Förläggaren och journalisten Saxon (1859-1935) reste genom det heliga landet strax efter första världskriget. Tyskland och dess allierade, det ottomanska kalifatet, hade besegrats och Palestina hade lagts under engelskt mandat.

Det är en annorlunda upplevelse att läsa en skildring av Palestina från tiden före staten Israels bildande 1948. Dessutom ger Saxon oss möjlighet att lyssna till arabiska röster. Detta var före ”Förintelsen” och judar och judendom hade ännu inte omgärdats med hysch-hysch och massor av märkliga tabun.

Han kallar sig ”Jorsalafarare” vilket påminner oss om att driftiga nordbor under vikingatiden faktiskt reste ända till Jerusalem. Jorsala var deras namn på staden.

Saxon håller en tämligen neutral ton, men man kan inte undgå att märka att han sympatiserar mer med araberna, och då framför allt de kristna araberna. Jag tror att hans hållning är någorlunda representativ för hur de flesta européer kände på den tiden. Mest sympatier hyste man för kristna araber, därefter muslimska och sist judar.

För Saxon är Palestina Bibelns land, landet som avbildas på söndagsskoleplanscher och i Gustave Dorés Bibel. Så kan det vara för mig också. Jag har inte varit i Palestina, men landet har alltsedan barntimmarna i Sankte Pers kyrka i Uppsala varit levande i min fantasi. Mina morföräldrar var frikyrkliga och min mor tog med mig på gudstjänster i Svenska kyrkan. Numera är hon omvänd till islam. Jag tror att det delvis var denna kristna Palestinabild som öppnade mina ögon för islam. Muslimer, tyckte jag, var mer lika Kristi lärjungar än de kristna. Men det är en annan historia. Saxon har gjort ungefär samma upptäckt – det är araberna som förvaltar Bibelns traditioner.

Bärget [där Jesus höll bergspredikan] kransas av en vild blomstring. Mitt i denna reser sig ett beduintält. Så såg ett nomadtält ut på Kristi tid. Så voro människorna klädda då. Längre ned är det en stor sädesslätt, plöjd med samma redskap som när Kristus gick där. Vi få aldrig glömma, att det är araberna, som vidmakthålla traditionerna och göra det möjligt för oss att få en levande föreställning om huru bibelns land såg ut. (s. 368)

Palestina är trots sin stora betydelse ett litet land. Det är ej ens så stort som Småland. Palestinierna, skriver Saxon, är ett ”vaket och intelligent folk” (s. 38). Slöjor, som numera främst förknippas med muslimska kvinnor, bars förr även av kristna. Men muslimer och kristna hade mer gemensamt än bara slöjor, de var alla palestinier och därmed motståndare till den sionistiska invasionen.

I staden äro särskilt överklasskvinnorna beslöjade – ju vackrare de äro, dess tunnare slöjan. På landet ha de ej tid och lust med sådant. Slöjan bortlägges allt mer. Man får ej tro, att slöjan är ett säkert tecken på, att bärarinnan är muhammedanska. I Betlehem t. ex. begagna även de kristna kvinnorna slöja. (s. 63)

Palestinas araber äro dock mindre trångbröstade än andra lands. Det beror på, att deras egna intressen kommit dem att sluta förbund de kristne gent emot judarne. (s. 68)

Palestina är översållat med heliga platser. Dessa platser spelar för det mesta någon roll i den bibliska och koraniska historien och de allra flesta är profet- eller helgongravar. Muslimernas förnämsta helgedom är Al-Aqsamoskén, platsen för profeten Muhammeds himlafärd, därpå följer Abrahammoskén och Moses grav och otaliga andra.

Muhammedanerna ha utom veckohelgdagen (fredagen) större religiösa högtider. De ha heliga platser, liksom judar och kristna, främst Mecka, den stora moskén i Jerusalem och Mose grav i Judeens öken samt patriarkgraven i Hebron. Pilgrimsfärder till dessa tillhöra de religiösa bruk, som medföra välsignelse, i synnerhet till Mecka, profetens födelsestad och de troendes huvudstad. (s. 76)

Smärre pilgrimsfärder göras till heliga mäns gravar. Man ber där om den avlidnes hjälp – alldeles som katolikerna vända sig till helgonen – i vardagslivets olika detaljer. Sådana gravar finnas på många ställen. (s. 77)

Moses ”en av världshistoriens väldigaste gestalter” och ”ett snille” (s. 22) är faktiskt den profet som nämns flest antal gånger i Koranen, muslimernas heliga skrift. Hans grav i Judéen på vägen mellan Jerusalem och Jeriko var länge ett kärt vallfärdsmål för fromma muslimer. Kring gravmoskén finns ett stort muslimskt gravfält. Moskén byggdes av mamluksultanen Baybars år 1270 e. Kr. Festen till Moses ära varade i sju dagar.

Muhammedanerna fira Mose begravningsfest samtidigt med att de kristna fira sin påsk. Man sade mig, att denna muhammedanska högtidlighet var en uppfinning för att ha en motvikt till den kristna påsken, som – såsom jag omtalat – företer all den yttre ståt, vilken katolikerna kunna utveckla. Muhammedanerna ville, då det var samlat så mycket främlingar i Jerusalem som fallet alltid är under påsken, också visa att de hade en religion och kunde utveckla prakt.

Vi bevittnade denna fest. Det var en storslagen procession med musik, kyrkliga myndighetspersoner i parad, prestaver, fanor o.s.v., som åskådades av väldiga människoskaror. Eget var att se, att näsdukar och sådant i betydlig omfattning voro knutna vid fanstänger o.s.v. De tillhörde sådana, som ej hade tillfälle att deltaga i processionen men på detta sätt ändå vore representerade vid Moses grav, dit varje rättrogen muselman räknar som mycket betydelsefullt att komma.

Vi lade märke till, att det var ovanligt mycket militär ute och att denna skockade sig kring den heliga fanan, processionens glanspunkt.

”Det kommer sig av”, svarade guiden på vår fråga, ”att i fjor spottade en bolsjevikisk jude på fanan – det var en sådan där frigjord och revolutionär herre, som demonstrerade för demonstrationens skull och inte behövde känna ansvar för sina handlingar. Den lika råa som idiotiska handlingen blev naturligtvis inte utan följder. Det blev ett förfärligt tumult, varvid tre personer dödades och många sårades. Man fruktade nu, att någon annan bolsjevik skulle anställa någon liknande ligistdemonstration."

Men Jerusalem förblev lugnt. Det enda störande var, att ett par judar, som sökte intränga i Gravkyrkan under en grekisk ceremoni, blevo utkastade. (s. 169-170)

Saxons berättelse om den bolsjevikiske sionistens vanvördiga och fräcka uppträdande visar att sionisternas islamofobi, som numera nått enorma proportioner, inte är något nytt fenomen. Men man bör också känna till att deras fientlighet mot kristendomen i många fall är minst lika stor som deras fientlighet mot islam, som jag skall visa i kommande avsnitt av  ”Palestina i fokus”.

Läs:

Sionister och wahhabiter utplånar muslimernas kulturarv

Egypten är arabvärldens kulturella centrum, inte bara i fråga om antalet biografer, operahus och teatrar, vilket ofta lyfts fram när landet omnämns. Än viktigare för dess ställning i regionen är dess roll som religiöst centrum. Al-Azhar i Kairo är sunniislams äldsta och största lärosäte. Under Mubaraks tid kunde denna förnäma institution avge islamiska utlåtanden som fick håren på nacken att resa sig. Exempel på dessa är när Al-Azhars tidigare rektor, Muhammad Tantawi, uttalade sitt stöd för bygget av en underjordisk stålmur på gränsen till Gazaremsan. Syftet med muren var att tillintetgöra den sista livlina som Gazaborna har till omvärlden – de underjordiska tunnlarna som man grävt. Det ska mycket till för att liknande hårresande utlåtanden skall tillkännages i framtiden. Problemet då var att Mubarak genom hot och påtryckningar kunde använda Al-Azhar för att verkställa USA och Israels order. Därför utgjorde Mubaraks regim ett av de största hindren för utveckling i den muslimska världen. 

Idag ser det annorlunda ut. Ett fritt, självständigt och demokratiskt Egypten med islam som värdegrund är på väg att formas. I ett sådant Egypten kommer Al-Azhar ges utrymme att återta sin roll som religionens beskyddare i regionen. Tätt kopplad med denna utveckling är Egyptens framtida relation till Israel. Sionisterna har fått erfara att demokrati i den muslimska världen innebär en starkt fientlig inställning till Israels ockupation och folkmordspolitik. När palestinierna i det första palestinska valet på tio år gick ut och röstade, vann det antisionistiska och islamistiska Hamas en jordskredsseger och fick 76 av de 132 möjliga platserna i parlamentet. En liknande utgång är med största sannolikhet att vänta i det kommande parlamentsvalet i Egypten. Vilka som än väntas fylla platserna i parlamanetets stolar så kommer inställningen till Israel garanterat att vara antisionistisk.

Redan nu har vi sett tecken på att ett antisionistiskt Egypten är i vardande. Den 20 februari rapporterade Sveriges Radio att Egypten givit klartecken för två iranska krigsfartyg att passera genom Suezkanalen för första gången sedan den iranska revolutionen 1979. [1] När Israel sin vana trogen provocerade fram en konfrontation och indikerade att det är på väg att påbörja en storskalig offensiv mot Gazaremsan var Egyptens utrikesminister Nabil Elaraby snabb med att varna den sionistiska regimen om ett eventuellt ingripande. [2] Mohamed El-Baradei, som tidigare varit chef för atomenergiorganet IAEA och utlyst sin intention att ställa upp i presidentvalet i Egypten, berättade i en intervju att om Israel anfaller Gaza så kommer han att "förklara krig mot den sionistiska regimen" samt öppna gränsen till Gazaremsan. [3] Förmodligen är det så att El-Baradei inte kommer att vinna presidentvalet i Egypten, dock är uttalandet intressant eftersom El-Baradei är en man som av väst beskrivs som "moderat". Israeliska Haaretz rapporterade den 4 april att Egypten och Iran, efter 30 år av frysta förbindelser, är redo att återuppta diplomatiska kontakter – en utveckling som fått hökarna i Israel att darra av nervositet. [4]

Ovan anförda incidenter är en del av vad som har rapporterats från offentligt håll på den korta tid som gått sedan Hosni Mubarak tog sitt pick och pack och lämnade sin tron. Vad gäller den egyptiska civilbefolkningen har man sett tydliga tecken på att även den är fientligt inställd till Israel. Senast den 8 april samlades tusentals människor utanför Israels ambassad för att visa sitt missnöje med ambassadens existens på egyptisk mark. Man skanderade slagord som: "Till Quds [Jerusalem] ska vi gå, martyrer i miljoner!".

Egypten går en spännande framtid till mötes. Om alla bitar faller på plats lär vi inom kort bevittna en islamisk, antisionistisk och storlagen nation mitt i den muslimska världen. Och dit Egypten går, följer resten av regionen. 

Egyptier utanför Israels ambassad

Click here to view the embedded video.

Läs även

Sufister ska bilda parti i Egypten

Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4068&artikel=4359717

[2] http://www.reuters.com/article/2011/03/23/egypt-gaza-idUSWEA045220110323

[3] http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4051939,00.html

[4] http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/egypt-ready-to-open-new-page-in-relations-with-iran-1.354074

Författaren Lars Adelskogh undrar om inte den judiska rasismen, antigojismen, är ett större problem än antisemitismen.

Den amerikanske journalisten Chris Hedges hävdade att han personligen sett israeliska soldater ”locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull”.

Den sionistiske propagandisten och tortyrförespråkaren tillika juridikprofessorn Alan Dershowitz liknande denna uppgift vid anklagelse för ritualmord.

