Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Byn Madama, som har 1700 invånare, ligger i närheten av den olagliga bosättningen Yitzhar, befolkad av judiska extremister. Kamal uppgav att palestinska herdar tio dagar tidigare stött samman med en grupp bosättare, varav några beväpnade, i närheten av källan. Samma kväll slutade vattnet från källan att rinna till husen i byn. Byborna fann då att vattenledningarna förstörts och att även betonginfattningen till en av brunnarna hade slagits sönder. Bråtet efter förstörelsen hade kastats ned i brunnen.

Sabotagen mot byns vattenförsörjning hade börjat i slutet av år 2000. Den internationella humanitära organisationen Oxfam bekostade i början reparationerna efter sabotagen. Man försökte skydda de överjordiska vattenledningarna med betonginfattning och själva brunnarna med järnburar. Men det hjälpte inte mot brunnsförstörarna. Återigen slog de sönder betongen och ledningarna. Denna gång gjorde de ont värre genom att förorena vattnet med smutsiga blöjor och annat avfall. Brunnsförstörarna hade nu blivit brunnsförgiftare.

Vid två tillfällen år 2002 besköts hjälparbetare från Oxham av judiska extremister, medan de reparerade brunnar och ledningar.

I november 2003 fick byborna hjälp av italienska frivilliga att skydda källorna med betong. Men efter några månader var det dags igen. De judiska plågoandarna lämnade Madamas invånare ingen ro. Många av dem insjuknade i leverinfektioner och magsjukdomar. Vattnet var så förgiftat att det inte kunde drickas på flera månader. Först de kraftiga regnen i januari 2004 minskade föroreningen.

Kamal uppgav för Haaretz att man nu slutat att anmäla sabotagen till israeliska armén, eftersom den ändå aldrig ingriper mot de judiska bosättarna.

En talesman för Oxfam uttalade att organisationen i fortsättningen inte ville bekosta reparationer av upprepade sabotage, som förövats av israeliska medborgare.

Var sabotagen i Madama isolerade händelser i judarnas kamp mot palestinierna i dessas eget land? Svar: nej. Brunnsförgiftningar har använts som ett medel i den etniska rensningen av Palestina ända sedan judestaten bildades år 1948 och dessförinnan.

Biologisk krigföring under al-Nakba 1948: Acre och Gaza

När sionistjudarna som intensivast drev sin kampanj att döda Palestinas städer i april och maj 1948, visade sig kuststaden Acre svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha tillsatts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Hagana. Hagana skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganas ”förklaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade britternas högste militärläkare i Palestina, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, brölade Haganas högtalare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Källa: Ilan Pappe, Den etniska rensningen av Palestina, Stockholm 2007, ss. 116-117.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka uppgifter om att de palestinier som stannat kvar under israeliskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte ta sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog genast och deras kroppar kastade israelerna i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Källa: Michael Palumbo, The Palestinian Catastrophe: The 1948 Expulsion of a People from Their Homeland, London: Faber and Faber, 1987, s. 119. Löjtnant Petites rapport finns i Förenta Nationernas arkiv, beteckning 13/3.3.1, kartong 13.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk grupp in i getton och att sedan döda dem med cyanid – brukar vi inte få höra att dylikt rasistiskt våld var något som tyskarna var specialister på och som dessbättre upphörde sedan Tyskland besegrats år 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dysenteribakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och avrättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Senare israeliska avslöjanden

Många år efteråt har en israelisk journalist och flera israeliska forskare bidragit med ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket till brunnsförgiftning i Gaza. Den undersökande journalisten Sara Leibovitz-Dar gjorde åren 1992-1993 intervjuer med några av dem som varit i ansvariga befattningar vid operationerna år 1948. Hon sammanfattade sina rön i en artikel som den israeliska dagstidningen Hadashot publicerade den 13 augusti 1993, ”Haydakim besherut hamedinah” (Mikrober i statens tjänst), ss. 6-10. Hon hade intervjuat också krigshistorikern Uri Milstein, som sade till henne att tyfusepidemin i Acre inte var resultatet av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Hagana/IDF. Dr Milstein uppgav att ”i många erövrade arabiska byar förgiftade man vattentillförseln för att hindra invånarna från att återvända.” (Hadashot, 13 aug. 1993, s. 6)  Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var inblandad i operationen. Sara Leibovitz-Dar lyckades år 1993 spåra upp mannen ifråga, men han vägrade tala ut om händelsen: ”Varför undersöker ni sådant som hände för 45 år sedan?” frågade han. ”Jag vet ingenting om det där. Vad skulle ni vinna på att publicera det… Varför behöver ni publicera?”

Det är inte precis så det brukar låta, om man är oskyldig och ovetande.

Sara Leibovitz-Dar hade försökt intervjua den militäre chef som hade lett operationen i Gaza i maj 1948. Hade uppdraget varit att hämta in underrättelser – den officiella israeliska förklaringen – eller att sätta in biologiska stridsmedel? undrade hon. Mannen blev arg och svarade: ”Ni kommer inte att få några svar på de där frågorna. Inte av mig och inte av någon annan heller.” Sara Leibovitz-Dar ställde frågor även till överste Shlomo Gur, som år 1948 varit den militäre chefen för HEMED BEIT, Haganas/IDFs ”vetenskapliga” avdelning – bakom detta namn dolde sig i själva verket avdelningen för biologisk och kemisk krigföring. Överste Gur svarade vagt och undvikande. Ifråga om operationerna i Acre och Gaza sade han bara: ”Det var många rykten i svang, men jag vet inte om de var sanna eller inte.”

Något bättre tur hade Sara Leibovitz-Dar med sin intervju av dr Ephraim Katchalsky, också känd som Ephraim Katzir. Katchalsky, som var mikrobiolog, hade i maj 1948 utsetts till chef för HEMED BEIT. Katchalsky-Katzir gjorde i intervjun vissa medgivanden:

”Jag var inblandad i HEMED BEIT alltifrån början. Vi planerade olika aktiviteter, att få någon uppfattning om vad kemiska och biologiska vapen är för något och hur vi kunde bygga en potential, om det skulle uppstå behov av en dylik potential. Vi behövde veta hur man försvarar sig… Jag ansåg att vi behövde veta vad som försiggick på detta område. Vi visste att också andra i de omgivande länderna höll på att utveckla biologiska vapen. Vi ansåg att vetenskapsmän borde göra en insats för att stärka staten Israel."

Den israeliske forskaren professor Avner Cohen gjorde senare denna bedömning av Katchalsky-Katzirs uttalande: ”denna tillbakablickande redogörelse är oriktig och egennyttig. Det finns inget material som tyder på att något av de omgivande arabländerna år 1948 var i färd med att utveckla biologiska vapen, och HEMED BEIT hade sannolikt inte bildats för defensiva syften.” (A. Cohen, ”Israel and Biological/Chemical Weapons – History, Deterrence, and Arms Control”, The Nonproliferation Review, Fall-Winter 2001, s. 30) Professor Cohen är en historiker, som specialiserat sig på forskning om Israels hemliga program för utveckling av icke-konventionella vapen, alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Han har skrivit två böcker i ämnet.  

Professor Cohen accepterar brunnsförgiftningen i Acre i maj 1948 och försöket till brunnsförgiftning i Gaza senare i samma månad såsom fakta. (A. Cohen, anf. arb., s. 31)

Sionisternas ledare David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, hade den 4 mars 1948 skrivit ett brev till Ehud Avriel, en av Judiska byråns tjänstemän i Europa, och beordrat honom att värva östeuropeiska judiska vetenskapsmän, som kunde ”öka förmågan att antingen döda massor eller bota massor, bådadera är viktigt”. (Michael Keren, Ben Gurion och de intellektuella, Sdeh Boker 1988, s. 32 – på hebreiska – i A. Cohen, anf. arb. s. 27.) En av de vetenskapsmän Avriel värvade var en sovjetisk överste och epidemiolog, Avraham Marcus Klingberg. Han blev sedan en av Israels ledande experter på kemiska och biologiska vapen och vicedirektör för Israels Institut för biologisk forskning i Ness Ziona sydost om Tel-Aviv.

Professor Cohen söker inte dölja att sionisterna redan innan de bildat staten Israel aktivt sökte förvärva biologiska och kemiska vapen. Han omnämner dessa fakta men söker urskulda dem:

”Staten Israel föddes i skuggan av två traumatiska historiska erfarenheter: nazisternas Förintelse och 1948 års självständighetskrig. Minnet av dessa händelser utgjorde bakgrunden till Ben-Gurions strävan att skaffa icke-konventionella vapen (i synnerhet kärnvapenprojektet)…  Israels strävan att skaffa icke-konventionella vapensystem var ett direkt svar på Ben-Gurions djupt liggande oro för nationens överlevnad. Att försäkra att Förintelsen aldrig skulle drabba det judiska folket igen betydde att Israel måste ha förmågan att avskräcka från en dylik katastrof – om nödvändigt genom att hota att tillfoga sina fiender en förintelse. Denna övertygelse ledde den nya staten Israel till att bygga infrastruktur och resurser på de icke-konventionella vapnens tre områden [alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen.” LAs anmärkning] oaktat den stora ansträngning och kostnad det medförde.” (A. Cohen, anf. arb. ss. 28 och 29)

Observera att professor Cohen kallar ”1948 års självständighetskrig” – det vill säga den etniska rensningen av Palestina – för en traumatisk historisk erfarenhet. Det håller säkerligen palestinierna med honom om – men i en helt annan mening än Cohen avser. Palestinierna – både de som fördrevs och deras ättlingar – har nog en smula svårt att förstå varför förövarna, de sionistiska judarna, skall tillerkänna sig detta trauma i stället för offren.

