Fria ordet » Islamism

Kalla dem vid deras rätta namn

Mohamed Omar — Wed, 11 May 2011 09:18:37 +0000

Följande artikel publicerades första gången 21 december 2010 som ett svar på självmordsattacken i Stockholm. I den försöker jag förklara hur jag förstår islamismen.

Efter tragedin i Stockholm den 11 december har termen ”islamist” vårdslöst kastats omkring av diverse journalister, debattörer och ”terroristexperter”. Min senaste bok bär titeln Islamisten och jag känner därför ett behov att säga några ord om hur jag uppfattar saken. Boken innehåller texter skrivna under 2009, året då jag tog ställning för islamismen. Det var under Gazamassakern som jag ”tog steget” genom att skriva en artikel i Expressen, ”Gaza gjorde mig radikal” (9/1 2009, s. 89-92), där jag uttryckte solidaritet med befrielserörelserna Hamas och Hezbollah mot Israels aggression. Jag framförde självklarheter – att det är islamismen som representerar det folkliga motståndet mot den amerikanska, sionistiska ordningen i Mellanöstern, att vänstern är död, att när folket självt får välja är det till islam det vänder sig och att sionisterna för ett krig mot islam.

Hösten 2008 tjuvstartade jag min ”radikalisering” i Svenska Dagbladet med en debattartikel som försvarade Irans kärnenergiprogram, ”Psykologisk krigföring mot Iran” (s. 85-88). Den passerade relativt obemärkt. För mig har den iranska, shi’itska islamismen, från Shariati till Motahhari och Khomeini, varit särskilt betydelsefull, delvis eftersom jag uppskattar den persiska kulturen, men mest för att den är politisk, ja till och med revolutionär, och samtidigt bejakar islams esoteriska och filosofiska aspekter. Sedan har den självklart sina brister, som jag då och då påpekat i mina artiklar. Alla revolutioner har sina barnsjukdomar, som en viss brist på besinning, men som man växer ifrån med tiden. Det har också funnits en spänning mellan islamisk universalism och shi’itisk partikularism, som i någon mån verkat hämmande.

Några av bristerna i den islamiska republiken beror sannolikt på trycket utifrån. Man är – och måste vara – på sin vakt. Det är svårt att sänka skölden när fienden bara står och väntar på att hugga ner dig. Under gynnsammare förhållanden hade man förmodligen kunnat göra mer än vad man gjort för att förbättra demokratin och stärka religions- och yttrandefriheten. Mycket återstår att göra. Som jag skrev i Islamisten: ”Den islamiska staten är ingen motsvarighet till Fukuyamas slut på historien” (s. 112).

Man får dock inte förbise, och om detta talade imamen [Khomeini], att den islamiska republiken inte är ofelbar. Världen är ofullkomlig, så ock människorna. Islam är en tidlös, gudomlig sanning. Islam faller inte med den islamiska republiken. Många stater har kommit och gått under islams historia. Slutet på en islamisk stat är inte slutet på islam. Muslimer bör inte vara villkorslöst lojala mot den islamiska republiken eller någon annan stat heller för den delen. (s. 230)

I vår samtid ser jag de islamiska rörelserna i Iran och Turkiet som bland de mest hoppfulla. De båda länderna utvecklar också ett allt bättre och tätare kulturellt och ekonomiskt samarbete. Av de två skulle jag, trots min stora sympati för Iran, ändå gissa att Turkiet, på grund av sitt sunnitiska och ottomanska arv, har störst chans att inta rollen som ledar- eller kärnstat i den islamiska världen. Bäst vore om man kunde dela på rollen. Liksom den iranska islamismen har den turkiska en positiv inställning till de esoteriska aspekterna. Man är dessutom, liksom iranierna, öppna för moderna idéer och främjar vetenskaplig forskning. Premiärminister Erdogan visade mycket goda ledaregenskaper under krisen som följde Israels angrepp på Frihetsflottan, något som fick araberna att minnas Nassers storhetstid före sexdagarskriget. Den turkiska islamismen lider inte heller av någon utbredd sekterism. Erdogan deltog till exempel nyligen i den shi’itiska högtiden Ashura.

”Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati”, skrev jag i den ovan nämnda Expressenartikeln. Hamas vann i ett renhårigt val och det fick arabregimerna att frukta krav på demokratiska reformer i de egna länderna. De måste till varje pris hindras från att bygga upp ett välmående samhälle eftersom det skulle väcka hopp hos andra araber. Hamas har – och har haft – tendenser i obskurantistisk riktning, som har förstärkts av isoleringen från omvärlden. I Islamisten pekar jag på ett visst wahhabitiskt inflytande inom Hamas. Detta måste man göra upp med. Faran med belägringen är att wahhabismen, som ju lever på okunnighet, fattigdom och underutveckling, vinner mark. Israel skulle jubla: med sådana fiender blir det betydligt lättare att framställa de sionistiska ockupanterna som ”the good guys”.

Det finns naturligtvis individer inom Hamas som har påverkats av wahhabitiska idéer, men rörelsen som sådan är inte wahhabitisk. Det största inflytandet kommer som sagt från shaykh Hassan al-Banna. (s. 120)

Mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas erkänner Israel eller ger upp motståndet, förlorar de mitt stöd. Men mitt stöd för motståndet är inte heller villkorslöst. Jag kommer aldrig att försvara en rörelse som förespråkar sekterism och hat mot andra muslimer, eller attacker mot civila, kyrkor och synagogor, sådana som vi med fasa bevittnat i det sönderslagna Irak. I en intervju för tidningen Nationell Idag (12/7 2009, s. 240-271) talar jag bl. a. om kyrkbombningar.

Men det här med kyrk- och klosterbombningar är jag för övrigt väldigt skeptiskt emot, eftersom det finns så djupt rotat i islam att man inte får kränka heliga platser. Det finns många exempel från haditherna och från sharia, det är förbjudet enligt islam, det står t o m i Koranen. Därför är jag tveksam till bombningarna av kyrkor och kloster. Det kan röra sig om någon slags hatisk pöbel, eller så är det operationer orkestrerade av CIA och Mossad. Jag har väldigt svårt att tänka mig att en muslim skulle gå och förstöra en kyrka på det sättet. Jihad, den väpnade kampen för att försvara islam, den är även till för att försvara kyrkor och synagogor, det står i Koranen. Du förväntas alltså kriga för att försvara kyrkor, för att behålla religionsfriheten, för att människor ska kunna tillbe i sina kyrkor. Det finns flera exempel på det i islams historia t ex i det ottomanska riket där muslimerna betalade för att renovera kyrkor, massvis med kloster i Grekland står fortfarande tack vare muslimerna. Munkar och präster är skyddade, detta nämns explicit i haditherna, de får inte skadas ens när det är krig. Haditherna som nämner detta är autentiska, accepterade av alla muslimer. Det finns alltså inget tolkningsutrymme som skulle göra det möjligt att spränga en kyrka. Men det kan förstås hända, det finns hatiska människor. Som muslim måste man dock fördöma detta som oacceptabelt. (s. 266-267)

Det vore ren nihilism att stödja motståndet för motståndets skull. Som muslim måste jag rätta mig efter vissa principer om rätt och fel. Man måste också kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Kritik mot USrel och motstånd mot ockupation betyder inte att vi ska blunda för fel och brister bland muslimer, särskilt så allvarliga brott som kyrkbombningar och mord på civila. Konstruktiv kritik är påbjuden i islam och jag kan inte stödja någon rörelse bara för att den kallar sig islamisk. Då förfaller vi till ett nihilistiskt stamtänkande som inte är bättre än sionisternas rasism eller de förislamiska arabernas jahiliyya. Vi måste kunna kritisera både västmakterna och sionismens imperialism och muslimska gruppers sekterism, fanatism och terrorism. Sedan är det förstås sant att västmakterna spelat en stor roll i wahhabismens framväxt. Det brittiska imperiet utnyttjade till exempel wahhabismen för att underminera det ottomanska riket, USA finansierade wahhabismen i Afghanistan och ligger också bakom den wahhabitiska terrorgruppen Jundullah i Iran. Den 15 december, fyra dagar efter smällen i Stockholm, attackerade Jundullah en shi’itisk sorgeprocession nära en moské i hamnstaden Chabahar i Iran. Trettioåtta människor dödades, bland dem kvinnor och barn, och mer än nittio skadades.

De två heliga städerna (al-haramani) är idag ockuperade av wahhabiterna och det korrumperade huset Saud, liksom Jerusalem är ockuperat av sionisterna. Wahhabismen och sionismen är helt olika tros- och tankesystem, men i sin fientlighet mot den islamiska ortodoxin utgör de två sidor av samma mynt. Den ena söker förstöra islam inifrån, den andra utifrån. Historien har dock visat att ortodoxin alltid segrar till sist. (s. 124)

Med islamisk ”ortodoxi” menar jag den vida definition, som innefattar både sunnism och shi’ism, som givits av den förmodligen främste muslimske tänkaren i vår tid: Seyyed Hossein Nasr. I essäsamlingen Sufi Essays från 1999 skriver han att både shi’ismen och sufismen, dvs den sunnitiska mystiska traditionen, är “in different ways and on different levels, intrinsic aspects of Islamic orthodoxy, this term being taken not merely in its theological sense but more especially in its universal sense as tradition and universal truth contained within a revealed form.” ( s. 104-105)

Den egyptiske teologen Mahmud Shaltut (1893-1963) hade ett närstående synsätt. I en berömd fatwa (normativt utlåtande) från 1959 erkände han den shi’itiska skolans giltighet. Shaltut var för en fri och öppen dialog mellan lärda från olika skolor med bibehållen respekt för olikheter. De skulle i sin ijtihad, nytolkning, utbyta idéer och åsikter för att lättare lösa moderna problem i enlighet med sharians övergripande mål.