Hedges, som varit avdelningschef för mellanösternrapporteringen vid New York Times, skrev om detta bland annat i sin bok War Is a Force that Gives Us Meaning, New York 2000, s. 94. Jag citerar honom nu fullständigt:

”Jag hade sett barn skjutna i andra konflikter som jag rapporterat från – dödspatruller som sköt ned dem i El Salvador och Guatemala, mödrar med barn som ställdes upp på led och massakrerades i Algeriet och serbiska prickskyttar som siktade på barn och såg dem segna ned på trottoarerna i Sarajevo – men jag hade aldrig förut sett soldater locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull.”

Chris Hedges fick senare stöd för sin anklagelse av en israelisk soldat, som vittnade:

”Soldater brukade köra in med jeepar på områden, där spänningar var vanliga. Deras syfte var att provocera palestinier till att kasta stenar och bensinbomber. När palestinier närmade sig, brukade soldater, som intagit ställningar på förut planerade ställen, skjuta på dem. Det angivna ändamålet med detta förfarande var att flytta demonstrationerna längre bort. Men soldaten sade faktiskt: ”Det är ett slags sport, att ’avlägsna’ så många bensinbombkastare som möjligt. Det är en spaning som blivit ett inre tvång (”obsessive search”). Det kallas ’strävan att söka kontakt’. Det som plågar mig är att om jeeparna inte hade kört in där, skulle det inte ha varit några störningar av freden.” (Rapport av den israeliska människorättsorganisation B’Tselem: Trigger Happy: Unjustified Shooting and Violation of the Open-Fire Regulations during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem 2002, s. 17.) 

Efter att al-Aqsa-intifadan inleddes i september 2000, ”har Israel genomfört en politik med massrivningar av palestiniers hus på de ockuperade territorierna”, uppgav den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i slutet av år 2004. ”Under denna period har Israel förstört omkring 4170 palestinska hem.” (B’Tselem, Through No Fault of Their Own: Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem, november 2004, s. 4.) Denna gräsliga politik med husrivningar började i själva verket långt tidigare, strax efter Israels ockupation av Västbanken och Gaza i juni 1967. Den har omväxlande motiverats som ett slags bestraffning, som en administrativ åtgärd och som en militär säkerhetsåtgärd.

Alan Dershowitz säger härom:

”I somliga muslimska länder inger man tevetittarna tron att husen förstörs, medan människor fortfarande befinner sig i dem!… Många palestinier, araber och muslimer över hela världen… får se bilder av hus som förstörs utan att de får veta att husen tömdes på invånare, innan schaktmaskinerna anlände. Alan Dershowitz, The Case for Israel, New York 2003, ss. 171 och 219.

Emellertid uppger människorättsorganisationen Human Rights Watch i sin studie av Israels stormning av Jenin i april 2002 att ”även om varningar utfärdats av IDF vid flera tillfällen, var det många civila, som fick kännedom om faran först när schaktmaskinerna började krossa deras hus. Jamal Fayid, en 37-årig förlamad man, dödades när IDF (Israels krigsmakt) schaktade ner hans hem över honom och därvid nekade hans släktingar tid till att hjälpa honom ut ur huset. 65-årige Muhammad Abu Saba’a måste bönfalla en schaktmaskinförare att sluta riva hans hem, medan familjen var kvar inne i det. När han återvände till sitt halvt rivna hus, sköts han till döds av en israelisk soldat.” (Human Rights Watch, Jenin: IDF Military Operations, New York, maj 2002, avdelning 2, s. 2). Likaså rapporterade Amnesty International i sin studie av stormningen av Jenin att ”husen förstördes, ibland utan att man förvissat sig om att invånarna lämnat dem” och ”sex människor har krossats av hus”, medan i Nablus ”IDF rev åtskilliga hus med schaktmaskiner av typen D-9, åtminstone vid två tillfällen medan invånarna var vid liv. De gjorde inget försök att kontrollera eller att rädda dem.” Amnesty International, Shielded from Scrutiny: IDF Violations in Jenin and Nablus, London november 2002, ss. 7, 10, 12.

I sin studie av stormningen av Jenin i april 2002 skrev B’Tselem: ”Många av lägrets invånare fick ingen varning, innan deras hus förstördes. I de fall där de fick varning,  var det för sent. De kunde inte lämna sina hus på grund av den intensiva eldgivningen utanför. Människor begravdes levande under ruinerna. Några räddades, andra inte.” När invånare i lägret försökte rädda dem som begravts under bråten, ”sköt IDF-soldaterna på räddarna och körde tillsammans med en stridsvagn emot dem. Räddarna flydde…IDF nekade utländska räddningsarbetare att komma in i lägret och hjälpa till med att dra fram människor som begravts under bråten.” En schaktmaskinförare skröt sedan offentligt: ”Jag gav inte någon en chans. Jag väntade inte. Jag slog inte till bara en gång och väntade medan de gick ut. Jag brukade slå mot huset riktigt hårt, så att det störtade samman så snabbt som möjligt.” B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem, september 2002, ss. 12-14.

I en rapport från början av år 2002 om husrivningar i Gaza uppgav B’Tselem, ”Rivningarna sker vanligen mitt i natten utan att någon varning ges till de boende… I många fall tvangs dessa boende fly ur sina hem, sedan de väckts av bullret från stridsvagnar och schaktmaskiner, som redan var inpå knutarna.” (B’Tselem, Policy of Destruction:House Demolitions and Destruction of Agricultural Land in the Gaza Strip, Jerusalem februari 2002, s. 8)  Den 24 oktober 2002 berättade Human Rights Watch i ett pressmeddelande om ett fall – ingående i ”ett mycket upprörande mönster” –  där en ”tvåårig pojke dödats sedan han begravts i bråten av det som varit hans hem… när IDF-soldater rev ett grannhus… De omkringboende kunde inte lämna sina hus och ingen varning gavs före sprängningen.”

Vittnesmål av Fathiya Suliman, 70 år gammal:

”Dagen då schaktmaskinerna kom och började riva husen i vårt område, sprang vi ut efter mörkrets inbrott. Vi var sju: min man, min svärdotter, min dotter och tre av mina söner. En av mina söner, Jamal, 38 år, var döv och förlamad. Vi flydde till min svågers hus. När schaktmaskinerna närmade sig vårt hus, som ligger näst intill min svågers, bad vi soldaterna att låta oss få ut Jamal. Soldaterna vägrade. Andra kvinnor, en manlig granne, som talade hebreiska, och jag fortsatte att be dem. Först sade de oss att den befälhavande officeren låg och sov. Sedan gick en soldat med på att vi kunde få hämta ut honom. Vi gick in i huset, men föraren av schaktmaskinen ville inte vänta ens en minut, så att vi kunde få ut Jamal ur huset. De soldater, som hade sagt att vi kunde gå in i huset, ropade till den soldat som körde schaktmaskinen, men han vägrade. Vi rusade in medan schaktmaskinen redan höll på att rasera huset. Amal, min dotter, några grannkvinnor och jag fann Jamal i huset under bråten. Huset började störta in, och vi sprang för livet. Huset förstördes fullständigt med Jamal under.”

Flyktinglägret Jenin den 6 april 2002

Källa: B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem september 2002, s. 15.

En sådan krigsförbrytelse gjorde sig IDF skyldig till inte bara i Jenin, utan även i Nablus. Varför blev Abdallah bara fyra år gammal? Varför blev hans syskon Azam och Anas bara sju och nio år gamla? Vad ont hade de gjort för att förtjäna att dö vid så ringa ålder? Här följer en närmare beskrivning av detta vidriga brott.

I Jenin, Nablus och på andra orter har IDF med schaktmaskiner rivit ett antal hus, medan boende, däribland barn, alltjämt befann sig inne i dem. Vid andra tillfällen har IDF använt sprängmedel för att spränga hus utan att utrymma de omkringliggande husen, vilka också förstördes eller skadades därvid. I några fall har civila, däribland barn, dödats eller begravts levande under bråten av det förstörda huset. I de fall Amnesty International undersökt hade tydligen inga varningar givits för säker utrymning av civila, innan husen revs.

Tre barn, Abdallah, Azam och Anas al-Shu‘bi, fyra, sju och nio år gamla, deras gravida mor och fyra andra släktingar dog under bråten av sitt hus, som revs av IDF den 6 april 2002 i Nablus’ Qasba (gamla stad) under en tid då det rådde ett strängt utegångsförbud, som IDF utfärdat. Grannar till familjen, vilka Amnesty International intervjuade, uppgav att IDF inte givit någon föregående varning, innan man började förstöra huset med schaktmaskiner, och att de hade beskjutits av IDF, när de trotsade utegångsförbudet i ett försök att söka efter överlevande under bråten av det förstörda huset.

Mahmud Umar al-Shu‘bi, barnens kusin, berättade för Amnesty International att på eftermiddagen den 12 april hade utegångsförbudet hävts för två timmar och han gick för att söka efter sin far och syster. När han kom fram till familjens hus, fann han att det hade rivits. Mahmud sade att han började gräva med hjälp av sina grannar i hopp om att finna sina släktingar levade under bråten. Eftersom det börjat regna, gjorde leran arbetet svårare. Han fortsatte att gräva efter att utegångsförbudet åter trätt i kraft och blev beskjuten flera gånger. Sent denna natt påträffade räddningsarbetarna en liten öppning på bottenplanet, där huset hade en gång legat. I det lilla utrymme som var kvar fann de hans 68-årige farbror Abdallah och dennes 67-åriga hustru Shamsa, vilka hade lyckats överleva. De fortsatte att gräva i natten och klockan halv två på morgonen fann de kropparna av familjens övriga medlemmar, som hade dött ihopkrupna i en cirkel i ett litet rum: Mahmuds fader Umar, syster Fatima, kusin Samir och dennes hustru Nabila, gravid i sjunde månaden, och deras tre barn Abdallah, Azam och Anas, liksom ytterligare en kusin, Abir. Efteråt berättade grannar för Mahmud att de kunde höra familjens skrik ovanför schaktmaskinens buller men inte hade kunnat hjälpa och att schaktmaskinen faktiskt kollapsat ovanpå huset, som var byggt på en sluttning.

Amnesty International, Killing the Future: Children in the Line of Fire, London oktober 2002, s. 7

Varför blev den palestinska skolflickan Iman Alhamas bara 13 år gammal? Kära läsare, vill ni egentligen veta det? Ni kommer inte att må bra efteråt. Ni kommer att vilja gråta. Er dag blir förstörd. Men ni måste veta – för att stärkas i er beslutsamhet att stå emot detta onda, ty det kan leva och växa bara på vår okunnighet, vår önskan att slippa veta.

Iman Alhamas (1991-2004)

För miljoner skolbarn världen över var den 5 oktober 2004 vilken skoldag som helst. Men inte för Iman från Rafah i Gaza. Den blev hennes sista dag i livet, och hon dödades av mördargalningar från Israels ”försvars”-styrkor. Försvar! Mot en småväxt 13-årig flicka, vilkens enda ”vapen” var en skolväska med böcker, skrivhäften och pennor!

Tillsammans med två klasskamrater vandrar Iman sin vanliga väg till skolan. Hon är klädd i sin skoluniform och bär sin skolväska. När de tre barnen befinner sig på 400 meters avstånd från skolan, avlossar IDF-trupper vid en postering 50 meter därifrån varningsskott. Då släpper Iman taget om sin väska och försöker springa därifrån. Soldaterna skjuter svärmar av kulor efter henne. Hon träffas i armen och benet och faller till marken, där hon blir liggande. Trots att hon ligger skadad, fortsätter soldaterna att skjuta på henne.