För att sammanfatta: judiska brunnsförgiftare är så långt ifrån att vara ett antisemitiskt ”påhitt” av Hamas eller andra islamister att de i stället är ett återkommande antiarabiskt faktum, därtill ett förfärande och djupt motbjudande sådant.

[1] "Mohamed Omar intervjuad i ny bok" (7/5 2011)

Faktum är att överallt där wahhabismen vinner mark frambringar den sekteristiska tvister, intolerans, våld och terrorism. Det är bara att titta på länder som Somalia, Pakistan, Afghanistan, Irak, Indonesien, Saudiarabien och Palestina (Gaza).

Nu kan vi i Egypten bevittna ytterligare en bekräftelse på detta faktum. Minst tolv dödades och över tvåhundra skadades när en grupp ”salafiter” (mera kända som ”wahhabiter”) under gårdagen attackerade den koptiska kyrkan Saint Mena i Kairo. [3] Al Jazeera skriver att ”… a mob of people from the conservative Salafi trend of Islam marched on a Coptic church in the northwestern neighbourhood of Imbaba.”[4]

Och Sveriges Radio: ”Oroligheterna startade när flera hundra muslimska salafister igår tågade mot kyrkan där de påstod att en kristen koptisk kvinna hölls mot sin vilja efter att hon konverterat till islam.” [5]

Wahhabismen kallas en ”konservativ” sekt, vilket är fel, ty wahhabismen vill inte bevara den islamiska traditionen, utan bryta ner den. Den är inte konservativ, utan protestantisk.

Wahhabisekten är uppkallad efter dess grundare Muhammed ibn Abd al-Wahhab (d. 1792). Sekten uppstod i provinsen Najd i nuvarande Saudiarabien.

Wahhabiterna kallar sig själva salafiter eftersom de påstår att de följer de tidiga muslimernas, as-salafs, sätt att förstå religionen. För det första var as-salaf inte en homogen grupp och för det andra är wahhabiternas tolkningar snarare beroende av Ibn Abd al-Wahhab och hans moderna anhängare, som till exempel Al-Albani.

Bakgrunden till oroligheterna är att det i Kairo cirkulerat rykten om att kristna vägrat låta en kvinna konvertera till islam och därför stängt in henne i kyrkan. När den ”salafitiska” mobben med våld sökte befria den påstått fängslade kvinnan utbröt tumult. Militären lyckades lyckligtvis skydda kyrkan, men wahhabiterna satte i stället eld på en annan kyrka i ett annat område.

De flesta svenska tidningar säger inte ett knyst om att dessa våldsbejakande muslimer i själva verket är ”wahhabiter”. Detta kan få oinvigda läsare att tro att det rör sig om vilka muslimer som helst. Något som kommer att stärka islamofobin (som svenska etablissemangsmedier påstår sig bekämpa) i Sverige.

Dagens Nyheter skriver till exempel i bildtexten till sin artikel om händelsen: ”Räddningstjänsten bekämpar branden i kyrkan som omringats av arga muslimer”. Mordbrännarna är alltså som vilka muslimer som helst, med den skillnaden att de råkar vara ovanligt ”arga”.

Det finns ingenting islamiskt i att bränna ner en kyrka, tvärtom. Enligt Koranen (22:40) innebär jihad att försvara kyrkor, "vari Guds namn nämns", inte att förstöra dem.

När judiska extremister utför terrordåd i Palestina är svenska medier (om man överhuvudtaget rapporterar illgärningen) väldigt noga med att klargöra vilken politisk eller religiös grupp vederbörande judar tillhört. Man skriver inte bara ”arga judar”.

Varför inte göra likadant när det gäller muslimer? Jag instämmer med författaren Mohamed Omar när han i en av sina wahhabismkritiska artiklar uppmanar oss att ”kalla dem vid deras rätta namn”. Säg som det är, säg wahhabiter! [6] Hederliga muslimer ska inte behöva klumpas ihop med anhängare av denna sekt. [7]

Wahhabiter vill dock inte bara förstöra kristna kyrkor. För en månad sedan attackerade och förstörde de nämligen moskéer i Egypten. [8] Moskéerna tillhörde sunniter (ofta benämnda ”sufier”).

Wahhabiter har överallt där de kunnat, förstört islamiska minnesmärken och gravmoskéer. Om ”wahhabiter” förintat alla kulturella och religiösa minnesmärken i självaste Mecka och Medina, islams två heligaste städer, kan vi vara förvissade om att de även kommer att göra detta på andra, mindre heliga platser, [9] som till exempel i Palestina.

Även om wahhabismens framfart främst drabbar muslimer så utgör den ett hot mot alla civiliserade samhällen. Om denna sekt tillåts växa sig stark i Sverige kommer vi med största sannolikhet att få uppleva samma hemskheter här hemma. [10]

Läs:

Farhad Abdi: “Wahhabismen”

Och: "Profetens avtal med Egyptens kristna"

[1] http://friaordet.nu/sv/2011/04/16/sionism-och-wahhabism-leder-oundvikligen-till-vald/

[2] http://friaordet.nu/sv/2011/04/03/wahhabismens-terror-i-pakistan-fortsatter/ 
Läs även: http://friaordet.nu/sv/2011/04/30/terrorwahhabismen-i-marocko/

[3] Svenska tidningar om denna händelse: DN (och även: DN), SvD,(och även: SvD ), SVT ,och GP.

[4] http://english.aljazeera.net/news/middleeast/2011/05/201157222446186609.html

Uppdatering: i Al Jazeeras uppdaterade version av artikeln står inte längre detta med. Nu står det istället: "In the months after the toppling of Hosni Mubarak on February 11, there has been a sharp rise in sectarian tensions, fueled in part by a newly active ultraconservative Muslim movement, known as the Salafis." Men på andra arabiska nyhetsssidor kan man fortfarande läsa: "…a mob from the ultraconservative Salafi trend of Islam to march on the church." http://arabnews.com/middleeast/article387887.ece

[5] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4493633

[6] http://alazerius.wordpress.com/2010/12/21/kalla-dem-vid-deras-ratta-namn/

[7] Läs mer om wahhabismen här: http://friaordet.nu/sv/2011/04/06/farhad-abdi-wahhabism/

[8] http://friaordet.nu/sv/2011/04/04/muslimska-brodraskapet-fordomer-gravskandning/

[9] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites

[10] Med terroristen Taimour Abdulwahab, en övertygad ”salafit”, har wahhabismen redan visat sitt fula tryne i Sverige.

Seminariets fokus låg på shi’iternas situation i Saudiarabien. Sheikh Tawfiq al-Amer var inbjuden för att tala om detta. Shi’iterna utgör cirka tjugo procent av Saudiarabiens befolkning, men är så gott som osynliggjorda. Sheikh Tawfiq berättade om omfattande diskriminering. I landet finns också en grupp ismailiter, som tillhör en mindre gren inom shi’ismen.

Sheikh Tawfiq har suttit fängslad vid flera tillfällen för sin kritik av regimen. Senast greps han för att i en predikan ha pläderat för konstitutionell monarki. Han är noga med att betona att detta är något som ett vitt spektrum av saudiska medborgare kräver, inte bara shi’iter.

Faktum är att både shi’iter och sunniter utsätts för religiös diskriminering i Saudiarabien. Wahhabismen, en sekt som uppstod på 1700-talet, är statsreligion. Man erkänner varken sunni- eller shiaislams rätt att existera. I den officiella propagandan heter det att wahhabismen är islam och islam är wahhabismen.

Wahhabiterna erövrade de heliga städerna på 1920-talet och ställde till en massaker på sunniter och brände deras böcker. Sedan dess har man försökt kapa – och göra sig till språkrör för sunniislam.

Sheikh Tawfiq al-Amer talade om behovet av demokratiska reformer i Saudiarabien. Han vill inte störta regimen, bara reformera den. Konstitutionell monarki och demokratiska reformer kommer att gynna alla medborgare, säger han, inte bara shi’iter. Ungdomarna i landet vill ha förändring. De vill ha mer att säga till om och ifrågasätter att all makt koncentreras till huset Saud.

Angående den islamiska republiken Iran påpekade Tawfiq al-Amer att Iran antog shi’ismen ganska nyligen, på 1500-talet, medan shi’ismen funnits på den arabiska halvön i mer än tusen år. Shi’ismen i dessa trakter är alltså betydligt äldre än wahhabismen.

Tawfiq fick frågan om vad han tyckte om Hizbollah. Han svarade att han respekterade deras kamp mot den israeliske fienden. Han talade också om Palestina och jämförde palestiniernas svåra situation med shi’iternas i Saudiarabien.