Islams rättstradition, fiqh, är inte statisk, men all utveckling måste ske inom givna ramar och bygga vidare på traditionen. ”Traditionell” är inte samma sak som oföränderlig, statisk eller stagnerad. Det är tillåtet och till och med önskvärt med förändring, men med bevarad kontinuitet. Man får inte bryta med traditionen och göra en ”nystart” såsom wahhabismen har försökt göra. Det är därför det är svårt att placera wahhabisekten inom ortodoxins fålla, eftersom den så uppenbart inte bara har brutit med, utan helt förkastat traditionen. Jag tror inte att wahhabismen, i någon form, kan samexistera fredligt och harmoniskt med andra muslimska skolor, om den inte reformeras till den grad att den inte längre är wahhabism.

I boken Islamisten har vi definierat ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107). De flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt och islamiskt. Både Iran och Irak, två enligt respektive konstitution islamiska stater, betraktar sig som ”islamiska demokratier”.

Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell. (s. 108)

I recensionen av Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think, baserad på den största Gallupundersökningen någonsin i den islamiska världen, sammanställd av John Esposito och Dalia Mogahed (Gallup, 2007) noterar jag följande:

Demokrati anges ofta vid sidan om islam som en nyckel till ett rättvisare samhälle och till ekonomisk och vetenskaplig utveckling. Många svarade att det är viktigt att ha både en stark islamisk identitet och en demokratiskt vald regering. De ser alltså inte demokrati och ett islamiskt samhälle som motsatser. Vad de allra flesta vill ha är en modell som är både demokratisk och grundad på religiösa värderingar. (s. 158)

Islamism är en vid och mångtydig term, som liksom termen ”islamisk ortodoxi” innefattar både shi’itiska och sunnitiska uttryck, men det har också sina gränser:

Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi talar i sin studie Vems islam? (Norstedts, 2008) om en mångfald av ”islamismer”. Han medtar även de s.k. ”jihadisterna” under denna paraplybeteckning, det vill säga den brokiga skara terrorgrupper som närs av en wahhabitisk, sekteristisk teologi. När vi talar om islamism, syftar vi dock på huvud- eller mittfåran av de islamistiska rörelser som har folkligt stöd i den muslimska världen. De s.k. ”jihadisterna” härrör ur de CIA-tränade grupper som uppstod under kriget i Afghanistan och som sedan splittrades i oräkneliga ”celler”. Dessa celler är så pass infiltrerade av CIA och Mossad att man omöjligt kan veta vilka aktioner de egentligen står bakom. Deras politiska inflytande är marginellt, och deras metoder har fördömts av den stora majoriteten ulema. Al-Qaida och liknande nätverk har inget folkligt stöd och ingen politisk vision som är genomförbar. Deras motiv är dubiösa och många gånger obegripliga för de flesta muslimer. Det är som sagt osäkert om huruvida de överhuvudtaget förmår agera självständigt utanför CIAs och Mossads kontroll. (s. 110)

Våra medier sammanblandar ständigt hederligt motstånd mot ockupation med terrorism. Delvis beror det på okunskap, delvis på politiska motiv, oftast pro-sionism. Som svensk mediekonsument får man bilden av att ”en självmordsbombare är en självmordsbombare” oavsett om denne angriper en militärpostering i det ockuperade Palestina eller spränger sig bland julhandlare på Drottninggatan i Stockholm. Därför är det få vanliga svenskar som kan hålla rågången klar mellan legitimt motstånd och martyroperationer å ena sidan och oacceptabel och oislamisk terrorism å den andra. I mitt tal på Sergels torg, Qudsdagen den 20 september 2009, klargjorde jag vilka som ingår i det legitima, islamiska motståndet, och vilka som inte gör det.

Låt mig säga några ord om jihad. De som spränger moskéer och marknader, som dödar och lemlästar oskyldiga i Irak. De är inte motståndsmän, de är mördare och banditer. Deras handlingar representerar inte islam. Män, kvinnor och barn som besöker heliga platser i Najaf, Karbala och Samarra massakreras kallblodigt. På denna dag, Qudsdagen, som är de förtrycktas dag, vill jag också att vi minns och hedrar offren för dessa vidriga och oacceptabla vansinnesdåd. Banditerna som utför dessa attacker går direkt eller indirekt Israels ärenden. De har ingenting, absolut ingenting, med jihad att göra. Många sådana dåd vet vi utförs av CIA och Mossad för att skapa splittring. (s. 297)

Vi vet att många terrordåd i själva verket är falsk flagg-operationer, men inte alla. Det finns ondskefulla fanatiker och psykopater i det islamiska samfundet, det har jag aldrig förnekat. En sak är dock säker, så gott som alla dessa illdåd begås av terrorister med wahhabitisk bakgrund. Det finns inte en enda traditionell sunni- eller shiamuslim bland dem. Därför är det djupt orättvist när medierna kallar dem för ”islamister”. Man bör kalla dem vid deras rätta namn.

I boken nämner jag som exempel på islamister, såväl teoretiker som politiska ledare, Taqi ad-Din an-Nabhani, Hassan al-Banna, Abul Ala Maududi, Imam Khomeini, Sayyid Qutb, Ali Shariati och Ahmed Ben Bella, men också den svenske konstnären och ”panislamisten” Ivan Aguéli. Alla har de, trots sina inbördes motsättningar, lämnat värdefulla bidrag till den islamiska rörelsens intellektuella och politiska utveckling. Den islamiska rörelsen har aldrig varit enhetlig eller ensidig och är stadd i ständig förändring. Ingen enskild tänkare har svar på alla frågor. Vi svenskar kan inte bara kopiera lösningar och modeller från Mellanöstern, utan måste hitta vår egen islamism anpassad efter svenska förhållanden och svensk kultur.

Den turkiska islamismen tog jag inte upp i boken. Hade jag gjort det hade jag sannolikt sagt några ord om Said Nursi, Erbakan, Fethullah Gülen och det styrande AK-partiet. Jag hade också kunnat nämna den egyptiske ledaren Gamal Abd an-Nasser, som trots sina motsättningar med Brödraskapet, om man vill vara lite generös, kan räknas som islamist. Det muslimska brödraskapet, Ikhwan al-Muslimin, har inte monopol på vare sig islam eller islamismen. Som islamist uppfattas han i alla fall av många av dagens nasserister i arabvärlden. De senaste decennierna har grupperna närmat sig varandra, delvis genom att nasserister islamiserats och Brödraskapet nasseriserats.

Till dessa skulle jag vidare ha velat lägga till den pakistanske tänkaren och nationalskalden Muhammad Iqbal. Pakistans grundare, Muhammad Ali Jinnah, räknas också han av somliga bedömare, särskilt pakistanier, till islamisterna. Både Iqbal och Jinnah förespråkade på olika sätt ”islam som grund för samhället”. Man får heller inte glömma den shi’itiska islamismen i Irak som faktiskt är statsbärande idag. De största partierna i Irak, Hizb al-Da’awa al-Islamiyya och Majlis al-Ala, är bägge islamistiska, och den sittande premiärministern Nuri al-Maliki är islamist. Irak är formellt en islamisk stat, den andra artikeln i konstitutionen fastställer att islam är statsreligion och källan till landets lagar samt att ingen lag får stiftas som krockar med islams föreskrifter.

Om några av de tidiga islamisterna tolererade, eller i viss fall till och uttryckte sympati för wahhabismen, beror det på att de ännu inte skådat wahhabismens destruktiva effekter. De anade sannolikt inte vidden av den anarki, ondska och blodsutgjutelse som wahhabismen skulle ge upphov till på 2000-talet. För dem var problemet med sufismens ”världsfrånvändhet” och ”vidskepelse” större. De prioriterade modern utbildning och aktivism och strävade efter att komma i kapp västs teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska försprång. Det är en förklaring till varför de inte konfronterade wahhabismen, men inte en ursäkt. För oss som har facit i hand, som har sett vad wahhabismen gjort, är nolltoleransen den enda hållning som kan rädda den islamiska civilisationen. Vad är somliga sufiers ”världsfrånvändhet”, ”vidskepelse” och ”passivitet” i jämförelse med blodbad på civila och urskiljningslösa attacker mot köpcentrum, skolor, flygplan, restauranger, kyrkor och moskéer?

Den vanlige bildade svensken har en mycket skev bild av islamismen som en kulturfientlig och anti-intellektuell rörelse, som varken är kreativ, nytänkande eller nyfiken. Det beror på brist på kunskap och att de ser islamismen genom dess fienders glasögon. (s. 293-294)

Det som världen, inte bara den islamiska, behöver, är att återfinna det gudomliga ljuset inom människan. Ljuset som gör oss visa, barmhärtiga, saktmodiga, toleranta och ödmjuka. Några av de tidiga islamisternas misstag har varit att de blivit så bländade att Västerlandets förmenta rationalitet och materiella framgångar att de nästan börjat skämmas för islams rent andliga aspekter, just de aspekter som verkligen har något att erbjuda den moderna människan. Inom islam är det framför allt sufismen och sufismens organisationer som förmedlar detta ljus till sökare. Seyyed Hossein Nasr hävdar i sin essä ”Sufismen och den moderna människans andliga behov” att det är ”i synnerhet sufismens metafysiska och gnostiska läror som kan ge svaren på vår tids angelägnaste intellektuella frågeställningar, ty den andliga närvaron i sufismen kan bäst släcka den gudssökande människans törst.” (Vid det klara morgonljuset, Proprius 2006, s. 157)

Om den islamiska rörelsen, islamismen, ska förblir relevant måste den bejaka islams – shi’ismens såväl som sunnismens – esoteriska dimensioner. Om vi fortsätter att försumma sufismen kommer vi att förtorka, vissna och dö. Islamism utan sufism är som en kropp utan själ. Sufismen är en del av islam och att försvara sufismen är att försvara islam. Några av våra största tänkare, poeter och vetenskapsmän har varit sufier, och att förringa sufismen är att förringa dem.