Nu fattar den befälhavande officeren, kapten R. det ovanliga beslutet att lämna posteringen och gå fram till flickan, där hon ligger, svårt sårad. Han skjuter henne till döds och ”bekräftar sedan dödandet” genom att tömma magasinet i hennes späda kropp – en meningslös akt av likskändning.

Vittnen uppger att kaptenen sköt Iman två gånger i huvudet, gick därifrån, sedan vände sig om och avfyrade en svärm av kulor i hennes kropp.

Under nästan två timmar hindras palestinsk sjukvårdspersonal från att taga hand om den döda flickans kropp. Läkare vid sjukhuset i Rafah uppgav sedan att Iman hade skjutits åtminstone 17 gånger.

Det är ingen nyhet att onda människor alltid söker rättfärdiga och bortförklara sina illdåd. I detta fall påstods i den officiella israeliska redogörelsen att Iman sköts, när hon vandrade mot en armépostering, eftersom soldaterna fruktade att hon bar på en bomb.

Men det finns en bandupptagning av radiosamtalet mellan soldaterna på platsen. Den visar att den officiella israeliska förklaringen, liksom i så många andra liknande fall, är lögn:

Soldaten i vakttornet: ”Det är en liten flicka. Hon springer defensivt österut.”

Operationsrummet: ”Talar vi om en flicka under tio års ålder?”

Vakttornet: ”En flicka, ungefär tio år gammal. Hon är bakom vallen, dödsförskräckt.”

Några minuter senare skjuts Iman i benet från en av arméposteringarna.

Det är nu befälhavaren ingriper personligen.

Kapten R: ”Jag och en annan soldat… går in litet närmare, framåt, för att bekräfta dödandet… Ta emot en lägesrapport. Vi sköt och dödade henne… Jag bekräftade också dödandet. Kom!”

På bandupptagningen ”förklarar” även kompanichefen varför han dödade Iman: ”Chefen här. Allt som är rörligt, allt som rör sig i zonen, också om det är en treåring, måste dödas. Kom!”

Enligt den officiella IDF-versionen av händelsen skulle soldaterna ha insett att Iman var ett barn först sedan hon skjutits. Men bandupptagningen bevisar att de väl visste att hon var ett barn, innan de skjutit ett enda skott.

Imans skolväska innehöll givetvis ingen bomb. Även om den hade gjort det, kom Iman aldrig så nära någon israelisk soldat eller postering att hon då kunnat utgöra någon som helst fara. Dessutom: när israelerna började skjuta efter henne, sprang hon österut, mot Rafah och alltså bort från posteringen. När hon sedan fallit, svårt skadad men vid liv, och utan skolväska – hur hade hon då kunnat göra ens en fluga något för när?

Att detta avskyvärda brott över huvud taget blev känt för världen beror på att israeliska soldater under kapten R.:s befäl upprördes över arméns försök att tysta ner mordet på Iman.

Därför ställdes kapten R. inför rätta i Israel. Men han åtalades aldrig för mord, utan endast för mindre förseelser såsom olaglig vapenanvändning, myndighetsmissbruk och hindrande av brottsutredning. Han frikändes givetvis.

Den ansvarige officeren för IDFs operationer i Gaza, generalmajor Dan Harel, gjorde en utredning av händelsen, varefter han drog slutsatsen att kapten R. ”inte hade handlat oetiskt”.

Med tanke på att Israel låter sin armé döda oskyldiga palestinier närmast rutinmässigt, med tanke på att de fall av sådant dödande jag anfört ovan är endast några få av tusentals liknande, är det naturligtvis inget som förvånar i att palestinier misstänker att deras unga män dödas för sina organ. De indicier, som Donald Boström lade fram i sin artikel i Aftonbladet den 17 augusti 2009 och Oisín Cantwell i sin artikel, samma tidning den 23 augusti 2009, övertygar nog många om att en dylik smutsig hantering förekommer, givetvis inte bara i Israel utan i stora delar av världen. De båda Aftonbladet-journalisterna ställer mängder av besvärande frågor. Den bindgalna israeliska reaktionen och vägran att bemöta befogade frågor lugnt och sakligt förstärker intrycket att Israel har något att dölja.

Såsom den israeliske författaren Israel Shamir påpekar i sin artikel Kroppstjuvar på hugget, är Israel och israeler inblandade i olaglig handel med organ runt om i världen. Förutom den liga i New Jersey, som Boström beskrev i sin artikel, har enligt Shamir liknande israeliska ligor avslöjats i Turkiet, Sydafrika, Brasilien och Ukraina.

Shamir påpekar också att den israeliska dagstidningen Ha’aretz uppgivit att den judiska staten är det enda land i världen, där de bästa läkarna lagligen får transplantera olagligt erhållna organ och staten betalar för detta medicinska häleri.

En stat, som inte visar några starkare moraliska hämningar mot att döda tusentals oskyldiga civila, vilkas enda ”brott” är att de är ”fel folk” som råkar bo på ockuperad mark, skulle väl inte ha några skrupler mot att stjäla ”fel folks” organ. Israel berövar palestinier så mycket annat: liv, hem, mark, odlingar, vatten. Vari består skillnaden i att också beröva dem njurar eller levrar?

En i sammanhanget befogad fråga är vilken roll den judiska religionen spelar. I det gräl som Israel muckade med Sverige på grund av Boströms artikel har israeliska officiella företrädare krävt att svenska motsvarande skall ”ta avstånd från” och ”fördöma” det Boström skrivit, eftersom det kan ge näring åt antisemitism.

Men när har vi någonsin hört att officiella israeliska företrädare fördömde vissa judiska rabbiners uttalanden, som kan ge näring åt antigojism (goj = icke-jude)?

Det skulle passa med ett fördömande av till exempel chabbad-rabbinen Yitzhak Ginsburgh för de uttalanden han gjorde för den amerikanska judiska veckotidningen The Jewish Week den 26 april 1996 (samtidigt publicerade i den israeliska dagstidningen Ha’aretz)?

Rabbi Ginsburgh sade bland annat: ”Om man har två människor, som håller på att drunkna, en jude och en icke-jude, säger Torah att man räddar det judiska livet först. Om varenda cell i en judisk kropp medför gudomlighet, är en del av Gud, så är varje DNA-sträng en del av Gud. Därför är det något speciellt med judisk DNA.”

Eller detta uttalande av rabbi Ginsburgh, anfört i samma artikel, ”Om en jude behöver en lever, kan man då ta levern från en oskyldig icke-jude, som just går förbi, för att rädda honom? Torah skulle förmodligen tillåta det.”

Eller detta uttalande i samma artikel: ”Judiskt liv har oändligt värde. Det finns något oändligt mycket heligare och mera unikt med judiskt liv än med icke-judiskt liv.”

Rabbi Ginsburgh är också en ivrig sympatisör med Baruch Goldstein, den i Brooklyn födde läkaren, som mördade 29 palestinier, när de förrättade bön i en moské i Hebron den 25 februari 1994. Rabbi Ginsburgh betecknade honom otvetydigt som ”en jude som gav sitt liv för sitt folk”. Rabbi Ginsburgh har i en bok om Goldstein, som  han medverkat i med ett kapitel, kallat massakern ”en modig handling som härrörde från gudomlig nåd”.

Rabbi Ginsburgh kallas i artikeln i Jewish Week för en av lubavitjersektens ledande auktoriteter på judisk mystik. Han åtnjuter tydligen ett högt anseende inom vissa extrema riktningar av judendom. Men frågan kvarstår: i vilken omfattning har mer humana troende judar tagit avstånd från och fördömt rabbi Ginsburgh? När och var har i så fall dylika avståndstaganden publicerats?

Den nämnda lubavitjersektens ledare (rebbe), rabbi Menachem Mendel Schneerson förklarade skillnaden mellan judar och icke-judar sålunda:

”Vi har inte något fall av en djupgående förändring, vari en människa endast står på en högre nivå. I stället har vi ett fall av… en fullständigt annorlunda art… En judisk människas kropp är av en helt annan kvalitet än kroppen av [medlemmar av] alla folk i världen,… Skillnaden på [kroppens] inre kvalitet,… är så stor att kropparna skulle anses vara av en fullständigt annan art. Det är därför som Talmud uppger att det finns en halakhisk skillnad i inställningen till icke-judars kroppar [i motsats till judars kroppar] ”deras kroppar är förgäves”… En ännu större skillnad föreligger med avseende på själen. Två motsatta slag av själar finns, en icke-judisk själ kommer från tre sataniska sfärer, medan den judiska själen stammar från heligheten.” (Anfört i Israel Shahak och Norton Mezvinsky, Jewish Fundamentalism in Israel, London 1999, s. 59-60)

I Frankrike ger lubavitjersektens ungdomsorganisation ut en tidskrift, som heter Rencontres HaBaD. I denna tidskrift kunde man läsa: om ”Gud skapade världen enligt den grundläggande uppdelningen på de fyra områdena mineral-, växt-, djur- och människoriket, […] står det skrivet att det i verkligheten finns en femte kategori: Am Israel, det judiska folket. [Och] avståndet mellan den femte och den fjärde kategorin – hela det ’talande’ människosläktet – är inte mindre än avståndet mellan människornas rike och djurriket.” (Rabbi Yoel Kahn, ”La cinquième dimension”, Rencontres HaBaD, nr 25, sommaren 1989). Den franske religionsvetaren professor Gilles Kepel, som anför detta i sin bok Gud tar hämnd, kommenterar: ”som lubavitj-rörelsens franska tidskrift konstaterar, finns det i förhållandet till Skaparen samma skillnad mellan juden och icke-juden som mellan denne och djuret.” (Gilles Kepel, Gud tar hämnd – kristna, judar och muslimer återerövrar världen, Ordfronts förlag, Stockholm 1993, s. 218 och 233)

Yoel Kahn, som alltså anser att judarna står minst lika högt över oss gojer som vi står över djuren, är en framstående rabbin inom lubavitjersekten och stod dess ledare rabbi Schneerson mycket nära.

Men är dylika påståenden om judarnas enastående ställning, inte inom mänskligheten, utan ovanpå alla oss andra, åsikter bara hos extrema riktningar inom judendomen? Är de det? Varför säger då ”Förintelsereligionens överstepräst” och mottagaren av Nobels fredspris Elie Wiesel väsentligen detsamma, nämligen: ”allt hos oss är annorlunda” och att judarna är ”ontologiskt undantagsmässiga”? (Elie Wiesel, Against Silence: The Voice and Vision of Elie Wiesel, New York 1985, s. 153.)

Är det någon egentlig skillnad mellan rabbinerna Ginsburgh, Schneerson och Kahn å ena sidan och ”förintelserabbin” Wiesel å den andra i uppfattningen om att judarna står högt ovanför övriga mänskligheten?

Slutligen kan man ställa frågan: Är somliga gojers, icke-judars, antisemitism så mycket värre än somliga judars antigojism? Besvarar vi frågan med ”ja”, betyder det nog att vi kunde känna oss väl till mods i sällskap med sådana herrar som rabbi Yitzhak Ginsburgh, rabbi Menachem Mendel Schneerson, kapten R., generalmajor Dan Harel, rabbi Yoel Kahn och förintelsereligionens överstepräst Elie Wiesel.

Lars Adelskogh

halakhisk: en halakhisk skillnad är en skillnad som bygger på judisk religiös lag.

Först publicerad på alazerius.wordpress.com den 20 februari 2010.