Den franska akademikern Laurence Louër, som forskar om shi’ism, förklarade att shi’iterna inte är någon homogen grupp. Det finns en stor mångfald inom traditionen, till och med konflikter, och det är långt ifrån alla som följer den iranska linjen. Den iranska modellen debatteras livligt av shi’itiska teologer och intellektuella.

Laurence tog också upp myten om den shi’itiska expansionen. Det finns inga tecken på att shi’ismen växer, sade hon. De senaste massomvändelserna inträffade i Irak på 1800-talet. Sedan dess har det rört sig om individer och små grupper som konverterat från sunni till shia och vice versa.

Här vill jag passa på att tillägga att den stora förändringen inom islamvärlden under modern tid snarare är att sunniter konverterat en massse till wahhabismen, vilket påverkat kulturen och mentaliteten överallt där det finns muslimer.

Den saudiska hetsen mot shiaislam, sade Tawfiq, är inte motiverad av teologisk debattlusta, utan beror på USA och Israels vilja att isolera Iran, som de upplever som ett hot mot sina intressen. Denna vilja genomsyrade också seminariet, vars syfte tycks ha varit att framställa Iran som ett problem. Moderatorn Nathalie Besèr, är inte neutral, utan har skrivit flera anti-iranska artiklar i Dagens Nyheter.

En av paneldeltagarna var den iranske sionisten Mehdi Khalaji, som arbetade för The Washington Institute for Near East Policy (WINEP), en tankesmedja som bildades 1985 av den judiska lobbygruppen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC). Khalaji arbetade tidigare för den iranska regeringen, men hoppade av och gick över till sionisterna. Hans agitation mot Iran fick applåder av publiken.

På plats fanns några utsända från den saudiska ambassaden som noga antecknade varje ord sheikh Tawfiq al-Amer sade. Risken är stor att han fängslas igen när han återvänder. Min vän Musa Almallahi från Arabnyheter tolkade från engelska till arabiska.

I vårt efterföljande samtal konstaterade jag och sheikh Tawfiq att det finns stora, oöverbryggliga skillnader mellan shi’ism och sunnism. De tu kan aldrig bli ett. Men de två samfunden kan trots detta samleva i fred så länge de accepterar att de är två olika samfund med olika trosuppfattningar och skilda gudstjänstlokaler.

Sheikh Tawfiq berättade vidare att shi’iterna på den arabiska halvön hade det betydligt bättre under det ottomanska kalifatet, som föregick det wahhabitska styret under huset Saud. Vi talade också om förtrycket mot sunniter i Saudiarabien, som han kände till och beskrev som allvarligt. Särskilt sufiordnarna förföljs och de är förbjudna att öppna gudstjänstlokaler och hålla möten.

Jag nämnde sunniternas villkor i Iran och sheikh Tawfiq höll med mig om att det krävs reformer även där för att höja sunniternas status och ge alla medborgare, oavsett religiös tro, samma rättigheter. Men till skillnad från i Saudiarabien har sunniterna i Iran tillgång till gudstjänstlokaler och får hålla allmänna möten. I Iran erkänns sunnismen som ett islamiskt samfund medan man i Saudiarabien förnekar att den existerar.

Läs mer här

För en förklaring till skillnaden mellan wahhabism och sunnism, se Farhad Abdi, "Wahhabismen"

FN:s säkerhetsråds resolution 1973 är ingen licens för massmord. Genom resolutionen fastställdes endast en flygförbudszon, den var avsedd att dämma upp våldet, inte att förvandla Tripoli till ett dödens fält. Detta är ett klart fall av kallt beräknat och målinriktat mord, lika hänsynslöst och brutalt som varje annan form av politiskt lönnmord. Datum för operationen var väl känt i förväg och hade redan öppet diskuterats i slutet av april av den ryska yttre säkerhetstjänsten (Sluzjba Vnezjnej Razvedki). Den 29 april publicerade en rysk nättidning en artikel av Kirill Svetitsky som citerade en anonym källa inom säkerhetstjänsten:

”Den 2 maj eller dagen innan kommer det att äga rum ett försök att döda Muammar Qaddafi. Frankrikes, Storbritanniens och USA:s regeringar beslöt om detta eftersom kriget i Libyen inte går så bra för den Libyen-fientliga alliansen. Den reguljära armén har haft avsevärda framgångar, beduinstammar har gått in i striderna på regeringens sida, i Benghazi har en ”andra front” öppnats av beväpnade lokala milisstyrkor som är trötta på rebellernas närvaro och deras ständiga strider och röverier.

Huvudskälet för tidpunkten är dock att det italienska parlamentet planerar att diskutera Italiens deltagande i fälttåget mot Libyen den 3 maj. Hittills har besluten tagits av Berlusconi men starka meningsskiljaktigheter råder inom regeringskoalitionen när det gäller Libyen-kriget och de kommer förmodligen att leda till att regeringen avgår den 3 maj och få till följd att Italien lämnar den Libyen-fientliga alliansen. Detta får sannolikt en dominoeffekt. Av det skälet beslöt ledarna för Storbritannien, USA och Frankrike att eliminera Qaddafi senast den 2 maj, före det italienska parlamentets sammanträde den 3 maj.”

Till skillnad från andra förutsägelser på internet har denna visat sig vara exakt och gjord i rättan tid: Den 1 maj genomförde USA, Frankrike och Storbritannien ett misslyckat försök att mörda Muammar Qaddafi, fastän dem de verkligen lyckades döda var hans son och tre barnbarn. Sådan ovanlig operativ förkunskap antyder att västvärldens ledare hade underrättat ryssarna om det planerade anfallet och att ryska säkerhetstjänsten sedan läckte planerna.

Själva anfallet genomfördes efter förebild av den israeliska tekniken ”målriktat dödande”. En berömd aktion av det israeliska flygvapnet 2002 var att fälla en 1-tonsbomb på ett hus i Gaza för att likvidera Salah Shehadeh, en Hamas-ledare. Som ”collateral damage” dödades 13 civila, de flesta kvinnor och barn, och många andra blev skadade. Bland de döda fanns Shehadehs hustru Layla och hans 15-åriga dotter Iman, som vid tiden för anfallet råkade vara med honom i huset. Detta massmord beskrevs offentligt som ”en krigsförbrytelse” och israeliska militärpersoner blev senare åtalade i Spanien och i Storbritannien.

Om Gud inte straffar Las Vegas är han skyldig Sodom en ursäkt, vitsade ståupparen Jay Leno. På samma sätt är Europa skyldigt Israels militärer en ursäkt om de som initierade mordförsöket mot Qaddafi inte ställs inför rätta.

Det brutala lönnmordsförsöket borde öppna ögonen på dem i Europa och USA som fortfarande tror att detta krig är ”rättfärdigt”, eller åtminstone ”försvarligt”. De verkliga skälen bakom västvärldens nykoloniala interventioner i Mellanöstern står nu avslöjat inför envar. Ett litet exempel: samma källa inom den ryska underrättelsetjänsten läckte också ett dokument, ett brev från libyska rebelledare som lovar Frankrike 35% av all libysk olja. Så var det med de humanitära skälen!

Det visar sig mer och mer att hela den libyska affären var uppgjord med hjälp av bedrägeri och framkallad förvirring. Ursprungligen var resningen i Benghazi inte mer än ett lokalt upplopp; uppror var okänt i andra städer. Men snart destabiliserades regeringen av Al-Jazeera, när denna populära arabiska TV-station sände ut ”nyheten” att Muammar Qaddafi och hans söner hade flytt landet till Venezuela och att hans svarta legoknektar var på väg att utlösa en förintelse över de olyckliga libyerna. Al-Jazeeras lögner har visat sig ställa till mer skada än till och med Natos bomber; de har bekämpat Qaddafi av alla krafter, från första rebellropet till den senaste otäcka mordscenen. Även i dag, när kropparna av Qaddafis familj visades fram för libyska präster, fortsatte Al-Jazeera att sända dementier från Benghazi. Stephen Lendman påpekade med rätta att ”Jazeera har blivit en effektivare propagandamaskin mot arabiska sinnen än BBC någonsin har varit”. Upproret leddes av frigivna fångar från Guantanamo som Abu Sufian Hamuda bin Kumu. Kanske borde de sättas på nästa flyg tillbaka till USA: Tack så mycket, men nej tack.

Det libyska fälttåget förtjänar att sluta som sin föregångare Suez-fälttåget – med att Nato-styrkorna generat drar sig tillbaka, ju snarare desto bättre. Nu är det nog! Låt libyerna få lösa sina meningsskiljaktigheter själva.

Syrien efter Libyen?

