Arabvärlden har varit havande med en revolution sedan länge. Den kunde ha startat på många ställen och varje land är unikt och har sina egna motsättningar, drivkrafter och historia. Men den gemensamma faktorn, är nog ändå behovet för folken att bestämma över sitt eget öde. Det handlar om frihet och mänsklig värdighet, att göra sig av med förtryck, korruption och oförstående ledare, speciellt sådana som är marionetter till den Anglo-amerikanska imperialismen och dess sionistiska herrar.

Folket i Tunisien startade förlossningsprocessen och folket i Egypten fick den att fullbordas och vände därmed blad i historien. Men efterbörden är inte bara ren och fin. I många skepnader försöker nu intressen hos de tidigare och fortfarande kämpande despoterna och dessas herrar att bli accepterade som barnets fader, i stället för folken, eller att helt enkelt adoptera, eller stjäla barnet. Vi har bara än så länge sett början på en process och folken bör förbereda sig för det värsta när de kämpar för det bästa.

Kanske kommer det pågående ekonomiska och moraliska sönderfallet i den västerländska civilisationen att göra det möjligt att skapa en global enhet mellan alla folk mot den maktelit som endast ser oss som kanonmat, arbetsboskap och lydiga tjänare i en ny världsordning med försvagade nationalstater och ständiga konflikter mellan etniska och religiösa grupper. Framtiden ligger nu i folkens händer, men ingenting bör tas för givet. 

Alla säger att det handlar om ”demokrati”, men vad avses med det?

Att både de nykoloniala herrarna i Väst och offren för deras brottsliga krig och ockupationer nu pratar om demokrati, bör stämma till eftertanke. Demokrati betyder folkmakt och den kan aldrig bli absolut, men väl approximeras på olika sätt. I de flesta fall behövs troligen någon form av fria val och mer än en enskild härskare eller kung. Det finns sekulära och religiösa stater, det finns flerparti- och enpartisystem, man kan ha personval eller rösta på partier/ideologier och man kan ha olika kombinationer av alla dessa aspekter på ett styrelseskick.

Det som gör diskussionen om ”demokrati” så oklar är att människor alltför ofta – ibland medvetet – underlåter att göra en åtskillnad mellan ”folkmakt” och ”styrelseskick”. Till syvende och sist så är det ju i verkligheten som det avgörs i vilken utsträckning som folkmakten får sitt genomslag i styrelseskicket. Det är med andra ord en praktisk fråga och inte en ideologisk.

Den västerländska liberala demokratin – parlamentarismen – är ett styrelseskick som utvecklades i en ung och växande industrialism med ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Den ingriper mycket sparsamt i ägandet av produktionsmedlen eller makten över ekonomin och bankväsendet. I dag kan vi konstatera att detta system behöver hela världen som marknad och har lett till kolonialism, imperialism, nykolonialism nu senast i FN:s regi, som i Libyen, till skillnad från tidigare Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Folkmakten i de liberala demokratierna är således mycket begränsad och när det gäller frågor om krig och fred är den närmast obefintlig.

Det kan därför tyckas märkligt att det i de länder där folken drabbats av västerländska marionetter, inhemska despoter eller ockupationer, finns människor som okritiskt tycks efterlysa det slags styrelseskick som förorsakat eller tillåtit detta. Eller är det helt enkelt bara så att de blandar ihop ”folkmakt” med ”styrelseskick”?

Vad med den islamska teokratin?

Vad som kommer att ske med den iranska teokratin är svårt att förutse, men den kommer säkert att få känna av svallvågorna från upproren i arabvärlden. Även om Koranen eller Allah är lika med lagen, så är det ju ändå människor som tolkar och beslutar om tillämpningar. Och människor är ju bara människor, med goda och dåliga sidor. De senare oftast i forma av en mångtusenårigt grundad stammentalitet, som först under modern tid kommit att ställas mot en humanistiska orienterad mentalitet. Stammentaliteten är ett universellt fenomen, som fortfarande existerar i varierande utsträckning i nationalstater oavsett styrelseskick. Stammentalitet och hat mot den andre hänger ihop, liksom humanism och kärlek till alla.

Vanligen uppfattas nog just sammentaliteten som något som är speciellt för staterna i den så kallade tredje världen, men den finns också inom Väst. Här är det ju judar och inte zigenare som för tillfället är ”på toppen av näringskedjan”, på grund av sin dominans inom media och ekonomin. Den judiska mentaliteten, som just är en sammentalitet, får därmed ett stort utrymme i praktisk västerländs politik, där den utvecklats till en politisk ideologi – sionismen (1) – vars anhängare mångfalt överstiger antalet judar i hela världen inte minst då den har en omfattande kristen anhängarskara.

Medan islam formellt påverkar folkmakten i till exempel Iran, så påverkar sionismen informellt folkmakten i Väst, med undantag av Sverige som torde vara unikt. Det gäller statens roll som sionistisk ideologiproducent genom myndigheten Forum för levande historia (FFHL (2). I bägge fallen har emellertid styrelseskicken allmänna och fria val och ingen envåldshärskare.

Om det fanns ett tillförlitligt och relevant sätt att mäta folkmakt i praktiken i Iran jämfört med USA, fritt från ideologiska och religiösa dimridåer, skulle det inte förvåna om resultatet blev till fördel för Iran. Denna fråga kräver dock en egen artikel.

Är ”demokrati” lösningen på arabvärldens problem?

Efter en del funderingar kring demokratibegreppet kan vi nu svara ”ja” om det i arabvärlden utvecklas styrelseskick i vilka folkmakten i stor omfattning utövas och kan bestå och ”nej” om det bara handlar om ett styrelseskick som heter ”liberal demokrati”, eller liknande med mycket begränsad folkmakt. Den marxistiska modellen med ett styrelseskick som grundar sig på ”demokratisk centralism”, har ju även den haft en omfattande tillämpning i modern tid, med misslyckat resultat, som jag i detta sammanhang inte går närmare in på.

Folken i världen kommer med säkerhet att finna vägar till nya styrelseskick i kampen mot våra härskare och deras härskare. Det finns redan tecken på att till exempel de unga i Egyptens revolt har kommit mycket längre på denna väg än vad många har förstått, även om villospår ständigt läggs ut av Väst med USA och Israel i spetsen.

1. Vad är sionismen?

2. En myndighet för sionistisk ideologiproduktion

Efter tragedin i Stockholm den 11 december har termen ”islamist” vårdslöst kastats omkring av diverse journalister, debattörer och ”terroristexperter”. Min senaste bok bär titeln Islamisten och jag känner därför ett behov att säga några ord om hur jag uppfattar saken. Boken innehåller texter skrivna under 2009, året då jag tog ställning för islamismen. Det var under Gazamassakern som jag ”tog steget” genom att skriva en artikel i Expressen, ”Gaza gjorde mig radikal” (9/1 2009, s. 89-92), där jag uttryckte solidaritet med befrielserörelserna Hamas och Hezbollah mot Israels aggression. Jag framförde självklarheter – att det är islamismen som representerar det folkliga motståndet mot den amerikanska, sionistiska ordningen i Mellanöstern, att vänstern är död, att när folket självt får välja är det till islam det vänder sig och att sionisterna för ett krig mot islam.

Hösten 2008 tjuvstartade jag min ”radikalisering” i Svenska Dagbladet med en debattartikel som försvarade Irans kärnenergiprogram, ”Psykologisk krigföring mot Iran” (s. 85-88). Den passerade relativt obemärkt. För mig har den iranska, shi’itska islamismen, från Shariati till Motahhari och Khomeini, varit särskilt betydelsefull, delvis eftersom jag uppskattar den persiska kulturen, men mest för att den är politisk, ja till och med revolutionär, och samtidigt bejakar islams esoteriska och filosofiska aspekter. Sedan har den självklart sina brister, som jag då och då påpekat i mina artiklar. Alla revolutioner har sina barnsjukdomar, som en viss brist på besinning, men som man växer ifrån med tiden. Det har också funnits en spänning mellan islamisk universalism och shi’itisk partikularism, som i någon mån verkat hämmande.

Några av bristerna i den islamiska republiken beror sannolikt på trycket utifrån. Man är – och måste vara – på sin vakt. Det är svårt att sänka skölden när fienden bara står och väntar på att hugga ner dig. Under gynnsammare förhållanden hade man förmodligen kunnat göra mer än vad man gjort för att förbättra demokratin och stärka religions- och yttrandefriheten.  Mycket återstår att göra. Som jag skrev i Islamisten: ”Den islamiska staten är ingen motsvarighet till Fukuyamas slut på historien” (s. 112).

Antal platser är begränsade. Anmäl dig till Fria ordet nu!

Läs en intervju med Lasse här

Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Byn Madama, som har 1700 invånare, ligger i närheten av den olagliga bosättningen Yitzhar, befolkad av judiska extremister. Kamal uppgav att palestinska herdar tio dagar tidigare stött samman med en grupp bosättare, varav några beväpnade, i närheten av källan. Samma kväll slutade vattnet från källan att rinna till husen i byn. Byborna fann då att vattenledningarna förstörts och att även betonginfattningen till en av brunnarna hade slagits sönder. Bråtet efter förstörelsen hade kastats ned i brunnen.

Sabotagen mot byns vattenförsörjning hade börjat i slutet av år 2000. Den internationella humanitära organisationen Oxfam bekostade i början reparationerna efter sabotagen. Man försökte skydda de överjordiska vattenledningarna med betonginfattning och själva brunnarna med järnburar. Men det hjälpte inte mot brunnsförstörarna. Återigen slog de sönder betongen och ledningarna. Denna gång gjorde de ont värre genom att förorena vattnet med smutsiga blöjor och annat avfall. Brunnsförstörarna hade nu blivit brunnsförgiftare.

Vid två tillfällen år 2002 besköts hjälparbetare från Oxham av judiska extremister, medan de reparerade brunnar och ledningar.

