Det välsignade trädet

Det välsignade trädetMitt i ett stort och livlöst ökenområde om flera hundra kvadratkilometer i utkanten av staden Safawi i Jordanien – där man minst av allt förväntar sig att finna något levande – växer ett ensamt träd.

Detta träd växer i Biqawiyya, en plats som alltså utmärks av sin ödslighet och karghet. Något som ytterligare utmärker Biqawiyya är dess relation till profeten Muhammad (f.ö.h). Genom att studera profetens levnadsteckningar, al-sīra, som de kallas på arabiska, har forskare kommit fram till att det sannolikt var vid detta träd i Biqawiyya som profeten vilade under en resa med sin farbror Abu Talib från Mekka till Syrien. Härefter skiljer sig historieskrivningen åt. Det finns två teorier om vilken roll trädet i Biqawiyya hade.

En del menar att det var vid just detta träd som den kristna munken Bahira för första gången såg Muhammad. Bahira bjöd Muhammad och hans medresande till sin eremitboning. När de hade samlats förkunnade Bahira att Muhammad en dag skall bli profet och bad därför Abu Talib att ta väl hand om honom.  

Läs mer

Khomeinis dolda sidor – intervju med Muhammad Legenhausen

Muhammad LegenhausenFöreliggande intervju med dr Muhammad Legenhausen gjordes i maj 2009 via e-post. Han är en amerikansk filosof (f. 1953, New York) som konverterade från katolicismen till islam 1983. Idag undervisar han vid Imam Khomeini Education and Research Institute i den heliga lärdomsstaden Qom, Iran, och har, liksom den iranske filosofen Seyyed Hossein Nasr, ägnat stort intresse för frågor om religiös pluralism och religionsdialog. I boken Islam and Religious Pluralism förordar han en ”icke-reducerande pluralism”. Legenhausen och Nasr har tämligen olika sätt att se på religiös pluralism vilket gör en jämförelse intressant.

Mellan 1990 och 1994 har han undervisat i religionsfilosofi, etik och epistemologi vid den filosofiska akademin i Iran. Sedan 1996 forskar och undervisar han i västerländsk filosofi och kristendom vid Imam Khomeini Education and Research Institute. I boken Jesus through the Qur’an and Shi’ite Narrations (2005) har Legenhausen gjort en sammanställning av traditioner om Jesus Kristus ur islamiska källor. Han har även översatt Khomeinis mystiska dikter till engelska i samlingen Wine of Love (2003) och driver bloggen Peace Through Understanding. Läs mer

Thomas Nydahl berömmer Fria ordet

Thomas NydahlFörfattaren Thomas Nydahl, som inte är särskilt vänligt inställd till vare sig islam eller islamism, uppvisade igår ett visst mått av ridderlighet. I ett inlägg om Usama bin Ladens påstådda utomrättsliga avrättning skriver han att Fria ordet är ”det hittills mest professionella inslaget i den svensk-islamiska miljön”. Jag tar av mig hatten och bockar och tänker på de två höviska krigarna Saladin och Rikard Lejonhjärta, som trots fiendeskapen dem emellan, kunde utbyta både lovord och gåvor. Förhoppningsvis får jag tillfälle att återgälda gesten.

Tlemcen islamvärldens kulturhuvudstad 2011

Porten till Abu Madyans gravmoskéDen 16 april invigdes firandet av Tlemcen i Algeriet som 2011 års islamiska kulturhuvudstad. I programmen ingår filmvisningar, konferenser samt musikaliska och religiösa evenemang som belyser stadens islamiska kultur och historia.

Stadens viktigaste minnesmärke är sufimästaren Abu Madyans (d. 1198) gravmoské. Sidi Boumédiè, som han kallas på algerisk dialekt, är en av de mest framträdande personligheterna inom andalusisk och nordafrikansk sufism. Han var både faqih, laglärd och sufi, mystiker samt en skicklig poet. Hans födelsedag firas i hela Algeriet.