Termen ”islamism” används som sagt mycket slarvigt i våra medier. ”Islamist” är helt enkelt en muslim man inte tycker om. Vi måste lära oss att skilja på terrorism och hederlig jihad, och med terrorism menar jag terrorism såsom den definieras av islam, inte av västmakterna. Fullt legitima motståndsgrupper som Hezbollah, Hamas och Islamiska jihad beskrivs av USA-regimen och dess allierade som ”terrorister”. Vad beteckningen ”terrorist” vanligen signalerar när vi möter den i västerländska medier är att här är en grupp som regimen i USA uppfattar som fiender. Om USA vore mot terrorismen som sådan skulle man inte själv stödja terrorgrupper i till exempel Iran. Författaren George Orwell har uttryckt förhållandet sålunda: När vi talar om terrorism menar vi den terrorism som ”dom” utsätter oss för, inte den terrorism vi utsätter dem för.

När jag talar om terrorism syftar jag dock på terror i dess islamiska mening, dvs. all terrorism, både den ”egna” och ”fiendens”. Terrorister är alla som nyttjar skräck och våld mot civila, som med Koranens ord sprider fasad fil ard, ”sedesfördärv på jorden” (5:32-34). Terrorister i Koranens mening är allt annat än islamister.

De som spränger sig i moskéer och på marknader är terrorister, inte islamister. Vad de gör är fasad fil ard, inte jihad. Och alla dessa terrorister, utan undantag, kommer från wahhabisekten. De strider för sin sekt, inte för islam. De betraktar alla muslimer som inte tillhör deras sekt som avfällingar som måste dödas. I Somalia strider till exempel den wahhabitiska terrorgruppen Al-Shabab mot den ”normalsunnitiska” gruppen Ahlus Sunnah wal Jama’a. Den senare gruppen ser sig som islamisk och vill ha ett islamiskt samhälle, de är per definition islamistiska, ändå kallas de inte för islamister i Expressen. I stället är det ash-Shabab som kallas islamister. Det innebär att islamist bara är ett substanslöst skällsord.

Roten till terrorismen, fasad fil ard eller baghy, ”röveri”, är den wahhabitiska sekterismen. Det spelar ingen roll i sammanhanget att den saudiska regimens präster officiellt tar avstånd från terrorism. Terroristwahhabiterna och regimwahhabiterna hör till samma ”teologiska miljö”. De rör sig i samma kretsar, studerar i samma skolor, läser samma böcker och har samma tro. Skillnaden är minimal. När någon wahhabit efter många års hjärntvätt i saudiska skolor vill gå ”från ord till handling” letar han bara upp en ”jihadistisk” wahhabipräst som ger honom grönt ljus. Sedan är det bara att börja tillverka bomber i källaren. Dessutom var wahhabismens grundare, Muhammad ibn Abd al-Wahhab, själv en terrorist som angrep alla shi’iter och sunniter som inte ville acceptera hans nya sekt. På den tiden fanns inte bombbälten, men hade det funnits hade han säkert beordrat sina anhängare att spränga sig bland andra muslimer.

Wahhabismen uppkom på slutet av 1700-talet under inflytande av engelska spioner som ville försvaga och splittra det ottomanska riket. Wahhabiterna gjorde uppror mot kalifen och massakrerade under tiden tusentals muslimer i Arabien vilka de beskyllde för att ”dyrka gravar”. Efter att ha erövrat de två heliga städerna Mecka och Medina brände de otaliga islamiska böcker och förstörde många gravar efter martyrer, rättfärdiga och lärda. (s. 122)

I den turkiska boken Mir’at al-Haramain av Ayyub Sabri Pascha skildras hur den brittiska spionen Hempher var ansvarig för att utforma wahhabismen. Britterna ville underblåsa våldsamma och perverterade sekter i de ottomanska länderna för få ”Europas sjuke man” på knä. Hempher fann en perfekt hantlangare i den skrupelfrie skurken Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Konspirationen hade också djupare avsikter. Man ville ha dessa levande karikatyrer av muslimer för att på så sätt göra islam motbjudande för normala, hederliga människor. Wahhabismens framgång skulle så leda till islams tillbakagång.

Det räcker inte med att ta avstånd och fördöma Taimour Abdulwahabs handling. Muslimska företrädare i Sverige och världen måste rycka upp problemet med rötterna. Om vi inte får bukt med den wahhabitiska sekterismen kommer vi att få leva med sådan pseudoislamisk terrorism även i framtiden. Fler bomber kommer att smälla på våra gator och torg, liksom i Irak och Pakistan. Denna terror drabbar muslimer i först hand. Ingen icke-wahhabitisk muslim går säker. Det är den sjuka och hatiska wahhabitiska mentaliteten som format Taimour. Men inte bara, man måste förstås vara mottaglig. Wahhabismen för ett krig mot normal islam på alla fronter. Regimwahhabismen genom psykisk terror, moskéövertaganden och ideologisk förföljelse av oliktänkande muslimer, terrorwahhabismen genom terrorism.

Profeten Muhammed (föh) varnade för wahhabismen när han sade att från området Najd i Arabien kommer djävulens horn att framträda. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, wahhabismens grundare, kom från Najd, och det var denne behornade djävuls avkomma som sprängde sig på Drottninggatan. Vad är skillnaden mellan oss och dem? Vår lärare heter Muhammad ibn Abdullah, deras lärare heter Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Kalla dem vid deras rätta namn.

Det välsignade trädet

Mohammad Khalil — Tue, 10 May 2011 16:14:51 +0000

Mitt i ett stort och livlöst ökenområde om flera hundra kvadratkilometer i utkanten av staden Safawi i Jordanien – där man minst av allt förväntar sig att finna något levande – växer ett ensamt träd.

Detta träd växer i Biqawiyya, en plats som alltså utmärks av sin ödslighet och karghet. Något som ytterligare utmärker Biqawiyya är dess relation till profeten Muhammad (f.ö.h). Genom att studera profetens levnadsteckningar, al-sīra, som de kallas på arabiska, har forskare kommit fram till att det sannolikt var vid detta träd i Biqawiyya som profeten vilade under en resa med sin farbror Abu Talib från Mekka till Syrien. Härefter skiljer sig historieskrivningen åt. Det finns två teorier om vilken roll trädet i Biqawiyya hade.

En del menar att det var vid just detta träd som den kristna munken Bahira för första gången såg Muhammad. Bahira bjöd Muhammad och hans medresande till sin eremitboning. När de hade samlats förkunnade Bahira att Muhammad en dag skall bli profet och bad därför Abu Talib att ta väl hand om honom.

Andra menar däremot att detta möte inte ägde rum i Jordanien, utan snarare i staden Bosra i Syrien, och att trädet i Biqawiyya endast var en viloplats för den unga Muhammad på vägen till Damaskus. Hur det än är med den saken är trädet den enda kvarvarande levande varelse som har bevittnat profeten Muhammad och kallas därför "Det välsignade trädet".

För en utförligare skildring av trädet och dess roll i profetens liv rekommenderas filmen "The Blessed Tree" (2010).

”The Blessed Tree has a fruit, the seed of which plants a new branch of Iman (faith) in the heart. I literally felt my Iman increase while watching this film. There are parts which would reduce even the hardest of hearts to tears.” – Shaykh Hamza Yusuf

En trailer från "The Blessed Tree"

Click here to view the embedded video.

Filmen går att köpa på ZamZam Distribution.

Läs även

"A tree grows in Biqawiyya", The Jordan Times

”Hellre döden än förödmjukelse” – intervju med en palestinier från Syrien

Mohamed Omar — Mon, 09 May 2011 07:46:48 +0000

I en kvarterslokal i Uppsala träffar jag Marwan, en palestinier från Syrien, för att tala om vad som händer i hans hemland. Han vill inte synas på bild. Det finns spioner i Sverige, hävdar han, som rapporterar till den syriska ambassaden. Marwan föddes i det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. Hans föräldrar flydde från Safed i Galiléen när Israel bildades 1948.

MO: Vad motiverar demonstranterna?

M: Det är förtrycket. Bara det. Man kan inte andas. Det finns ingen yttrandefrihet. Myndigheterna behandlar folk helt utan respekt. Det finns poliser och spioner överallt som bevakar vad man säger och vad man gör. När syrierna såg vad som hände i Tunisien och Egypten förlorade de sin rädsla. De tänkte att de kunde göra likadant. Att de kunde få frihet. Så man gick ut på gatorna.

MO: Hur har palestinierna det i Syrien?

M: Det är ganska okej. Det finns ingen rasism mot palestinier där. Jag har inte känt av någon. Syrier stöder den palestinska kampen. Vi kan köpa hus och arbeta. Vi har det mycket bättre än i Libanon. Vi har nästan samma kultur som syrierna. Vi kommer bra överens.

MO: Den syriska regimen hävdar att ”salafiter” ligger bakom protesterna. Stämmer det?