I november 2003 fick byborna hjälp av italienska frivilliga att skydda källorna med betong. Men efter några månader var det dags igen. De judiska plågoandarna lämnade Madamas invånare ingen ro. Många av dem insjuknade i leverinfektioner och magsjukdomar. Vattnet var så förgiftat att det inte kunde drickas på flera månader. Först de kraftiga regnen i januari 2004 minskade föroreningen.

Kamal uppgav för Haaretz att man nu slutat att anmäla sabotagen till israeliska armén, eftersom den ändå aldrig ingriper mot de judiska bosättarna.

En talesman för Oxfam uttalade att organisationen i fortsättningen inte ville bekosta reparationer av upprepade sabotage, som förövats av israeliska medborgare.

Var sabotagen i Madama isolerade händelser i judarnas kamp mot palestinierna i dessas eget land? Svar: nej. Brunnsförgiftningar har använts som ett medel i den etniska rensningen av Palestina ända sedan judestaten bildades år 1948 och dessförinnan.

Biologisk krigföring under al-Nakba 1948: Acre och Gaza

När sionistjudarna som intensivast drev sin kampanj att döda Palestinas städer i april och maj 1948, visade sig kuststaden Acre svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha tillsatts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Hagana. Hagana skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganas ”förklaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade britternas högste militärläkare i Palestina, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, brölade Haganas högtalare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Källa: Ilan Pappe, Den etniska rensningen av Palestina, Stockholm 2007, ss. 116-117.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka uppgifter om att de palestinier som stannat kvar under israeliskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte ta sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog genast och deras kroppar kastade israelerna i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Källa: Michael Palumbo, The Palestinian Catastrophe: The 1948 Expulsion of a People from Their Homeland, London: Faber and Faber, 1987, s. 119. Löjtnant Petites rapport finns i Förenta Nationernas arkiv, beteckning 13/3.3.1, kartong 13.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk grupp in i getton och att sedan döda dem med cyanid – brukar vi inte få höra att dylikt rasistiskt våld var något som tyskarna var specialister på och som dessbättre upphörde sedan Tyskland besegrats år 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dysenteribakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och avrättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Senare israeliska avslöjanden

Många år efteråt har en israelisk journalist och flera israeliska forskare bidragit med ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket till brunnsförgiftning i Gaza. Den undersökande journalisten Sara Leibovitz-Dar gjorde åren 1992-1993 intervjuer med några av dem som varit i ansvariga befattningar vid operationerna år 1948. Hon sammanfattade sina rön i en artikel som den israeliska dagstidningen Hadashot publicerade den 13 augusti 1993, ”Haydakim besherut hamedinah” (Mikrober i statens tjänst), ss. 6-10. Hon hade intervjuat också krigshistorikern Uri Milstein, som sade till henne att tyfusepidemin i Acre inte var resultatet av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Hagana/IDF. Dr Milstein uppgav att ”i många erövrade arabiska byar förgiftade man vattentillförseln för att hindra invånarna från att återvända.” (Hadashot, 13 aug. 1993, s. 6)  Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var inblandad i operationen. Sara Leibovitz-Dar lyckades år 1993 spåra upp mannen ifråga, men han vägrade tala ut om händelsen: ”Varför undersöker ni sådant som hände för 45 år sedan?” frågade han. ”Jag vet ingenting om det där. Vad skulle ni vinna på att publicera det… Varför behöver ni publicera?”

Det är inte precis så det brukar låta, om man är oskyldig och ovetande.

Sara Leibovitz-Dar hade försökt intervjua den militäre chef som hade lett operationen i Gaza i maj 1948. Hade uppdraget varit att hämta in underrättelser – den officiella israeliska förklaringen – eller att sätta in biologiska stridsmedel? undrade hon. Mannen blev arg och svarade: ”Ni kommer inte att få några svar på de där frågorna. Inte av mig och inte av någon annan heller.” Sara Leibovitz-Dar ställde frågor även till överste Shlomo Gur, som år 1948 varit den militäre chefen för HEMED BEIT, Haganas/IDFs ”vetenskapliga” avdelning – bakom detta namn dolde sig i själva verket avdelningen för biologisk och kemisk krigföring. Överste Gur svarade vagt och undvikande. Ifråga om operationerna i Acre och Gaza sade han bara: ”Det var många rykten i svang, men jag vet inte om de var sanna eller inte.”

Något bättre tur hade Sara Leibovitz-Dar med sin intervju av dr Ephraim Katchalsky, också känd som Ephraim Katzir. Katchalsky, som var mikrobiolog, hade i maj 1948 utsetts till chef för HEMED BEIT. Katchalsky-Katzir gjorde i intervjun vissa medgivanden:

”Jag var inblandad i HEMED BEIT alltifrån början. Vi planerade olika aktiviteter, att få någon uppfattning om vad kemiska och biologiska vapen är för något och hur vi kunde bygga en potential, om det skulle uppstå behov av en dylik potential. Vi behövde veta hur man försvarar sig… Jag ansåg att vi behövde veta vad som försiggick på detta område. Vi visste att också andra i de omgivande länderna höll på att utveckla biologiska vapen. Vi ansåg att vetenskapsmän borde göra en insats för att stärka staten Israel."

Den israeliske forskaren professor Avner Cohen gjorde senare denna bedömning av Katchalsky-Katzirs uttalande: ”denna tillbakablickande redogörelse är oriktig och egennyttig. Det finns inget material som tyder på att något av de omgivande arabländerna år 1948 var i färd med att utveckla biologiska vapen, och HEMED BEIT hade sannolikt inte bildats för defensiva syften.” (A. Cohen, ”Israel and Biological/Chemical Weapons – History, Deterrence, and Arms Control”, The Nonproliferation Review, Fall-Winter 2001, s. 30) Professor Cohen är en historiker, som specialiserat sig på forskning om Israels hemliga program för utveckling av icke-konventionella vapen, alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Han har skrivit två böcker i ämnet.  

Professor Cohen accepterar brunnsförgiftningen i Acre i maj 1948 och försöket till brunnsförgiftning i Gaza senare i samma månad såsom fakta. (A. Cohen, anf. arb., s. 31)

Sionisternas ledare David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, hade den 4 mars 1948 skrivit ett brev till Ehud Avriel, en av Judiska byråns tjänstemän i Europa, och beordrat honom att värva östeuropeiska judiska vetenskapsmän, som kunde ”öka förmågan att antingen döda massor eller bota massor, bådadera är viktigt”. (Michael Keren, Ben Gurion och de intellektuella, Sdeh Boker 1988, s. 32 – på hebreiska – i A. Cohen, anf. arb. s. 27.) En av de vetenskapsmän Avriel värvade var en sovjetisk överste och epidemiolog, Avraham Marcus Klingberg. Han blev sedan en av Israels ledande experter på kemiska och biologiska vapen och vicedirektör för Israels Institut för biologisk forskning i Ness Ziona sydost om Tel-Aviv.

Professor Cohen söker inte dölja att sionisterna redan innan de bildat staten Israel aktivt sökte förvärva biologiska och kemiska vapen. Han omnämner dessa fakta men söker urskulda dem:

”Staten Israel föddes i skuggan av två traumatiska historiska erfarenheter: nazisternas Förintelse och 1948 års självständighetskrig. Minnet av dessa händelser utgjorde bakgrunden till Ben-Gurions strävan att skaffa icke-konventionella vapen (i synnerhet kärnvapenprojektet)…  Israels strävan att skaffa icke-konventionella vapensystem var ett direkt svar på Ben-Gurions djupt liggande oro för nationens överlevnad. Att försäkra att Förintelsen aldrig skulle drabba det judiska folket igen betydde att Israel måste ha förmågan att avskräcka från en dylik katastrof – om nödvändigt genom att hota att tillfoga sina fiender en förintelse. Denna övertygelse ledde den nya staten Israel till att bygga infrastruktur och resurser på de icke-konventionella vapnens tre områden [alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen.” LAs anmärkning] oaktat den stora ansträngning och kostnad det medförde.” (A. Cohen, anf. arb. ss. 28 och 29)

Observera att professor Cohen kallar ”1948 års självständighetskrig” – det vill säga den etniska rensningen av Palestina – för en traumatisk historisk erfarenhet. Det håller säkerligen palestinierna med honom om – men i en helt annan mening än Cohen avser. Palestinierna – både de som fördrevs och deras ättlingar – har nog en smula svårt att förstå varför förövarna, de sionistiska judarna, skall tillerkänna sig detta trauma i stället för offren.

För att sammanfatta: judiska brunnsförgiftare är så långt ifrån att vara ett antisemitiskt ”påhitt” av Hamas eller andra islamister att de i stället är ett återkommande antiarabiskt faktum, därtill ett förfärande och djupt motbjudande sådant.

[1] "Mohamed Omar intervjuad i ny bok" (7/5 2011)

Det talas om att Hamas ”hittat på” att judiska ockupanter i Palestina förgiftat brunnar, trots att detta är ett faktum som rapporterats av flera medier, bl.a. i den israeliska tidningen Haaretz [1]. Och så här beskriver hon Donald Boströms artikel [2] om organstölder:

I en numera ökänd artikel av Donald Boström i Aftonbladet påstods att Israel systematiskt stjäl palestiniernas organ. Texten har spridits världen över och plockas fram när bevis på judarnas blodtörst krävs.

För Lisa är det alltså återigen de stackars judarna som är offer, inte de palestinier som blir dödade och bestulna på sina organ.

Iran kallas en ”förtryckarstat”, utan citattecken, som styrs av en ”förintelseförnekare”. När Israel kallas ”apartheidstat” är däremot citattecknen utsatta.

President Mahmoud Ahmadinejad har anordnat internationella konferenser för förintelseförnekare och gör regelbundna antisemitiska utspel mot staten Israel. Därmed har han befäst sin plats som idol och ledstjärna för extremisterna, som hyllar honom för hans förmåga att stå emot sionisterna.