Muhyiddin Ibn Arabi (d. 1240), shaykh al-akbar, "den störste mästaren", visade stor vördnad för Abu Madyan, som han kallade shaykh al-mashayikh, "mästarnas mästare". Läs mer

Bo Werne – en muslimsk kulturpersonlighet

Bo WerneBlir jag ombedd att nämna några svenska muslimska kulturpersonligheter ligger nog tre namn närmast till hands: Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Till dessa kan man utan reservationer lägga Korantolkaren Knut Mohammed Bernström. Någon som inte är lika känd, men som likväl uträttat en stor gärning, är Bo Werne.

Bo Werne är en humanistiskt lagd affärsman från södra Sverige. På 50-talet studerade han juridik i Lund. Han är också muslim. År 2000 gav han ut boken Tro och gärning i islam i två band. Det är ett oerhört viktigt verk som kastar nytt ljus över Eric Hermelins berömda översättningar av persisk poesi. Werne har sorterat dikterna efter ämne och försett dem med kommentarer ur ett islamiskt perspektiv. Tro och gärning i islam passar utmärkt att användas för högläsning vid gemensamma andakter i både moskén och hemmet. Läs mer

Palestina i fokus: Jorsalafararen

Johan Lindström SaxonIdag inleder jag serien ”Palestina i fokus” som jag pålyste häromdagen. Jag har läst Johan Lindström Saxons bok Det nya Palestina från 1921. Det kommer inte att räcka med en artikel för att tränga ihop alla Saxons viktiga iakttagelser. Jag blir nödgad att återkomma till den framöver.

Förläggaren och journalisten Saxon (1859-1935) reste genom det heliga landet strax efter första världskriget. Tyskland och dess allierade, det ottomanska kalifatet, hade besegrats och Palestina hade lagts under engelskt mandat.

Det är en annorlunda upplevelse att läsa en skildring av Palestina från tiden före staten Israels bildande 1948. Dessutom ger Saxon oss möjlighet att lyssna till arabiska röster. Detta var före ”Förintelsen” och judar och judendom hade ännu inte omgärdats med hysch-hysch och massor av märkliga tabun.

Han kallar sig ”Jorsalafarare” vilket påminner oss om att driftiga nordbor under vikingatiden faktiskt reste ända till Jerusalem. Jorsala var deras namn på staden. Läs mer

Svensk imam och sufist i SVT ikväll

Muhammad MuslimAnna Lindman Barsk är aktuell med programserien ”Från Sverige till himlen” på SVT. Hon har tidigare bland annat lett ”Annas Eviga” och ”Existens” i samma kanal.

Ikväll träffar Anna före detta Åke Eneborg, som i dag heter Muhammad Muslim. Åke gick ifrån att vara vänsteraktivist till att bli sufier, det vill säga muslimsk mystiker. Anna tillbringar några dagar med Muhammad, får möta hans familj i Uppsala, vara med på bönestunder och sufiska ritualer samtidigt som hon försöker förstå vad som gör att en människa så drastiskt plötsligt förändrar sitt liv.

Muhammad Muslim är en av få traditionella sunnimuslimer och sufilärare i ett Sverige vars ”officiella islam” är svårt infekterad av wahhabismen, en fanatisk, formalistisk och våldsam sekt. Tyvärr har wahhabiterna lyckats skaffa sig inflytande i Sverige med hjälp av pengar från Saudiarabien. Läs mer

Sveriges Unga Muslimers konferens 2011

Fria ordets unge medarbetare Uno Svensson deltog under påskhelgen i Sveriges Unga muslimers konferens i Stockholm. Här följer några av hans intryck:

Den 23 och 24 april höll Sveriges Unga Muslimer (SUM) sin årliga konferens i Stockholm. I år var temat ”Tillsammans för en ljusare framtid”. Konferensen hade flyttat till Kistamässan på grund av ett ökat deltagande. Varje år dyker allt fler och fler muslimska ungdomar upp och besöker konferensen. I år var vi cirka 1300 besökare och jag hoppas att vi inshallah blir ännu fler nästa år.

