Råd på den andliga vägen 
Imam Abdullah ibn Alawi al-Haddad
2007
Ghazali-institutet

I islam är det inre viktigare än det yttre, kontemplationen viktigare än aktivismen, avsikten viktigare än handlingen och hjärtat det viktigaste av alla kunskapsorgan. Hjärtat är säte för intellektet (al-aql) med vilket vi betraktar den osynliga verkligheten. ”Den som känner sig själv”, säger profeten Muhammed, ”känner sin Herre”.

Vägen mot självkännedom och Gudskännedom, det vill säga gnosis, är inte lätt. Man kan behöva en hjälpande hand. Inte många böcker ger så konkret hjälp på den vägen som imam al-Haddads klassiker Råd på den andliga vägen. 

Läs mer →

Den islamistiske tänkaren Ali Shariati (1933-1977), ”den iranska revolutionens ideolog”, konstaterar i en av sina universitetsföreläsningar [1] att alla religioners språk är av symbolisk karaktär.

"As a preface I should say that the language of religions, especially the semitic ones, whose prophet’s we believe in, are all symbolic."

Shariati fortsätter med att jämföra religions språk med poesins, som ju karakteriseras av samma mångtydighet och nyansrikedom. Poeten par excellance i den persisktalande kulturen är utan tvekan Hafiz Shirazi, ”det fördoldas tunga”, som levde på 1300-talet.

"Hafiz’s poems are everlasting due to the fact the more we read them, depending upon our tastes, the more new areas we can infer and discover."

Shariati delade sin beundran för sufismens skalder, särskilt Hafiz, med en annan revolutionär islamist från Iran, nämligen Khomeini, som själv skrev dikter i sufiernas efterföljd. Både Shariati och Khomeini hade, oavsett vad man tycker om deras åsikter i övrigt, en poetisk sensibilitet och förståelse för språkets komplexitet.

I förordet till Islamiska förlaget Aguélis nya bok, Madhhab och taqlid, framhåller den svenske shaykhen Abd al-Wahid Morrone skillnaden mellan det religiösa språkets mångtydighet och det mattematiska språkets exakthet. Han skriver att ”ord, till skillnad från siffror, ofta är mångtydiga och medger olika tolkningar”. Läs mer →

I alla tider har människan begravt sina döda. De har markerat gravarna, besökt dem och vårdat dem. För att upprätthålla kontakten med sina förfäder, sin kultur, sin religion och historia. Gravarna är en del av vår identitet.

Muslimer är inga undantag. Vart du än reser i den muslimska världen kommer du att finna gravmonument och mausoleer. Muslimer har alltid vetat att de dödas boningar ska behandlas med respekt, särskilt de som tillhör människor som utmärkt sig för sin fromhet eller lärdom. Så det finns både religiösa och icke-religiösa anledningar att bevara och vårda gravar.

Tittar man på den sionistiska ockupationen i Palestina så har den systematiskt angripit palestiniernas gravplatser. Varför? Därför att gravarna berättar vems landet är, vilka som levde där och vilken religion de hade. Läs mer →

Våren 2010 utkom boken Islamisten, som bl.a. innehåller de tyngsta texterna från 2009. I inledningen ”Min berättelse” skildras bakgrunden till Mohamed Omars ”radikalisering” under Gazamassakern.

I det senaste numret av den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont nr 1 2011 recenseras boken av redaktören Peter Björkman (s. 65-65) under rubriken ”Från dialog till megafon”.

”Mohamed Omar var mellan 2005 och 2008 Sveriges mest omsusade och hyllade poet. Han jämfördes med Tranströmer och Ekelöf och fanns med i tidningar, radio och teve var och varannan dag. Han gjorde sig också känd som en representant för de svenska muslimerna och deltog i dialoger med bl.a. ärkebiskop KG Hammar och prästen Mikael Mogren.”

Mer information om tidskriften Horisont finns här. Boken Islamisten finns att beställa från Islamiska förlaget Aguéli för 150 kr.

Förra veckan hade filmen “Hür Adam” (Fri människa) premiär på biografer i Turkiet. Filmen skildrar Said Nursis (1978-1960) liv och gärning. Han var den förmodligen mest inflytelserike islamisten i Turkiet under 1900-talet.

Filmen är, oaktat dess estetiska och intellektuella meriter, ett tydligt tecken på den förändring som skett i Turkiet i och med övergången från en sekularistisk autokrati till en islamisk demokrati. Under hela sin levnad och under lång tid efter hans bortgång, förföljdes, förtalades och smutskastades Said Nursi och hans sympatisörer av den sekularistiska regimen. I det nya islamdemokratiska Turkiet får han sin upprättelse.

Det kemalistiska styret försökte undertrycka alla former av islamisk aktivism, i synnerhet sufiordnarna, vars sociala nätverk man såg som grogrund för politiskt missnöje och organiserat motstånd mot regimen. Läs mer →