Hon intervjuar sedan vännen och kollegan Jonathan Leman, som skriver i Expo och sitter i Svenska kommittén mot antisemitism. ”I Iran är antisemitismen statlig doktrin”, säger Leman.

Hur är det med antiarabismen i Israel? Ingenstans i Lisas bok talas om antiarabismen, rasismen mot araber, i Israel. Till skillnad från Iran, där den judiska minoriteten lever i högsta välmåga, pågår ett folkmord på araber i det ockuperade Palestina.

Den som har läst några nummer av de sionistiska tidskrifterna Expo eller Judisk Krönika har hört allt förut. Inga överraskningar således.

Med i boken finns en intervju med mig om hur jag ser på Israel, sionism och islamofobi. Till Lisas få förtjänster hör att hon jämför mig med den begåvade franske komikern Dieudonné. Smickrande.

Recensioner i svensk press

Göteborgs-Posten

Svenska Dagbladet

Expressen

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Detta öppnar ett nytt kapitel i palestiniernas kamp för frihet. Hamas erkänner fortfarande inte Israels rätt att existera och vägrar att ge upp sin rätt till väpnat motstånd mot ockupationen. En interimsregering ska bana väg för parlaments- och presidentval nästa år. Samtliga palestinska fraktioner stöder avtalet, inklusive PFLP och Islamiska jihad.

Israel fördömer självklart den palestinska uppgörelsen. ”Den palestinska myndigheten måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas,” sade premiärminister Benjamin Netanyahu.

Förändringen innebär också ytterligare marginalisering av extremistiska, wahhabitiska grupper, som den som mördade Vittorio Arrigoni. Den 4 maj fångade palestinaaktivisten Ken O'Keefe, en vän till Vittorio, feststämningen på film. Se ett klipp här

Läs:

"Wahhabiter kidnappar aktivist i Gaza"

"Andreas Malm: Wahhabiter mördade Arrigoni"

Seminariets fokus låg på shi’iternas situation i Saudiarabien. Sheikh Tawfiq al-Amer var inbjuden för att tala om detta. Shi’iterna utgör cirka tjugo procent av Saudiarabiens befolkning, men är så gott som osynliggjorda. Sheikh Tawfiq berättade om omfattande diskriminering. I landet finns också en grupp ismailiter, som tillhör en mindre gren inom shi’ismen.

Sheikh Tawfiq har suttit fängslad vid flera tillfällen för sin kritik av regimen. Senast greps han för att i en predikan ha pläderat för konstitutionell monarki. Han är noga med att betona att detta är något som ett vitt spektrum av saudiska medborgare kräver, inte bara shi’iter.

Faktum är att både shi’iter och sunniter utsätts för religiös diskriminering i Saudiarabien. Wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet, är statsreligion. Man erkänner varken sunni- eller shiaislams rätt att existera. I den officiella propagandan heter det att wahhabismen är islam och islam är wahhabismen.

Wahhabiterna erövrade de heliga städerna på 1920-talet och ställde till en massaker på sunniter och brände deras böcker. Sedan dess har man försökt kapa – och göra sig till språkrör för sunniislam.

Sheikh Tawfiq al-Amer talade om behovet av demokratiska reformer i Saudiarabien. Han vill inte störta regimen, bara reformera den. Konstitutionell monarki och demokratiska reformer kommer att gynna alla medborgare, säger han, inte bara shi’iter. Ungdomarna i landet vill ha förändring. De vill ha mer att säga till om och ifrågasätter att all makt koncentreras till huset Saud.

Angående den islamiska republiken Iran påpekade Tawfiq al-Amer att Iran antog shi’ismen ganska nyligen, på 1500-talet, medan shi’ismen funnits på den arabiska halvön i mer än tusen år. Shi’ismen i dessa trakter är alltså betydligt äldre än wahhabismen.

Tawfiq fick frågan om vad han tyckte om Hizbollah. Han svarade att han respekterade deras kamp mot den israeliske fienden. Han talade också om Palestina och jämförde palestiniernas svåra situation med shi’iternas i Saudiarabien.

Den franska akademikern Laurence Louër, som forskar om shi’ism, förklarade att shi’iterna inte är någon homogen grupp. Det finns en stor mångfald inom traditionen, till och med konflikter, och det är långt ifrån alla som följer den iranska linjen. Den iranska modellen debatteras livligt av shi’itiska teologer och intellektuella.

Laurence tog också upp myten om den shi’itiska expansionen. Det finns inga tecken på att shi’ismen växer, sade hon. De senaste massomvändelserna inträffade i Irak på 1800-talet. Sedan dess har det rört sig om individer och små grupper som konverterat från sunni till shia och vice versa.

Här vill jag passa på att tillägga att den stora förändringen inom islamvärlden under modern tid snarare är att sunniter konverterat en massse till wahhabismen, vilket påverkat kulturen och mentaliteten överallt där det finns muslimer.

Den saudiska hetsen mot shiaislam, sade Tawfiq, är inte motiverad av teologisk debattlusta, utan beror på USA och Israels vilja att isolera Iran, som de upplever som ett hot mot sina intressen. Denna vilja genomsyrade också seminariet, vars syfte tycks ha varit att framställa Iran som ett problem. Moderatorn Nathalie Besèr, är inte neutral, utan har skrivit flera anti-iranska artiklar i Dagens Nyheter.

En av paneldeltagarna var den iranske sionisten Mehdi Khalaji, som arbetade för The Washington Institute for Near East Policy (WINEP), en tankesmedja som bildades 1985 av den judiska lobbygruppen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC). Khalaji arbetade tidigare för den iranska regeringen, men hoppade av och gick över till sionisterna. Hans agitation mot Iran fick applåder av publiken.

På plats fanns några utsända från den saudiska ambassaden som noga antecknade varje ord sheikh Tawfiq al-Amer sade. Risken är stor att han fängslas igen när han återvänder. Min vän Musa Almallahi från Arabnyheter tolkade från engelska till arabiska.

I vårt efterföljande samtal konstaterade jag och sheikh Tawfiq att det finns stora, oöverbryggliga skillnader mellan shi’ism och sunnism. De tu kan aldrig bli ett. Men de två samfunden kan trots detta samleva i fred så länge de accepterar att de är två olika samfund med olika trosuppfattningar och skilda gudstjänstlokaler.

Sheikh Tawfiq berättade vidare att shi’iterna på den arabiska halvön hade det betydligt bättre under det ottomanska kalifatet, som föregick det wahhabitska styret under huset Saud. Vi talade också om förtrycket mot sunniter i Saudiarabien, som han kände till och beskrev som allvarligt. Särskilt sufiordnarna förföljs och de är förbjudna att öppna gudstjänstlokaler och hålla möten.

Jag nämnde sunniternas villkor i Iran och sheikh Tawfiq höll med mig om att det krävs reformer även där för att höja sunniternas status och ge alla medborgare, oavsett religiös tro, samma rättigheter. Men till skillnad från i Saudiarabien har sunniterna i Iran tillgång till gudstjänstlokaler och får hålla allmänna möten. I Iran erkänns sunnismen som ett islamiskt samfund medan man i Saudiarabien förnekar att den existerar.

Läs mer här

För en förklaring till skillnaden mellan wahhabism och sunnism, se Farhad Abdi, "Wahhabismen"

Tanken på ett krig i Mellanöstern som ett medel att stärka Israels säkerhet har i många år varit i svang i Israel. Kriget skulle tjäna två syften. Det skulle öka Israels yttre säkerhet genom att försvaga och splittra Israels grannar. Vidare kunde ett dylikt krig och den därmed följande försvagningen av Israels yttre fiender bidraga till att lösa det inre palestinska befolkningsproblemet, eftersom det palestinska motståndet erhållit materiellt och moraliskt stöd från Israels grannstater. En kort titt på den sionistiska rörelsens historia och mål hjälper oss att förstå denna fråga. Det sionistiska målet att skapa en exklusiv judisk stat i Palestina försvårades av grundproblemet, att landet redan var befolkat mestadels av icke-judar. Trots offentlig retorik om motsatsen var idén om att fördriva den inhemska palestinska befolkningen (något som med ett skönord kallades ”överföring”) en väsentlig beståndsdel i sionisternas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina.

Den israeliske historikern Tom Segev skriver: ”Tanken om överföring hade beledsagat den sionistiska rörelsen från dess allra första början och framträder först i Theodor Herzls dagbok. I praktiken började sionisterna genomföra små överföringar alltifrån den tid de började köpa land och vräka de araber som bodde där… ’Att låta araberna försvinna’ utgjorde kärnpunkten i den sionistiska drömmen och var även en nödvändig förutsättning för dess existens… Med några få undantag ifrågasatte ingen av sionisterna att det vore önskvärt – eller moraliskt riktigt – att genomföra överföringen med tvång.” Men de sionistiska ledarna lärde sig att inte öppet tillkännage att deras mål var massfördrivning, eftersom ”detta skulle få sionisterna att förlora världens sympati.” (1)

Det svåra bestod i att finna en lämplig tid att sätta i gång fördrivningen, så att denna inte skulle utsättas för världens fördömande. I slutet av 1930-talet skrev David Ben-Gurion, som år 1948 blev Israels förste premiärminister: ”Det som är otänkbart i normala tider, är möjligt i omstörtningstider; och om man denna gång missar tillfället och inte genomför det som i sådana stora tider är möjligt, så går en hel värld förlorad.” (2) Dessa ”omstörtningstider” var inne när det första arabisk-israeliska kriget bröt ut 1948. Sionisterna kunde då fördriva 750 000 palestinier (mer än 80 procent av ursprungsbefolkningen) och därmed åstadkomma en till överväldigande del judisk stat, även om denna till ytan inte omfattade hela Palestina eller ”Israels land”, vilket de sionistiska ledarna ansåg nödvändigt för en livskraftig stat.

