Låt oss leka med tanken på hur världens farligaste land skulle kunna se ut. Ett land som någon gång under det kommande decenniet skulle kunna göra vad Nazityskland lyckades med 1939 – att sätta världen i brand.
Ett minimikrav är att vårt land har kärnvapen – ju fler desto bättre. Brinnande skyskrapor i all ära – men med facit i hand saknar de slagkraften som får befolkningar att ställa sig upp i givakt och kasta sig ut i krig.
Även om atombomber smäller högst också ur masspsykologiskt perspektiv är även andra typer av massförstörelsevapen välkomna: kemiska, biologiska och radiologiska eftersom de tillåter vårt land att gasa ihjäl sina grannar eller sprida böldpest och radioaktivt avfall bland dem. I vårt imagninära lands arsenal ingår också missiler och flygplan som kan transportera ovanstående till sina grannar.
Grädde på moset vore om landet också har andraslagsförmåga – d v s kan skicka iväg sina egna kärnvapen även om det självt först bombats tillbaka till Kritaåldern.
Eftersom den bästa kända formen av andraslagsförmåga är ubåtar har vårt fantasiland också kärnvapenbestyckade ubåtar som smyger omkring i världshaven i väntan på att få sätta dollken i ryggen på andra länder.
Pricken över i:et vore ett par milltära satelliter att koordinera hela kalaset.
Så långt hårdvaran.
Nationalpsykologisk profilering
Vapen alena räcker inte – vårt “världens farligaste land” behöver också en nationalpsykologisk profil som matchar:
- Vana vid krig: det här är bra eftersom sträckan från tanken på att trycka på knappen till att faktiskt göra det rimligen är kortare för krigsluttrade ledarskap än för länder med mer fredligt sinnade befolkningar där en omställning till “krigstänk” först måste ske.
- En råbuses mentalitet: en historia av brutalitet och mänskliga övergrepp – ju vidrigare desto bättre – underlättar onekligen beslut att utan samvetsnöd släcka hundratusentals med människoliv medelst en knapptryckning – d v s nå samma psykologiska brytpunkt USA:s ledning med marginal uppenbarligen hade passerat i augusti 1945 då de släppte världens två första atombomber på de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och på två sekunder släckte en kvarts miljon människoliv (bilden ovan). Det ideala är om vårt land spelat rollen både som gärningsman och offer – eftersom befolkningen då varken räds eller skräms för att antingen själva begå svåra övergrepp mot andra liksom har förmågan att själv “ta stryk” utan att börja ifrågasätta meningsfullheten med slaktandet.
- Ett kortsiktigt och impulsivt tänkande: Det här är en viktig ingridiens eftersom i fall ledarskapet för vårt imaginära land är alltför intelligent finns risken att det konstruktivt börjar tänka sig ur kriser – istället för att ta till knytnävarna. Vårt land måste därför ha en historia av militär äventyrlighet, där det inte alltid varit uppenbart att den bästa lösningen var just att terrorbomba grannarna.
- Nationellt storhetsvansinne: ett land som ser sig självt som likvärdigt med andra är ett land på väg mot fred. Det går inte för sig här. Idealet här är om den nationella självbilden påminner om Nazitysklands syn på sig självt som befolkat av en arisk superras omgiven av halvapor.
- En apokalyptisk självbild: att hitta länder som tänker som självmordsbombare är inte så lätt. Vi tillåter oss ändå att ta med det här kriteriet eftersom det handlar om ett fantasiland vars syfte är att fungera som referens för riktiga länders farlighet. Ett land redo till nationellt självmord är naturligtvis farligare än länder som söker fred.
Så, hur väl uppfyller världens kända känvapeninnehavare vår “idealbild” ovan och därför skulle kunna bli det land som det kommande decenniet spelar samma roll tyskland spelade under andra världskriget?
Av världens kända kärnvapenmakter: Ryssland, USA, Frankrike, Israel, Kina, Storbritannien, Indien, Pakistan och möjligen Nordkorea (som även om det inte har några kärnvapen ändå genomfört två halvlyckade provsprängningar) – synes det bara vara Ryssland, USA, Kina och Israel som uppfyller alla hårdvarukraven.[1]
En punkt-för-punkt matching mellan den här kandidatlistan och vår nationalpsykologiska profil för “världens farligaste land” avslöjar att det inte bara finns ett land som ligger närmare ideallandet än andra länder – utan som faktiskt passar vår mall som hand i handske.
Israel
Det finns inget land eller folk så stöpt i krig som Israel. Redan innan dess födelse 1948 var Israel ett skepp framburet på ett hav av blod – både judiskt och andras. Så sent som hösten 2009 hade landet en regering vars medlemmar var internationellt efterlysta krigsförbrytare på gund av den israeliska arméns slaktande i Gaza tidigare under året.[2]
Snabbspola fram ett par månader och den brittiska regeringen har i mars 2010 hunnit utvisa israeliska ambassadens spionchef i London[3] efter det uppmärksammade mordet på en Hamasledare i Dubai i januari.