Tillsammans för en ljusare framtid kan sammanfattas i två ord – engagemang och agerande. Två ord som många av föreläsarna kom tillbaka till, för att visa på hur vitalt det är för muslimernas situation i Sverige. Mohammed Jihad sade i sin föreläsning att Gud inte dömer oss efter resultaten som vi har uppnått, utan efter arbetet som vi har lagt ner. Muhammed Dini berättade att även den minsta handling har betydelse hos Gud. Läs mer

Sionister och wahhabiter utplånar muslimernas kulturarv

Bebyggd grav i MamillaDet sionistiska Simon Wiesenthalcentret i USA har sedan 2005 planerat att bygga ett ”Toleransens museum” på den gamla muslimska grav – platsen ”Mamilla” i Jerusalem. Museet ska fira ”toleransen”, men var är hänsynen för muslimernas tro, kultur och känslor?

Mamillas gravplats är belägen i västra Jerusalem, som erövrades av Israel 1948, och sägs innehålla lämningar efter mer än sjuttio tusen döda muslimer. Vissa av gravarna sägs vara mera än tusen år gamla eller äldre, flera dem tillhör sahaba, profeten Muhammeds lärjungar, och andra muslimska helgon, eller awliyya som de kallas på arabiska. Historiskt har fromma människor önskat bli begravda i Mamilla på grund av den baraka, välsignelse, som helgonen förmedlar. Men ingen har jordfästs där sedan sionistregimen ockuperade området. Läs mer

Palestina i fokus

Palestinsk flickaFria ordet är en nättidning som ingår i den världsvida Palestinarörelsen och ett av tidningens huvudmål är att informera om det palestinska folkets kamp för frihet. Denna kamp får, oavsett hur mycket annat som pockar på vår uppmärksamhet, aldrig komma i skymundan. För att göra mig själv till en bättre Palestinavän och en effektivare Palestinaaktivist ska jag bege mig ut på en resa – en intellektuell resa. Jag ska läsa så många böcker jag bara kan och orkar om Palestina, helst på svenska. Palestinas kultur, geografi, historia och religion. Jag ska läsa både nya och gamla böcker och dela med mig av mina intryck och reflektioner till Fria ordets läsare. Det är annars lätt att Palestinafrågan reduceras till slagord. Vi måste skaffa oss ordentliga kunskaper om Palestina och palestinierna, våra vänner, på samma sätt som vi lär oss om Israel och sionisterna, våra fiender. Jag hoppas att ni kommer att göra mig sällskap på resan och att vi alla kommer att lära oss något vi kan ha användning för i den intellektuella jihad för Palestina som Fria ordet vill stå för. Den första boken jag ska läsa är Det nya Palestina: minnen och intryck från en färd genom Bibelns land, skriven av Johan Lindström Saxon, tryckt år 1921. Jag ser fram emot er kritik – både positiv och negativ.

Filmtips: Hur Saladins minbar återskapades

Saladins minbarDen 21 augusti 1969 drabbades al-Aqsamoskén i Jerusalem av en stor tragedi. En kristen sionist från Australien vid namn Denis Rohan satte en del av moskén i brand. Efter över fem timmars intensiv brand lyckades brandmännen släcka elden och rädda helgedomen, som anses vara islams tredje heligaste plats. Däremot lyckades man inte bevara minbaren i moskén. Minbar, eller mimbar som det egentligen uttalas, är arabiska för predikstol.

Vad som gjorde al-Aqsamoskéns minbar så speciell är den otroliga historien bakom dess konstruktion. Nur al-Din (d. 1174), härföraren som organiserade de muslimska armeérna mot korsfararna, lät bygga minbaren som en framtida gåva till al-Aqsamoskén när muslimerna väl hade befriat Jerusalem. Nur al-Din var nämligen övertygad om muslimernas snara seger och påbörjade bygget medan kriget pågick. Det dröjde dock till efter Nur al-Dins död, 1187 när Saladin intog staden, som minbaren sattes på sin plats. Därför kallades den Saladins minbar

Läs mer

”Jag ber och någon lyssnar” – intervju med Marcus Birro

Marcus BirroPoetkollegan Marcus Birro är en av få i Sverige som skriver begripliga och vackra dikter. Men Marcus är också fotbollsjournalist och krönikör på Expressen. Det som gör att han sticker ut är hans katolska tro och traditionella familjesyn. Något jag finner tilltalande. Han lever för närvarande i Italien. Jag skickade några frågor till Marcus.