Samtidigt som Libyen sjunker i interventionens typiska moras, börjar det att hetta till i utvecklingen i Syrien. Medan Rysslands president Medvedev faktiskt lyckades åsidosätta sitt eget utrikesdepartement och Putins regering och få till ett avstående vid omröstningen i säkerhetsrådet om den libyska interventionen, finns inte minsta chans till ett liknande konststycke när det gäller Syrien. Syrien har en rysk marinbas i Tartus, i praktiken den enda bas som Ryssland har lyckats behålla av de många förlorade sovjetiska baserna, från Kuba till Vietnam. Dessutom har Syrien ett stort kristet ortodoxt samfund som öppet stödjer president Bashar el Assad, med tydlig nervositet över att upproret i Dara skulle kunna lyckas. De anser att rebellerna är salafistiska antikristna fanatiker som beväpnats av saudierna. Ryssland har alltid varit traditionell beskyddare av kristet ortodoxa i Mellanöstern och avfaller inte gärna från sitt ansvar mot dessa samfund

Den syriska kristna uppfattningen om de protesterande uttrycktes av Antiokias latinska patriark:

”… vissa grupper vars huvudsyfte är att provocera ett våldsamt svar från regeringen infiltrerar protesterna, som ursprungligen växte fram ur sociala och ekonomiska problem. Spänningarna underblåses till att få fram ett fördömande från det internationella samfundet. Det finns kriminella personer bland de protesterande; det förekommer en massiv införsel av vapen i landet för att framkalla en konfrontation … Visst, det finns unga frustrerade människor, men många säger att bland dem finns brottslingar och till och med fundamentalistiska muslimer som ropar efter jihad. Jag tror att det är det falska krigets taktik som används mot Syrien.”

Det är troligt att Ryssland kommer att försvara Syrien även om Syriens regering beslutar sig för att krossa upploppsmakarna med järnnäven, precis som Hafez el Assad kväste Hama-revolten 1982. Det finns realpolitisk grund för detta ovillkorliga stöd: Bahrein är bas för USA:s femte flotta och det var anledningen till att Bahreins styrande tilläts undertrycka sina ”frihetskämpar”; Syrien är huvudbas för den ryska medelhavsflottan och Ryssland har för avsikt att behålla den som sådan. Men det finns också ytterligare ett skäl: syrierna och deras ryska vänner tror att upploppen anstiftats av utländska agenter: saudier, amerikaner, israeler. De påpekar att gränsstaden Dara (förutom att vara den ort där Lawrence av Arabien blev piskad och skymfad, enligt sin egen berättelse i Seven Pillars of Wisdom) är en härd för militant radikal islamism av Al Qaida-varianten och ligger nära den jordanska staden Ramtha, en annan fristad för muslimska radikaler och svårt infiltrerad av de israeliska säkerhetstjänsterna.

En konspirationsteori? Kanske, men det är en teori som bekräftas av konspiratorerna själva. President Bashar el Assad erbjöds en uppgörelse av USA:s politiska sekreterare i försvarsministeriet (Under Secretary of Defense for Policy) Michèle Flournoy: bryt banden med Hizbollah och Iran så gör vi slut på upploppen. Mostafa Zein från det insiktsfulla Dar al Hayyat sammanfattade det hela så här:

”Förenta staterna har ritat en vägkarta för den syriska regimen, för att låta den komma ur sin tilltagande kris och gör sken av att ha den magiska nyckeln till att få de protesterande att lämna gatorna. Flournoy sade: 'Syrien måste distansera sig från Iran och ansluta sig till Gulfstaterna och även ta steg framåt i fredsprocessen med Israel' … Den syriska regimen anser att en sådan vägkarta är en 'konspiration' riktad mot sig inifrån efter att påtryckningar mot den utifrån misslyckats.”

Som i fallet Qaddafi är den syriske ledaren inte utan skuld i det hela. Men, i likhet med Qaddafi, kan Bashar el Assad göra saken bättre genom att förlita sig på det syriska folket, nämligen:

- Genom att ge mer frihet till det syriska folket och mindre till sin Mukhabarat, den inre hemliga tjänsten;
- Genom att rätta till en orättvis fördelning av välstånd och regeringsposter mellan religiösa och etniska samfund i Syrien (minoriteterna – judar, alawiter och kristna – har det alltför bra på bekostnad av sunni-flertalet);
- Genom att tillåta politisk verksamhet utanför det döende baath-partiet;
- Genom att sluta fred med muslimska troende;
- Genom att tillåta ekonomisk och social rörlighet och låta eliter dö bort.

Dessa mål kan uppnås utan katastrofala omstörtningar och det borde de. Det medges att syrierna har blivit uttråkade av sin stapeldiet av ris och bönor; de vill ha större variation. Denna önskan måste dock uppfyllas utan att man förstör landet.

Syrien behövs för Mellanöstern; det är huvudlandet i Mashreq, den bördiga halvmånen, den enda stat i området som inte underkuvats av USA och Israel. Det är det land som försvarar Hizbollah och som är en viktig partner till Iran. Syrien är hemort för emigrerade Hamas, hem för hundratusentals palestinska och irakiska flyktingar. Syrien är sista tillflyktsort för den icke-amerikanska arabiska världen. Syrien är värdefullt och borde räddas.

I Israel finns två skolor beträffande den syriska utvecklingen: de återhållsamma och de äventyrliga. De återhållsamma säger: Vi har länge levt vid sidan av familjen Assad och det var tryggt; låt oss hålla det så. De äventyrliga säger: Låt oss bryta upp Syrien, slå det i stycken, förgöra Hizbollah, eliminera Irans framskjutna bas och göra världen trygg för en generation framåt. Oroande nog utvecklar Netanyahu allt fler band med de äventyrliga. Han kan till och med komma att anfalla Libanon i tron att Assad har händerna alltför fulla för att blanda sig i. Ett sådant anfall kan emellertid fresta Bashar el Assad att vända sin politiska problem utåt genom att möta deras utmaning. Han kan komma att besluta sig för att det det är bättre att dö som martyr i ett krig med den sionistiska fienden än att drabbas av samma öde som Saddam och Qaddafi. David Hirst, den bästa brittiska experten på Mellanöstern, förutspådde om detta krig i sin nyligen (2010) utgivna bok Beware of Small States. Detta krig kan komma att bli en vändpunkt för Mellanöstern, med vittgående återverkningar, däribland Israels undergång.

Det finns en utväg: Låt Turkiet ikläda sig den ottomanska manteln och vägleda Mellanöstern till säkerhet. Med ryskt, iranskt och kinesiskt stöd, kommer Turkiet att kunna trygga sitt inflytande över sina forna provinser som franska och brittiska arméer rev loss 1917. Regionala problem borde lösas regionalt, utan västvärldens inblandning.

Övers. Erik Göthe

Tidigare publicerad i Tidskrift för Folkets Rättigheter

Läs:

"Förintelsen är en avgud" – Mohamed Omar intervjuar Israel Shamir (11/8 2009)

MO: Är bin Ladin död?

LA: Det har han nog varit länge. Jag har mycket svårt att tänka mig att en man med en svår njursjukdom, som kräver dialysbehandling, kunnat gömma sig för världens mest avancerade säkerhetstjänster i så här många år. Om USAs regering verkligen trodde att bin Ladin var skyldig till 11 septemberattackerna, skulle man fångat honom levande för att ställa honom inför rätta.  Man hade slagit på trumman för århundradets rättegång.  Nu låtsas man ha dödat honom men kan inte ens visa upp en död kropp. Allt verkar mycket suspekt.

Den 2 november 2007 blir Pakistans förre premiärminister Benazir Bhutto intervjuad av Al-Jazeera. Hon talar om det politiska läget i Pakistan. Vid ett tillfälle nämner hon en man inom den pakistanska säkerhetstjänsten som ”hade kontakter med den man som mördade Usama bin Ladin”.

MO: Varför just nu?

LA: Jag tror att man har ledsnat på kriget i Afghanistan. Det kostar oerhört mycket men ger ingenting i utbyte, tvärtom destabiliserar Pakistan. USA vill förmodligen dra sig ur Afghanistan och koncentrera sina krafter till Mellanöstern. Man kan inte vara överallt.

Kanske sker en urladdning i Mellanöstern snart. Förr eller senare kommer anfallet mot Iran, som är sionisternas stora fiende i regionen. Förbättrade relationer mellan Egypten och Iran oroar. Upproret i Bahrain måste slås ner till varje pris, så att Irans inflytande inte sprids.

Det amerikanska allianssystemet i regionen var en pall som stod på tre ben: Egypten, Saudiarabien och Pakistan. Med Egypten borta återstår bara två ben. Har du prövat att sitta på en trebent pall som bara har två ben kvar? Allianssystemet är i upplösning.

Bin Ladens död kunde inte ha kommit lägligare.

MO: Var det Al-Qaida som utförde attackerna den 11 september 2001?

LA: Nej, det finns ingen anledning att tro det. Allting tyder på ett anfall inifrån. Israel spelade också en nyckeroll. Den mesta bisarra konspirationsteori jag har stött på är den om 19 kapare som tog hela USAs försvars- och säkerhetsetablissemang med byxorna neddragna.

MO: Vad är Al-Qaida?

LA: Det är en organisation som bildades av CIA. Den 3 juli 1979 beslutade president Carter på sin rådgivare dr Zbigniew Brzezinskis inrådan att man skulle stödja mujahidin, motståndsmännen, i Afghanistan, mot den prokommunistiska regimen. Detta var alltså nästan ett halvår före Sovjets invasion. Om detta berättade Brzezinski själv i en intervju i Le Nouvel Observateur 1998. Numera finns inte längre Al-Qaida som en organisation, utan som en idé eller ett varumärke.