Ett tillfälle att röva mera mark yppade sig som ett resultat av 1967 års krig. Men den ockupation som följde på kriget medförde problemet med en stor palestinsk, dvs icke-judisk befolkning. Vid denna tid var världsopinionen helt emot påtvingade folkförflyttningar och likställde en dylik politik med nazismens namnlösa fasor. Den epokgörande fjärde Genève-konventionen, som ratificerades år 1949, förbjuder entydigt deportation av civila under ockupation. (3) Alltsedan 1967 års krig har den största frågan i Israels politik varit vad man skall göra med detta territorium och dess palestinska befolkning.

Eftersom Israels grannar motsatte sig det sionistiska projektet att skapa en exklusiv judisk stat, var tanken att försvara och upplösa dessa grannstater en idé icke endast den israeliska högern utan även sionismen allmänt hyllat sedan en mycket lång tid tillbaka och som David Ben-Gurion själv företrädde. Såsom Saleh Abdel-Jawwad, professor vid Bir-Zeit-universitetet i palestinska Ramallah, skriver:

”Israel har stött secessionistiska rörelser i Sudan, Irak, Egypten och Libanon och alla secessionistiska rörelser i arabvärlden, vilken Israel betraktar som en fiende. Likväl har oron för Irak och [Israels] försök att försvaga det eller hindra det från att växa i styrka alltid varit ett centralt sionistiskt mål. Ibland har Israel lyckats med att få ett fotfäste i Irak genom att knyta hemliga men starka band med ledare från den kurdiska rörelsen.” (4)

Israels mål har varit att icke endast försvaga yttre fiender utan även därigenom isolera palestinierna och försvaga deras ställning – det inre demografiska hot som utgör den största faran för den på judisk övermakt byggda staten. Grunden härtill är att arabstaterna skänker den palestinska saken andligt och materiellt stöd. Utan hjälp utifrån skulle palestinierna uppge sitt hopp och bli mer benägna till att finna sig i vilken lösning som helst den israeliska regeringen skulle erbjuda. Abdel-Jawwad skriver: ”En rad krig med arabvärlden har givit Israel möjligheter att utmatta arabvärlden, liksom att vända den demografiska och politiska situationen emot palestinierna. Också regionala krig, som Israel inte deltagit i, har gynnat Israel och försvagat den palestinska nationella rörelsen. De båda golfkrigen är två exempel på detta.”

Abdel-Jawwad fortsätter: ”Slutligen… resulterade 1991 års golfkrig i fördrivningen ur Kuweit av den palestinska kolonin, som utgjorde en av de viktigaste kanalerna för palestinska ekonomiska resurser och makt på de ockuperade områdena.” (5)

När den av likudpartiet ledda högerregeringen under premiärminister Menachem Begin kom till makten 1977, började Israel föra en mer militant politik, varvid krig skulle ses som det främsta medlet för att förbättra Israels geostrategiska läge. När de förhållandevis moderata ministrarna lämnade regeringen efter 1980, förstärktes den hårda linjen. Historikern Ilan Peleg betecknar denna dramatiska förändring som början av Israels ”andra republik”. (6) Han skriver:

”Begin övergav snabbt den traditionella defensiva hållningen [som den israeliska vänstern intagit], som han starkt kritiserade under Israels första trettio år, då han befann sig i opposition. Han intog en offensiv hållning, som kännetecknadesav storslagna expansionistiska mål, omfattande och ofta återkommande bruk av Israels militärmaskin och politiskt tvång i stället för militärt avskräckande såsom styrande faktor. Begins slutmål var att skapa en ny, av Israel behärskad ordning i Mellanöstern, en ordning, vari nominellt självstyre för palestinierna på Västbanken skulle ingå. För ändamålet att forma den nya ordningen var han villig att växla från en hållning byggd på avskräckande och förebyggande, vilken kännetecknat arbetarpartiets försvarspolitik, till en hållning byggd på tvång och kontroll. Hans synsätt var i Clausewitz’ anda, tillgripandet av krig för rent politiska mål.” (7)

Högern hade inte styrt Israel före år 1977, och fastän det inte rådde en fullständig oenighet mellan vänstern och högern rörande de inre och yttre förhållandena med araberna, var den israeliska högern mer militant i sin politik mot palestinierna och mot Israels arabiska grannar. Denna politik hade starka ideologiska rötter.

Den israeliska högern leder sitt ursprung från den revisionistiska rörelsen inom sionismen. Dess grundare och andlige ledare var den begåvade författaren Lev Jabotinsky. Dess politik utmärktes av strävan att upprätta ”Eretz Israel” – vilket innebar åtminstone fullständig judisk kontroll av allt land på båda sidorna om floden Jordan [alltså även den nuvarande staten Jordanien. Ö.a.] och även satte användandet av militära medel för utrikespolitiken i främsta rummet. Peleg skriver: ”Jabotinskys sätt att se på konflikten kom att behärskas av populära ideer om ’blod och jord’, en judisk version av socialdarwinismen.” (8)

Det var ofrånkomligt att Israel under Begins ledning skulle följa Jabotinskys hårda linje. Faktiskt hade det historiska skeendet gjort Begin och hans anhängare rent av mer militanta än Jabotinsky. Deras radikalism växte fram ur Begins ledarskap för terrororganisationen Irgun Zvai Leumi, som bekämpade britterna och palestinierna på 1940-talet, och traumat av den judiska förintelsen i Europa. Begin tenderade att betrakta all kritik av Israel som antisemitism och arabernas militanta motstånd som jämförbart med nazisternas folkmord. (9)

Begin ledde herutpartiet i den israeliska statens begynnelse år 1948. Men det blev först sedan likud bildats såsom ett block av högerpartier med herut som central kärna år 1973, som högern fick chansen att vinna tillräckligt många röster för att bilda regering.

Den första Begin-regeringen år 1977 hade sina moderata och återhållande element, och dess främsta prestation var Camp-David-avtalen med Egypten. Försvarsminister Ezer Weizman och utrikesminister Moshe Dayan avhöll Begin från att ge utlopp åt sina krigiska drifter. När dessa moderater lämnade regeringen, kom denna att behärskas av mer militanta gestalter, varav den viktigaste var Ariel Sharon, som tjänstgjorde som försvarsminister från 1981 till 1983. Sharon, som hade en militär bakgrund vari ingått såväl terrorismbekämpning som ren terrorism, omsatte Begins hårdföra tänkande i verklig politik. (10) När likud grep makten, kom de mest vittsyftande militära planerna att ingå i det sionistiska tänkandets huvudfåra. Dit hörde att militärt destabilisera Israels grannländer och att fördriva palestinierna. En viktig artikel i denna genre var Oded Yinons ”En strategi för Israel på 1980-talet”, som publicerades i den sionistiska världsorganisationens tidskrift Kivunim (Riktningar) i februari 1982. Yinon hade varit knuten till utrikesdepartementet, och hans artikel speglade tvivelsutan tankegångar hos ledande kretsar av Israels militär och underrättelsetjänster. Enligt Peleg, ”Var Yinons artikel en sann spegel av den israeliska högerns tänkesätt vid Beginregimens middagshöjd. Den speglade en känsla av oinskränkt och ohämmad makt… Det kan inte råda något tvivel om att det hårdföra nyrevisionistiska lägret som helhet hyllade tankar liknande Yinons, åtminstone fram till fiaskot i Libanon.” (11)

Yinon uppmanade Israel att åstadkomma att arabstaterna i regionen upplöstes och splittrades i en mosaik av etniska och sekteriska grupperingar. Han trodde att detta inte skulle bli något svårt företag, då nästan alla arabstaterna var drabbade av inre etnisk och religiös splittring. Slutresultatet skulle väsentligen bli ett Mellanöstern av maktlösa ministater, som inte på något sätt kunde stå i vägen för Israels makt.

Libanon, som vid denna tid, stod inför ett splittrande kaos, var Yinons förebild för hela Mellanöstern. Han skrev:

”Libanons totala upplösning i fem provinser tjänar som föregångare för hela arabvärlden, Egypten, Syrien, Irak och Arabiska halvön inräknade, och följer redan detta mönster. Syriens och Iraks senare upplösning i etniskt eller religiöst enhetliga områden, liksom i Libanon, är Israels långsiktiga främsta mål på östfronten, medan upplösningen av dessa staters militära makt är det kortsiktiga målet.” (12)

Märk väl att Yinon förordade upplösning av stater – Egypten och Saudiarabien – som var och alltjämt är allierade med Förenta staterna.

Yinon betraktade Irak som ett huvudmål för upplösning och trodde att det då pågående kriget mellan Iran och Irak skulle främja Iraks sönderfall:

”Irak, som å ena sidan är rikt på olja och å andra sidan är inbördes splittrat, är garanterat som en kandidat för Israels mål. Dess upplösning är ännu vikigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien. På kort sikt är det den irakiska makten, som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Iran kommer att slita sönder Irak och orsaka dess fall, innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Varje slags konfrontation mellan araber kommer på kort sikt att hjälpa oss och förkorta vägen till det viktigare målet att bryta ner i Irak i sektstyrda områden såsom i Syrien och Libanon. I Irak är en uppdelning i provinser på etnisk eller religiös grund såsom i Syrien på den osmanska tiden möjlig. Så det kommer att bli tre (eller fler) stater omkring de tre större städerna, Basra, Bagdad och Mosul, och de shiitiska områdena i söder skils åt från den sunnitiska och kurdiska norden. Det är möjligt att det nu pågående kriget mellan Iran och Irak förstärker denna polarisering.” (13)

Yinons förutsägelse år 1982 att kriget skulle medföra Iraks religiösa och etniska splittring stämmer väl överens med vad som faktiskt skedde efter USAs invasion år 2003. Förvisso låg hans spådom närmare verkligheten än den framtidsbild i grälla färger de neokonservativa offentligt målade före invasionen, en bild av hur lätt det skulle gå att förvandla Irak till en demokrati. Men sedd med likud-anhängarnas ögon var verkligheten med ett erövrat Irak mycket mer att föredraga framför de neokonservativas önskedröm. Det är därför föga överraskande att Israel odlat nära förbindelser med de kurdiska separatisterna. (14)

Målet för Israels herravälde var oupplösligt förbundet med fördrivandet av palestinierna. Enligt Yinon måste Israels politik bestå i att ”genomföra Jordaniens upplösning, att få ett slut på problemet med [de ockuperade] territorierna väster om floden Jordan, vilka är tätt befolkade med araber, och utvandring ur territorierna och ekonomisk-demografisk frysning i dessa.” Han tillade: ”Vi måste vara aktiva för att främja denna förändring snabbt, i den närmaste tiden.”