MO: I en krönika i Expressen uppmanade du läsarna att ringa sina föräldrar och säga att de älskar dem. Bryr vi oss för lite om våra föräldrar i Sverige?

MB: Människovärdet överhuvudtaget känns rätt nedvärderat nu för tiden. Jag är inte bättre än någon annan, eftersom jag inte kan trolla eller besvärja verkligheten, så därför skriver jag. Ibland måste man skriva som man önskade att det var.

MO: Du har också skrivit att det inget får vara heligt längre. Man ska håna Gud och Jesus så mycket man bara kan. Men finns det inte andra saker som är heliga i Sverige? Saker man inte får dra i smutsen?

MB: Bilden av Sverige som ett korrekt, organiserat, väl fungerande och jämlikt land är en sådan sak. Det är en bild som inte stämmer längre men tillräckligt många anstränger sig tillräckligt hårt för att den bilden ska vara intakt. Läs mer

Filmtips: Tears of Gaza

En mors skrik. En föräldralös flickas gråt. Vit fosfor. Blod. En fars förtvivlade jämrande.  Ett bårhus fullt av barn. Gaza. Gazas tårar.

Detta skulle bli en filmrecension. Nu, när filmen är slut så har jag knappt några ord kvar, varken att säga eller att skriva. Vibeke Lokkeberg som gjorde filmen hade för avsikt att visa Gazas verklighet. Sanningen är att den fick min verklighet att brista. Mitt ordförråd är inte tillräckligt stort för att beskriva filmen. Smärtan, sorgen. Den måste ses och upplevas.

Här är i alla fall några ord som ekar inom mig. Yahia sade: ”När jag förlorade min far, kändes det som att jag förlorade hela världen”. Yahia är 6 år gammal. 

Läs mer

Kläder för kvinnor i karriären – intervju med Iman Aldebe

Iman AldebeFör många muslimer, jag själv inräknad, står sjalen för blygsamhet och huslighet. Men modedesignern Iman Aldebe menar att sjalen passar lika bra för självständiga och utåtriktade karriärkvinnor. Man behöver inte ens vara muslim. Alla kan ha sjal, bara för att det ser bra ut. Hon har sitt eget klädmärke: ”Iman Aldebe”. Hon har kontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men det håller på att renoveras. Jag träffar henne på ett café på Drottninggatan.

MO: När började du designa kläder?

IA: Jag läste design på gymnasiet. Jag gjorde kläder åt tjejer som tog studenten och för brudar. Fest- och bröllopskläder. Jag sminkade och stylade. Men jag började rita kläder redan som sexåring. Läs mer

En amerikansk muslimskas memoarer

Willow WilsonThe Butterfly Mosque heter den nya boken av den amerikanska författarinnan Willow Wilson. Som journalist har hon skrivit för The Atlantic Monthly, The New York Times Magazine och The Canada National Post. Willow föddes i New Jersey 1982 och flyttade sedan till Colorado. Hon började skriva professionellt vid 17 års ålder. Då frilansade hon som musikkritiker för Boston’s Weekly Digg medan hon studerade vid Bostonuniversitet.

Efter en examen med betyg i historia och arabiska flyttade hon till Kairo. Hon var för övrigt en av de första västerländska journalister som intervjuade Ali Gomaa, Egyptens mufti. Hon skrev för den egyptiska tidningen Cairo Magazine fram tills den lades ner 2005.