Wahhabismens historia

Wahhabismen grundades av Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) från Najd i Arabien under 1700-talets andra hälft. När han ingick en pakt med rövar­hövdingen Saud (vars namn ”Saudi” Arabien är uppkallat efter) lyckades han sprida sin lära till stora delar av den arabiska halvön, som då styrdes av det ottomanska kalifatet. Efter att de erövrat och ställt till med ett blodbad i städerna Mecka och Medina säkrades en symbolisk seger.[1] Nu hade de tillskansat sig inflytande över pilgrimerna som årligen strömmade dit från den muslimska världens alla hörn. Wahhabiterna, som stöddes av engelsmännen, gjorde alltså uppror mot kalifen. De lyckades, till kolonialmaktens glädje, försvaga det islamiska kalifatet så mycket att det slutligen förlorade all kontroll över den arabiska halvön. Nu kunde wahhabiterna terrorisera sunniter och shiiter utan motstånd. De hade dock inte så stor påverkan på den övriga muslimska världen fram till 1960-talet då Saudiarabiens kung började investera en stor del av oljeintäkterna för att sprida wahhabismen. Med hjälp av petroldollar köpte/byggde man i stora delar av världen moskéer och skolor, finansierade studentorganisationer, tryckte gratis böcker och pamfletter, och delade ut stipendier. Denna missionsverksamhet pågår än idag, genom nya medier som teve och internet.

Vad är wahhabismen och vem är wahhabit?

Innan vi definierar wahhabism vill vi påminna om att det finns gråzoner. Ingen definition är absolut eller perfekt. En definition är bra om den är användbar och ger en överblickbar förklaring av något.

Nämnas bör att beteckningen ”wahhabi” inte är en självbeteckning utan en beteckning som myntats av utomstående observatörer, först och främst sunnitiska teologer som alltsedan sektens uppkomst granskat dess läror. ”Wahhabism” är bara en objektiv benämning på efterföljarna till Muhammed ibn Abd al-Wahhab, liksom efterföljarna till Imam Shafi’i kallas ”shafi’iter” och så vidare.

Wahhabiterna själva föredrar att kalla sig ”salafiter” då de påstår att deras lära är grundad på salafs förståelse av islam. Salaf kallas de första generationerna av muslimer, ”urförsamlingen” så att säga. Ibland använder de beteckningar som ”ahl al-hadith” och ”muwahhidun”. Wahhabiter förnekar att wahhabismen existerar som en av flera riktningar inom islam. De hävdar att de endast följer urkunderna, underförstått till skillnad från andra muslimer, som följer ogiltiga tolkningar.

Teologisk definition av wahhabismen

Wahhabiterna är uppdelade i olika riktningar som är fientligt inställda till varandra. Generellt kan man säga att wahhabismen är uppdelad i två grupper: 1) regimwahhabismen som erkänner det saudiska kungahuset och 2) terrorwahhabismen eller ”qaidismen”, som är anarkistisk. Men det finns också en betydlig grupp som söker ta en medelväg i frågan, de är kritiska mot det saudiska kungahuset /erkänner inte det, men stödjer ändå inte terrorism.

I teologisk mening är en wahhabit någon som:

1. anser tawassul (de saligas förbedjan) vara shirk.

- det finns olika sorters tawassul men den som wahhabiter anser vara inte enbart förbjuden (haram) utan shirk (avguderi), är den muslimska (sunnitiska och shiitiska) traditionen att vid olika profeters och helgons gravar vädja om deras förböner.

2. förkastar de två teologiska (‘aqida) ash‘ari- och maturidiskolorna.

- i den sunnitiska världen dominerar ash‘aritiska och maturidiska teologiskolorna.

3. förnekar att man måste göra taqlid av rättsskolor (madhahib).

- sunniter anser att lekmän måste följa en av de fyra rättsskolorna (hanafi-, shafi‘i-, maliki-, och hanbaliskolan) utan att nödvändigtvis känna till den bevisföring som deras fatwor grundar sig på. Wahhabiter anser det vara förbjudet att följa dem ”blint” och uppmuntrar lekmän att själva bedöma argumentens giltighet. I verkligheten accepteras dock inte lekmännens slutsatser om de kommer fram till en annan åsikt än den som wahhabismen håller för sant.

4. förkastar alla sufiordnar.

- wahhabiter förkastar sufismen som vetenskap och motsätter sig alla sufiordnar och det mesta av deras religiösa praktik.

5. fördömer kategoriskt alla sorters bid‘a, innovationer, i ‘ibadat, dvs. sådant som rör gudstjänsten och erkänner inte att det råder meningsskiljaktigheter i frågan.

- de flesta sunnitiska auktoriteter delar in bi‘da vad gäller ‘ibadat (gudsdyrkan och ritualer) i det bra och dåliga. Ingen innovation eller handling är förbjuden så länge den inte går mot Koranen och sunnan. Wahhabiter förkastar detta och erkänner inte heller meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) i frågan.

6. prisar och ser upp till Muhammed ibn Abdulwahhab.

- wahhabiter prisar sin sektledare ibn Abdulwahhab som en stor lärare och mujaddid (återupprättare av religionen). Detta eftersom han anses ha bekämpat shirk (avgudadyrkan) som hade smugit sig in bland muslimer. Sunniter anser inte ibn Abd al-Wahhab vara en auktoritet.

Nu vill jag återigen påminna läsaren om gråzonerna. Det finns självklart undantagsfall. Somliga sunniter har i vissa av de ovan nämnda sex punkterna samma uppfattning som wahhabiterna, men det är bara wahhabiterna som skriver under på samtliga.

Wahhabiternas mentalitet

Det är inte bara i teologisk mening wahhabiter/”salafiter” avviker från huvudfåran av muslimer. De har ofta en sträng och fördömande attityd. De är ofta fixerade vid perifera frågor där det i många fall råder ikhtilaaf (meningsskiljaktigheter bland muslimska lärde) och får dessa att framstå som väldigt centralt för religionen. De är också nästan alltid väldigt sekteristiska och fördömer kategoriskt alla som inte följer deras sekt. De anser nämligen alla icke-wahhabiter ha avvikit från den enda sanna tolkningen av islam. Deras attityd liknar ofta de nyfrälsta kristnas. Wahhabiter är för det mesta också besatta av att fördöma och förlöjliga shi‘iter och sufier.

Vad gäller utbildning är det väldigt sällsynt med en wahhabit som är humanistiskt skolad inom exempelvis hermeneutik, religionshistoria, psykologi, historia, filosofi, estetik och konst etc. De av dem som har en universitetsexamen har nästan uteslutande studerat tekniska ämnen.

Wahhabiters syn på konst, poesi och skönhet präglas av en stark skepticism. [2] De har också systematiskt förstört stora delar av det islamiska kulturarvet i de länder där deras inflytande varit starkt. I Saudiarabien har man exempelvis nästan förstört vartenda minnesmärke och varenda grav från islams tidiga historia och ersatt dem med vräkiga hotell, amerikanska restauranger och köpcentrum. [3]

De är ofta misstänksamma mot övernaturliga fenomen, som mirakler, välsignande kraft (tabarruk), ingivelser (ilham) etc.

Wahhabiter undviker att prisa eller ens prata om profetens familj (ahl al-beit) och alla som gör det blir ofta misstänkliggjorda eller beskyllda för att vara kryptoshiiter. Om de mot förmodan någon gång ärar profetens hus är de noga med att i samma andetag ta avstånd från shi'ismen.

Många ”salafiter” är aggressiva i sin ”da‘wa” (missionsverksamhet). Vad gäller våldsaktioner är det ett faktum att alla, ja samtliga terrordåd med ”muslimska” förtecken har utförts av wahhabiter. Oproportionellt fler muslimer än icke-muslimer har fallit offer för deras terror. För att klargöra och nyansera vill vi påpeka att långt ifrån alla wahhabiter är terrorister, men alla terrorister (som identifierar sig som muslimer) är wahhabiter.

Man kan självklart finna sunniter som i vissa av de ovan nämnda frågorna lutar åt wahhabism och tvärtom.

Förhoppningsvis bidrar denna artikel till att skapa en bättre förståelse av detta flitigt omdiskuterade, men ofta missförstådda ämne.

Farhad Abdi, författare till boken "Madhhab och taqlid".

[1] För er som vill lära er mer om wahhabiternas erövring av den Arabiska halvön vill jag rekommendera en bok av shaykh Imran N. Hosein som ni kan läsa gratis på följande länk: http://www.scribd.com/doc/10547094/The-Caliphate-the-Hejaz-and-the-Saudiwahhabi-Nationstate

Läs även den brittiske akademikern Hamid Algars bok ” Wahhabism: A Critical Essay”.

[2] Läs följande artikel för att få en bättre förståelse av wahhabiters inställning till konst och skönhet: http://www.masud.co.uk/ISLAM/misc/wobb.htm

[3] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites

 Då tänker jag främst på blod, avföring, deras egna hår, och så vidare. Allt vävs ihop till en enda stor smet och råttorna som från början var enskilda individer blir nu en kollektiv råttkung[1]

När råttkungen väl skapats så försvinner den enskilda individens frihet och vilja. Råttan som försöker ta sig ut ur råttkungen kommer finna detta näst intill omöjligt. Du är invirad med alla andra råttor och är beroende av dessa för din egen överlevnad. Vissa råttor trivs, andra inte. Men den uppbyggda strukturen går inte att förändra. De olyckliga råttorna har väldigt få val. De är bokstavligt talat fast i skiten. Varför talar jag då om en råttkung?

Jo, det finns råttkungar på andra håll också. Väldigt nära oss. Nästan hela det svenska medieetablissemanget är en enda stor råttkung. Figurer som startade sina liv i frihet men hamnade i samma sits som råttorna. Man lever tillsammans på en oerhört liten, intellektuell yta. Åsiktsavvikare är inte välkomna och medieråttorna kommer varandra allt närmare. Ytan man kan röra sig på blir allt snävare och snävare. Åsikter och tankar blir färre och färre, man bara återanvänder samma argument tills dessa blir lika slitna som råttorna själva. Nu har en intellektuell råttkung bildats. Har du fastnat i mitten, ofrivilligt? Gilla läget min råtta, du kan inte komma loss. Ditt liv hänger på att de andra råttorna accepterar dig och varje dag måste du lovprisa det härliga kollektivet. Hör och häpna – råttkungen har blivit en demokrati!

Nu finns det endast en väg för råttkungen och det är att klamra fast vid den lilla livsgnistan som blir allt svagare och svagare. En råttkung kan inte jaga i stor utsträckning, så den ger sig gärna på mindre, långsamma varelser som inte kan skydda sig. Ett dussin starka, självständiga råttor som jagar tillsammans kan uppfylla sina mål. En råttkung har gjort sig själv en björntjänst. Den är inte lika skarp längre, den är ingen bra jägare, den är inte någonting alls. Vad händer med naturens råttkungar?

De dör givetvis. En flock sammanbundna råttor kan inte jaga, kan inte inta föda och går långsamt mot sin egen död. Råttorna tenderar till att börja äta på varandra, i den mån man kan nå den andre.  Men döden är tveklöst oundviklig. Det handlar endast om tid. Ett kollektivt, utdraget självmord. Det kan inte bli mer självdestruktivt. Råttornas tid är ute.

[1] http://www.weird-encyclopedia.com/rat-king.php

Ingenstans på vår jord är rasismens ondska så systematisk, hjärtskärande, omänsklig, brutal och i total avsaknad av barmhärtighet som i den sionistiska entiteten Israel. Ändå kommer den som väntar på att i Expo få läsa om den mardröm som icke-judarna, de så kallade ”goyim”, genomlever under sionistiskt styre, att få vänta förgäves.

Förenta Nationerna har genom resolution 3375 från 1975 definierat sionismen som en ”rasistisk ideologi” fullt jämförbar med apartheid och den är, efter den sydafrikanska apartheidregimens fall, det enda kvarvarande exemplet på en rasistisk ideologi som bär upp och genomsyrar en stats officiella institutioner, lagar och politik. ”Sionismen är inte en fråga om religion utan uteslutande om ras”, sade ordföranden för Världssionistiska Organisationen, Max Nordau, i tidningen La Libre Parole den 21 december 1903.