Liksom många israeliska förespråkare av folkförflyttning ansåg Yinon att ”Israel begått ett strategiskt misstag med att inte vidtaga åtgärder [för massfördrivning] mot den arabiska befolkningen på de nya territorierna under och kort efter kriget [år 1967]… Ett dylikt handlande skulle ha besparat oss den bittra och farliga konflikt som alltsedan dess pågått och som vi redan då kunde ha avslutat genom att ge palestinierna Jordanien.” (15)

I förordet till sin engelska översättning av Yinons artikel gjorde Israel Shahak en intressant jämförelse mellan den neokonservativa hållningen och likuds faktiska mål: ”Det starka sambandet med den neokonservativa tanken i Förenta staterna är mycket framträdande, i synnerhet i författarens noter. Men samtidigt som han avger en läpparnas bekännelse till idén om ’Västerlandets försvar’ mot sovjetmakten, står författarens och det nuvarande israeliska etablissemangets verkliga syfte klart: Att göra ett israeliskt imperium till en världsmakt. Med andra ord är Sharons syfte att bedraga amerikanerna, sedan han bedragit alla de andra.” (16)

Yinons artikel framförde det tänkande likudstrategerna ägnade sig åt i början av 1980-talet. I sin bok Fateful Triangle skrev Noam Chomsky: ”mycket av det Yinon dryftar ligger mycket nära det allmänt rådande tänkandet.” Chomsky betecknade den israeliska invasionen av Libanon 1982 som ett försök att genomföra Yinons geostrategi. ”Den ’nyordning’, som Israel försöker påtvinga Libanon, bygger på en föreställning som inte är olik den Yinon givit uttryck för, och det finns all anledning förmoda att liknande ideer avseende Syrien kan förefalla attraktiva för den politiska ledningen.” (17)

För att underbygga sin tes om likuds krigsstrategi behandlade Chomsky en analytisk artikel som Yoram Peri lät publicera i arbetarpartiets tidskrift Davar i oktober 1982. (18) Peri hade varit premiärminister Rabins rådgivare och var då arbetarpartiets europarepresentant och expert på förhållandet mellan det civila samhället och militären i Israel. Peri beskrev en ”verklig revolution” i ”den militär-diplomatiska uppfattningen”, en revolution som han tidfäste till likuds maktövertagande. (Chomsky såg förvandlingen som mer gradvis fortskridande och ”djupare rotad” i den israeliska eliten.) I sin sammanfattning av Peris artikel skrev Chomsky:

”Den tidigare uppfattningen [som rått under den tid vänstersionisterna styrde] byggde på försöket att nå ’samexistens’ och bibehålla status quo. Israel strävade mot ett fredligt avtal, vari dess ställning i regionen skulle erkännas och dess säkerhet tryggas. Den nya uppfattningen utgår från att målet är ’herravälde’, inte ’samexistens’ . Israel skall inte längre vara en status-quo-makt, nu när det har uppnått militärt herravälde som världens i styrka fjärde militärmakt och inte längre någon tro på fredens möjlighet eller ens önskvärdhet annat än som en frukt av Israels herravälde. Israel har nu bundit sig för ’destabilisering’ av regionen, därinom Libanon, Syrien, Saudiarabien och Jordanien. I enlighet med den nya uppfattningen bör Israel nu använda sin militära dominans för att vidga sina gränser och ’skapa en ny verklighet’, en ’nyordning’, i stället för att söka erkännande inom status quo.” (19)

Att destabilisera sina omgivande fiender synes vara en fulländat rationell strategi för Israel. Förvisso torde alla länder, som har fiender, föredraga att se dem svaga och inte starka. Som Chomsky påpekade:

”Det är endast naturligt att vänta sig att Israel kommer att söka destabilisera de omgivande staterna för väsentligen samma skäl som ledde Sydafrika att slå in på en liknande väg i sin region. Med tanke på de fortsatta militära spänningarna kan man faktiskt se detta som nära nog ett säkerhetskrav. Ett sannolikt långsiktigt mål skulle kunna vara vad somliga kallat en ’osmanisering’ av regionen, det vill säga en återgång till något liknande det osmanska imperiets system (då Turkiet, nu Israel med USAs stöd) och mycket av regionen sönderhackat i etnisk-religiösa samhällen som helst är varandras fiender. (20)

Men Peri ansåg att denna destabiliseringspolitik ytterst skulle skada Israel, eftersom den skulle stöta bort Förenta staterna, som Israels säkerhet ytterst är beroende av. Chomsky sammanfattade så Peris kritiska hållning: ”Orsaken därtill är att Förenta staterna i grund och botten självt är en status-quo-makt, som motsätter sig det slags destabilisering som Israel allt mer ägnar sig åt. Den nya strategiska uppfattningen bygger på en maktens illusion och kan leda till en beredvillighet, som redan märks i en del av den retorik som hörs i Israel, att ge sig in i militära äventyr också utan amerikanskt stöd.” (21)

Det var just ett dylikt ensidigt militärt äventyr Israel gav sin in i, när det invaderade Libanon år 1982. Och det katastrofala resultatet visade de allvarliga begränsningar som vidlåder en ensidig krigsinriktad strategi för Israel.

När den israeliska krigsmakten invaderade Libanon den 6 juni 1982, framställde propagandisterna ”operation fred i Galileen” för allmänheten som en begränsad operation avsedd att avlägsna palestinska baser. Operationens verkliga mål var långt mer ambitiösa: att förstöra PLOs militära och politiska infrastruktur, att utdela ett hårt slag mot Syrien och att upprätta en israelvänlig regim i Libanon. Israeliska trupper trängde långt in i Libanon, bortom Beirut och råkade därvid i strid med palestinier, libanesiska muslimer och syrier. Trots Israels djupa inträngande förblev målen ouppnåeliga. Israel fastnade i det inbördeskrig som rasade i Libanon och förmådde de tre år som följde inte lösgöra sig. (22)

Israels invasion av Libanon, som vållade mycket omskrivna civila förluster, däribland massakern på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, blev en PR-katastrof för Beginregeringen. Världsopinionen vände sig emot Israel. Stark kritik yttrades även i Israel, och landets första massfredsrörelse demonstrerade på Tel Avivs gator. Den israeliska militären vredgades över det krig som inte kunde vinnas. Och de ömsesidiga beskyllningarna haglade inom själva likudpartiet med tyngdpunkten i hävdandet att försvarsminister Sharon inte hade informerat Begin om den planerade invasionens omfattning. (23)

Betecknande var att Israels brutala aktioner i Libanon försatte det amerikanska stödet för Israel i gungning, och det vacklade även hos amerikanska judar. Den 12 augusti 1982 krävde president Reagan personligen av Begin att Israel inställde bombardemanget av Beirut. Senare samma månad krävde Reagan att Israel drog tillbaka sina styrkor från västra Beirut. Israel lydde snabbt. Med tanke på att Israel var så starkt beroende av amerikanska vapen insåg Beginregeringen att det skulle allvarligt skada Israels makt, om man stötte sig med landets viktigaste understödsgivare. (24)

Kriget i Libanon medförde till sist Begins avgång år 1983. Invasionen blev till det minst framgångsrika och mest impopulära kriget i Israels historia. Libanonkriget blev Israels motsvarighet till USAs vietnamkrig.

Fiaskot i Libanon ledde till mycket inåtvänt grubbel i Israel. Den israeliske experten på utrikespolitik Yehoshafat Harkabi kritiserade den övergripande likudstrategin, inriktad på krig som den var. I sin betydelsefulla bok från 1988, Israel’s Fateful Hour, skrev Harkabi om ”Israels avsikter att påtvinga Mellanöstern en Pax Israelica, att behärska arabländerna och behandla dem strängt”. Harkabi utgick från ett ”realistiskt” synsätt och hävdade att Israel inte hade maken att genomföra en Pax Israelica, detta på grund av arabstaternas styrka, den stora palestinska befolkning som skulle behöva fördrivas och världsopinionens våldsamma motstånd. Harkabi hoppades att ”det misslyckade israeliska försöket att påtvinga den svagaste arabstaten, Libanon, en nyordning – skulle avskräcka människor med liknande strävanden på andra territorier.” (25)

Likudfolket såg emellertid inte Israels strategi i det libanesiska sammanbrottet som väsentligen felaktig. Några inom den israeliska högern ansåg att Israel inte hade ansträngt sig tillräckligt hårt för att krossa sina fiender – att det hade alltför mycket låtit sig påverkas av utifrån kommande kritik. Harkabi hävdade att även om israeliska styrkor hade gått vidare in i Syrien och ockuperat Damaskus, skulle Israel alltjämt ha misslyckats med att nå en verklig seger och i stället endast ha framkallat ett ändlöst gerillakrig. Harkabi skrev, ”Libanonkriget avslöjade en förblivande israelisk begränsning: oavsett hur fullständigt Israel militärt triumferade, skulle de strategiska resultaten visa sig vara begränsade. Ben-Gurion hade förstått detta, när han sade att Israel inte kunde lösa sina problem en gång för alla genom krig. Men detta synsätt står i skarp motsättning till andan i Jabotinskys och Begins ideologi. Det är knappast att undra på att de som håller fast vid denna inte kan acceptera att den stora händelsen inte är till något gagn.” (26)

Harkabi hade rätt om ”andan i Jabotinskys och Begins ideologi”. För många strategiskt tänkande likudanhängare hade fiaskot med 1982 års invasion av Libanon inte vederlagt uppfattningen att destabilisering av området skulle främja Israels säkerhet och inte heller vederlagt tanken att en dylik destabilisering var genomförbar. I stället blev den viktigaste lärdom många likudorienterade tänkare drog av det misslyckade infallet i Libanon att inget fälttåg man företog för att destabilisera Israels fiender kunde lyckas utan omfattande stöd från Israels främste understödsgivare, Förenta staterna.