MO: Men vilka är de som ligger bakom de olika qaidistiska terrorattackerna som sker med ojämna mellanrum?

LA: Flera av dem är falskflaggade operationer, som 11 septemberattackerna. CIA har som vi vet en stor svart budget. Andra attacker kan vara utförda av störda eller fanatiska människor som är inspirerade av föreställningar om Al-Qaida. Man får en bild av Al-Qaida och bin Ladin via teve och tidningar och så vill man göra lika våldsamma och spektakulära saker.

Nya artiklar i svenska tidningar:

Aleksander Gabelic: "Pakistan kan medvetet ha hållit Usama bin Ladin gömd" (SVT)

Clas Svahn: "Telefonsamtalet blev bin Ladins fall" (DN)

Hans Linde: "Bin Ladins död gör inte världen säkrare" (AB)

J. Pehrsson: "Omstridda fakta kring bin Ladins död" (SvD)

Wilhelmson föreläser ibland vid Studiegruppen Aguélis sammankomster i Uppsala. Den 14 maj är det dags igen. Då ska han tala om sionismen, upproren i arabvärlden och terrorismen.

MO: Är det sant att amerikanerna har dödat bin Laden?

LW: Han har aldrig varit efterlyst av FBI för 911. Och han har av allt att döma varit död sedan länge. Förmodligen dog han redan i december 2001 av sin njursjukdom. Han har visst dött nio (9) gånger vid det här laget. Kolla den här videon!

Väst med USrael i spetsen använder bin Laden efter hans död, liksom man gjorde när han levde, för att motivera sin politik. Al-Qaida är en CIA-skapelse från början för att bekämpa ryssarna i Afghanistan.

MO: Varför ”dödar” man liket just nu?

LW: Det är svårt att värja sig från tanken att det hänger ihop med de pågående upproren i arabvärlden, det förestående nästa skedet i den ekonomiska krisen och behovet av en ny ”false flag” a la 911.

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Hela dagens tidning är fullsmockad med artiklar och kartor om Al-Qaida, bin Laden och terrordåd som de påstås ligga bakom. Det här är förberett sedan länge. Det är inget man kastar fram på en dag.

Man behöver ”kriget mot terrorismen” för att få folken i Väst att acceptera dels Storebrorslagarna inom de försvagade nationalstaterna, där folkens inflytande ersätts med övernationella organ, dels de olagliga nykoloniala krigen med sin udd riktad mot islam. Det är ett led i arbetet med den så kallade nya världsordningen.

Man har redan börjat prata om att Al-Qaida ska ”hämnas sin store ledare”. Det här kan vara en förberedelse på en ny ”false flag” i likhet med 911 i World Trade Center 2001, 7/7 i London 2005, eller Bombay 2008, bara för att nämna några av de mest uppenbara och spektakulära fallen.

Det finns till exempel en atombomb på vift. Den kan smälla av nu någonstans i Väst – i värsta fall. I bästa fall är detta spektakel enbart ett led i att få Obama omvald.

MO: Är Al-Qaida en organisation?

LW: Det var länge sedan den hade en fast struktur. Al-Qaida har blivit en idé. Det finns ett myller av sinsemellan relativt oberoende grupper som anammar den idén och kallar sig Al-Qaida. Vissa är falska, andra är äkta. Med äkta menar jag att de är muslimer som verkligen tror på vad de gör. En del gör viktiga insatser mot ockupanter som till exempel i Irak. Det kan också vara några muslimer som tycker bin Laden var häftig. Fanatiska revolutionsromantiker, liknande dem vi hade i Europa tidigare, som Röda armén i Tyskland med flera. De använder Bush slogan ”alla som inte är med oss är emot oss”, vilket även drabbar oskyldiga civila.

Med falska menar jag alla de terrordåd som utförs i Al-Qaidas namn av olika specialförband knutna till de västerländska säkerhetstjänsterna, där Mossad ingår och spelar en central roll. Dessa känner man lättast igen då de oftast syftar till att skapa hat mellan olika befolkningsgrupper eller är riktade mord på vetenskapsmän, samt religiösa och politiska ledare.

MO: Varför tror folk i västvärlden på de officiella förklaringarna om 911 och bin Laden?

LW: Många är helt enkelt för dåligt insatta. De får tillrättalagd och även direkt falsk information från massmedia. De klarar inte heller av tanken på att det kan finnas sådan ondska, att våra egna ledare lurar oss. Vi har ju röstat fram dem. Så det innebär att vi blir medbrottslingar på något sätt. En obehaglig tanke som många inte vill tänka och som ger en skamkänsla. Det är väl ett ganska naturligt, enkelt och mänskligt sätt att reagera på. Men det har väl alltid varit så, att det är de största brottslingarna som kommer undan och de största lögnerna som blir trodda? När det blir för stort, så rasar allting omkring en och man tvingas att ta ställning och riskera bli politiskt inkorrekt och utstött.

Dagens svenska artiklar om bin Laden i urval

Peter Kadhammar: "Den leende mördaren"

Mattias Gardell: "Usama bin Laden var en symbol"

Ledare i Expressen: "Case closed"

Ledare i DN: "Myten är krossad"

Ledare i SvD: "Framgång efter tio långa år"

MO: I din bok Forbidden Archeology, som utgavs år 1993, lägger du fram vetenskapliga bevis för att anatomiskt sett nutida människor funnits i miljontals år. Hur kom du fram till denna slutsats?

MC: Tidigt på 1970-talet började jag studera Indiens gamla skrifter på sanskrit. Bland dessa skrifter finns Puranaerna eller historieböckerna. Puranaerna berättar att människor funnits i miljoner år, ända sedan livet på jorden började. Jag ställde då upp en hypotes: Om det är sant att det funnits människor på jorden i många miljoner år, så borde det finnas bevis för detta i den arkeologiska litteraturen. Så då inledde jag min forskning.

Min metod bestod i att undersöka hela den arkeologiska litteraturen från Darwins tid till nutiden. Lyckligtvis har jag läskunskaper i de viktigaste europeiska språken. Mitt forskningsprojekt tog åtta år. Den vetenskapliga litteraturen föreligger i två former: 1. den vetenskapliga primärlitteraturen, varmed jag menar ursprungliga uppsatser, som författats av vetenskapsmän och tryckts i vetenskapliga tidskrifter, och 2. vetenskaplig sekundärlitteratur, såsom läroböcker och översiktliga studier, vilka bygger på den vetenskapliga primärlitteraturen. Jag läste först den gängse arkeologiska sekundärlitteraturen (läroböcker) och fann att den inte innehåller uppgifter om material som tyder på människans uråldrighet. Men när jag började läsa den arkeologiska primärlitteraturen, fann jag att den var något helt annat. Jag fann hundratals uppsatser om arkeologiskt material, som tyder på människans uråldrighet. Detta bekräftade min hypotes.

MO: Hueyatlaco är en arkeologisk fyndort i mexikanska Valsequillo. Efter att utgrävningar företagits på 1960-talet, blev orten känd för att arkeologer hävdat att mänsklig bosättning i Hueyatlaco kunde dateras till 250 000 år före Kristus. Virginia Steen-McIntyre fick sin karriär förstörd, därför att hon lydde sitt samvete och publicerade de gjorda rönen. Finns det fler liknande fall?

MC: Virginia Steen-McIntyres fall är mycket väldokumenterat. I samband med min forskning lät hon mig få tillgång till mycken korrespondens, som visade vad som hände henne. Hennes fall belyser vad slags påtryckningar man kan utsätta en forskare för som överskrider de gränser evolutionsteorin sätter. Det finns andra liknande fall.

Till exempel Thomas E. Lee från Kanadas Nationalmuseum. I 1950-talets början fann han avancerade stenverktyg i isavlagringar vid Sheguiandah på Manitoulin-ön i Huronsjön. Geologen John Sanford (1971) vid Wayne State University har hävdat att de äldsta verktygen från Sheguiandah är minst 65 000 år och kanske så mycket som 125 000 år gamla. För dem som håller fast vid de allmänt gängse åsikterna om Nordamerikas förhistoria, är sådana dateringar oacceptabla. De flesta forskare tror att de första människorna anlände till Nordamerika för mindre än 20 000 år sedan.

Thomas E. Lee (1966, ss. 18-19) klagade: ”Fyndortens upptäckare [Lee] jagades bort från sin offentliga tjänst till långvarig arbetslöshet. Han nekades publicera sig. Framstående skribenter gav en felaktig framställning av materialet… tonvis av artefakter försvann i Kanadas Nationalmuseums lagringslådor. Nationalmuseums chef vägrade att avskeda upptäckaren och föreslog i stället att publicera en monografi om fyndorten. Därför avskedades han och drevs i landsflykt. Man utnyttjade officiella prestige- och maktpositioner för att söka få kontroll över bara sex föremål av fynden från Sheguiandah, vilka inte hade smusslats undan. Fyndorten har sedan dess förvandlats till en turistanläggning… Fynden vid Sheguiandah skulle ha tvingat fram besvärande medgivanden om att de lärde inte vet allt. De skulle ha tvingat dem till att skriva om nästan varje bok i ämnet. Därför måste man döda dessa fynd. Man dödade dem också.”