Willow har konverterat till islam och kommenterar ofta trosfrågor. Sedan hon var 11 år, när hon först plockade upp The Uncanny X-Men, har Willow varit en hängiven serieläsare. Hon skriver seriemanus för de största förlagen i USA som DC Comics och Marvel. Läs mer

De bosniska bogumilernas särdrag

Bogumilernas gravstenarUnder historiens lopp har många civilisationer och imperium försvunnit. I bästa fall har man kunnat bevara vissa minnen som gjort att vi, dagens människor, har kunnat få en inblick i dåtida människors tankesätt och vanor. Det finns enormt mycket som vi aldrig kommer att få reda och som för evigt kommer att befinna sig i skuggan. Några som fallit i i den men som förtjänar att lyftas där ur, är de bosniska bogumilerna. Deras epok varade från 900-talet fram till 1500-talet då osmanernas invasion fick bogumilerna att konvertera till Islam. De flesta av dagens bosniska muslimer är ättlingar till bogumilerna.

Bogumilerna bekände sig utåt till katolicismen men deras lära och deras seder var långt ifrån kompatibla med påven i Rom, och hans katolicism. De hade en del egenarter som får en att fundera, var bogumilerna överhuvudtaget kristna? År 972 anklagade den katolska kyrkan bogumilerna för att vara kättare. Man hade sänt en delegation till Bosnien, och detta rapporterades tillbaka till Rom :

1. De påstår att Gud inte skapade himmelen och jorden

2. De respekterar inte korset som en helig symbol

3. De erkänner inte att nattvarden är Kristi kropp, utan vanligt mjöl.

4. De respekterar inte präster.

5. De respekterar inte Guds moder. De tror inte på jungfrufödseln.

6. De uppfostrar sina medlemmar till att inte respektera makten.

7. De biktar sig till varandra, de gör män lika kvinnor. [1]

Ur teologisk mening kan man knappt beskylla bogumilerna för att vara kristna. Det finns även vittnesmål om att bogumilerna helst förrättade sina andakter ute i naturen och inte byggde reguljära kyrkor, så som var påbjudet[2].

Det som har gjort att undertecknad funnit intresse i bogumilerna är deras gravstenar. De flesta har inskriptioner, dikter och tankar som bogumilerna själva skrev innan de dog. I vissa fall fanns ”mästare” som fyllde upp gravstenar som tillhörde människor som gått bort alldeles för tidigt. Här följer nu texter från tio gravstenar, som finns i Bosnien. Orden är bittra, där finns stundtals en becksvart humor, och i nästa stund en acceptans för det som vi alla en dag kommer att möta. Döden var inget skrämmande för bogumilerna. Deras tankar om vittnar om deras egendomliga förhållande till den. Mina ord räcker inte till för att beskriva.  De är helt enkelt unika. Dessa texter får inte försvinna, och stanna kvar i skuggan. De är värda mer än så. Njut.

Här ligger Borko Mitos i sin ädelmodiga mark i Bosnien. Om du vill förstöra min gravsten, förstör den. Men vakta dina händer och dina ben. Det är svårt att röra den stenen, svårare att stjälpa den. Om du vill röra mina ben, gör det. Jag och Gud ursäktar dig. Men kyss bara inte Bakulins dotter. För hennes skull har mitt hjärta krossats. Om du kysser henne kommer Gud att kyssa dig och mitt öde kommer att straffa dig.

                                                                                                                           I maj månad år 1317 hos Herren.

 

Här ligger Stanac Godinov i sin ädelmodiga bosniska mark. Du kan inte döda mig med sju sår av pilar, spjut och yxor. Inget högdjur har ätit upp mig. Ingen strömvirvel har svalt mig. Varken elden eller vintern har tagit bort mina fotspår. Sipara dödade mig för att hon lovade sitt hjärta åt mig men gifte sig med en annan. Förlåtet vare allt, men jag kommer att drömma om vår son, men är nu ensam. Slå inte ner denna gravsten. Den är mina ögon med vilka jag fortfarande kan se stjärnorna och Sipava.

                                                                                                                                 Oktober år 1209.