M: Nej, det är dumheter. Det finns nästan inga salafiter i Syrien. Knappt en procent. De kom på 1970 och 80-talen. Och av de som finns så struntar de flesta i politik. De vill bara ha skägg och be. Jag har bott i Syrien i trettio år och jag går till moskén ganska ofta, olika moskéer dessutom, men jag har aldrig träffat en enda salafi. Jag har sett fler i Sverige. Syrier gillar inte extremister. De är religiösa, men på ett normalt sätt.

Du vet att först skyllde regimen på palestinier i Latakia, sen på Mustaqbalpartiet i Libanon. Regimen försöker bara skapa splittring i oppositionen. I stället för att vända uppmärksamheten mot regimen, som är det stora problemet, ska man titta hit och dit.

MO: Vilka är det då som demonstrerar?

M: Bara vanligt folk. De vill ha frihet. De vill bara få säga vad de tänker. De vill kunna skrika mot regimen utan att någon polis kommer och slår dem eller sätter dem i fängelse. Människor är förbannade. De har varit tysta för länge.

MO: Så Muslimska brödraskapet har inget med saken att göra?

M: De finns nästan inte. Hafiz al-Assad dödade de flesta 1982. De har inget inflytande i Syrien.

MO: Är det här en konflikt mellan sunniter och alawiter?

M: Nej, jag har vänner som är alawiter, druser och kristna. Vi bryr oss inte om sådant. Vi äter alla samma grönsaker, samma bönor. Ingen av oss har råd med kött. [skratt] Det är sant att al-Assad har favoriserat alawiterna. Men inte alla. Det finns tre miljoner alawiter i Syrien. Många är lika förtryckta som oss andra. Det här handlar om folket mot regimen, inte en taifa [religiös grupp], mot en annan.

MO: Har du upplevt förtryck?

M: Ja, hela tiden. Civiliklädda poliser finns överallt. De har pistoler på sig. Om man ska åka buss måste man registrera sitt namn hos en säkerhetsagent. Det finns bara ett parti i Syrien: Ba’ath. Vill man ha någon statlig tjänst måste man vara medlem. Polisen behandlar folk som skit. Går man in på ett poliskontor i något ärende kan man få en örfil bara så där utan anledning. Och säger man inte tack får man en till. Regimen kan bara ta en person från gatan utan rättegång. Sen hör man aldrig talas om honom mer. Folk bara försvinner. Klagar man över matpriserna eller något annat får man stryk och tvingas tacka och hylla al-Assad. Hans porträtt hänger på varenda vägg.

Vi är förödmjukade hela tiden. I staden Dara’a, där protesterna började, ropar man Al-mawt wa la maz’ala. Det betyder ”hellre döden än förödmjukelse”. Folk vill bara skrika ut sin ilska. Hela systemet är genomruttet. Alla är korrumperade. Alla vill ha mutor. Du märker det redan på flygplatsen. De bråkar med dig om småsaker tills du betalar.

MO: Hur har syrierna det ekonomiskt?

M: De flesta har det svårt. Många äter inte kött på hela året, andra bara på fredagar. Köttet är dyrare än i Sverige! Man äter mest grönsaker och olika slags ärter, böner och linser.

MO: Tror du att Syrien kan få en demokratisk regering?

M: Jag hoppas det. Men det är svårt. Jag är pessimist. De har levt i diktatur så många år. Det är inte lätt att ändra på sitt tänkande. Alla poliser som slagit och torterat folk kan inte bara bli snälla på en dag. Det tar tid för dem att ändra sig och börja respektera människor. Så behövs utbildning för att demokrati ska fungera. Någon slags demokrati kanske det kan bli, men inte som i Europa.

MO: Kommer regimen att falla?

M: Ärligt talat, nej. Om demonstranterna inte får hjälp utifrån så kan de inte klara det. Syrien är inte som Egypten. Militären är på regimens sida. Folket har inga vapen. Vad ska de göra? Okej, om några generaler hoppar av och tar med sig sina soldater så kanske. Men jag tror inte det.

Läs:

Massaker i Syrien

Wahhabiter bränner ner kyrka i Kairo

Osman Abdullah — Sun, 08 May 2011 13:33:35 +0000

Jag har tidigare skrivit om hur wahhabismen oundvikligen leder till våld mot icke-wahhabiter. [1] Jag har också rapporterat om hur wahhabismen störtat ner Pakistan i sekterismens avgrund, vilket förorsakat tusentals sunniter och shi’iters död. [2]

Faktum är att överallt där wahhabismen vinner mark frambringar den sekteristiska tvister, intolerans, våld och terrorism. Det är bara att titta på länder som Somalia, Pakistan, Afghanistan, Irak, Indonesien, Saudiarabien och Palestina (Gaza).

Nu kan vi i Egypten bevittna ytterligare en bekräftelse på detta faktum. Minst tolv dödades och över tvåhundra skadades när en grupp ”salafiter” (mera kända som ”wahhabiter”) under gårdagen attackerade den koptiska kyrkan Saint Mena i Kairo. [3] Al Jazeera skriver att ”… a mob of people from the conservative Salafi trend of Islam marched on a Coptic church in the northwestern neighbourhood of Imbaba.”[4]

Och Sveriges Radio: ”Oroligheterna startade när flera hundra muslimska salafister igår tågade mot kyrkan där de påstod att en kristen koptisk kvinna hölls mot sin vilja efter att hon konverterat till islam.” [5]

Wahhabismen kallas en ”konservativ” sekt, vilket är fel, ty wahhabismen vill inte bevara den islamiska traditionen, utan bryta ner den. Den är inte konservativ, utan protestantisk.

Wahhabisekten är uppkallad efter dess grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab (d. 1792). Sekten uppstod i provinsen Najd i nuvarande Saudiarabien.

Wahhabiterna kallar sig själva salafiter eftersom de påstår att de följer de tidiga muslimernas, as-salafs, sätt att förstå religionen. För det första var as-salaf inte en homogen grupp och för det andra är wahhabiternas tolkningar snarare beroende av Ibn Abd al-Wahhab och hans moderna anhängare, som till exempel Al-Albani.

Bakgrunden till oroligheterna är att det i Kairo cirkulerat rykten om att kristna vägrat låta en kvinna konvertera till islam och därför stängt in henne i kyrkan. När den ”salafitiska” mobben med våld sökte befria den påstått fängslade kvinnan utbröt tumult. Militären lyckades lyckligtvis skydda kyrkan, men wahhabiterna satte i stället eld på en annan kyrka i ett annat område.

De flesta svenska tidningar säger inte ett knyst om att dessa våldsbejakande muslimer i själva verket är ”wahhabiter”. Detta kan få oinvigda läsare att tro att det rör sig om vilka muslimer som helst. Något som kommer att stärka islamofobin (som svenska etablissemangsmedier påstår sig bekämpa) i Sverige.

Dagens Nyheter skriver till exempel i bildtexten till sin artikel om händelsen: ”Räddningstjänsten bekämpar branden i kyrkan som omringats av arga muslimer”. Mordbrännarna är alltså som vilka muslimer som helst, med den skillnaden att de råkar vara ovanligt ”arga”.

Det finns ingenting islamiskt i att bränna ner en kyrka, tvärtom. Enligt Koranen (22:40) innebär jihad att försvara kyrkor, "vari Guds namn nämns", inte att förstöra dem.

När judiska extremister utför terrordåd i Palestina är svenska medier (om man överhuvudtaget rapporterar illgärningen) väldigt noga med att klargöra vilken politisk eller religiös grupp vederbörande judar tillhört. Man skriver inte bara ”arga judar”.

Varför inte göra likadant när det gäller muslimer? Jag instämmer med författaren Mohamed Omar när han i en av sina wahhabismkritiska artiklar uppmanar oss att ”kalla dem vid deras rätta namn”. Säg som det är, säg wahhabiter! [6] Hederliga muslimer ska inte behöva klumpas ihop med anhängare av denna sekt. [7]

Wahhabiter vill dock inte bara förstöra kristna kyrkor. För en månad sedan attackerade och förstörde de nämligen moskéer i Egypten. [8] Moskéerna tillhörde sunniter (ofta benämnda ”sufier”).

Wahhabiter har överallt där de kunnat, förstört islamiska minnesmärken och gravmoskéer. Om ”wahhabiter” förintat alla kulturella och religiösa minnesmärken i självaste Mecka och Medina, islams två heligaste städer, kan vi vara förvissade om att de även kommer att göra detta på andra, mindre heliga platser, [9] som till exempel i Palestina.

Även om wahhabismens framfart främst drabbar muslimer så utgör den ett hot mot alla civiliserade samhällen. Om denna sekt tillåts växa sig stark i Sverige kommer vi med största sannolikhet att få uppleva samma hemskheter här hemma. [10]

Läs:

Farhad Abdi: “Wahhabismen”

Och: "Profetens avtal med Egyptens kristna"

[1] http://friaordet.nu/sv/2011/04/16/sionism-och-wahhabism-leder-oundvikligen-till-vald/

[2] http://friaordet.nu/sv/2011/04/03/wahhabismens-terror-i-pakistan-fortsatter/
Läs även: http://friaordet.nu/sv/2011/04/30/terrorwahhabismen-i-marocko/

[3] Svenska tidningar om denna händelse: DN (och även: DN), SvD,(och även: SvD ), SVT ,och GP.