Men chansen att Förenta staterna skulle stödja Israel i dess destabiliseringssträvan föreföll vid denna tid ringa, och ännu ringare utsikten att Förenta staterna skulle ikläda sig rollen av ombud för Israel och bekämpa dess fiender. USAs mellanösternpolitik var visserligen sympatiskt inställd mot Israel men avvek på ett betydande sätt från Israels i frågan om regionens stabilitet. Som Yoram Peri medgav, stödde Washington status quo. Medan likuds tänkande samlades kring tanken att destabilisera Israels fiender i Mellanöstern, var den amerikanska politikens grundläggande mål att främja stabila regimer i Mellanöstern, regeringar som skulle låta oljan strömma till Västerlandets industrinationer. Det var inte nödvändigt att oljerika nationer var vänner med Israel – de kunde i själva verket vara öppet fientliga mot den judiska staten. Förenta staterna verkade för fred mellan Israel och arabstaterna, men det var en fred i kompromissens tecken, en fred som skulle försöka skapa utrymme för att tillgodose några av arabländernas krav – varav de mest avgörande var krav som handlade om palestinierna.

Peri hade hävdat att om Israel fortsatte att på egen hand destabilisera Mellanöstern, skulle Förenta staterna överge Israel, vilket skulle skada Israel. Det som behövdes för att destabiliseringsplanen skulle fungera var att den amerikanska mellanösternpolitiken förvandlades. Om Förenta staterna antog samma destabiliseringspolitik som Israel, kunde en dylik politik lyckas. USAs inflytande på sina allierade och i FN, där det ägde veto, skulle räcka för att skydda Israel mot världsopinionens vrede, hindra Israel från att stötas ut såsom en pariastat på det sätt som skett med Sydafrika under det vita styret. Ännu bättre skulle vara att förmå Förenta staterna att handla i Israels ställe för att destabilisera regionen, en tanke som måhända ännu inte hade tänkts på 1980-talet.

Även om den hade tänkts, var en dylik omkastning av politiken förvisso otänkbar det årtiondet. Men genom de amerikanska neokonservativas långsiktiga strävan skedde faktiskt denna omkastning i Bush den yngres administration. De neokonservativas förordande av en dramatisk förändring i Mellanösterns status quo stod i bjärt kontrast mot den hävdvunna amerikanska hållningen: att bibehålla stabiliteten i området – men den sammanföll naturligtvis fullkomligt med Israels långsiktiga mål att destabilisera sina fiender.

Såsom den neokonservative Kenneth Adelman formulerade det under George W. Bushs första ämbetsperiod, ”Utgångspunkten är att [ny]konservativa nu är för radikal förändring och de progressiva – de inom etablissemanget som formar utrikespolitiken – är för status quo.” Adelman framhöll att ”konservativa tror att status quo i Mellanöstern är något ganska dåligt och att den gamla konservativa åsikten att stabilitet är bra inte kan tillämpas på Mellanöstern. Status quo i Mellanöstern har utgjort grogrund för terrorister.” (27)

Men det fanns också många neokonservativa som inte direkt anslöt sig till tanken att Förenta staterna egentligen skulle vara den makt som militärt satte i gång destabiliseringen i Mellanöstern. Efter att Bush den äldres administration misslyckats med att ockupera Irak och avsätta Saddam Hussein efter golfkriget 1991, vilket de neokonservativa skulle ha önskat (28), tänkte sig de neokonservativa ett israeliskt militärt ingripande men med omfattande amerikanskt moraliskt och politiskt stöd. Ett tydligt exempel på den neokonservativa uppfattningen i denna fråga –och ett lika tydligt exempel på det nära sambandet med Israels säkerhet – var en uppsats från 1996 med titeln A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket). Uppsatsen publicerades av en israelisk tankesmedja, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier. I den studiegrupp som skrev uppsatsen ingick män som sedan skulle få ett starkt inflytande över Bush den yngres krigspolitik i Mellanöstern – Richard Perle, Douglas Feith och David Wurmser. Perle angavs som studiegruppens ledare. (29)

Det ”rike” som studiegruppen ville säkra var Israels. Syftet med uppsatsen var att utrusta den tillträdande israeliska likudgeringen under Benjamin Netanyahu med en politisk vägledning. I uppsatsen sades bland annat att Netanyahu borde ”fullständigt bryta” med den fredsprocess som inletts efter slutandet av Oslo-fördragen och åter hävda Israels anspråk på Västbanken och Gaza. Den framlade en plan enligt vilken Israel skulle ”forma sin strategiska miljö” genom att först avlägsna Saddam Hussein och upprätta en hashemitisk monarki i Bagdad. I uppsatsen hävdades att Israel genom att störta Saddam Hussein skulle uppnå en bättre strategisk position för att angripa sina farligare fiender. Kort sagt: undanröjandet av Saddam Hussein skulle vara första steget mot att omvandla hela Mellanöstern till Israels fromma: ”Israel kan forma sin strategiska miljö i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, inringa och rent av tränga undan Syrien. Denna strävan kan fokuseras på avlägsnandet av Saddam Hussein från makten i Irak –i sig ett viktigt israeliskt strategiskt mål – som ett medel för att stäcka Syrien i dess regionala ambitioner.” (30)

Till att motverka en sådan försvagande kritik av Israels politik från amerikansk sida som förekom under Israels invasion av Libanon 1982 rådde uppsatsens författare Netanyahu att framställa de israeliska aktionerna ”i ordalag som är välbekanta för amerikanerna, genom att anknyta till frågor som amerikanska administrationer drivit under det kalla kriget och som låter sig väl tillämpas på Israel.” Till exempel sades i rapporten att ”Mr Netanyahu kan framhålla sin önskan att samarbeta närmare med Förenta staterna om missilförsvar för att undanröja sådant utpressningshot som också en svag och avlägsen krigsmakt utgör mot de båda staterna. Ett dylikt samarbete om missilförsvar skulle icke endast motverka ett påtagligt fysiskt hot mot Israels överlevnad utan också bredda Israels stöd hos många ledamöter av Förenta staternas kongress vilka kanske vet mycket litet om Israel men är starkt engagerade i missilförsvaret.” (31)

I uppsatsen hävdades att Israel skulle kunna vinna amerikanskt stöd också genom att vädja till västerländska ideal. Netanyahu-regeringen borde ”främja västerländska värden och traditioner. Ett dylikt handlande … skulle välkomnas i Förenta staterna.” Appellerandet till amerikanska värden fick ett stort utrymme i uppsatsens beskrivning av Libanon: ” En effektiv insats, som amerikaner kan ha förståelse för, vore om Israel tog det strategiska initiativet utmed sin nordgräns genom att angripa Hizbollah, Syrien och Iran, såsom varande de viktigaste agenterna för aggressionen i Libanon.” Kort sagt såg uppsatsens författare moraliska värden huvudsakligen från nyttosynpunkt. Vädjandet till moraliska värden var för amerikanskt bruk. Det var ett medel för att få amerikanskt stöd till en politik som främjade israeliska nationella intressen. (32)

Underrättelseexperten James Bamford träffade kärnan i de israeliska manipulationerna:

”För att få den amerikanska regeringens och allmänhetens stöd skulle man använda en falsk förevändning som grunden till den första invasionen. Feith, Perle och Wurmser rekommenderade att Israel återigen invaderade Libanon med flyganfall. Men denna gång borde man enligt deras förslag tillgripa en förevändning för att motverka möjliga fientliga reaktioner från den amerikanska regeringens och allmänhetens sida. Man borde hävda att invasionens syfte var att göra slut på den infrastruktur för narkotikahandel och sedelförfalskning som fanns i Syrien. Detta var åtgärder som knappast intresserade Israel men som, påstod uppsatsens författare, kunde väcka Amerikas sympati.

Ett annat sätt att vinna Amerikas stöd för ett preventivkrig mot Syrien var enligt uppsatsens författare att rikta uppmärksamheten på landets program för massförstörelsevapen. Då skulle man kunna hävda att Israels krig egentligen syftade till att skyda amerikaner för narkotika, förfalskade sedlar och massförstörelsevapen – kärn-, kemiska och biologiska vapen.” (33)

Likväl var det israeliska militära aktioner, som de neokonservativa författarna av uppsatsen Clean Break uppmanade till. Det bör framhållas att samma män – Feith, Wurmser och Perle – som gav den israeliska regeringen råd i frågor om nationell säkerhet, senare skulle ge också Bush den yngres administration rådet att fullfölja praktiskt taget samma politik rörande Mellanöstern, men denna gång med insats av amerikanska militära förband. Som den politiske kommentatorn William James Martin skarpsinnigt iakttog om Clean Break: ”Detta dokument är anmärkningsvärt för sin blotta existens, ty det utgör ett politiskt manifest för den israeliska regeringen författat av medlemmar av den nuvarande amerikanska regeringen.” (34) Martin påpekade vidare att likheten mellan vad detta dokument rekommenderade för Israel och vad den neokonservativt inspirerade Bushpolitiken, som föregivet var avsedd att främja amerikanska intressen, var än mer anmärkningsvärd:

”Det är häpnadsväckande hur mycket av detta program, som dock skrevs för den israeliska regeringen Netanyahu år 1996, redan har genomförts, men inte av Israels regering utan av Bushadministrationen. Störtandet av Saddam Hussein i Irak, Arafats tvååriga husarrest och försöket att odla fram ett nytt palestinskt ledarskap, Sharons fullständiga förkastande av land-mot-fred-överenskommelsen rörande Golanhöjderna, med litet amerikanskt knorrande, och bombningarna i ”det egentliga Syrien” med den enda reaktionen från Bush att ”Israel har rätt att försvara sig.” (35)

De dramatiska likheterna mellan det scenario Clean Break målar och Bush den yngres mellanösternpolitik framträder icke endast i resultaten utan även i händelsernas tidsföljd. Anmärkningsvärt är att uppsatsen Clean Break ansåg att avlägsnandet av Saddam Hussein var nyckeln till försvagandet av Israels övriga fiender och att Förenta staterna efter att ha störtat Saddam Hussein faktiskt snart hotade Iran och Syrien och började tala om att omstrukturera hela Mellanöstern. (36) Uppenbar är även en likhet mellan det faktiska händelserna och Yinons förslag från år 1982, vilket även det såg regimbyte i Irak som en första åtgärd för att destabilisera Israels fiender.