Israels historia är också kantad av lika spektakulära som ofta framgångsrika militära företag: sex-dagars kriget 1967, Yom Kippur 1973, Entebbe 1976, bombningen av en irakisk kärnkraftsreaktor i Osirak 1981. Över denna våldsamma och dramatiska historia kastar också Gamla Testamentpåståenden om ett av “Gud utvalt folk” sin ödesmättade skugga.
Förståsigpåare konstaterade redan för tio år sedan att Israel hade åtminstone 400 större (icke-taktiska) kärnvapen,[4] vilket placerar det före Storbritannien och Frankrike i listan över världens starkaste kärnvapenmakter.
Israeliska bedömningar av sin egen militära förmåga är att det är nummer två eller möjligen tre i hela världen.[5] Med andra ord, israeliska bedömmare tror på allvar att landet i krig slår Kina och spelar oavgjort mot Ryssland (och förlorar mot USA).
Oavsett om den här självuppskattning stämmer eller är utslaget av ett nationellt storhetsvansinne spelar ingen avgörande roll för farlighetsfaktorn.
Stämmer detta visar det att något gått snett, allvarligt snett, när ett land mindre än Dalarna och med en befolkning mindre än den svenska samlat på sig så mycket vapen att det anser sig kunna spöa en miljard kineser.
Tyvärr lider också Israel av en apokalyptisk självbild. När det kommer till kärnvapen så har den till och med ett namn: Samsonalternativet.[6]
Vi besitter förmågan att förgöra hela världen. Och jag kan försäkra er att detta är vad som kommer att ske innan Israel går under. … Vi har flera hundra kärnvapenspetsar och raketer och kan avfyra dessa i alla väderstreck, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är måltavlor för vårt flygvapen.[5]
Med andra ord, den israeliska skutan är ett Titanic som under det kommande decenniet kan ha stämt möte med ett isberg.
Läsare som levde i tron Israel var ett land med vilket Sverige och andra länder i Europa åtnjöt ett ömsesidigt gott förhållande vet nu att enligt israeliska analytiker ingår det i Tel Avivs krigsplanering att förvandla länder i Europa till radioaktiva ruinhögar.
Scenarier
Så, vad skulle en så groteskt överbeväpnad och dokumenterat brutal stat som Israel tänkas kunna ta sig till under det kommande decenniet?
Åtminstone två brickor synes vara på marsch på spelplanen.
- Det pågående vapenskrammlet mot Iran
- Vad som faktiskt sker på Israels egen bakgård: den gradvisa förintelsen av Palestina – som tillsammans med tillväxten av Israels militära förmåga synes vara de enda konstanta faktorna i denna kaotiska region.
Hypotesen som presenteras här är att Israel kommer att fortsätta utnyttja bricka nummer ett, vapenskramlet mot Iran, till att hålla omvärldens uppmärksamhet alltför splittrad för att kunna fokusera på bricka två: den snart helt genomförda assimilering av allt palestinskt territorium.
Fortsätter det i samma takt som hitills är risken överhängande att Palestina vid decenniets blott existerar som en fotnot i böcker över Mellanösterns historia.
Vapenskramlet kommer att fortsätta tills dess det bättre tjänar Israels och dess huvudmäns intressen att fullt spela ut bricka ett och anfalla Iran. Detta skulle bland annat kunna ske om stölden av de sista jordplättarna palestinsk mark blir så blodiga att ett rejält fyrverkeri krävs för att dölja det.
Med andra ord: Israels situation är i dag densamma som Nazitysklands 1942 – det har tagit slut på platser att deportera oönskade människor. För Nazisterna handlade det om judar, slaver och romer. För Israels zionister handlar det om palestinier.
Det behov av en israelisk “endlösung” för den palestinska befolkningen premiärminister Benyamin Netanyahu och hans kabinett i dag konfronterar kan mycket väl bli så blodig att inget mindre än ett storkrig i österled kan dölja det.
Koncentrationslägret har man redan byggt – Gaza heter det.
Den här strategin skulle vara mycket, mycket svårare – kanske till och med omöjlig – om staten Israel och dess zionistregim inte hade följande äss på hand:
- Kärnvapen
- Stöd av världens ledande militärmakt USA
- Kontroll över internationell massmedia
En titt i backspegeln visar att en part Israel tack vare sitt kärnvapeninnehav skrämt till ansenliga eftergifter, förutom sina grannar, är ledarskapet i det amerikanska imperiets huvudstad Washington. Hoten har spelats ut på så sätt att var gång Israel på grund av sin brutala och expansiva regionalpolitik hamnat i bråk med grannarna har ett ängsligt Washington gett dem allt vad de begärt – bara de inte börja kasta atombomber omkring sig.