MO: Bevis som inte passar in i den materialistiska världsåskådningen avlägsnas. Skulle du säga att den gängse arkeologin gömmer undan lika mycket som den gräver upp?

MC: Det är just detta jag har sagt. De arkeologiska bevisen för människans uråldrighet, vilka jag dokumenterat i min forskning, är inte begränsade till ett fåtal fall. Det handlar om hundratals fall: ben av människor, fotspår av människor, artefakter av människor.

MO: Ett exempel på hur man undertrycker avvikande åsikter i den vetenskapliga världen är det då NBC sände ett teveprogram, The Mysterious Origins of Man (Människans gåtfulla ursprung), som byggde på din bok. Darwinister försökte då censurera och bötfälla NBC för att ha sänt detta program. De tycktes rädda för en fri debatt, eller hur?

MC: Det var ett intressant fall. Programmets producent Bill Cote hade läst min bok Forbidden Archeology. Flera av de fall boken beskriver tog han med i sin dokumentärfilm The Mysterious Origins of Man, däribland Hueyatlaco-fallet och fallet med guldgruvan i Kalifornien, där man hade funnit mänskliga artefakter, som var 50 miljoner år gamla. Jag visste att några av dessa artefakter fanns i Kaliforniauniversitets i Berkeley antropologiska museums samlingar, så jag rådde Bill Cote att bege sig dit och försöka filma dem. Men tjänstemän vid museet vägrade att låta honom se artefakterna. Vi lyckades dock finna några fotografier, som Whitney tog på 1800-talet, när föremålen upptäcktes. När darwinistiska vetenskapsmän i Förenta staterna fick veta att NBC, ett av de största amerikanska tevebolagen, tänkte visa detta program, försökte de stoppa det. De lyckade inte, så då bad de Federala kommunikationskommissionen, den regeringsmyndighet som reglerar televisionsföretagen, att censurera och bötfälla NBC. Regeringen gjorde inte detta, men det intressanta är att vetenskapsmän gjorde sådana försök. Varför gjorde de det? De vetenskapsmän, som hyllar evolutionsteorin, har ett av regeringen genomfört monopol i utbildningssystemet, och de synes anse att de borde ha ett av regeringen genomfört monopol också i de offentliga kommunikationssystemen såsom televisionen.

MO: I din bok Human Devolution vederlägger du evolutionsteorin. Du hävdar att vi inte har utvecklats, evolverats, ur materien, utan i ställer devolverats, kommit ned från den rena andens rike. Detta är exakt vad den franske metafysikern René Guénon sagt: Det större kan inte komma från det mindre, det högre inte från det lägre. I de flesta religioner och mytologier finner vi ”syndafallets” begrepp. Skulle du kunna kortfattat beskriva tanken om devolution och hur den skiljer sig från tanken om evolution?

MC: Jag anser inte att jag lägger fram en alldeles ny idé. Jag betraktar dessa ideer som delar av mänskligheten traditionella visdom, en visdom som också många nutida intellektuella har förstått. Men denna visdom härskar inte i dagens huvudsakliga centra för intellektuellt inflytande: skolorna, universiteten, de vetenskapliga inrättningarna, regeringarna, de ledande massmedierna. Det finns därför behov av allt fler framställningar av denna visdom, vilka bemöter de tvivel nutida människor kan ha. Min framställning är endast en av många. Innan vi ens ställer frågan ”var har människan kommit ifrån?”, borde vi ställa frågan ”vad är en människa?”. I dag tror många vetenskapsmän att en människa eller vilken levande varelse som helst bara är en sammansättning av vanliga materiella grundämnen. Om detta är sant, så är den darwinistiska evolutionsläran förnuftig nog. Men ett noggrant studium visar att människor inte är blotta sammansättningar av vanlig materia. Vi består av tre: vanlig materia; ett finmateriellt själselement, som äger vissa mycket ovanliga förmågor såsom telepati och telekinesi; och ett medvetet jag, som kan existera skilt från materien, från den materiella kroppen. Av dessa tre betraktar jag medvetandet som det primära. De flesta vetenskapsmän av i dag betraktar materien som det primära. De tror att det vi kallar själ och medvetande frambringas av invecklade organisationer av materia i hjärnan. Men endast kortvarigt. När materiens organisationer i hjärnan skingras, finns inte längre någon själ, inte längre något medvetande. Enligt detta sätt att se finns det bara materia. Men enligt mitt sätt att se är medvetandet det primära. Medvetandet alstras inte av materien. Det finns alltid men kan kortvarigt höljas av materien. Dessa höljen är det vi kallar kroppar.

En sak som vi kan iakttaga ifråga om medvetandet är att det är individuellt och personligt. Jag har mitt medvetande och du har ditt. Detta antyder att det finns en källa till alla medvetna varelser, en källa som också är individuell, personlig och medveten. Såsom medvetna varelser finns vi ursprungligen i ett tillstånd av rent medvetande, i harmoni med alla medvetna varelsers källa och med alla medvetna varelser. Men om ett medveten varelse blir självisk, kan den inte längre finnas i denna harmoni. Den träder då in i materiens rike och höljes i materia. Vi kallar dessa höljen materiella kroppar. Materiella kroppar är bärare av medvetna jag. Som människor är vi gjorda för att normalt leva på land. Om vi vill vistas i ett främmande element, såsom vatten, behöver vi en särskild bärare, exempelvis en ubåt. Det förhåller sig på samma sätt, när det medvetna jaget träder in i materiens värld. Det behöver då en bärare för att kunna vistas och verka där. Hur tillverkas dessa bärare? Jag tror att de tänks ut och tillverkas av den högsta medvetna varelsen, som då kanske verkar genom underställda intelligenta ombud.

Denna process, varigenom ett rent medvetet jag träder in i materiens rike och antar ett materiellt hölje, är det som jag kallar devolution. Med andra ord: i egenskap av medvetna varelser evolverar vi inte upp ur materien, utan i stället devolveras vi ner i materien. Men det är en process som kan kastas om.

I evolutionen, såsom den uppfattas som en rent materialistisk förklaring av arternas uppkomst, tror man att levande varelsers materiella kroppar utvecklas, evolveras, steg för steg från enklare till mer sammansatta former under mycket långa tidsperioder. Man tror att människokroppen är ett ganska sent alster i evolutionen. Enligt mitt sätt att se finns de olika slagen av kroppar alltid till. Men det medvetna jaget sätts i en bestämd kropp eller bärare enligt sitt medvetandes nivå, sina begärs nivå. Det medvetna jaget är evigt, men varje bärare det bor i är kortlivad. I slutet av en bärares eller kropps liv övergår det till en annan bärare eller kropp. Detta kallas det medvetna jagets överflyttning. Det medvetna jaget kan utvecklas steg för steg till högre livsformer. Eller kan det gå från högre livsformer till lägre. Allt beror på dess medvetandetillstånd, dess begärstillstånd och frukterna av dess handlingar. Vissa medvetande- och begärstillstånd, vissa handlingar leder till högre livsformer, andra till lägre livsformer. Enligt detta synsätt handlar det alltså inte om att kroppar utvecklas, evolverar, från lägre till högre, utan i stället om att det medvetna jaget kan evolvera eller devolvera genom olika slags kroppar. I en stad till exempel kan det finns flera olika slags bostäder: enkla lägenheter, medelklassens villor eller de förmögnas palatsliknande boningar. De finns alla där, och var och en bor för någon tid i en sådan allt enligt önskemål och inkomst och flyttar sedan vidare till en annan.

Det yttersta medvetandetillståndet uppnår jaget, då det återgår till nivån av rent medvetande, där det inte finns något behov av att bo i något slags materiell kropp eller bärare. Där njuter man i ett tillstånd av rent medvetande, som kännetecknas av evighet, kunskap och sällhet. Man existerar i detta tillstånd med alla medvetna varelsers källa och med alla andra medvetna varelser på samma nivå.

MO: Boken innehåller också ordentliga vetenskapliga bevis för hur anden har systematiskt avlägsnats från den härskande vetenskapen. Varför vill man gömma undan den mänskliga tillvarons andliga dimension också på ärlighetens bekostnad?