 

Här ligger Ljubljen född i Vrhbosna, begravd i Vrhbosna på sin ädelmodiga mark. Jag har varit den som har stått på vägkorsningarna hela livet, funderandes, tvekande. Jag har varit den som frågade varför himlen inte åldras, trots att det ut himlen alltid föds nya årstider. Och i rummet där jag har varit fanns ett fönster, och bakom fönstret oändlighet. Men jag fortsatte att ihärdigt titta i golvet. Och jag trodde att när jag dör kommer att allt stanna för alltid. Men det gjorde det inte och min död blir allt äldre och äldre och allt mer trång. Drazeta högg min gravsten och Husan skrev på den, de ville inte visa att jag har funnits, utan att jag längre inte finns. 

                                                                                                                    Sommaren år 1258 hos Herren.

 

Här vilar Bokcilo, sin mors ende son.
De som inte blir träffade av ett spjut, inte sprängda av ett klot, inte kluvna av en yxa, inte träffande av ondskan, blir träffade av tidens pil. Från den finns varken lä eller skydd och inte heller någon befästning eller annan skyddsplats. Från dess skott kan du endast gömma dig hos döden. Men även död måste du dö hundra gånger till. Den som mejslar min gravsten och av den gör dörr och fönster till sitt hus kommer att göra det rätta. Både mitt skelett och mitt hjärta kommer att värmas lite.
         
                                                                                                          År 1389 i juni månad när linden doftar.

 

Här vilar Gorcin från Soli.Det finns tusentals sätt att dö på, men inget av dem är det rätta. Det finns tusentals vägar som de levande vandrar på, och de levande vandrar genom smärta. Varför är allt som är vacker, likt de mest färgglada fåglar, instängt i burar? Jag ligger och mår dåligt. Jag ser allt, jag hör allt, allt som jag hör nu vet jag, förgäves försöker jag andas in, jag kan inte andas in. Och därför mår jag ännu sämre och jag kommer att ligga här länge till. Gå inte förbi min gravsten, jag kommer att börja gråta för att du är det som jag har varit och jag ser att du ödslar dina dagar, dagarna som jag själv har ödslat. Gå inte förbi min gravsten nästa gång. Jag kommer att bita dig.

                                                                                                                                                  Juli år 1253

 

Se på minnesmärket av kejsar Nenco, den store bosniske kejsaren. Det sattes upp av hans son kejsar Muven med Guds hjälp och hjälpen av sina trogna och skrevs av honom själv utan någon annans hjälp. Du som läser från den här gravstenen har kanske gått till stjärnorna. Och du har kommit tillbaka för där finns det ingenting förutom dig. Människan kan se vad hon aldrig tidigare sett, känna vad hon tidigare aldrig känt, smaka det hon aldrig tidigare har smakat och vara där hon tidigare aldrig varit. Men var du än söker kommer du endast att hitta dig själv. Mycket av min hand har varit på jorden men ingen av mina händer har dödat eller mördat. Även om jag lämnade mina ben så har jag hela tiden i all förskingring bara drömt om Bosnien. Människa, om du inte vill vara fördömd, rör inte denna gravsten

 Jag lade mig sommaren år 1094 när det var torka och himlen fällde inte en endaste tår över mig.

 

Här vilar jag, Asta, dotter till Bogcina Zlusic och jag känner inte för att vila. Nu skulle jag gärna promenera över ängarna med dig ikväll och ge dig kyssen som du var ute efter men aldrig fick. Även om himlen skulle spricka. Jag skulle inte ångra det och inte heller skämmas. Du, resenären. Rör inte min gravsten. Låt dem som inte vill göra det som jag aldrig gjorde, göra det. För det är först nu jag vet hur själen brinner när man inte har gett allt.

                                                                                                        År 1422 när de glada gladdes och jag dog.

 

Här vilar jag i den ädla bosniska jorden. Mitt namn är Vlk, sonen till jorden Humska. Det som jag ska säga till dig skall du acceptera men inte tro på. Du är den du är och jag är jag, våra sanningar behöver inte vara likadana. När du blir som jag, titta då tillbaka så som jag tittar tillbaka nu. Hoppas inte på att det som kommer ska komma att vara evigt, men sörj inte heller det som varit. De flesta människor har liten kunskap men stora förväntningar. De kommer därför alltid att beskylla gårdagen för det som skall hända dem imorgon. Du skall älska ögonblicket du är i och läpparna som kysser dina. Senare kommer ditt skelett likt mitt att sakta vila under en tung gravsten. Vält inte omkull min gravsten, låt den stå som den står. Om inte du förstår mig nu, blir jag kanske någon gång förstådd, av någons sons son.