Rasismen i Israel sanktioneras inte bara av staten, den omfattas av de judiska medborgarna. Under den nyligen genomförda Gazamassakern, när oskyldiga icke-judiska barn brändes till döds med kemiska vapen, utfördes en pålitlig opinionsundersökning som visade att hela 94 procent av de israeliska judarna stödde den blodiga massakern. Om detta tiger Expo. Glöm inte att före Gaza hade vi massakern vid Deir Yassin, och Sharafat, och Kibya, och Al-Sammou, och Sabra- och Shatila, och Jabalia och … Faktum är att Israels sextioåriga historia är historien om en serie massakrer och övergrepp mot icke-judar.

Mot denna bakgrund stiger Expos tigande till ett öronbedövande dån. Man skulle kunna tro att dessa hängivna antirasister borde vara intresserade av att exponera rötterna till denna dödliga form av rasism. Hur har den uppstått? Vilka är dess bevekelsegrunder? Varifrån kommer dessa föraktfulla och hatiska attityder till icke-judar? Åtminstone med samma flit som man undersökt de ideologiska källorna till den nationalsocialistiska rörelsen och den vita rasismen. Ty utan en ordentlig genomlysning av den judiska rasismen blir Israels behandling av palestinierna obegriplig. Men icke. ”Judisk humor” sägs bottna i den judiska traditionen, men orsakerna till judarnas attityder mot icke-judar, söks alltså på andra håll. När det kommer till den judiska rasismen ägnar sig Expo mer åt mörkläggning än åt exponering.

Ingen av de små och obskyra nazistiska grupper som ägnats spaltmeter i nummer efter nummer av tidskriften har ens kommit närheten av det råa rasistiska våld som helt öppet utövas av den sionistiska entiteten. Det finns faktiskt mer att läsa om den judiska rasismen i Ha’aretz, Jerusalem Post och andra israeliska tidningar än i Expo! Apropå nazismen, den förste att mynta begreppet ”nationalsocialism” var den judiske rabbinen Moses Hess, även kallad ”kommunistrabbinen”, mentor åt den mera kände Karl Marx. I sin bok Rom och Jerusalem, som utkom 1862, förklarar Hess ordagrant: ”Hela historien har hittills handlat om en ras- och klasskamp. Raskampen är det ursprungliga och primära, klasskampen är det sekundära”. Den judiska nationalsocialismen, som sedermera kom att kallas ”sionism”, föregick alltså den tyska. Något som självklart inte nämns i någon av Expos ”djuplodande” och ”avslöjande” exponeringar av nazismen.

Israel var och är en nation skapad endast för judar. Enligt den israeliska ”lagen om återvändo” definieras en jude inte genom sin religiösa tro utan genom sitt judiska arv, som beror på föräldrarnas härstamning. En palestinier som fötts inom gränserna för vad som är Israel, och vars familj levt där i tusentals år innan de fördrevs av den israeliska armén, kan inte återvända till sitt hemland och bli medborgare i staten Israel. Däremot har en ateistisk jude, född i New York, som inte kan någon hebreiska, invandra till Israel och få medborgarskap omedelbart.

De palestinier, som blev kvar i Israel efter den etniska rensningen, utsätts, trots att de officiellt är medborgare, för diskriminering. I Israel finns det städer och bosättningar där det är olagligt för palestinier att bo. Landet har segregerade bostadsområden och bostadskomplex, skolor och rekreationsanläggningar där palestinier inte släpps in. Palestinier tillåts inte göra militärtjänst och trots att de idag utgör mellan 15 och 20 procent av den israeliska befolkningen, har de aldrig fått en motsvarande representation i den israeliska regeringen.

Rasim mot judar, det vill säga antisemitism, klandras och kritiseras i vartenda nummer av Expo. Till och med sådant som inte är rasism mot judar, till exempel objektiva faktauppgifter om judisk inblandning i bolsjevismen, stämplas som antisemitism! Detta medan judars rasism mot andra förtigs, ja den existerar inte. Och den som vågar påstå något annat, som har modet att lyfta fram den judiska rasismen, denne är, hör och häpna – rasist!

För den som finner det märkligt och ologiskt att Expo, den antirasistiska tidskriften, sopar denna viktiga fråga under mattan, kan man behöva påminna om att tidskriften de facto finansieras av judiska sionister, det vill säga rasister. För att tala klarspråk: Expo är inte alls vad de utger sig för att vara, de opererar under falsk flagg, Expo är inte en antirasistisk tidskrift, de har tvärtom en rasistisk judisk agenda.

Du skall icke exponera den judiska rasismen

På grund av min kritik av den judiska nationalsocialismen och dess våldsamma rashat har jag dragit på mig uppmärksamhet från Expo. Eftersom de kallar sig en antirasistisk tidskrift kunde man få för sig att de skulle uppskatta och lovorda min antirasistiska verksamhet. I stället ägnar man, i nr 2 2009, två svamliga och osakliga artiklar till att svartmåla mig. Den första bär rubriken ”Näthets. Bloggande antisemiter” (s. 20-25) och tar upp bloggar som vågar kritisera Israel, Israellobbyn och judisk herrefolksmentalitet, medan den andra artikeln, ”Kamp mot det moderna” (s. 40-43), försöker, men misslyckas, att presentera den franske tänkaren René Guénon och den traditionalistiska världsåskådningen på Exponivå för Expoläsare.

Artikeln om ”näthets” kretsar helt kring min blogg och framför allt min intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson, ”Värstingen” (31/3 2009). Jag och Wilhelmson, som dessutom har judisk etnisk bakgrund, kallas helt fräckt för ”hetsare” eftersom vi tar upp, exponerar och kritiserar den sionistiska hetsen mot icke-judar, rasismen mot icke-judar och våldet mot icke-judar, som kommer till konkret uttryck i den pågående folkmordspolitiken mot palestinierna. Vi gör det som Expo borde göra! Men på grund av vårt starka avståndstagande mot judisk rasism stämplas vi av denna förment antirasistiska tidskrift som ”rasister”! När det kommer till den judiska rasismen, dess ursprung och konsekvenser, väljer man konsekvent att mörklägga i stället för att exponera.

Författare till artikeln om näthets är Charlotte Wiberg, en sionistisk aktivist med en lång meritlista av trogen tjänstgöring åt apartheidregimen i Israel. Hennes fanatiska sionism växer stundtals till rent komiska proportioner. I ett inlägg på den egna bloggen Kamferdroppar från den 4 maj 2009, ”Vad är världssionsimen?”, förnekar Wiberg att det överhuvudtaget existerar någon ”världssionism”. Kära Charlotte, finns inte World Zionist Organization? Enligt gängse uppslagsverk grundades denna organisation (som enligt Wiberg endast existerar i konspirations- teoretikernas fantasi) år 1897 och har idag sitt huvudkvarter i Jerusalem. I samma veva påstår Wiberg att Israel, världens mest rasistiska samhälle, inte är rasistiskt! Vad må vi kalla en sådan hejdlöst ohederlig, politiskt motiverad förträngning av den empiriska verkligheten? Rasismförnekelse? Hon bör hädanefter, efter gammal god Expo-sed, varje gång hennes namn nämns, tillfogas epiteten ”rasismförnekare” och ”sionismförnekare”. På sin blogg beskriver hon sig själv som ”skeptisk mot verkligheten” – en förvånansvärt ärlig självbeskrivning! Förutom sionism propagerar tant Wiberg för bland annat pornografi och prostitution.

Wiberg börjar med att säga att yttrandefrihet visserligen är en god sak, men att den har sina mindre goda skuggsidor. ”Det råder ingen tvekan om att internet och alla dess möjligheter har breddat samhällsarenan och det offentliga samtalet rejält – på gott och ont. Den ökade friheten att själv publicera sig utan att grindväktare i form av redaktörer lägger sig i innehållet betyder naturligtvis också att gränserna för vad som öppet kan sägas förflyttas allt mer.”

Ett av de mindre goda uttrycken för den nya friheten heter Mohamed Omar: ”På sin blogg samlar han texter som befinner sig skärningspunkten mellan en islamistisk och en högerradikal traditionalistisk tanketradition”. Bland det ondskefullaste som publicerats på min blogg är den tidigare berörda intervjun med ”värstingen” Lasse Wilhelmson – ”en intervju där starkt antisemitiska uppfattningar kommer till uttryck”.

Wiberg anser att anständig, det vill säga sionistisk, etablissemangsmedia måste reagera mot Omars missbruk av friheten. De bör ”ta den anda som Omars blogg uttrycker på stort allvar. Omar uppträder som en slags gränsgångare som samlar radikala röster från såväl vänster- som högerinriktade samt pro-islamistiska miljöer omkring sig”.

Hon radar sedan upp Wilhelmsons ”ondskefulla” åsikter, som förvisso är sakligt korrekta och väl underbyggda, utan att ens försöka bemöta dem. Wiberg vet att hon skulle golvas direkt i en fri debatt med Wilhelmson. Därför ropar hon på censur och inskränkningar av yttrandefriheten. Eftersom hon antagligen också vet att det Wilhelmson säger är sant kan hon inte annat än kringgå sakfrågan och flytta fokus till en diskussion om ”den nya nätfrihetens faror” och hur samhället bäst ska kunna hantera den. Jag hade mycket hellre velat läsa en polemisk artikel där hon tar sig an att vederlägga Wilhelmson på punkt efter punkt. Men en sådan artikel får jag se mig i månen efter. Ty Wilhelmson har rätt på varenda punkt. Hans synd är inte att förvränga fakta, utan att vara fräck nog att säga sanningen. Den sanning som Expo vill mörklägga.

Vilka står bakom Expo?

Varför mörklägger Expo den judiska rasismen? För att få ett svar på den frågan är det nödvändigt att ta en titt på tidskriftens chefsideologer, finansiärer och kadrar. Expo stöds, enligt egen utsago, av den judiska frimurar-organisationen B’nai B’rith och dess underorganisation Anti-Defamation League (ADL). Tidigare tackade Expo ADL i varje nummer.

ADL är en judisk organisation för etnisk aktivism som verkar för att kväsa all kritik av Israel och sionismen genom diverse fula metoder. ADL har ett intimt samarbete med den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, vilket avslöjades i en självbiografi av ADL-höjdaren Arnold Foster (Square One: A Memoir, 1988). Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) är den svenska filialen till ADL. Personer från SKMA skriver regelbundet i Expo. Värt att notera är att vår egen tant Wiberg inte är den enda sionisten som gillar pornografi. En av ADL:s finansiärer är porrkungen Larry Flynt från Hustler och ADL har även utsett Hugh Hefner, mannen bakom Playboy, till mottagare av organisationens hederspris – ”Frihetsfacklan”.

ADL stämplar, liksom Expo, all seriös kritik av Israel som ”antisemitism”. 1974 publicerades en ADL-skrift, The New Anti-Semitism, där ADL-chefen Benjamin Epstein skriver att ”kritik av Israel avspeglar en okänslighet gentemot de amerikanska judarna, och är därför en form av antisemitism”. När Alhambra förlag gav ut ex-juden Israel Shamirs bok Blommor i Galiléen (2003) reagerade Expo efter sina ADL-instruktioner med hätska anklagelser om antisemitism (”Alhambra ger ut antisemitisk författare”, Expo 2004-06-21). Varför? Jo, därför att Shamir kritiserar det systematiserade judiska rashatet mot palestinier i Israel.