För att upprepa kärnpunkten i föreliggande uppsats: visionen om ”regimbyte” i Mellanöstern genom militär aktion utifrån uppstod i Israel, och dess enda syfte var att främja Israels strategiska intressen. Denna vision hade inget att göra med projektet att ge muslimerna ”demokrati”. Den hade inget att göra med något terroristhot mot Förenta staterna. Dessa senare tillkomna argument bakades in idén om regimbyte i samband med att Förenta staterna från Israel övertog rollen av främsta militära aktör. Men den israeliska regeringen skulle fortsätta att vara den främsta tillskyndaren av militär aktion i regionen, också då det ögonskenliga rättfärdigandet för aktion förändrades. Sharonregeringen har förordat amerikanska anfall på Irak och har förkunnat nödvändigheten av slag mot Iran.

Det vill synas som om för Ariel Sharon under Bush den yngres ämbetsinnehav de strategiska fördelar som skulle tillfalla Israel av en dylik militär omstrukturering av Mellanöstern vore desamma som likudanhängarna sökte på 1980-talet. Men till skillnad från Begins misslyckade infall i Libanon 1982 har Bush den yngres krigsansträngning icke endast byggt på Förenta staternas betydligt större styrka utan också klätts i ”demokratins” och det amerikanska nationella intressets dubbla mantel, som effektivt dolt det verkliga syftet: det israeliska herraväldet. Detta bidrar till att förklara den mycket större framgång som skördats genom detta ingripande, som inte kostat Israel något.

Däremot har det kostat Förenta staterna mycket. Förenta staterna har fläckat sitt internationella anseende genom sin militära aggression i motsättning till rådande internationella normer. Förenta staterna har också fått betala dyrt i blod och pengar, eller snarare har det amerikanska folket fått betala detta. Och Förenta staterna har gjort sig självt och det amerikanska folket till en av de främsta måltavlorna för internationell terrorism. Kort sagt kan de fördelar Förenta staterna vunnit på sitt äventyr i Mellanöstern starkt ifrågasättas. Detta kan man emellertid lätt förstå, om man inser att den politik Bush den yngres administration drivit inte utformats för att befordra Förenta staternas intressen utan för att främja Israels intressen, såsom dessa uppfattats av den israeliska högern.

Översättning av Lars Adelskogh

Engelska originalets titel: A closer look: The Israeli origins of Bush II’s war
© 2005 WTM Enterprises. Alla rättigheter förbehållna.

Andra uppsatser av dr Sniegoski kan läsas på hemsidan www.thornwalker.com

Dr Sniegoski har också skrivit en av framstående bedömare lovordad bok om Israellobbyn i Förenta staterna: The Transparent Cabal – the Neoconservative Agenda, War in the Middle East, and the National Interest of Israel. (2008).

Noter

(1) Tom Segev, One Palestine, Complete: Jews and Arabs under the British Mandate (New York, Metropolitan Books, 2000), ss. 404–405. En redogörelse för den sionistiska fördrivningstankens historia lämnar Nur Masalha, Expulsion of the Palestinians: The Concept of ”Transfer” in Zionist Political Thought, 1882–1948 (Washington, Institute of Palestine Studies 1992).
(2) Citerat i Norman Finkelstein, ”Part I – An introduction to the Israel-Palestine conflict”, From Occupied Palestine, september 2002.
(3) Finkelstein.
(4) Saleh Abdel-Jawwad, ”Israel: the ultimate winner”, al-Ahram Weekly Online (nr 634, 17–23 april 2003.
(5) Abdel-Jawwad.
(6) Ilan Peleg, Begin’s Foreign Policy, 1977–1983 (New York: Greenwood Press, 1987), s. 47.
(7) Peleg, s. 181.
(8) Peleg, s. 5.
(9) Peleg, ss. 51–93.
(10) Peleg, ss. 95–142 och Yoram Peri, ”Coexistence or Hegemony? Shifts in the Israeli Security Concept”, i The Roots of Begin’s Success, red. av Dan Caspi, Abraham Diskin och Emmanuel Gutman (London: Croom Helm Ltd), s. 204.
(11) Peleg, s. 184.
(12) Israel Shahak, övers. och red., The Zionist Plan for the Middle East, a translation of Oded Yinon, ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” (Belmont Mass.: Association of Arab American University Graduates, 1982).
(13) Shahak.
(14) Seymour M. Hersh, ”Plan B: As June 30th approaches, Israel looks to the Kurds”, New Yorker, 30 juni 2004.
(15) Hersh.
(16) Hersh.
(17) Noam Chomsky, Fateful Triangle: The United States, Israel and the Palestinians, updated edition (Cambridge, Mass.: South End Press 1999), s. 457.
(18) Yoram Peri, ”From coexistence to hegemony”, Davar, 1 oktober 1982, dryftad i Chomsky, s. 462.
(19) Peri, ”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 462.
(20) Chomsky, s. 455.
(21) Peri,”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 463.
(22) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, ss. 210–211.
(23) Peleg, ss. 143–178.
(24) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, s. 211.
(25) Yehoshafat Harkabi, Israels Fateful Hour (New York: Harper and Row 1988), ss. 57–58.
(26) Harkabi, s. 97.
(27) Citerad i Elizabeth Drew, ”The Neocons in Power”, New York Review of Books, 12 juni 2003.
(28) Stephen J. Sniegoski, ”Gulf War 1991: Prefiguration and prelude to the 2003 Iraq debacle”. The Last Ditch, 18 och 24 februari och 8 mars 2005.
(29) Institutet för avancerade strategiska och politiska studier, studiegrupp för en ny israelisk strategi mot 2000, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm 1996. Andra som ingick i studiegruppen var James Colbert (Judiska institutet för nationella säkerhetsfrågor), Charles Fairbanks jr (Johns-Hopkins-universitetet), Robert Loewenberg (president, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier), Jonathan Torop (Washingtoninstitutet för mellanösternpolitik) och Meyrav Wurmser (Johns-Hopkins-universitetet).
(30) ”A Clean Break” och Institutet för forskning om mellanösternpolitik, ”Clean Break or Dirty War? Israel’s Foreign Policy Directive to the United States”.
(31) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”
(32) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”
(33) James Bamford, A Pretext for War: 9/11, Iraq, and the Abuse of America’s Intelligence Agencies (New York: Doubleday 2004), ss. 262–263.
(34) William James Martin, ”A Clean Break with the Road Map”, CounterPunch, 14–15 februari 2004.
(35) Martin.
(36) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”  

FN:s säkerhetsråds resolution 1973 är ingen licens för massmord. Genom resolutionen fastställdes endast en flygförbudszon, den var avsedd att dämma upp våldet, inte att förvandla Tripoli till ett dödens fält. Detta är ett klart fall av kallt beräknat och målinriktat mord, lika hänsynslöst och brutalt som varje annan form av politiskt lönnmord. Datum för operationen var väl känt i förväg och hade redan öppet diskuterats i slutet av april av den ryska yttre säkerhetstjänsten (Sluzjba Vnezjnej Razvedki). Den 29 april publicerade en rysk nättidning en artikel av Kirill Svetitsky som citerade en anonym källa inom säkerhetstjänsten:

”Den 2 maj eller dagen innan kommer det att äga rum ett försök att döda Muammar Qaddafi. Frankrikes, Storbritanniens och USA:s regeringar beslöt om detta eftersom kriget i Libyen inte går så bra för den Libyen-fientliga alliansen. Den reguljära armén har haft avsevärda framgångar, beduinstammar har gått in i striderna på regeringens sida, i Benghazi har en ”andra front” öppnats av beväpnade lokala milisstyrkor som är trötta på rebellernas närvaro och deras ständiga strider och röverier.

Huvudskälet för tidpunkten är dock att det italienska parlamentet planerar att diskutera Italiens deltagande i fälttåget mot Libyen den 3 maj. Hittills har besluten tagits av Berlusconi men starka meningsskiljaktigheter råder inom regeringskoalitionen när det gäller Libyen-kriget och de kommer förmodligen att leda till att regeringen avgår den 3 maj och få till följd att Italien lämnar den Libyen-fientliga alliansen. Detta får sannolikt en dominoeffekt. Av det skälet beslöt ledarna för Storbritannien, USA och Frankrike att eliminera Qaddafi senast den 2 maj, före det italienska parlamentets sammanträde den 3 maj.”

Till skillnad från andra förutsägelser på internet har denna visat sig vara exakt och gjord i rättan tid: Den 1 maj genomförde USA, Frankrike och Storbritannien ett misslyckat försök att mörda Muammar Qaddafi, fastän dem de verkligen lyckades döda var hans son och tre barnbarn. Sådan ovanlig operativ förkunskap antyder att västvärldens ledare hade underrättat ryssarna om det planerade anfallet och att ryska säkerhetstjänsten sedan läckte planerna.