                                                                                                                                En förbaskad dag år 1209

 

För länge sedan i firade tider lade jag mig här, här på min mark Prehten Kuklec i Bosnien. Ljubljen Miotos högg till min gravsten och Hlepac skrev på den. Jag betalade deras jobb med silver och Gud kommer att betala dem för en god gärning. Denna grav är dörren där jag gick in och jag kommer aldrig ut igen, men jag går heller ingenstans. Och nu är jag där, jag ser allt, jag hör allt men jag bryr mig inte om något. Den som välter denna minnessten och skändar mina ben kommer Gud att låta gå samma öde till mötes. Livet är fullt av dåliga människor och en elak fru kommer att plåga honom som en ihålig tand.

                                                                                       Lade sig en vacker majmånad år 1345 hos Herren

 

Här i den ädla Bosniska jorden vilar Krksa och Kalija i Kljuc. Vi älskade varandra och från vår kärlek blev vi man och hustru och Gud skänkte oss många barn. Och sedan, tjugo år efter vår första gemensamma oktober, fick vi syn på regnbågen och förstod att vi såg den annorlunda och att vi hade annorlunda önskningar. Och vi häpnade över att vårat gemensamma liv plötsligt såg annorlunda ut än tidigare. När Krksa dog, dog mitt hjärta och jag dog likaså. Förstör inte vår gravsten, för våra skelettben diskuterar fortfarande vem som som hade rätt, och hur många gånger denna hade rätt, och vem som inte hade rätt, och med vår död blev vi större främlingar för varandra än vi någonsin varit under våra liv. Men om du tar våra ben åt var sitt håll kommer vi att dö utan varandra och äntligen ha vår andra död.

                                                                       År 1447 när Bosniens kung var Stjepan Toma Ostojic

 

[1] Kadric, Bogumili kao inspiracija, sid 10-11

[2] Samobor, Osnovna skola Bogumila, sid 23

Människan har ett uppdrag – intervju med Lars Adelskogh

Lars Adelskogh och Mohamed OmarLars Adelskogh är född den 5 maj 1950 i Enskede i södra Stockholm.  Han har studerat slaviska språk i Uppsala och orientaliska språk i Stockholm.  Han är gift och har en vuxen dotter. Lars har sedan han var 14 år haft ”det fördolda” som sitt viktigaste intresse, de första åren riktat främst mot UFO-gåtan men från 17 år uteslutande mot esoteriken.

Adelskogh är esoteriker, han utgår från ett system som kallas hylozoik, som finns framställt i den undervisning som lämnats av Henry T. Laurency. På senare tid har han även ägnat sig åt den franske esoterikern René Guénon (Shaykh Abd al-Wahid Yahya). Förhoppningsvis ska hans översättning av Le règne de la quantité, "Kvantitetens herravälde", publiceras i bokform på Islamiska förlaget Aguéli. Före denna översättning fanns endast en antologi att tillgå, I tjänst hos det Enda (1977), med en handfull essäer valda och översatta av Kurt Almqvist.

Han är lärare i Studiegruppen Aguéli och skribent hos oss på Fria ordet.

MO: Du har skrivit flera böcker om ämnen vilka upplevs som kontroversiella av etablissemanget och du är välkänd och respekterad i esoteriska kretsar. Hur kom det sig att du valde den skrivande och läsande människans mödosamma bana?

LA: Jag har aldrig uppfattat det som om jag valde detta. Det skulle bara bli så. När jag ser tillbaka, anar jag hur ofta jag blivit ledd på min väg i livet. I efterhand beklagar jag inte någon händelse, önskar bara att jag ofta kunde varit mer lyhörd för möjligheten av vägledning. Läs mer