[4] http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2011/05/201157222446186609.html

Uppdatering: i Al Jazeeras uppdaterade version av artikeln står inte längre detta med. Nu står det istället: "In the months after the toppling of Hosni Mubarak on February 11, there has been a sharp rise in sectarian tensions, fueled in part by a newly active ultraconservative Muslim movement, known as the Salafis." Men på andra arabiska nyhetsssidor kan man fortfarande läsa: "…a mob from the ultraconservative Salafi trend of Islam to march on the church." http://arabnews.com/middleeast/article387887.ece

[5] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4493633

[6] http://alazerius.wordpress.com/2010/12/21/kalla-dem-vid-deras-ratta-namn/

[7] Läs mer om wahhabismen här: http://friaordet.nu/sv/2011/04/06/farhad-abdi-wahhabism/

[8] http://friaordet.nu/sv/2011/04/04/muslimska-brodraskapet-fordomer-gravskandning/

[9] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites

[10] Med terroristen Taimour Abdulwahab, en övertygad ”salafit”, har wahhabismen redan visat sitt fula tryne i Sverige.

Egyptiska teologer kritiserar wahhabismen

Mohamed Omar — Sat, 07 May 2011 20:54:53 +0000

Den egyptiska tidningen Al-Masri al-Youm [1] rapporterar att sufiledare och teologer från Al-Azharuniversitet möttes i Imam Husseinmoskén i Kairo för att kritisera wahhabismen.

Wahhabiterna, menade man, solkar ner bilden av islam.

”De vet ingenting om sann islam”, sade Hassan al-Shafay, en medlem av den islamiska forskningsakademin (Islamic Research Academy). Och läraren vid Al-Azharuniversitetet, Ahmed Rabie, ansåg att wahhabismen borde bekämpas genom en balanserad sufism, dvs. traditionell sunniislam.

Sufismen eller tasawuff är en integrerad del av den sunnitiska, ortodoxa traditionen, både som teoretisk vetenskap och i form av organisationer för andlig utveckling, så kallade turuq.

Wahhabisekten är uppkallad efter dess grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab (d. 1792). Sekten uppstod i provinsen Najd i nuvarande Saudiarabien.

På 1920-talet erövrade wahhabiterna Mecka och Medina och har sedan dess med aggressiva metoder försökt göra sig till språkrör för sunniislam. Majoriteten av sunniislams teologer har dock avfärdat den som heretisk, dvs. icke-ortodox. Den sunnitiske teologen Imran Hossein har skildrat dess historia i boken The Caliphate, The Hijaz and the Saudi Wahabi Nation State (1997).

Wahhabiterna kallar sig själva salafiter eftersom de påstår att de följer de tidiga muslimernas, as-salafs, sätt att förstå religionen. Detta påstående är omstritt och de allra flesta teologer anser att wahhabiternas tolkningar är mer färgade av Muhammed Abd al-Wahhab och hans moderna efterföljare än av salaf.

Under en islamisk konferens i Egypten förra året sade Sheikh Mohamed Abdel Fadeel att wahhabiterna understöds av “sionistiska organisationer”. [2]

Som jag ser det är sionismen den yttre och wahhabismen den inre fienden. Wahhabiterna ockuperar Mecka och Medina, sionisterna ockuperar Jerusalem.

I boken Islamisten (Islamiska förlaget Aguéli, 2010) har jag beskrivit wahhabismen som en “exoterisk, anti-intellektuell ytterlighetstendens” (s. 178).

[1] “Al-Azhar and Sufi leaders condemn Salafis” (6/5 2011)

[2] “Sufi followers celebrate Abul Abbas el-Moursi in Alexandria” (17/7 2010)

Läs:

Farhad Abdi: “Wahhabismen”

Mohamed Omar: "Nej till sionism och wahhabism"

Seminarium om shiafrågan

Mohamed Omar — Fri, 06 May 2011 08:05:57 +0000

Utrikespolitiska Institutet (UI), grundat 1938, är ett institut för vetenskaplig forskning och analys om utrikespolitiska frågor. Torsdagen den 5 maj anordnade man ett seminarium om shi’ismens ställning i Mellanöstern i ljuset av "den arabiska våren”.

Seminariets fokus låg på shi’iternas situation i Saudiarabien. Sheikh Tawfiq al-Amer var inbjuden för att tala om detta. Shi’iterna utgör cirka tjugo procent av Saudiarabiens befolkning, men är så gott som osynliggjorda. Sheikh Tawfiq berättade om omfattande diskriminering. I landet finns också en grupp ismailiter, som tillhör en mindre gren inom shi’ismen.

Sheikh Tawfiq har suttit fängslad vid flera tillfällen för sin kritik av regimen. Senast greps han för att i en predikan ha pläderat för konstitutionell monarki. Han är noga med att betona att detta är något som ett vitt spektrum av saudiska medborgare kräver, inte bara shi’iter.

Faktum är att både shi’iter och sunniter utsätts för religiös diskriminering i Saudiarabien. Wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet, är statsreligion. Man erkänner varken sunni- eller shiaislams rätt att existera. I den officiella propagandan heter det att wahhabismen är islam och islam är wahhabismen.

Wahhabiterna erövrade de heliga städerna på 1920-talet och ställde till en massaker på sunniter och brände deras böcker. Sedan dess har man försökt kapa – och göra sig till språkrör för sunniislam.

Sheikh Tawfiq al-Amer talade om behovet av demokratiska reformer i Saudiarabien. Han vill inte störta regimen, bara reformera den. Konstitutionell monarki och demokratiska reformer kommer att gynna alla medborgare, säger han, inte bara shi’iter. Ungdomarna i landet vill ha förändring. De vill ha mer att säga till om och ifrågasätter att all makt koncentreras till huset Saud.

Angående den islamiska republiken Iran påpekade Tawfiq al-Amer att Iran antog shi’ismen ganska nyligen, på 1500-talet, medan shi’ismen funnits på den arabiska halvön i mer än tusen år. Shi’ismen i dessa trakter är alltså betydligt äldre än wahhabismen.

Tawfiq fick frågan om vad han tyckte om Hizbollah. Han svarade att han respekterade deras kamp mot den israeliske fienden. Han talade också om Palestina och jämförde palestiniernas svåra situation med shi’iternas i Saudiarabien.

Den franska akademikern Laurence Louër, som forskar om shi’ism, förklarade att shi’iterna inte är någon homogen grupp. Det finns en stor mångfald inom traditionen, till och med konflikter, och det är långt ifrån alla som följer den iranska linjen. Den iranska modellen debatteras livligt av shi’itiska teologer och intellektuella.

Laurence tog också upp myten om den shi’itiska expansionen. Det finns inga tecken på att shi’ismen växer, sade hon. De senaste massomvändelserna inträffade i Irak på 1800-talet. Sedan dess har det rört sig om individer och små grupper som konverterat från sunni till shia och vice versa.

Här vill jag passa på att tillägga att den stora förändringen inom islamvärlden under modern tid snarare är att sunniter konverterat en massse till wahhabismen, vilket påverkat kulturen och mentaliteten överallt där det finns muslimer.

Den saudiska hetsen mot shiaislam, sade Tawfiq, är inte motiverad av teologisk debattlusta, utan beror på USA och Israels vilja att isolera Iran, som de upplever som ett hot mot sina intressen. Denna vilja genomsyrade också seminariet, vars syfte tycks ha varit att framställa Iran som ett problem. Moderatorn Nathalie Besèr, är inte neutral, utan har skrivit flera anti-iranska artiklar i Dagens Nyheter.

En av paneldeltagarna var den iranske sionisten Mehdi Khalaji, som arbetade för The Washington Institute for Near East Policy (WINEP), en tankesmedja som bildades 1985 av den judiska lobbygruppen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC). Khalaji arbetade tidigare för den iranska regeringen, men hoppade av och gick över till sionisterna. Hans agitation mot Iran fick applåder av publiken.

På plats fanns några utsända från den saudiska ambassaden som noga antecknade varje ord sheikh Tawfiq al-Amer sade. Risken är stor att han fängslas igen när han återvänder. Min vän Musa Almallahi från Arabnyheter tolkade från engelska till arabiska.

I vårt efterföljande samtal konstaterade jag och sheikh Tawfiq att det finns stora, oöverbryggliga skillnader mellan shi’ism och sunnism. De tu kan aldrig bli ett. Men de två samfunden kan trots detta samleva i fred så länge de accepterar att de är två olika samfund med olika trosuppfattningar och skilda gudstjänstlokaler.

Sheikh Tawfiq berättade vidare att shi’iterna på den arabiska halvön hade det betydligt bättre under det ottomanska kalifatet, som föregick det wahhabitska styret under huset Saud. Vi talade också om förtrycket mot sunniter i Saudiarabien, som han kände till och beskrev som allvarligt. Särskilt sufiordnarna förföljs och de är förbjudna att öppna gudstjänstlokaler och hålla möten.

Jag nämnde sunniternas villkor i Iran och sheikh Tawfiq höll med mig om att det krävs reformer även där för att höja sunniternas status och ge alla medborgare, oavsett religiös tro, samma rättigheter. Men till skillnad från i Saudiarabien har sunniterna i Iran tillgång till gudstjänstlokaler och får hålla allmänna möten. I Iran erkänns sunnismen som ett islamiskt samfund medan man i Saudiarabien förnekar att den existerar.