Själva anfallet genomfördes efter förebild av den israeliska tekniken ”målriktat dödande”. En berömd aktion av det israeliska flygvapnet 2002 var att fälla en 1-tonsbomb på ett hus i Gaza för att likvidera Salah Shehadeh, en Hamas-ledare. Som ”collateral damage” dödades 13 civila, de flesta kvinnor och barn, och många andra blev skadade. Bland de döda fanns Shehadehs hustru Layla och hans 15-åriga dotter Iman, som vid tiden för anfallet råkade vara med honom i huset. Detta massmord beskrevs offentligt som ”en krigsförbrytelse” och israeliska militärpersoner blev senare åtalade i Spanien och i Storbritannien.

Om Gud inte straffar Las Vegas är han skyldig Sodom en ursäkt, vitsade ståupparen Jay Leno. På samma sätt är Europa skyldigt Israels militärer en ursäkt om de som initierade mordförsöket mot Qaddafi inte ställs inför rätta.

Det brutala lönnmordsförsöket borde öppna ögonen på dem i Europa och USA som fortfarande tror att detta krig är ”rättfärdigt”, eller åtminstone ”försvarligt”. De verkliga skälen bakom västvärldens nykoloniala interventioner i Mellanöstern står nu avslöjat inför envar. Ett litet exempel: samma källa inom den ryska underrättelsetjänsten läckte också ett dokument, ett brev från libyska rebelledare som lovar Frankrike 35% av all libysk olja. Så var det med de humanitära skälen!

Det visar sig mer och mer att hela den libyska affären var uppgjord med hjälp av bedrägeri och framkallad förvirring. Ursprungligen var resningen i Benghazi inte mer än ett lokalt upplopp; uppror var okänt i andra städer. Men snart destabiliserades regeringen av Al-Jazeera, när denna populära arabiska TV-station sände ut ”nyheten” att Muammar Qaddafi och hans söner hade flytt landet till Venezuela och att hans svarta legoknektar var på väg att utlösa en förintelse över de olyckliga libyerna. Al-Jazeeras lögner har visat sig ställa till mer skada än till och med Natos bomber; de har bekämpat Qaddafi av alla krafter, från första rebellropet till den senaste otäcka mordscenen. Även i dag, när kropparna av Qaddafis familj visades fram för libyska präster, fortsatte Al-Jazeera att sända dementier från Benghazi. Stephen Lendman påpekade med rätta att ”Jazeera har blivit en effektivare propagandamaskin mot arabiska sinnen än BBC någonsin har varit”. Upproret leddes av frigivna fångar från Guantanamo som Abu Sufian Hamuda bin Kumu. Kanske borde de sättas på nästa flyg tillbaka till USA: Tack så mycket, men nej tack.

Det libyska fälttåget förtjänar att sluta som sin föregångare Suez-fälttåget – med att Nato-styrkorna generat drar sig tillbaka, ju snarare desto bättre. Nu är det nog! Låt libyerna få lösa sina meningsskiljaktigheter själva.

Syrien efter Libyen?

Samtidigt som Libyen sjunker i interventionens typiska moras, börjar det att hetta till i utvecklingen i Syrien. Medan Rysslands president Medvedev faktiskt lyckades åsidosätta sitt eget utrikesdepartement och Putins regering och få till ett avstående vid omröstningen i säkerhetsrådet om den libyska interventionen, finns inte minsta chans till ett liknande konststycke när det gäller Syrien. Syrien har en rysk marinbas i Tartus, i praktiken den enda bas som Ryssland har lyckats behålla av de många förlorade sovjetiska baserna, från Kuba till Vietnam. Dessutom har Syrien ett stort kristet ortodoxt samfund som öppet stödjer president Bashar el Assad, med tydlig nervositet över att upproret i Dara skulle kunna lyckas. De anser att rebellerna är salafistiska antikristna fanatiker som beväpnats av saudierna. Ryssland har alltid varit traditionell beskyddare av kristet ortodoxa i Mellanöstern och avfaller inte gärna från sitt ansvar mot dessa samfund

Den syriska kristna uppfattningen om de protesterande uttrycktes av Antiokias latinska patriark:

”… vissa grupper vars huvudsyfte är att provocera ett våldsamt svar från regeringen infiltrerar protesterna, som ursprungligen växte fram ur sociala och ekonomiska problem. Spänningarna underblåses till att få fram ett fördömande från det internationella samfundet. Det finns kriminella personer bland de protesterande; det förekommer en massiv införsel av vapen i landet för att framkalla en konfrontation … Visst, det finns unga frustrerade människor, men många säger att bland dem finns brottslingar och till och med fundamentalistiska muslimer som ropar efter jihad. Jag tror att det är det falska krigets taktik som används mot Syrien.”

Det är troligt att Ryssland kommer att försvara Syrien även om Syriens regering beslutar sig för att krossa upploppsmakarna med järnnäven, precis som Hafez el Assad kväste Hama-revolten 1982. Det finns realpolitisk grund för detta ovillkorliga stöd: Bahrein är bas för USA:s femte flotta och det var anledningen till att Bahreins styrande tilläts undertrycka sina ”frihetskämpar”; Syrien är huvudbas för den ryska medelhavsflottan och Ryssland har för avsikt att behålla den som sådan. Men det finns också ytterligare ett skäl: syrierna och deras ryska vänner tror att upploppen anstiftats av utländska agenter: saudier, amerikaner, israeler. De påpekar att gränsstaden Dara (förutom att vara den ort där Lawrence av Arabien blev piskad och skymfad, enligt sin egen berättelse i Seven Pillars of Wisdom) är en härd för militant radikal islamism av Al Qaida-varianten och ligger nära den jordanska staden Ramtha, en annan fristad för muslimska radikaler och svårt infiltrerad av de israeliska säkerhetstjänsterna.

En konspirationsteori? Kanske, men det är en teori som bekräftas av konspiratorerna själva. President Bashar el Assad erbjöds en uppgörelse av USA:s politiska sekreterare i försvarsministeriet (Under Secretary of Defense for Policy) Michèle Flournoy: bryt banden med Hizbollah och Iran så gör vi slut på upploppen. Mostafa Zein från det insiktsfulla Dar al Hayyat sammanfattade det hela så här:

”Förenta staterna har ritat en vägkarta för den syriska regimen, för att låta den komma ur sin tilltagande kris och gör sken av att ha den magiska nyckeln till att få de protesterande att lämna gatorna. Flournoy sade: 'Syrien måste distansera sig från Iran och ansluta sig till Gulfstaterna och även ta steg framåt i fredsprocessen med Israel' … Den syriska regimen anser att en sådan vägkarta är en 'konspiration' riktad mot sig inifrån efter att påtryckningar mot den utifrån misslyckats.”

Som i fallet Qaddafi är den syriske ledaren inte utan skuld i det hela. Men, i likhet med Qaddafi, kan Bashar el Assad göra saken bättre genom att förlita sig på det syriska folket, nämligen:

- Genom att ge mer frihet till det syriska folket och mindre till sin Mukhabarat, den inre hemliga tjänsten;
- Genom att rätta till en orättvis fördelning av välstånd och regeringsposter mellan religiösa och etniska samfund i Syrien (minoriteterna – judar, alawiter och kristna – har det alltför bra på bekostnad av sunni-flertalet);
- Genom att tillåta politisk verksamhet utanför det döende baath-partiet;
- Genom att sluta fred med muslimska troende;
- Genom att tillåta ekonomisk och social rörlighet och låta eliter dö bort.

Dessa mål kan uppnås utan katastrofala omstörtningar och det borde de. Det medges att syrierna har blivit uttråkade av sin stapeldiet av ris och bönor; de vill ha större variation. Denna önskan måste dock uppfyllas utan att man förstör landet.

Syrien behövs för Mellanöstern; det är huvudlandet i Mashreq, den bördiga halvmånen, den enda stat i området som inte underkuvats av USA och Israel. Det är det land som försvarar Hizbollah och som är en viktig partner till Iran. Syrien är hemort för emigrerade Hamas, hem för hundratusentals palestinska och irakiska flyktingar. Syrien är sista tillflyktsort för den icke-amerikanska arabiska världen. Syrien är värdefullt och borde räddas.

I Israel finns två skolor beträffande den syriska utvecklingen: de återhållsamma och de äventyrliga. De återhållsamma säger: Vi har länge levt vid sidan av familjen Assad och det var tryggt; låt oss hålla det så. De äventyrliga säger: Låt oss bryta upp Syrien, slå det i stycken, förgöra Hizbollah, eliminera Irans framskjutna bas och göra världen trygg för en generation framåt. Oroande nog utvecklar Netanyahu allt fler band med de äventyrliga. Han kan till och med komma att anfalla Libanon i tron att Assad har händerna alltför fulla för att blanda sig i. Ett sådant anfall kan emellertid fresta Bashar el Assad att vända sin politiska problem utåt genom att möta deras utmaning. Han kan komma att besluta sig för att det det är bättre att dö som martyr i ett krig med den sionistiska fienden än att drabbas av samma öde som Saddam och Qaddafi. David Hirst, den bästa brittiska experten på Mellanöstern, förutspådde om detta krig i sin nyligen (2010) utgivna bok Beware of Small States. Detta krig kan komma att bli en vändpunkt för Mellanöstern, med vittgående återverkningar, däribland Israels undergång.

Det finns en utväg: Låt Turkiet ikläda sig den ottomanska manteln och vägleda Mellanöstern till säkerhet. Med ryskt, iranskt och kinesiskt stöd, kommer Turkiet att kunna trygga sitt inflytande över sina forna provinser som franska och brittiska arméer rev loss 1917. Regionala problem borde lösas regionalt, utan västvärldens inblandning.

Övers. Erik Göthe

Tidigare publicerad i Tidskrift för Folkets Rättigheter

Läs:

"Förintelsen är en avgud" – Mohamed Omar intervjuar Israel Shamir (11/8 2009)