MC: I mitt arbete använder jag inte ord som ”ande” eller ”själ” särskilt mycket. Dessa ord har en religiös innebörd, och när människor hör dem, tror många av dem att de syftar på sådant som det inte finns några verkliga bevis för och som därför måste vara enbart en trossak. Jag föredrar termen ”medvetet jag”. Var och en av oss upplever medvetandet. Det är det mest grundläggande faktum om vår tillvaro, utan vilket vi inte skulle förnimma något annat. Så det är inte en trossak. Det är en verklig upplevelse, erfarenhet. Det kan studeras. Också själen kan studeras. Jag skiljer mellan medvetandet och själen. För mig är själen ett slags fin materia som hjälper medvetandet att fullgöra vissa funktioner, såsom att godtaga eller förkasta. Om jag till exempel försöker gå över en livligt trafikerad gata, är det min själ som förelägger medvetandet alternativen ”jag bör gå över gatan nu” och ”jag bör inte gå över gatan nu”. Det medvetna jaget är alltså medvetet om själens funktion, som förelägger det dessa alternativ. Eftersom själen är ett slags fin materia, kan den också överföra materiell information från ett ställe till ett annat och påverka materien, till exempel förflytta den. Om vi betraktar vetenskapens hela historia, finner vi att många mycket framstående vetenskapsmän har undersökt dessa själens funktioner. Till exempel bedrev makarna Pierre och Marie Curie omfattande forskning om psykokinesi och blev övertygade om att den är ett äkta fenomen. Förenta staternas regering har finansierat forskning om fjärrsyn hos människor och använt dylik fjärrsyn i sin underrättelsetjänst. Vad sedan beträffar existensen av ett medvetet jag som kan existera skilt från kroppen, finns en mängd bevis i form av medicinska studier av utomkroppsliga upplevelser och psykiatriska studier av minnen av tidigare liv, såsom det arbete Ian Stevenson och hans kolleger utfört.

Men den konventionella vetenskapen väljer att strunta i eller avfärda sådana bevis. Varför då? Därför att det på sätt och vis hör det till människans natur. Om jag älskar någon, och någon annan säger mig något dåligt om den som jag älskar, vill jag inte tro det. Jag kan rent av bli arg på den som säger något sådant. Likaså är det många vetenskapsmän som älskar sina gängse materialistiska teorier, såsom evolutionsteorin, som innefattar de besläktade teorierna att livet och medvetandet härrör från materien. En annan orsak till att de struntar i bevisen är att dessa inte finns med i det officiella lärostoffet. Därför förefaller det dem som studerar naturvetenskap, den nya generationen vetenskapsmän, vara på något sätt oberättigat. Också hänsyn till rådande makter spelar in. Det finns flera olika slags makt i världen: politisk makt, militär makt, ekonomisk makt. Det finns också intellektuell makt. Vi ser att de som har makten, inte vill avstå från den. Om till exempel ett politiskt parti är allenarådande i en nations politiska liv, tycker det inte om att behöva lämna denna maktställning. Om en nation ensam har ställningen av militär supermakt, tycker den inte om att behöva lämna denna ställning. Om på liknande sätt en grupp vetenskapsmän är allenarådande i utbildningssystemet och de vetenskapliga inrättningarna, tycker de inte om att behöva lämna denna maktställning. Men ibland inträffar revolutioner. Det finns ännu djupare liggande orsaker. De mål vi ställer upp för oss bestäms i stor utsträckning av de svar vi ger på frågorna ”Vem är jag?” och ”Vad är jag?” Om jag anser att jag är en amerikansk man, så uppför jag mig som en sådan. Under ungefär det senaste århundradet har anhängarna av den materialistiska evolutionsteorin genom sitt monopol inom världens utbildningssystem haft makten att diktera för människorna svaren på dessa viktiga frågor. Och de svar de har givit har varit helt materialistiska. De talar om för oss att vi är maskiner, som är gjorda av materia och som tävlar med varandra om att överleva. Därför är det inte särskilt förvånande att hela den världsomfattande civilisationen blivit överdrivet materialistisk. De flesta människor tror att livets främsta mål är att producera och konsumera allt fler materiella ting. Denna materiella produktions- och konsumtionsprocess är en av de viktigaste orsakerna till vår miljökris. Den ger också upphov till en intensiv tävlan om kontrollen över materiella resurser, vilket medför strid. Men den avkastar också ett oerhört välstånd, som inte fördelas särskilt jämnt. Det mesta av detta välstånd strömmar in i fickorna hos grupper av inflytelserika människor, som helst ser att denna produktions- och konsumtionsprocess bara fortsätter för alltid, även om detta vållar så många problem. Så en del av dessa pengar tillfaller vetenskapsmän, som uppfinner vapen, läkemedel och konsumtionsvaror. De tycker om detta. De får allt mer forskningspengar. Även universiteten, som tillhandahåller resurser till dylik forskning, tycker om att få del av de pengar den avkastar. Oerhörda penningmängder. I dag är huvudverksamheten vid de flesta universitet inte att utbilda studenter. Huvudverksamheten är att driva väldiga forskningslaboratorier tillsammans med bidragsgivare från regeringen, näringslivet och militären. Också de stora bolagen ser helst att detta system bara fortsätter. De drar fördelar av forskningen, tillverkar och säljer mängder av vapen, läkemedel och konsumtionsprodukter med stor vinst. Regeringarna tycker om detta system. De kan beskatta all denna ekonomiska verksamhet, och skatterna blir högre och högre. De får också de vapen de behöver för att vidmakthålla sin inre och yttre säkerhet. Även större delen av världsbefolkningen tycker om detta system, trots att det vållar så många problem i form av miljöförstöring, krig och en konsumentmentalitet som struntar i andra viktiga sidor av människans liv.

Men hela systemet börjar med jaguppfattningen. Människor måste vilja fortsätta med denna hetsjakt efter allt större materiell produktion och konsumtion. Detta gynnas väldigt mycket genom utbildningssystemet, som lär människorna att de är rent materiella varelser, biokemiska maskiner som tävlar med varandra om att överleva. Men tänk om vårt utbildningssystem kunde ge oss en annan jaguppfattning. Tänk om våra utbildningssystem kunde lära att vi är varelser av rent medvetande, vilka är tillfälligt höljda i materia. Det skulle medföra en annan samling värden och mål. Det främsta ändamålet med vårt liv skulle då bli att tillgodose våra materiella behov på enklaste, naturligaste och effektivaste sätt, alltmedan det mesta av vår mänskliga energi sattes in på att återställa medvetandet till sitt ursprungliga rena tillstånd. Men det skulle naturligtvis innebära att vi frivilligt sänkte nivån i vår materiella produktion och konsumtion. Och det skulle betyda mindre pengar och mindre makt till inflytelserika grupper av vetenskapsmän, utbildare, affärsmän och regeringstjänstemän. Och jag tror att det finns mäktiga grupper, som inte vill se detta hända. Att bevara den rådande ordningen handlar till del om att strunta i och undertrycka bevis för att en människa är mer än bara materia.

MO: Vilka är darwinismens ideologiska följder? Anser du att darwinismen har påverkat den västerländska civilisationens värden och livsstilar?

MC: Darwinismen har främjat rörelsen bort från värden, som är grundade på transcendenta åskådningar och allmängiltigt förnuft. Under någon tid byggde den västerländska civilisationen på tankevärden som härrörde antingen från Gud eller från det mänskliga förnuftets allmängiltiga principer. Till exempel grundades Förenta staterna på tanken att Gud skänkt människorna vissa oförytterliga rättigheter, däribland livet, friheten och sökandet efter lyckan. Dessa principer hyllades också i Europa, men där mera grundade på en förnuftstro, som härrörde från upplysningen, än på gudomlig uppenbarelse. Men Darwin införde tanken att mänskliga värden uppstått under utvecklingen från djur till människa. Och såsom denna process uppfattas, ingår däri tanken att alla de värden gynnas som bidrar till artens överlevnad. Det finns inga eviga värden, som bygger på gudomlig uppenbarelse eller mänskligt förnuft. Enligt detta synsätt finns det icke ens en enda mänsklighet. Darwinismen utgår från tanken att det finns varieteter inom arten, också arten människa. Och somliga av dessa varieteter är mera och andra mindre livsdugliga. Så de värden, som hjälper en grupp att överleva i konkurrens med andra grupper, är de värden som lever vidare i samhället. Vad som helst duger, bara det är starkt nog. Och det tycks vara vad vi ser hända just nu. Historiskt sett har darwinismen inspirerat till rasism. Den har inspirerat till rashygien, som betydde att man steriliserade människor, som man ansåg livsodugliga. Den betydde att man gav ”dödshjälp” åt människor, som man ansåg livsodugliga. Så darwinismen bidrog inte bara till materialism i västerländska samhällen utan också till moralrelativism. Allt blir ett värde, blir moraliskt, som hjälper dig att överleva i tävlan med andra.

MO: Om människans devolution godtogs av majoriteten i stället för människans evolution, hur skulle den då förändra våra samhällen och våra värden?

MC: Om vi förstod att vi inte är maskiner gjorda av materia utan i stället varelser av rent medvetande, skulle detta medföra vissa förändringar i det sätt på vilket vårt samhälle är ordnat. I stället för att ordnas för att underlätta en ständigt ökande produktion och konsumtion av materiella ting långt utöver vad någon individ egentligen behöver skulle samhället i stället ordnas så att det kunde tillgodose livets materiella nödtorft på enklast, naturligast och effektivast möjliga sätt. Naturligtvis skulle detta fungera endast om människor vore hågade att frivilligt antaga en livsstil av självvald enkelhet, därför att de enligt detta val kunde uppleva en högre nivå av personlig och med andra gemensam tillfredsställelse. Det kan inte påtvingas utifrån eller med konstlade medel. Om vi alla förstod att vi alla är varelser av rent medvetande, att vi alla kommer från samma källa och därför är nära förbundna med varandra, så skulle detta sänka konfliktnivån i världen. Det mesta av konflikt beror på att vi reagerar på andra, som vi uppfattar såsom i grunden olika oss.