Ansvarig utgivare för Expo är den judiske medieprofilen Robert Aschberg, tidigare aktiv inom Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), barnbarn till den judiske bankiren Olof Aschberg (1877-1960), även känd som ”Lenins bankir” eller ”den röde bankiren”. Olof hjälpte till att förmedla ekonomiska medel från den judiske finansmannen Jacob Schiff i Förenta staterna till bolsjevikrevolutionen i Ryssland. Han hade därefter synnerligen goda affärsförbindelser med Sovjetunionen och bildade Ryska handelsbanken i Moskva 1921.

Olof Aschberg åkte runt i Ryssland och plundrade kyrkor och kloster på värdesaker, bland annat gamla ryska ikoner. Stulna ryska juveler deponerades i Sverige och stulna guldmynt smältes ned och förseddes med svenska stämplar. I sin nya bok, History’s Greatest Heist. The Bolshevik Looting of Russia, utgiven 2009, skildrar Yaleprofessorn Sean McMeekin bland annat bankmannen Olof Aschbergs arbete för att tvätta stulna ryska rubelmiljoner åt den kommunistiska regimen i Moskva efter första världskriget.

I den illa beryktade intervjun med Lasse Wilhelmson nämner han det dominerande judiska inflytande inom bolsjevismen, faktum är att det som i våra skolböcker kallas för den ”ryska” revolutionen i själva verket var ett judiskt maktövertagande. De judiska bolsjevikerna igångsatte en fruktansvärd och systematisk förintelse av miljontals ryska kristna. Kyrkor och moskéer förstördes, men inte en enda synagoga. I sina memoarer skriver Olof Aschberg entusiastiskt att ”det som Sovjetunionen uträttat övergår hans djärvaste förväntningar”.

Robert Aschberg fullföljer sin familjs långa tradition av judisk etnisk chauvinism. Genom sin post på Expo har han sett till att tidskriften ihärdigt främjar judiska etniska intressen. Men Aschberg är långt ifrån den enda judiske aktivisten bakom Expo. Tidskriften finansieras av investmentbolaget Proventus, som grundades 1980 av den judiske kapitalisten Robert Weil (som även grundat Judiska museet i Stockholm). Två andra judiska kapitalister, Gabriel Urwitz och Mikael Kamras, har varit involverade i bolaget. Kamras är dessutom styrelseordförande för den sionistiska tidningen Judisk Krönika stiftelse. Förutom att stödja Expo samlar dessa kapitalister in medel till ockupationen och koloniseringen i Palestina.

Robert Weil var en av de få som tjänade på IT-kraschen 2001, genom att placera stora summor i negativa positioner på New York-börsen. Sedan 2003 är Daniel Sachs chef för Proventus. Han är sonsons son till Nordiska Kompaniets judiske grundare Josef Sachs och svåger till Marcus Wallenberg. Innan Sachs blev chef för Proventus var han VD för det svenska riskkapitalbolaget Segulah i vilket den ovan nämnde Gabriel Urwitz är styrelseordförande. Segulah grundades 1994 och förvaltar för närvarande drygt 8,5 miljarder kronor. De har skänkt en hel del pengar till Israelinsamlingen. Segulah är hebreiska för ”utvald”, och läran om utvaldheten, herrefolkstanken, utgör som bekant både kärnan i den judiska rasismen och motorn i sionismens koloniala projekt i Palestina.

Urwitz har även ägt företaget Purim AB. Purim är en årlig judisk helg som firas i månaden Adar. Man firar då hur judarna på 400-talet anställde massaker på 75 000 perser. Bland annat så äter man bröd som benämns ”Hamans öra”. Haman var enligt Bibeln en persisk minister. Ätandet av detta bröd ska symbolisera hur man äter fienden, icke-juden Hamans kött. Bland judar kallas denna makabra ritual ofta för en ”glädjefest”. Det var under denna högtid som den judiska bosättaren Baruch Goldstein gick in i en moské i Hebron och sköt ned över 50 bedjande muslimer.

Hur bör muslimer förhålla sig?

Muslimer bör på alla sätt bojkotta Expo och de bör varna sina bröder och systrar för den. Expos anspråk på att granska och motverka rasism är falska. Som jag har visat stöder de och deras finansiärer i stället aktivt den judiska rasismen som drabbar våra trosfränder i Palestina. Expo använder sig av trotskistiska, entryism-liknande metoder, som går ut på att kapa ädla syften och ta udden av dem. Man bildar organisationer med ett ansikte utåt och ett annat inåt. Lev Trotskij var för övrigt en judisk frimurare som understöddes av Jacob Schiff, Olof Aschbergs affärs- kollega, för att genomföra det judiska maktövertagandet i Ryssland 1917. Den antirasistiska kampen är ädel och rättfärdig, förvisso, varje sann muslim bör bekämpa rasism, men det innebär inte att man skall låta sig luras av tomma slogans, en sann muslim bör ju också vara klok och vaksam.

Muslimer bör vara på det klara med att Expo tjänar fientliga intressen. De är inte mot rasism, Expo är tvärtom för judisk rasism och judisk överhöghet. Miljoner palestinier lever i flyktingläger och kan inte återvända till sitt hemland, som blivit stulet, eftersom de räknas som undermänniskor, ”goyim”, utan normala mänskliga rättigheter. De är offer för den brutala judiska rasismen, herrefolksläran, som de judiska kapitalisterna Robert Weil, Gabriel Urwitz och Mikael Kamras finansierar med den ena handen, samtidigt som de med den andra handen finansierar den ”antirasistiska” tidskriften Expo. Till skillnad från palestinierna, kan Weil, Urwitz, Kamras, Aschberg och de andra judarna, när som helst, på grund av sin judiska härstamning, invandra till Israel och erhålla medborgarskap. Om det inte redan är det vill säga.

I december 2007 gav Expo pliktskyldigt ut ett intetsägande temanummer om islamofobi. Deras nyvakna engagemang i frågan saknade dock både patos och intellektuell hederlighet. Även i detta nummer, liksom i alla de föregående, var den judiska agendan närvarande. Israellobbyns roll i den tilltagande hetsen mot muslimer granskas inte och man ursäktar dessutom den så kallade ”islamkritiken”, som, om den hade riktats mot judendomen, i form av en i västvärlden otänkbar ”judendomskritik”, omedelbart hade stämplats som grov antisemitism. För Expo är sådana dubbla måttstockar naturliga – islamofobi får inte, under några som helst omständigheter, jämföras med antisemitism, ty det utvalda folkets lidande är unikt förklarar redaktören Daniel Poohl i nr 2 2008:

”Det är lockande att jämföra islamofobin med antisemitismen. Genom att betrakta islamofobin utifrån samma förklaringsmodeller som hjälper oss att identifiera antisemitism kan vi öka förståelsen för de antimuslimska idéerna. Men jämförelsen ger inte hela bilden. Den är också riskabel. Genom att påstå att islamofobin har tagit antisemitismens plats förminskas och bagatelliseras antijudiska idéer och uttryck.”

Att i ett temanummer om islamofobi inte med ett ord beröra den avgörande kopplingen mellan sionism och islamofobi är en minst sagt anmärkningsvärd försummelse. Man nämner visserligen Bat Ye’ors och Arieh Eldad och andra islamofobers judiska bakgrund, men ingen analys görs av deras judiska tillhörighets betydelse för deras aktiviteter. Eftersom de som sionistiska judar identifierar sig med den judiska staten Israel ligger det självklart i deras intresse att göra dålig PR för muslimer. I stället upprepas mantrat om att islamofobi är en nästan uteslutande ”högerextrem” företeelse. Dagens islamofobi är, som alla insatta (även Expo) vet, till stor del ett sionistiskt företag och den är intimt sammanflätad med Israels agenda. Om man liksom Expo förnekar detta sammanhang kan man aldrig på allvar förstå islamofobin. Expo nämner en demonstration i Bryssel mot islam. Poohl skriver:

”11 september 2007. Sex år efter terrorattacken mot World Trade Center i USA samlas ett hundratal personer utanför EU-parlamentet i Bryssel. De har kommit för att hålla en tyst minut – och för att protestera mot den, i deras tycke, växande islamiseringen av Europa.”

Demonstrationen arrangerades av organisationen Stop Islamisation of Europe (SIOE). När man går in på deras hemsida möter man en banner som säger ”Support Israel”. Förutom demonstration mot islam 2007 arrangerar de även andra typer av demonstrationer, som Poohl väljer att förbigå med tystnad. Jag tror jag vet varför.

MASS RALLY FOR ISRAEL IN TRAFALGAR SQUARE

Join the Jewish community and other friends of Israel this Sunday in Trafalgar Square.

Organised by the Board of Deputies of British Jews and the Jewish Leadership Council, and with the support of the major organisations of Anglo-Jewry and other friends of Israel.

Sunday 11th January 2009

Detta är ett återkommande mönster inom islamofobin. Man demonstrerar mot islam ena dagen, för Israel den andra, klagar på att muslimer vill inskränka yttrandefriheten ena dagen, försöker inskränka den för Israels räkning den andra, varnar för att islam förenar tro och politik ena dagen, hyllar sionismens förening av tro och politik den andra, anklagar muslimer för antisemitism ena dagen, försvarar den sionistiska rasismen mot araber den andra, och så vidare.

Bara en fullkomligt blind och döv kan undgå att se hur genomsionistiserad den islamofobiska miljön är. Robert Spencer, chef för Jihad Watch, en grovt vulgärislamofobisk sajt, kallas av Expo för “en organisation som bevakar extrem islamism och islamsk antisemitism”. Ingenstans nämns att Spencer också är en extrem sionist som öppet stöder den judiska statens ockupation av Palestina. Hans sajt är ett viktigt nav för den sionistiska islamofobin och antiarabismen. Spencer förnekar också förintelsen av det palestinska folket, Al-Nakba, och förringar deras lidande.

Expo listar en rad bloggare man hävdar är islamofobiska utan att nämna att samma bloggare dessutom är sionister och stöder Israels folkmordspolitik. De flesta av dem har väl synliga pro-israeliska banners på sina bloggar. Expo bidrar med sitt temanummer inte ett dugg till förståelsen av islamofobin, utan tvärtom fördunklar man och blandar bort korten. Jag har själv gjort det till en vana, att varje gång jag stöter på en ”islamkritisk” artikel i någon av våra tidningar, genast kolla upp vad samme artikelförfattare har skrivit om Israel och sionismen. I 90 procent av fallen fann jag att de som kritiserar islam också försvarar Israel och sionismen. Det är talande. Eftersom jag har ägnat mig åt detta i mer än tre år nu är jag ganska bevandrad i det islamofobiska landskapet och kan säga säkert att det finns mer än bara ”kopplingar” mellan den islamofobiska och den sionistiska miljön. Varje muslim borde själv försöka sig på sådan enkel undersökande journalistik eftersom etablissemangsmedierna vägrar att ta i frågan. Nästa gång du läser en ”islamkritisk” artikel, kopiera författarnamnet och googla på ”namnet + Israel”, till exempel ”Dilsa Demirbag-Sten + Israel”. Inom några veckor kommer du att ha sambanden ganska klara för dig och du kommer att ha blivit betydligt klokare än av vad du någonsin kunnat bli av att läsa Expos temanummer om islamofobi. Det är en mycket enkel och billig form av research. Och när du ändå är igång så kan du pröva ett annat experiment. Gör så här: tag vilken text som helst från en islamofobisk sajt och byt ut ordet ”muslimer” mot ”judar”. Resultatet skulle bli rent kriminellt, bokstavligen.