Den israeliske generalen Moshe Dayan lär till och med haft ett namn på strategin: galna hunden. Israels måste upplevas lika farlig och irrationell som en galen hund för att få som det vill.
Den här Israeliska skuggan, som sedan länge alltså vilar över det amerikanska imperiet – d v s Väst, är i dag mörkare än fordom.
Emanuel Rahm, stabschef till USA:s nuvarande presidenten, har en far som är israelit och som var medlem i en beväpnad zionistorganisationen
Över Israel vilar i sin tur en ännu tyngre skugga – skuggan av den familj som mer än någon annan såg till att staten Israel skapades: Rothschild. Så tung är den här skuggan att Israel har kallats för Rothschilds privata feodaldöme.
Grundkurs i antisemitism
Läsare som brottas med rädslor för att stämplas som antisemiter för att det läst den här artikeln kan slappna av.
Problemet behöver inte vara staten Israels existens i sig – även om det finns judar som helst avvecklar det experiment ett allt mer tragiskt Förenta Nationerna sjösatte 1948 – när det över huvudet på miljoner av Palestinier “beslutade” att tillåta skapandet av Israel på det territorium där andra redan bodde.
Problemet synes vara att Israel under sin födelse och existens genomgående kontrollerats av en grupp sekulära individer med judiskt påbrå som kallar sig själva för Zionister. 
För att förstå vad som egentligen är på gång här krävs lite överkurs.
Trots zionistiska påståenden om motsatsen menar judar som inte är zionister att judar som grupp lika lite är ett folk eller en ras som kristna eller muslimer skulle vara det. Begreppet jude är helt enkelt benämningen på en person som bekänner sig till religionen Judendomen.
Det här synsättet leder till några oväntade slutsatser:
I och med att zionister är ateister kan zionister liknas med något så motsägelsefullt som icke-kristna kristna.
Även det av zionister mycket använda skällsordet antisemitism för judehatare är en felsyftning. De flesta judar är nämligen inte semiter utan etniska europeer.
Kontentan av problemen mellanöstern levt med sedan 1948 är att en politisk rörelse med namnet zionism har skapat ett land, Israel, för ett folk som inte finns och en religion de själva inte utövar.
Ett annat sätt att beskriva problemet är att Zionismen är en politisk rörelse utan vare sig nationell eller etnisk förankring som kidnappat en religion (Judendomen) och ett land (Palestina) för egna politiska syften.
Inte helt förvånande är det många judar som inte vill kännas vid vare sig zionismen eller den stat de skapat.
Framtiden
Det minsta som krävs av svenska journalister och politiker som i framtiden önskar framstå som seriösa är att de öppet bekräftar att kritik mot zionistregimen i Israel lika lite utgör antisemitism eller är ett ifrågasättande av Judendomen eller judars rätt att ha någonstans att bo, som kritik mot nazismen skulle utgöra ett kritik av Kristenheten eller förföljelse av kristna.
När svenska politiker och journalister gör detta kan de fråga sig hur det kommer sig att 25 000 iranier som bekänner sig till Judendomen trots erbjudande om hundratusentals med kronor om de flyttar till Israel hellre väljer att stanna kvar Ahmadinejads Iran.[7]
För läsare som är utrikesjournalister specialiserade på mellanöstern kommer här ett stalltips: ta med gasmasken och rejält med skydd mot biologiska stridsmedel. Det ligger i Tel Avivs intresse att distansera sig till den “endlösung” på palestinafrågan landet i dag brottas med.
Som “världens farligaste land” har Israel naturligtvis också ett aktivt b-stridsprogram.
Kristoffer Hell
[1] Kandidatlistan reducerad utifrån känt innehav av biologiska vapen och andraslagsförmåga (Nordkorea saknar det senare).
[2] Move to change law on ‘political’ arrest warrants postponed until after election
[3] “Britain expels Mossad agent over forged passport plot”
[4] THE THIRD TEMPLE’S HOLY OF HOLIES: ISRAEL’S NUCLEAR WEAPON
[5] “We could destroy all European Capitals”
[6] Seymour Hersh: “The Samson Option”
[7] “Iranian Jews Reject Outside Calls To Leave”
Rapporter från Kairo har idag (27/4) låtit oss veta att Fatah och Hamas lyckats nå en överenskommelse och försonats. De två fraktionerna har ända sedan Hamas bildades 1987 haft meningsskiljaktigheter. Problemen eskalerade och nådde kulmen 2006 efter att Hamas vunnit en jordskredsseger i valet och fick 76 av de 132 möjliga platserna i det palestinska parlamentet. Under året som följde försökte Fatah – efter påtryckningar från USA och Israel – med våld att driva bort Hamas från makten. [1] Kuppen misslyckades, vilket ledde till att palestinierna idag har två representanter: den folkvalda Hamasledda regeringen på Gazaremsan och den av Israel kontrollerade Fatahregimen på Västbanken.