Läs mer här

För en förklaring till skillnaden mellan wahhabism och sunnism, se Farhad Abdi, "Wahhabismen"

Zaid Hamid om Usama bin Ladins död

Videoklipp — Wed, 04 May 2011 15:42:58 +0000

Zaid Hamid är säkerhetsanalytiker och politisk aktivist. Han leder den islamistiska, nationalistiska och sionismkritiska rörelsen Takmeel-e-Pakistan, som strävar efter att fortsätta och vidareutveckla landsfäderna Muhammad Iqbal och Muhammad Ali Jinnahs idéer. I det här videoklippet avfärdar han USAs version av Usama bin Ladins död och varnar världssionismen för att ge sig på Pakistan. Läs mer här

Khomeinis dolda sidor – intervju med Muhammad Legenhausen

Mohamed Omar — Wed, 04 May 2011 12:58:34 +0000

Föreliggande intervju med dr Muhammad Legenhausen gjordes i maj 2009 via e-post. Han är en amerikansk filosof (f. 1953, New York) som konverterade från katolicismen till islam 1983. Idag undervisar han vid Imam Khomeini Education and Research Institute i den heliga lärdomsstaden Qom, Iran, och har, liksom den iranske filosofen Seyyed Hossein Nasr, ägnat stort intresse för frågor om religiös pluralism och religionsdialog. I boken Islam and Religious Pluralism förordar han en ”icke-reducerande pluralism”. Legenhausen och Nasr har tämligen olika sätt att se på religiös pluralism vilket gör en jämförelse intressant.

Mellan 1990 och 1994 har han undervisat i religionsfilosofi, etik och epistemologi vid den filosofiska akademin i Iran. Sedan 1996 forskar och undervisar han i västerländsk filosofi och kristendom vid Imam Khomeini Education and Research Institute. I boken Jesus through the Qur’an and Shi’ite Narrations (2005) har Legenhausen gjort en sammanställning av traditioner om Jesus Kristus ur islamiska källor. Han har även översatt Khomeinis mystiska dikter till engelska i samlingen Wine of Love (2003) och driver bloggen Peace Through Understanding.

MO: Hur blev du muslim?

ML: Jag blev muslim år 1983 i Houston. Omedelbart innan jag studerade islam, hade jag ingen religiös tro och betraktade mig som ateist. Jag ansåg att det mellan vetenskapen och den filosofiska reflektionen gick att få svar på alla frågor, som var värda att ställa och som alls hade några svar. Vid denna tid var jag verksam inom rörelsen för ett fritt Sydafrika och lärde känna aktivister, varav somliga var marxister, andra kristna och åter andra svarta nationalister. Jag kom efter hand till slutsatsen att motiveringen för social rättvisa inte kunde få tillräcklig stimulans hos någon större del av befolkningen på grundval av sekulära ideologier såsom marxism och nationalism. Samtidigt tycktes mig kristendomen ha kompromissat för mycket för att vara en verksam kraft för fred och rättvisa. Jag hade lämnat katolska kyrkan under mitt första år vid högskolan, därför att kyrkan inte förmådde intaga en klar ståndpunkt mot USAs krig mot Vietnam. Även om det fanns enskilda kristna, som jag inte slutade att beundra, kände jag att jag inte kunde vara lojal med kyrkan. Jag hade problem med kyrkan också i lärofrågor. Såsom jag själv uppfattade evangelierna, ansåg jag att Jesus (frid över honom) kunde bättre förstås utan läran om inkarnationen (Guds människoblivande, ö.a.). När jag sedan kom i kontakt med muslimer där jag undervisade, vid Texas Southern University, kände jag mig dragen till att söka förstå muslimens perspektiv på saker och ting. Jag fann att muslimerna var starkt motiverade, var mycket känsliga för frågor om social rättvisa och att de hade en rik mystisk tradition. Samtidigt tycktes islam erbjuda en religion utan behovet av en antropomorf gudsuppfattning, som verkade färga det kristna tänkandet. Efter några års studier och eftertanke kom jag till slutsatsen att jag kunde bli en bättre människa som muslim. I detta avseende tog jag Imam ‘Alis karaktär till föredöme. Om jag kunde finna ledning på den väg han vandrade, kunde jag hoppas på gudomlig nåd och karaktärsförbättring. Detta är bara några av de tankar som rörde sig inom mig, när jag beslöt att bli muslim.

MO: Finns det någon motsättning mellan din identitet som västerlänning, amerikan, och dig som muslim?

ML: Nej. Jag är inte den förste amerikanske muslimen och jag blir inte den siste. Att bli muslim handlade för mig aldrig om att förneka mitt nationella eller etniska ursprung.

MO: Vad har den islamiska revolutionen i Iran för andlig och politisk betydelse?

ML: Med den islamiska revolutionen i Iran väcktes muslimer över hela världen till insikt om att islam inte bara är en personlig sak, som handlar om riter och läror, utan något som kräver att vi genomför ideal som fred och rättvisa i praktiken. Samtidigt är revolutionen inte något reaktionärt försök att strunta i moderniteten och styra samhället på det sätt taliban i Afghanistan gjorde. Den islamiska revolutionen i Iran förenar religionens ideal med rättssamhällets. Detta slags syntes, som Iran håller på att utarbeta, bygger på en lång historia av iranska islamiska intellektuella traditioner, som också sökt åstadkomma en enhet av en mängd skilda element. Med den islamiska revolutionen i Iran har man också gjort stora ansträngningar att reformera de islamiska seminarierna, att införa studiet av humanvetenskaper och att förstå skilda idéer och tankeriktningar i ljuset av islams läror och de djupa intellektuella traditioner som förmådde syntetisera de olika vetenskaper som funnits dessförinnan.

MO: År 1999 utgav du en bok, Islam and Religious Pluralism, ett ämne du skrivit åtskilligt om. Vilken är, i korthet, din åsikt om religionspluralism och på vad sätt skiljer den sig från Seyyed Hossein Nasrs och hans lärjungars åsikt?

ML: Såsom jag uppfattar dr Nasrs åsikt, bygger den på tanken att alla de stora världsreligionerna har en gemensam esoterisk kärna. Andra religioners anhängare skall accepteras såsom havande mer eller mindre lika tillgång till sanningen i den mån de har tillgång till denna gemensamma kärna, vilken sägs vara detsamma som det som de kallar den oförgängliga filosofin eller visdomen (den åsikt som kallas ”perennialism”, ö.a.). Jag förhåller mig skeptisk till sådana påståenden. Jag anser inte att det finns en betydande, gemensam esoterisk kärna, som kan ge ett tillräckligt rättesnöre för sanning eller vägledning. Däremot ser jag att det finns människor, som lever sitt liv utomordentligt ädelt och heligt på grundval av det i deras egen tradition särartade, icke endast på grundval av det med andra traditioner gemensamma. Det förefaller mig som om den perennialistiska ståndpunkten ägnade så stor uppmärksamhet åt den gemensamma kärnan att den förbisåg vad som är värdefullt i det som skiljer. Vi har så att säga fått en nyckel, varmed vi kan tolka de olika påståendena till ett gemensamt språk, den gamla esoteriska visdomens språk, men samtidigt befarar jag att det finns mycket som går förlorat i tolkningen. Jag tycker att vi vid mötet med andra religioner borde försöka uppskatta hur dessa religioners troende värderar den egna traditionens olika inslag i stället för att vi försökte pressa in sådant i en färdiggjord mall. Samtidigt förefaller det mig som om det funnes en tendens hos somliga traditionalister att rätta till sin ståndpunkt eller förtydliga sig. Jag tycker att Reza Shah Kazemis arbete (The Other in the Light of the One: The Universality of the Qur’an and Interfaith Dialogue, 2006) är särskilt värdefullt i detta hänseende.

MO: Adnan Aslan skrev en bok, där han jämförde Nasrs och den kristne teologen John Hicks åsikter om religionspluralism (Religious Pluralism in Christian and Islamic Philosophy: The Thought of John Hick and Seyyed Hossein Nasr, 1998).

ML: Jag tycker att Adnan Aslan gjorde en värdefull tjänst genom att jämföra Nasrs och Hicks synsätt och ställa dem mot varandra. Jag finner skillnaderna mer framträdande än såsom Aslan tycks framställa dem i denna bok, och jag har mycket mer kritik att rikta mot Hick än mot Nasr. I synnerhet finner jag Hicks sätt att använda den kantianska åtskillnaden mellan fenomen och noumena gagnlöst. För det första anser jag att det oriktigt framställer Kants tanke. Kant ansåg inte att det fanns ett antal likvärda fenomenvärldar, som var och en på något sätt uppehölls av de obeskrivliga noumena. För det andra låter Hick med sin bild Gud liksom dölja sig bakom den slöja som delar verkligheten i fenomen och noumena, i synnerhet som Hicks uppfattning om de religiösa ideernas fenomenvärld synes vara den att de alla är mänskliga projektioner. För utvärderingen av religiösa traditioner framlägger Hick vad jag kallat en ”reducerande religionspluralism”, som förefaller inskränka religionernas värde till det värdefulla de har gemensamt. I stället för det kantianska bildspråket kunde man nog reda sig bättre med ett hegelianskt Absolut, som låter uppenbara sig i historien genom flera strömmar i den dialektiska processen. Denna bild torde göra det möjligt för de sätt, som det Absoluta dittills uppenbarats på, att vara oförenligt skilda från det som kunde finnas i en annan ström av processen. Den torde också möjliggöra för somliga av dessa strömmar att vara återvändsgränder men för andra att vara en mer fullständig självuppenbarelse av det gudomliga. Detta torde kunna erbjuda ett sätt att förstå det som jag kallat en ”icke reducerande pluralism”.

MO: Jag har nämnt Nasr. Han är ju en framstående muslimsk tänkare i kretsen kring den traditionella skolan. Hur skulle du vilja värdera hans insats i den islamiska intellektuella diskussionen?