Uppsala den 25 juli 2009

Tidigare publicerad i boken Islamisten, Islamiska förlaget Aguéli, 2010

I sin artikel på SvD.se den 8 februari skriver Magnus Norell om den pågående Egyptiska revolutionen och Muslimska brödraskapets (MB) roll däri. Föga förvånande tar artikeln sin utgångspunkt från de anti-Israeliska tendenserna som manifesterats i demonstrationstågen på Egyptens gator. Varför egyptierna hyser ett förakt mot den politik som förs av USA och Israel torde vara tämligen enkelt att lista ut. Despoten Hosni Mubarak lyckades cementera sin position som landets envåldshärskare via dessa länders stöd. Egypten är, efter Israel, det amerikanska imperiets största bidragstagare i Mellanöstern – i synnerhet vad gäller vapenleveranser. Vad som sticker i ögonen på vanligt folk är att dessa amerikanska vapen används för att förtrycka oppositionella. Även gasexporten till Israel långt under internationella priser samtidigt som gas är en bristvara i Egypten, innebär att Mubarak framstår som en amerikansk-israelisk marionett i ögonen på egyptierna.

I regionen har Israel framför allt gjort sig känd för dess folkmordspolitik gentemot palestinierna och dess vägran att respektera folkrätten genom att inte tillåta de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland. Det är därför inte överraskande att egyptierna håller upp plakat med Mubaraks ansikte märkt med en davidstjärna i pannan. Istället för att symbolisera judendomen förknippas davidstjärnan med den förtryckande staten Israel. Förklaringen till detta är att davidstjärnan, utöver sin tradionellt religiösa anknytningen, utgör Israels nationalsymbol. Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att MB vill riva upp fredsavtalet med Israel och bryta alla förbindelser med landet. Araber i allmänhet ser det som en plikt att sympatisera med de förtryckta palestinierna (som ju är araber) och följaktligen sätta press på Israel. I det här fallet har man även inrikesrelaterade anledningar för sin fientliga inställning.

Norell menar att Muslimska brödraskapet – till skillnad från västerländska demokratiska partier – är ett parti med en “odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi”. Det är enkelt att häva ur sig anklagelser, men svårare att belägga dem. Norell förklarar inte på vilket sätt, eller när, MB har spridit denna påstådda antisemitism. Såvida han inte menar att gruppens avståndstagande från Israel skall betraktas som ett uttryck för judefientlighet.

Med demokrati avses i klassisk mening att all makt utgår ifrån folket. Enligt denna princip skulle MB haft demokratisk legitimitet om gruppen vinner i fria val. För Norell är inte denna definition tillräcklig. Enligt hans definition av begreppet är det ingalunda skäl nog att acceptera valutgången om MB skulle vinna i ett ärligt och fritt val. Eftersom, menar han, “ofrihet och ojämlikhet inte blir bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val”. Resonemanget är lockande men också bristfälligt när samma måttstock inte appliceras genom hela spektret.

Muslimska brödraskapets odemokratiska sinnelag påstås bestå av det faktum att det inte gör en tydlig distinktion mellan religiös tro och politik. Detta är lite lustigt mot bakgrund av att Sveriges statschef måste vara protestant och att det i Sveriges riksdag finns ett parti (KD) som också blandar politik med religion. Utöver detta accepterar Norell den israeliska regimen som tydligt propagerar för och implementerar en raspolitik i förhållande till palestinierna. Samtidigt accepteras alltså inte religiöst motiverade – och påstått judefientliga – regimer i arabvärlden. Den dubbla måttstocken är påtaglig.

Något annat som Norell ondgör sig över är de morallagar (läs: sharia) som MB sägs förespråka och som i hans mening går stick i stäv mot de demokratiska principerna. Vad är den egentliga skillnaden mellan våra svenska morallagar och de som islamistiska organisationer som MB och Hamas förespråkar? Kan det inte vara så att dessa “motsättningar” snarare är ett uttryck för kulturskillnader? Idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud.

USA som sägs bejaka demokratisering i arabvärlden erkände inte sin svarta befolkning som fullgoda medborgare förrän i det sena 60-talet – innan dess hade man inte allmän rösträtt. Även om vi idag inte kan ändra på hur USA såg ut för 50 år sedan, så vore det mer befogat om Magnus Norell ägnade sig åt att påverka Israels existerande apartheidsystem, än att i förväg ogiltigförklara blivande demokratier i arabvärlden.

Under den förislamiska tidsperioden – på arabiska kallad jahiliyya – i nuvarande Saudi Arabien levde araberna i ett anarkiskt samhälle. Beduinstammar försörjde sig på att med jämna mellanrum utföra räder och plundra sina grannar. En sådan räd kallades för en ghazwa, vilket även är ursprunget till den svenska termen razzia.

Den svenskmuslimska tidskriften As-Sirat tvingades i början av november 2010 att lägga ned sin nyligen startade verksamhet efter påtryckningar från Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson och – den enligt eget utsago antirasistiska – tidskriften Expo. Attacken mot As-Sirat är i direkt jämförelse med en förislamisk ghazwa, med skillnaden att de plundrade ägodelarna inte var fysiska ting utan istället den lilla tidningens medborgerliga rättigheter.

As-Sirat hade som mål att rapportera om “aktuella nyheter och kunskap som rör islam och muslimer på ett sätt som tilltalar troende”. Därför ansåg man att den svenska och muslimska poeten Mohamed Omar passade som handen i handsken i rollen som krönikör för tidningen. Det var mot bakgrund av detta som ghazwan mot As-Sirat utfördes. Observera att Omars roll var att “endast skriva artiklar om svensk islam och inte om politik”, som tidningens chefredaktör Mujahed Abassi förklarade i en intervju med Expo.[2] Således gav man inte Omar en plattform att uttrycka sina politiska åsikter utan han skulle istället bidra med den enorma erfarenhet och kunskap han har om islam och dess historia.

Vill folk i Sverige anno 2010 verkligen leva i ett samhälle där personer inte skall få yttra sig endast på grund utav att de innehar åsikter som går emot allmänt vedertagen konsensus? Vare sig det har att göra med kritik av judendomen, revidering av vad som inträffade under andra världskriget eller ifrågasättande av vad som hände den 11 september 2001, bör detta inte vara anledning nog att ge en dissident den paria-status som – de i sammanhanget aktuella – Lasse Wilhelmson och Mohamed Omar åtnjuter.

Om vi verkligen menar att en sådan verklighet skall råda i Sverige, där man inte tillåter dissidenter att uttrycka sig och att de som gör det får se sina karriärer förstörda, samt att den som blott rör vid dessa personer också skall brännmärkas – så som i det här fallet skedde med As-Sirat i relation till Wilhelmson och Omar – måste denna förutsättning gälla för alla. Därför skall jag med ett exempel nedan illustrera hur en sådan realitet i sådana fall kan se ut.

Gudmundson skriver i sin blogg under rubriken “Antisemitism hos Jönköpings Unga Muslimer” om As-Sirat och dess samröre med ovannämnda dissidenter. I blogginlägget ger Gudmundson uttryck för en del rätt så kontroversiella åsikter. Följande är ett citat som undertecknad ansåg vara mest uppseendeväckande:

“Ovanstående är förstås inte helt förvånande. I många muslimska stater är antisemitism statsreligion, och tyvärr finns det även tämligen hållfasta teologiska grunder inom islam för judehatet, vilket åtskilliga av de tunga muslimska auktoriteterna sprider kontinuerligt”.[3]

Vad Gudmundson i princip hävdar är att islam som sådan uppmuntrar till judehat. En religion som närmare 2 miljarder människor bekänner sig till. Frågan som följer är vad som skiljer denna retorik från den som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson propagerade för i sin debattartikel på Aftonbladet förra året?

Om man utför ett litet experiment och byter ut de väsentliga nyckelorden i uttalandet får man ett citat som Expo hade kunnat använda för att ödelägga en persons liv. Eller vad sägs om följande:

“Ovanstående är förstås inte helt förvånande. I den judiska staten Israel är rasism mot icke-judar statsreligion, och tyvärr finns det även tämligen hållfasta teologiska grunder inom judendomen för denna rasism, vilket åtskilliga av de tunga judiska auktoriteterna sprider kontinuerligt”.

Ett uttalande, som oavsett dess sanningshalt, skulle definieras som “antisemitism” av Expo och Gudmundson, men i dess ursprungliga form – som uttryckt av Gudmundson i sin blogg – inte ens skapade en reaktion. Kan hyckleriet bli tydligare än så?

Lek med tanken och fundera över varför Expo inte gör en ghazwa mot Per Gudmundson och hans arbetsgivare Svenska Dagbladet. Först då kommer Du förstå hur ovärdigt och med vilken dubbelmoral som Expo agerar.

Noter
[1] www.expo.se
[2] http://www.expo.se/2010/48_3487.html
[3] http://gudmundson.blogspot.com/2010/11/antisemitism-hos-jonkopings-unga.html

Demokratiska val och protester från världssamfundet

I parlamentsvalet den 25 januari 2006, det första palestinska valet på tio år, vann Hamas en jordskredsseger och fick 76 av de 132 möjliga platserna i det palestinska parlamentet. Hamas kunde i och med detta bilda regering på egen hand.[1] Bland de västerländska observatörerna återfanns USA:s f.d. president Jimmy Carter som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist”[2]

Kort därefter påbörjade USA och Israel en ekonomisk blockad mot den nya regeringen med motiveringen att Hamas måste “erkänna Israel, avsäga sig våld och respektera tidigare israelisk-palestinska överenskommelser.”[3] Dessa, till synes rimliga, krav motsvarades dock inte av några åtaganden från Israel. USA krävde inte att Israel lämnar tillbaka mark som det ockuperar sedan 1967 för att tillåta palestinierna att utöva sin rätt till självbestämmande. Hela poängen med varför palestinierna valde Hamas berodde på de misslyckanden som den palestinska myndigheten med Fatah i spetsen åstadkommit under sina år av fruktlösa avtal. Värt att nämna är att USA under mars 2010 röstade emot palestiniernas rätt till självbestämmande i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Resolutionen gick dock igenom med 45 röster för och med USA som den enda rösten emot. Omröstningen bekräftar återigen för det palestinska folket att den väg den palestinska myndigheten tagit där man ingått i en överdrivet god, men bevisligen totalt fruktlös, relation med USA och Israel är dömd att misslyckas.[4]

Det viktigaste avtalet mellan den palestinska myndigheten och Israel tecknades under Osloprocessen. Israels före detta utrikesminister Shlomo Ben-Ami beskriver avtalet med följande ord, “En av betydelserna med ’Oslo’, var att PLO (den palestinska myndigheten) blev Israels medhjälpare med syftet att bryta ned den första intifadan [upproret] och avbryta vad som tydligt var en äkta demokratisk kamp för palestinskt självbestämmande.”[5] Natan Sharansky, ytterligare en f.d. israelisk minister, ger sin syn på Osloprocessen, “Idén med Oslo var att hitta en stark diktator som ska hålla palestinierna under kontroll.”[6]

Kan man verkligen kräva av Hamas att de ska skriva under avtal som t.o.m. av israeliska f.d. ministrar beskrivs på ett sådant sätt? En annan viktig punkt som påvisar hur misslyckad denna s.k. fredsprocess var är att Israel under denna period inte minskade, utan snarare utökade sina illegala bosättningar på Västbanken med ungefär hundra procent.[7]

Försök till statskupp samt en illegal blockad

Under juni 2007 stoppade Hamas en kupp orkestrerad av USA, Israel och den palestinska myndigheten.[8] Intressant är att medier, särskilt i väst, har försökt prångla ut historien att Hamas “tog kontroll över Gaza med våld” och att det skulle ha varit Hamas, den demokratiskt valda regeringen från 2006, som organiserade en kupp mot den redan avsatta palestinska myndigheten i området. Med lite logik inser man att Hamas utgör den demokratiskt valda regeringen som har fått i uppgift av det palestinska folket att styra samtliga palestinska områden, både Västbanken och Gazaremsan. Med andra ord måste de sammandrabbningar som skett berott på att en annan part försökt anordna en kupp mot den sittande regeringen, en kupp som dock framgångsrikt avvärjdes.

