [2]

Faktum är att överallt där wahhabismen vinner mark frambringar den sekteristiska tvister, intolerans, våld och terrorism. Det är bara att titta på länder som Somalia, Pakistan, Afghanistan, Irak, Indonesien, Saudiarabien och Palestina (Gaza).

Nu kan vi i Egypten bevittna ytterligare en bekräftelse på detta faktum. Minst tolv dödades och över tvåhundra skadades när en grupp ”salafiter” (mera kända som ”wahhabiter”) under gårdagen attackerade den koptiska kyrkan Saint Mena i Kairo. [3] Al Jazeera skriver att ”… a mob of people from the conservative Salafi trend of Islam marched on a Coptic church in the northwestern neighbourhood of Imbaba.”[4]

Och Sveriges Radio: ”Oroligheterna startade när flera hundra muslimska salafister igår tågade mot kyrkan där de påstod att en kristen koptisk kvinna hölls mot sin vilja efter att hon konverterat till islam.” [5]

Wahhabismen kallas en ”konservativ” sekt, vilket är fel, ty wahhabismen vill inte bevara den islamiska traditionen, utan bryta ner den. Den är inte konservativ, utan protestantisk.

Wahhabisekten är uppkallad efter dess grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab (d. 1792). Sekten uppstod i provinsen Najd i nuvarande Saudiarabien.

Wahhabiterna kallar sig själva salafiter eftersom de påstår att de följer de tidiga muslimernas, as-salafs, sätt att förstå religionen. För det första var as-salaf inte en homogen grupp och för det andra är wahhabiternas tolkningar snarare beroende av Ibn Abd al-Wahhab och hans moderna anhängare, som till exempel Al-Albani.

Bakgrunden till oroligheterna är att det i Kairo cirkulerat rykten om att kristna vägrat låta en kvinna konvertera till islam och därför stängt in henne i kyrkan. När den ”salafitiska” mobben med våld sökte befria den påstått fängslade kvinnan utbröt tumult. Militären lyckades lyckligtvis skydda kyrkan, men wahhabiterna satte i stället eld på en annan kyrka i ett annat område.

De flesta svenska tidningar säger inte ett knyst om att dessa våldsbejakande muslimer i själva verket är ”wahhabiter”. Detta kan få oinvigda läsare att tro att det rör sig om vilka muslimer som helst. Något som kommer att stärka islamofobin (som svenska etablissemangsmedier påstår sig bekämpa) i Sverige.

Dagens Nyheter skriver till exempel i bildtexten till sin artikel om händelsen: ”Räddningstjänsten bekämpar branden i kyrkan som omringats av arga muslimer”. Mordbrännarna är alltså som vilka muslimer som helst, med den skillnaden att de råkar vara ovanligt ”arga”.

Det finns ingenting islamiskt i att bränna ner en kyrka, tvärtom. Enligt Koranen (22:40) innebär jihad att försvara kyrkor, "vari Guds namn nämns", inte att förstöra dem.

När judiska extremister utför terrordåd i Palestina är svenska medier (om man överhuvudtaget rapporterar illgärningen) väldigt noga med att klargöra vilken politisk eller religiös grupp vederbörande judar tillhört. Man skriver inte bara ”arga judar”.

Varför inte göra likadant när det gäller muslimer? Jag instämmer med författaren Mohamed Omar när han i en av sina wahhabismkritiska artiklar uppmanar oss att ”kalla dem vid deras rätta namn”. Säg som det är, säg wahhabiter! [6] Hederliga muslimer ska inte behöva klumpas ihop med anhängare av denna sekt. [7]

Wahhabiter vill dock inte bara förstöra kristna kyrkor. För en månad sedan attackerade och förstörde de nämligen moskéer i Egypten. [8] Moskéerna tillhörde sunniter (ofta benämnda ”sufier”).

Wahhabiter har överallt där de kunnat, förstört islamiska minnesmärken och gravmoskéer. Om ”wahhabiter” förintat alla kulturella och religiösa minnesmärken i självaste Mecka och Medina, islams två heligaste städer, kan vi vara förvissade om att de även kommer att göra detta på andra, mindre heliga platser, [9] som till exempel i Palestina.

Även om wahhabismens framfart främst drabbar muslimer så utgör den ett hot mot alla civiliserade samhällen. Om denna sekt tillåts växa sig stark i Sverige kommer vi med största sannolikhet att få uppleva samma hemskheter här hemma. [10]

Läs:

Farhad Abdi: “Wahhabismen”

Och: "Profetens avtal med Egyptens kristna"

[1] http://friaordet.nu/sv/2011/04/16/sionism-och-wahhabism-leder-oundvikligen-till-vald/

[2] http://friaordet.nu/sv/2011/04/03/wahhabismens-terror-i-pakistan-fortsatter/
Läs även: http://friaordet.nu/sv/2011/04/30/terrorwahhabismen-i-marocko/

[3] Svenska tidningar om denna händelse: DN (och även: DN), SvD,(och även: SvD ), SVT ,och GP.

[4] http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2011/05/201157222446186609.html

Uppdatering: i Al Jazeeras uppdaterade version av artikeln står inte längre detta med. Nu står det istället: "In the months after the toppling of Hosni Mubarak on February 11, there has been a sharp rise in sectarian tensions, fueled in part by a newly active ultraconservative Muslim movement, known as the Salafis." Men på andra arabiska nyhetsssidor kan man fortfarande läsa: "…a mob from the ultraconservative Salafi trend of Islam to march on the church." http://arabnews.com/middleeast/article387887.ece

[5] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4493633

[6] http://alazerius.wordpress.com/2010/12/21/kalla-dem-vid-deras-ratta-namn/

[7] Läs mer om wahhabismen här: http://friaordet.nu/sv/2011/04/06/farhad-abdi-wahhabism/

[8] http://friaordet.nu/sv/2011/04/04/muslimska-brodraskapet-fordomer-gravskandning/

[9] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites

[10] Med terroristen Taimour Abdulwahab, en övertygad ”salafit”, har wahhabismen redan visat sitt fula tryne i Sverige.