ML: Även om jag förkastar traditionalismen, hyser jag stor respekt för dr Nasrs arbete. Han har alstrat en stor mängd lärda verk och gjort mycket för att återuppliva studiet av islamisk vetenskap, filosofi och mystik. Om man ser enbart på de handskrifter han utgivit, finner man tillräckligt som borde stämma muslimska lärde till evinnerlig tacksamhet. Samtidigt skall sägas att han har försvarat islam inför fientligt inställda åhörare, varnat för att sammanblanda islam med fanatikers avvikelser och visat oss vägen till källor för vidare studium i de islamiska vetenskaperna. I jämförelse därmed förefaller de frågor, där jag skulle vilja förklara mig oense med honom, vara av mindre betydelse. Jag har redan nämnt att jag förhåller mig skeptisk till några av traditionalismens centrala påståenden, och om ens kännedom om de islamiska vetenskaperna begränsades till dr Nasr skrifter, skulle naturligt nog ens åsikt om dem bli skev genom hans intressen. Ett antal forskare har anmärkt att Nasr framhåller det mystiska på bekostnad av det logiska. Men jag anser att man i stället för att finna fel i hans insats borde forska på områden han försummat för att motverka en sådan ensidighet som man kan vänta sig, när ett fåtal likasinnade åtar sig en monumental uppgift av det slag som Nasr, Corbin, Izutsu och andra fullgjort. I stället för att klanka borde vi anstränga oss mera att göra egna insatser.

MO: Är sufism (tasawwuf) och ‘irfan samma sak? Om inte, på vad sätt skiljer de sig åt?

ML: Om vi granskar den islamiska litteraturens historia, finner vi att orden tasawwuf och ‘irfan ofta brukas synonymt. Det finns en viss tendens att bruka ordet tasawwuf mera för de praktiska sidorna av vandrandet på den andliga vägen, vilka också kallas tariqa, medan ‘irfan oftare brukas för teoretiska dryftanden. Det finns emellertid också mycket framträdande bruk av tasawwuf för det inre närmandet till Gud. Det har till exempel varit vanligt att med uttrycket Isharats tasawwuf avse de delar av Ibn Sinas Isharat wa tanbihat som behandlar dessa frågor. Några nyare författare använder ordet tasawwuf eller sufism om de kedjor av bemyndiganden som hör till olika sufigrupper och de sammanslutningar som uppstått omkring dessa, sådana som även kallas sufiordnar, såsom naqshbandier, ni‘matullahier, chishtier osv.

Eftersom sufismen utövats i denna bemärkelse av skilda viktiga gestalter bland ‘ulama, även om de shi‘itiska ‘ulama i allmänhet inte sett med blida ögon på sufiordnarna, och eftersom vandrandet på den andliga vägen alltjämt är en viktig praktik för människor – ‘ulama inräknade – som formellt eller offentligt inte är knutna till någon särskild sufiorden, finns en tendens att om dessa människor använda termen ‘irfan i stället för tasawwuf. De grundläggande lärorna, vad avser både praktik och teori, är emellertid desamma, antingen de kallas ‘irfan eller tasawwuf.

Jag anser det missvisande att skilja dem åt, eftersom en dylik åtskillnad inte är grundad i texttraditionen, och faran finns att människor i de äldre texterna läser in en åtskillnad som inte finns däri. Vidare: när man vill tala om de mystiska dervischordnarna, är det enkelt nog att klargöra detta genom att bruka termerna silsilah (kedja av bemyndiganden) eller tariqa, det vill säga orden. Således kan vi säga att imam Khomeini var en sufi, det vill säga han utövade tasawwuf eller ‘irfan ‘amali (praktisk mystik), även om han inte hävdade sig vara invigd i någon särskild sufiorden.

MO: Hur hänger sufismen och shi‘ismen samman?

ML: Tasawwuf (sufism) och tashayyu‘ (shi’ism) hänger samman genom människan ‘Ali ibn Abi Talib (frid över honom). Enligt shi‘a utsågs ‘Ali av Profeten till hans efterträdare i att leda ummahn. Detta ledarskap (imamah) har yttre och inre dimensioner. Utåt var ‘Ali den sanne anföraren, det vill säga de trognas ledare i de ting som hörde till den synliga religionsutövningen, till exempel frågan om när man skulle inleda fastan liksom sociala och politiska frågor. Shi‘a anser att ‘Ali var den rättmätige ledaren i dessa ting, oavsett om han erkändes som sådan av andra och oavsett om han för några år hindrades att intaga ledarskapets offentliga ställning. Denna yttre myndighet berodde emellertid på hans inre myndighet såsom andlig vägledare. Alla de viktigare sufiordnarna härleder sitt bemyndigande från ‘Ali. I rättsvetenskapen däremot ansluter sig somliga sufier till någon av de sunniska madhhaberna, medan shi‘a följer Ja‘fariskolan. Hos sufierna finns också olika idéer om ummahns ledarskap efter Profeten Muhammeds (frid och välsignelse över honom och hans ättlingar) bortgång. För shi‘a måste allt bemyndigande till politisk, rättsvetenskaplig och andlig vägledning härledas till ‘Ali eller till den linje av imamer som följde på honom. Sufier som inte är shi‘iter är emellertid ense om ‘Alis andliga ledarskap, men skilda åsikter råder alltjämt om vad detta innebär på andra områden.

MO: Khomeini var mystiker, ‘arif, och samtidigt revolutionär. Idag finns i Västerlandet en bild av mystikern såsom en opolitisk och tillbakadragen människa. Hur sammanhänger mystik med politisk aktivism?

ML: Det finns ett mycket viktigt samband här, och jag tror att ingen kan rätt förstå imam Khomeinis politiska gärning utan att beakta sufismen. Såsom han såg det, borde under den muslimska gemenskapens andliga utveckling det inre religiösa tillståndet göras tydligt, och ett viktigt sätt att göra detta på var att upprätta ett islamiskt styre.

MO: Khomeini är känd och samtidigt okänd i Västerlandet. Nästan ingen vet att han var filosof, poet, mystiker och politisk teoretiker. Jag skulle uppskatta om du kunde säga oss något om dessa ”dolda” sidor av Khomeinis personlighet.

ML: Jag tror att det bästa sätt kan jag kommentera detta på är att läsa upp en översättning jag gjort av en ghasel han skrev:

A JUG OF LOVE

I am a supplicant for a goblet of wine

from the hand of a sweetheart.

In whom can I confide this secret of mine;

Where can I take this sorrow?

I have lost my soul in despair

of seeing the face of the Friend.

I am the espand whose burnt scent fills the air;

I am the moth ’round the candle.

I have a filthy robe and prayer mat

with which I pretend,

which at the door of the tavern

I would rend.

From the jug of love

just a sip from the Friend

and drunk I’ll strip my soul

from the robe of existence.

I have become old,

but with just a glance or nod I’d be young.

So, please let me go

from this little house of the horizons.

MO: I Väst pågår en debatt om huruvida islam kan förenas med demokrati. I Iran har man ett system som kallas ”religiös demokrati”. Kan du förklara detta begrepp och ge oss någon inblick i den diskussion som förs i Iran om islam och demokrati?

ML: Den term som brukas för demokrati är vanligen ”mardomsalari” (människornas ledarskap, ö.a.). Idén härrör från islams läror om att ledarskapet skall godkännas av ett råd (shura), som på ett lämpligt sätt företräder folket. Samtidigt förutsätts ledarskapet i statsmakten och de politiska ärendenas handläggning komma från den levande imamen eller hans företrädare i religionens yttre aspekter, alltså ‘ulama. Irans folk har inrättat ett parlamentariskt system, som bygger på dessa tankar och som det är en mängd olika åsikter om både hos ‘ulama och andra människor, och diskussionen fortsätter. Oavsett vilka brister systemet har i praktiken, är det så inrättat att man kan göra justeringar i det och, vilket är viktigast, det ideal som här erbjuds utgör en syntes mellan det som i Väst kallas ”rättssamhälle” och teokrati. Såsom Esposito och Voll skrev 1996: ”För somliga bekräftar den iranska erfarenheten möjligheten att skapa en islamisk demokrati. För andra endast understryker den de muslimska politiska inrättningarnas och brukens auktoritära natur.” (Islam and Democracy, s. 77)

Jag är fortsatt optimistisk om att man kommer att göra förbättringar av det islamiska styret i Iran allt eftersom landet vinner större frihet från yttre tryck.

MO: Vilken roll borde Iran ha i den muslimska världen?

ML: Jag tror att det är viktigt för Iran att erbjuda ett alternativ till den trångsynta uppfattning om islamiskt styre som finns hos många islamister. Det budskap Iran kan ge den islamiska världen är att islamiskt styre inte betyder kvinnoförtryck, förkastande av grundlagar eller medeltida ekonomi. Iran kritiseras i dag för att sända motsatt budskap, men jag tror att Irans folk under det visa islamiska ledarskap det åtnjuter kommer att kunna genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att visa kritikerna att de har fel.

MO: Många tänkare inom den traditionella skolan, såsom Guénon, Schuon och Nasr, anser att den västerländska civilisationen befinner sig i ett allvarligt kristillstånd. Det anser också många islamister. Vad är din uppfattning? Befinner vi oss i ett tillstånd av urartning, i en mörk tidsålder?