Hamas lyckades säkerställa sin kontroll på Gazaremsan, men dessvärre hamnade Västbanken under den icke folkvalda palestinska myndighetens grepp. Västbanken är som bekant helt ockuperad och styrd av Israel. Den “kontroll” som den palestinska myndigheten har omfattar vad som tilldelats dem på nåder av Israel.

Under 2008 förvärrade Israel sin blockad mot Gazaremsan då man valde att “helt stänga gränserna.”[9] Sveriges Radio, SR, rapporterade att stängningen ledde till “fördömanden från FN och humanitära organisationer.” Samma år gick FN ut med en rapport där man konstaterade att blockaden orsakat en “mänsklig katastrof”.[10] Mary Robinson, FN:s f.d. höga kommissarie för mänskliga rättigheter, beskrev under november 2008 effekterna av blockaden med följande starka ord, “Gazas hela civilisation har blivit förstörd, jag överdriver inte.”[11] Richard Falk, FN:s utredare för mänskliga rättigheter, kallade även blockaden för “ett brott mot mänskligheten”[12]

Vapenvila mellan Hamas och Israel

Israel accepterade att ingå en vapenvila med Hamas i juni 2008. Villkoren för vapenvilan, som anordnades av Egypten, var att parterna inte fick angripa varandra, att Israel lättade på den illegala blockaden och att man efter en tid skulle påbörja samtal om fångutväxling.[13]

För att beskriva hur vapenvilan upprätthållits skrev det israeliska Underrättelse- och terrorismcentret (Intelligence and Terrorism Information Center) i sin rapport från december 2008 att Hamas var “noggrant med att upprätthålla vapenvilan”, vidare skriver man att andra palestinska grupper avfyrade raketer vid några enstaka tillfällen. Rapporten poängterar dock att “Hamas försökte påtvinga villkoren för vapenvilan” på de andra grupperingarna och “förhindra dem från att bryta mot den.”[14]

Världens mest ansedda människorättsorganisation, Amnesty International, rapporterade även att vapenvilan “höll i fyra och en halv månad”, och att den “havererade efter det att israeliska styrkor dödade sex militanta palestinier i flyganfall och andra anfall den 4 november 2008.” Human Rights Watch, ytterligare en högt ansedd människorättsorganisation, delar Amnestys verklighetsbeskrivning och skriver, “anfallen upphörde i samband med den vapenvila som påbörjades i juni 2008 men eskalerade i november 2008 efter att den israeliska militären gjorde en räd i Gaza.”[15][16]

Som svar på Israels räder den 4 november återupptog Hamas sina raketattacker, vilket gav Israel den anledning, som de alltså framgångsrikt provocerat fram, att påbörja en storskalig militär offensiv mot Gazaremsan. Hamas försökte dock förhandla fram en ny vapenvila i utbyte mot att den illegala blockaden hävs, men när valet stod mellan att antingen “svälta eller slåss” drog Hamas slutsatsen att det senare var det enda alternativet.[17] Israels f.d. befälhavare på Gazaremsan, Shumel Zakai, menade att Hamas val var fullt naturligt “när den ekonomiska pressen på Gazaremsan fortgår”. Zakai fortsätter vidare, “Moroten är förbättring av den ekonomiska situationen på Gazaremsan…//…Man kan inte bara lämna palestinierna i Gaza i den ekonomiskt svåra belägenheten de är i, och förvänta sig av Hamas att de bara ska sitta där och inte göra något. Det är helt enkelt orealistiskt.”[18]

Mot bakgrund av det ovan anförda är det därför inte svårt att sympatisera med Hamas ledare Khaled Mishal när han, under det brutala anfallet, i ett öppet brev skriver “Våra blygsamma, hemmagjorda raketer är vårt protestrop till omvärlden. Israel och dess amerikanska och europeiska sponsorer vill att vi ska dö stillatigande. Men dö stillatigande kommer vi inte.”[19]

22 dagar av död och förstörelse

Ungefär 250 personer dödades under den första dagen, majoriteten av dem var nyutexaminerade poliser, resterande var kvinnor och barn.[21] Vad gäller attacken mot de nyutexaminerade poliserna poängterade Amnesty att “ingen av dem medverkade i fientligheterna” samt att “många av dem inte vara involverade i militanta grupperingar”. Den högt ansedda juristen Richard Goldstone, tidigare chefsåklagare för FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, fick efter att offensiven tog slut i uppgift av FN:s råd för mänskliga rättigheter att leda en oberoende undersökningskommission. I rapporten konstaterar han att attacken mot de nyutexaminerade poliserna “stred mot internationell rätt”, han förklarar att eftersom poliserna “inte var med i striderna” och att attacken inte tog hänsyn till “förlusten av civila liv” så ska den betraktas som en “attack mot civila” och därmed ett brott mot internationell rätt.[22]

Faktum är att offensiven mot Gazaremsan var planerad flera månader i förväg och en intern dispyt i Israel uppstod gällande huruvida man skulle godkänna diverse planerade attacker, bland annat just den mot de nyutexaminerade poliserna. Det hela slutade med ett godkännande och, som vi tyvärr fått erfara, även genomförande av planerna.[23]

Under offensiven använde den israeliska militären vit fosfor. Human Rights Watch släppte en 75-sidig rapport i mars 2009 som enbart behandlade detta. Rapporten kom fram till att Israel genom användandet av vit fosfor i “tätbefolkade områden, inklusive Gaza city, bröt mot internationell rätt”. Israel släppte vit fosfor över “en skola, FN:s lagerlokal för humanitära sändningar och ett sjukhus”.

Effekterna av vit fosfor beskrivs i rapporten, med hänvisning till socialdepartementet, med följande, “vit fosfor kan orsaka allvarlig skada och död när den kommer i kontakt med huden, inandas eller sväljs.”
Human Rights Watch fastslog att den israeliska militären med sin “avsiktliga eller ansvarslösa användning av vit fosfor” har “brutit mot internationell rätt”.[24]

Richard Goldstones rapport bekräftar de rön Human Rights Watch gjorde men konstaterar att ytterligare ett sjukhus angreps med vit fosfor, nämligen Al-Wafasjukhuset:
“Granatbeskjutningen med vit fosfor mot UNRWA-byggnaden i Gaza City är ett sådant fall, där försiktighetsåtgärder inte vidtogs vid val av vapen och angreppsmetoder. Det avsiktliga angreppet på Al Quds-sjukhuset med högexplosiva artillerigranater och vit fosfor står också i strid med artikel 18 och 19 i fjärde Genevekonventionen, likaså angreppet mot Al-Wafasjukhuset.”[25]

Israel anklagade Hamas för att ha använt sig av mänskliga sköldar under offensiven mot Gazaremsan för att ursäkta det stora antalet döda civila. Goldstone undersökte dessa anklagelser men fann inga bevis till stöd för påståendet.[26] Däremot fann man bevis för att den israeliska militären använt mänskliga sköldar vid ett antal andra tillfällen vilket utgör ett brott mot internationell rätt.[27]

När det som Amnesty kallade för “22 dagar av död och förstörelse” gått till sin ända, hade 1 434 personer på den palestinska sidan dödats, varav 235 militärer och 1 199 civila. Av de civila förlusterna utgjorde 121 kvinnor och 288 barn. Totalt skadades 5 303 palestinier, inklusive 1 606 barn och 828 kvinnor. På den andra sidan dödades tio soldater, varav fyra av s.k. ‘friendly fire’, samt tre civila.[28][29]

Vittnesmål och Goldstones slutsats

Man berättar även att man inte fick speciella order om att skilja mellan civila och militära personer. Vidare bekräftar en soldat att “ingen hänsyn till civila togs”, man skulle helt enkelt “skjuta vem man än såg”. En soldat berättar att han hade “en känsla av att vissa var ute efter att döda” och att “ingen brydde sig om det”.[30]

Mot bakgrund av ovan anförda vittnesmål är det därför inte svårt att förstå den slutsats om operationen som Richard Goldstone presenterat i sin rapport:

“Kommissionen drar slutsatsen att vad som skedde var ett medvetet, oproportionerligt anfall, för att förnedra och terrorisera en civilbefolkning samt för att radikalt minska dess lokala ekonomiska kapacitet att både ge arbete och möjlighet att försörja sig själv och påtvinga civilbefolkningen en allt större känsla av beroende och sårbarhet.”

Goldstone betonar också att soldaterna inte agerade på egen hand utan att offensiven planerades och genomfördes av ledarskapet i Israel:

“Operationens samtliga faser planerades noga. Kommissionen har med oro noterat offentliga uttalanden av israeliska tjänstemän, inklusive höga militärer, som innebär att användning av oproportionerligt våld mot civilbefolkningen och förstörelse av civil egendom är legitima medel för att nå Israels militära och politiska mål.”

Goldstone fortsätter, “den systematiska och avsiktliga karaktären av de aktiviteter som beskrivits i denna rapport lämnar kommissionen bortom all tvivel att ansvaret i första hand ligger hos dem som utformade, planerade, befallde och övervakade operationerna.”[31]

Det är främst mot bakgrund av den ansedda juristen Richard Goldstones slutsatser, som undertecknad drar slutsatsen att det som pågick på Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och 18 januari 2009 inte var ett “krig mot Hamas” utan snarare en massaker på Gazaborna i syfte att, precis som Goldstone uttryckte det, “förnedra och terrorisera” den palestinska befolkningen.

Artikeln har skrivits med hjälp av den forskning som professor Norman G. Finkelstein, en amerikansk-judisk statsvetare, med doktorsexamen från Princeton University, sammanställt i sin bok “This Time We Went To Far” (2010).

Noter

[1] http://www.dn.se/nyheter/varlden/forhandlingar-om-ny-palestinsk

[2] http://www.cartercenter.org/news/documents/doc2348.html

[3] http://www.nytimes.com/2006/04/08/world/middleeast/08hamas

[4] http://unispal.un.org/UNISPAL.NSF/0/E7C8836878A224F38

[5] Shlomo Ben-Ami, Scars of War, Wounds of Peace (2006) s. 191, 211.

[6] Andy Levy-Ajzenkopf, “Sharansky on Tour Promoting Identity”

Canadian Jewish News (1 Juli 2008).

[7] http://www.btselem.org/English/Publications/Summaries/200205

[8] http://www.vanityfair.com/politics/features/2008/04/gaza200804

[9] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&

[10] http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_gaza_situation

[11] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7708670.stm

[12] http://news.bbc.co.uk/2/hi/7774988.stm

[13] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7462554.stm

[14] http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/

[15] http://www.amnesty.org/en/region/israel-occupied-territories/

[16] http://www.hrw.org/en/node/84867/section/2

[17] http://www.crisisgroup.org/en/regions/middle-east-north-africa

[18] http://www.haaretz.com/news/can-the-first-gaza-war-be-

[19] http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2009/jan/06/gaza

[20] http://www.amnesty.org/en/library/info/MDE15/015/2009/en

[21] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7800985.stm

[22] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 17, 18.

[23] http://www.haaretz.com/news/how-idf-legal-experts-legitimized

[24] http://www.hrw.org/node/81760

[25] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 413.

[26] Ibid, s. 420.

[27] Ibid, s. 231-232.

[28] Ibid, s. 92.

[29] http://www.unhcr.org/refworld/docid/4a2cd0c743.html

[30] http://www.breakingthesilence.org.il/oferet/ENGLISH_oferet.pdf

[31] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 408.