ML: En av de katolska författare jag tycker bäst om är Alasdair MacIntyre. I sin bok After Virtue skriver han:

Om min redogörelse för vårt moraliska tillstånd är riktig, borde vi ockå draga slutsatsen att även vi sedan någon tid har nått denna vändpunkt. Det som är viktigt i detta skede är att det byggs upp lokala samhällen, vari hövligheten och det intellektuella och moraliska livet kan hållas vid makt genom de mörka tidsåldrar som redan brutit in. Och om dygdernas tradition kunde överleva de senaste mörka tidernas fasor, saknar vi inte helt anledning att hoppas. Men denna gång står inte barbarerna och väntar bortom gränserna. De har redan styrt oss en längre tid. (2:a uppl. 1984, s. 263)

För några år sedan skrev jag en kritisk recension av en annan bok MacIntyre skrivit, Whose Justice? Which Rationality?. Där hävdade jag att de slags problem MacIntyre pekade på inte kunde lösas bara genom att vi drog oss tillbaka in i vårt privata religiösa liv, utan att religionens rättviseideal, grundade i det slags tradition han skrev om, måste taga sig också ett politiskt uttryck. (Mitt dryftande av MacIntyre refererades med uppskattning i Gavin D’Costas bok Theology in the Public Square, 2005, som jag också högeligen rekommenderar.) Den ståndpunkt jag försökte hävda var emellertid inte att islamiskt styre kan lösa alla våra problem – det kan det inte. Vad det på sin höjd kan göra är att främja möjligheter till uppväckandet av ett nytt religiöst liv. Staten kan inte, hur islamisk den än vore, ensam vara bärare av islams värden. (Jämför med de avslutande anmärkningarna i Edith Steins Eine Untersuchung über den Staat, skriven 1921.) Fostrandet av det intellektuella och moraliska liv, som MacIntyre talar om i det ovan anförda stycket ur After Virtue, är lika angeläget nu som det var när han skrev det år 1981. Alltför många islamister tror att om vi får ett islamiskt styre, är alla problem lösta. Intet kunde vara mer befängt. Ibland ger traditionalisterna intryck av att längta efter en svunnen tid, en romantisk längtan som kommer till uttryck i många muslimers skrifter. Men moderniteten är inte något man kan vrida tillbaka genom att söka sig till den tidlösa visdomen, lika litet som man kan hejda den med statens makt. Modernitetens alla problem, ekonomins och moralens kriser är inte nya. Jag kan visa dig författare, som 1900-talet igenom pekat på intellektuella och moraliska kriser. Moderniteten övervinner man inte genom att förklara att den postmoderna eran är inne. Vi har ingen aning om hur man styr storskaliga globala sociala strömningar och förändringar. Såsom troende kan vi stödja varandra i våra försök att förbli trogna de intellektuella, andliga och moraliska traditioner där vi finner ledning, och vi kan ge och få dylikt stöd inom våra egna religiösa gemenskaper och från andra som vi för ett uppriktigt samtal med.

MO: Varför behöver Västerlandet islam? Om jag uppmanade någon i Sverige att konvertera till islam och han eller hon frågade mig, ”Varför? Vad har islam att erbjuda?” vad skulle jag då svara?

ML: Jag skulle inte uppmana någon att konvertera till islam, men under vissa omständigheter vore det lämpligt att inbjuda någon att ansluta sig till ens gemenskap. För mig synes den vanliga föreställningen om att ”omvända människor” förmäten. Om någon önskar andlig vägledning, kan jag visa på de källor som varit meningsfulla för mig. Om någon har problem av ett eller annat slag och kommer till mig för att prata, så kan jag lyssna och försöka svara genom att visa denna människa hur dessa problem ter sig ur en muslims synvinkel. Vad islam har att erbjuda är vägledning om hur man skall leva på flera nivåer samtidigt, om hur man skall förena olika element som hör till kulturen, familjen, det inre livet, värdena och mycket annat. Men detta kommer inte att ske, om vi inte kan visa hur vi använder denna ledning i vårt eget liv. Om vi tror på Koranen, måste vi kunna visa dess tillämplighet på de svårigheter vi möter i vårt liv. Vi behöver kunna visa den nyansrikedom som finns däri, den uppmaning till inre växande, den känslighet för vardagsproblemen som främjas av vår religion och dess största anhängare. Om vi bryr oss tillräckligt mycket om människor för att uppmana dem att konvertera till islam, bör vi bry oss tillräckligt mycket om dem för att först bjuda dem vår vänskap, vårt sällskap. Endast i det sammanhanget är det meningsfullt att inbjuda någon att ingå i ens gemenskap.

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

”Han har varit död sedan länge” – intervju med Lasse Wilhelmson

Mohamed Omar — Tue, 03 May 2011 11:35:43 +0000

Sionismkritikern Lasse Wilhelmson, föreläsare, skribent och debattör, svarar på frågor om den påstådda avrättningen av ärkeskurken Usama bin Laden. Wilhelmson har studerat den internationella terrorismen och dess kopplingar till USA och Israel och för några år sedan skrev han artikeln ”Kriget mot terrorismen är en bluff” (27/3 2008)

Wilhelmson föreläser ibland vid Studiegruppen Aguélis sammankomster i Uppsala. Den 14 maj är det dags igen. Då ska han tala om sionismen, upproren i arabvärlden och terrorismen.

MO: Är det sant att amerikanerna har dödat bin Laden?

LW: Han har aldrig varit efterlyst av FBI för 911. Och han har av allt att döma varit död sedan länge. Förmodligen dog han redan i december 2001 av sin njursjukdom. Han har visst dött nio (9) gånger vid det här laget. Kolla den här videon!

Väst med USrael i spetsen använder bin Laden efter hans död, liksom man gjorde när han levde, för att motivera sin politik. Al-Qaida är en CIA-skapelse från början för att bekämpa ryssarna i Afghanistan.

MO: Varför ”dödar” man liket just nu?

LW: Det är svårt att värja sig från tanken att det hänger ihop med de pågående upproren i arabvärlden, det förestående nästa skedet i den ekonomiska krisen och behovet av en ny ”false flag” a la 911.

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Hela dagens tidning är fullsmockad med artiklar och kartor om Al-Qaida, bin Laden och terrordåd som de påstås ligga bakom. Det här är förberett sedan länge. Det är inget man kastar fram på en dag.

Man behöver ”kriget mot terrorismen” för att få folken i Väst att acceptera dels Storebrorslagarna inom de försvagade nationalstaterna, där folkens inflytande ersätts med övernationella organ, dels de olagliga nykoloniala krigen med sin udd riktad mot islam. Det är ett led i arbetet med den så kallade nya världsordningen.

Man har redan börjat prata om att Al-Qaida ska ”hämnas sin store ledare”. Det här kan vara en förberedelse på en ny ”false flag” i likhet med 911 i World Trade Center 2001, 7/7 i London 2005, eller Bombay 2008, bara för att nämna några av de mest uppenbara och spektakulära fallen.

Det finns till exempel en atombomb på vift. Den kan smälla av nu någonstans i Väst – i värsta fall. I bästa fall är detta spektakel enbart ett led i att få Obama omvald.

MO: Är Al-Qaida en organisation?

LW: Det var länge sedan den hade en fast struktur. Al-Qaida har blivit en idé. Det finns ett myller av sinsemellan relativt oberoende grupper som anammar den idén och kallar sig Al-Qaida. Vissa är falska, andra är äkta. Med äkta menar jag att de är muslimer som verkligen tror på vad de gör. En del gör viktiga insatser mot ockupanter som till exempel i Irak. Det kan också vara några muslimer som tycker bin Laden var häftig. Fanatiska revolutionsromantiker, liknande dem vi hade i Europa tidigare, som Röda armén i Tyskland med flera. De använder Bush slogan ”alla som inte är med oss är emot oss”, vilket även drabbar oskyldiga civila.

Med falska menar jag alla de terrordåd som utförs i Al-Qaidas namn av olika specialförband knutna till de västerländska säkerhetstjänsterna, där Mossad ingår och spelar en central roll. Dessa känner man lättast igen då de oftast syftar till att skapa hat mellan olika befolkningsgrupper eller är riktade mord på vetenskapsmän, samt religiösa och politiska ledare.

MO: Varför tror folk i västvärlden på de officiella förklaringarna om 911 och bin Laden?

LW: Många är helt enkelt för dåligt insatta. De får tillrättalagd och även direkt falsk information från massmedia. De klarar inte heller av tanken på att det kan finnas sådan ondska, att våra egna ledare lurar oss. Vi har ju röstat fram dem. Så det innebär att vi blir medbrottslingar på något sätt. En obehaglig tanke som många inte vill tänka och som ger en skamkänsla. Det är väl ett ganska naturligt, enkelt och mänskligt sätt att reagera på. Men det har väl alltid varit så, att det är de största brottslingarna som kommer undan och de största lögnerna som blir trodda? När det blir för stort, så rasar allting omkring en och man tvingas att ta ställning och riskera bli politiskt inkorrekt och utstött.

Dagens svenska artiklar om bin Laden i urval

Peter Kadhammar: "Den leende mördaren"

Mattias Gardell: "Usama bin Laden var en symbol"

Ledare i Expressen: "Case closed"

Ledare i DN: "Myten är krossad"

Ledare i SvD: "Framgång efter tio långa år"

Thomas Nydahl berömmer Fria ordet

Mohamed Omar — Tue, 03 May 2011 11:09:10 +0000

Författaren Thomas Nydahl, som inte är särskilt vänligt inställd till vare sig islam eller islamism, uppvisade igår ett visst mått av ridderlighet. I ett inlägg om Usama bin Ladens påstådda utomrättsliga avrättning skriver han att Fria ordet är ”det hittills mest professionella inslaget i den svensk-islamiska miljön”. Jag tar av mig hatten och bockar och tänker på de två höviska krigarna Saladin och Rikard Lejonhjärta, som trots fiendeskapen dem emellan, kunde utbyta både lovord och gåvor. Förhoppningsvis får jag tillfälle att återgälda gesten.