MO: Vilket är förhållandet mellan ditt arbete och intelligent design?

MC: De som framställer teorier om intelligent design säger att om vi betraktar organismers komplexitet på den biomolekylära nivån, inser vi att denna komplexitet inte kan förklaras med evolution genom naturligt urval. Vad vi behöver taga hänsyn till är en intelligent plan, som någon högre intelligens avsiktligt genomför. Så långt håller jag med dem. Men jag tycker att dessa teoretiker inte går tillräckligt långt, när de erkänner att levande varelser är något utöver komplexa biokemiska maskiner. De går inte så långt att de erkänner att det i organismerna finns en finmateriell form, som består av finmateriella element, såsom själen, och att det utöver denna finns ett medvetet jag, som kan existera skilt från kroppen. Organismer är inte blotta komplexa anhopningar av kemiska ämnen. Det finns sinnrika sätt på vilka detta kemiska maskineri är sammankopplat med själen och det medvetna jaget. Jag betraktar förhållandena mellan materia, själ och medvetande såsom liknande förhållandena mellan en dators hårdvara, dess mjukvara och användare. Kroppens kemiska struktur liknar datorns hårdvara, själen liknar mjukvaran, som låter användaren växelverka med hårdvaran, och slutligen är det medvetna jaget liksom datoranvändaren, som medvetet brukar hård- och mjukvaran för bestämda ändamål.

MO: I mitt hemland Sverige och i andra västeuropeiska länder innehar darwinismen ett fullständigt herravälde. Den som vågar kritisera den betraktas som galen. Hur är det i den övriga världen? Är förhållandet bättre i Indien till exempel?

MC: Förhållandet är i stort sett detsamma i hela världen. Detta är resultatet av att den västerländska civilisationens spreds över hela världen under kolonialtiden. Alla folk och länder inlemmades i ett världsomfattande system, som behärskades av Västerlandet. Det utbildningssystem som råder i Indien grundades av britterna. Det ersatte det traditionella utbildningssystemet. Det har behållits av den nuvarande regeringen. Det ingår i det världsomfattande vetenskaps- och utbildningssystemet. Och liksom i andra delar av världen är den darwinistiska evolutionsteorin den enda förklaring av arternas uppkomst som ges i det officiellt statsfinansierade utbildningssystemet.

MO: Vilka är de verkliga orsakerna, som du ser det, till att darwinismen försvaras med en sådan lidelse, ja rentav fanatism, i Västerlandet?

MC: Det hänger samman med hela den världsomfattande trenden mot materialism, sekularism, konsumism.

MO: Tror du att darwinismen kommer att bryta samman i en nära framtid?

MC: Nej. Men jag tror att dess inflytande kunde minska i det moderna livets kraftcentra, om bara en enkel förändring infördes i skolsystemet. Den enkla förändring jag ber om är att regeringarna slutar med att ge dem som hyllar den darwinistiska evolutionsteorin monopol i det statligt stödda skolorna. Visserligen är det i dag en majoritet av vetenskapsmän, som hyllar evolutionsteorin. Men det finns faktiskt en minoritet av vetenskapsmän och forskare, som inte stöder denna teori. Jag tycker att den rimliga lösningen är denna: ge evolutionsteorin de flesta sidorna i läroböckerna och den mesta undervisningstiden i biologin, men ge också alternativet (ett generaliserat teistiskt alternativ till darwinismen) något, om så bara ett mindre antal sidor i läroböckerna och mindre undervisningstid. För närvarande skulle jag säga: fem procent. Låt sedan eleverna själva taga ställning. Jag vill nog påstå att detta system är mycket bättre än det nuvarande, där alternativen är fullständigt uteslutna. För det första avspeglar mitt förslag den faktiska verkligheten i vetenskapens värld. Det är helt enkelt inte sant att alla vetenskapsmän godtagit den darwinistiska evolutionsteorin. Somliga har inte gjort det. Och för det andra innebär mitt förslag att den akademiska frihetens värde respekteras. Det är helt enkelt inte acceptabelt att en grupp vetenskapsmän, om de så är i majoritet, använder sitt inflytande på statsmakterna till att utesluta andras åsikter från de statsstödda undervisningssystemen. Om darwinisterna vill ha egna privatskolor, där de undervisar i enbart sina egna ideer, så vore det helt i sin ordning. Men i de statliga skolorna, som finansieras med alla människors skattemedel, bör man erkänna den mångfald som faktiskt råder i vetenskapens värld. Vi bör också betänka att det i många länder finns ett betydande antal människor, och ibland är de majoriteten (såsom i Förenta staterna), som inte hyllar evolutionsteorin.

MO: Vad arbetar du med för närvarande?

MC: Jag håller på att sammanställa en bok av artiklar jag skrivit för min stående spalt i tidskriften Atlantis Rising. Titeln på min spalt är ”The Forbidden Archeologist ”(Den förbjudne arkeologen). Jag arbetar också på en bok, som jag kallar Forbidden Archeology Two (Förbjuden arkeologi del två). Sedan min bok Forbidden Archeology gavs ut år 1993, har många nya fall av arkeologiska bevis för människans uråldrighet kommit för mina ögon. Det finns tillräckligt många fall för att fylla en ny bok.

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

Översättarens anmärkning. I sin förklaring av människans trefaldiga konstitution använder Michael A. Cremo på engelska ordet ”mind” för det mellersta elementet (närmast motsvarande vedantas term manas). I översättningen har jag genomgående återgivit det med ”själ”.

Sheikh Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, har gjort sig mycket populär i den muslimska världen. Medan palestinierna trodde på löftena om att de skulle få fred, stred Hizbollah med israelerna och lyckades befria Libanon. De senaste 20 åren har dock visat sig vara en katastrof för palestinierna. Medan libaneserna idag är fria, lever palestinierna under extremt förtryck. Samtidigt har Libanon tagit sig ur imperialismens klor, och besegrat sionismens armé… två gånger om. Muslimer världen över har insett att fred med Israel är en omöjlighet. Det enda alternativet är väpnat motstånd mot den sionistiska regimen och mot dess allierade. Palestinierna har insett detta. Därför röstade de på Hamas i valet i januari 2006.

I början av 33-dagars kriget sommaren 2006 talade Condoleeza Rice (då USA:s utrikesminister) om "the new Middle East" (det nya Mellanöstern). Hon hade rätt, Mellanöstern förändrades. Men istället för att avväpna Hizbollah och upprätta en marionettregering i Libanon, vilket var amerikanernas plan, besegrade Hizbollah Israel och vann muslimernas hjärtan världen över. Denna organisation, och andra befrielseorganisationer, befriar ockuperad mark och ger människor tillbaka sina rättigheter som har varit fråntagna av Israel.

Det nya mellanöstern blev ett faktum när USA valde att sluta lägga veto mot FN-resolutionen 1701, efter en månads krig. Den dyraste investeringen genom tiderna, Israel, blev ett totalt misslyckande. Massakern i Gazaremsan för drygt två år sedan bekräftade det sionistiska misslyckandet återigen, och försvagade också den dubbelmoraliska västvärlden ytterligare. "Demokrati"- och "mänskliga rättigheter"-snacket visade sig vara ett spel för gallerierna. Det passade bra att försvara yttrandefriheten när profeten Muhammed (frid vare med honom) kränktes inför ögonen på 1,5 miljarder muslimer, men apartheidstaten Israel får man inte kritisera, för då är man "antisemit" och därmed brottsling. Tror du att muslimer vill ha den sortens demokrati? Tänk igen.

Al-Qaida har länge utnyttjats av västvärldens ledare för att försvaga muslimska befrieleorganisationer. Al-Qaida är snarare en CIA och Mossad-operation vars syfte är att ge USA och Nato legitimitet att angripa andra länder, i synnerhet muslimska länder. Israel ville exempelvis år 1999 att Bill Clinton (då USA:s president) skulle invadera Irak, men det gick inte. Det var omöjligt att legitimera en invasion då. Gissa vad som krävdes för att ändra den uppfattningen om Irak?

År 1993 detonerade en bil i en av byggnaderna av World Trade Center-komplexet på Manhattan och al-Qaida-operationen var ett faktum. Plötsligt propagerade massmedierna för att "galna muslimer" var på väg att spränga USA i luften och att den enda lösningen på problemet var att angripa "terroristerna" innan USA själv blev angripet. Under våren 1995, efter attentatet mot Oklahoma City, lade massmedierna i USA skulden på "militanta muslimer", trots att inga bevis fanns. Senare greps en amerikan misstänkt för attentatet, och han erkände. Inga muslimer var inblandade. Sex år senare fick USA och hela världen vittna ett vidrigt attentat mot oskyldiga människor i New York, och återigen lades skulden på "militanta muslimer". 19 muslimska män misstänktes för att ha kapat fyra passagerarflygplan, trots att flera av dessa män egentligen var vid liv efter dådet!

Elfteseptemberattentatet genomfördes sannolikt av den amerikanska regeringen (eller delar av regeringen) i syfte att legitimera en krigskampanj i den muslimska världen. USA:s vägran att lämna Irak och Afghanistan bekräftar detta, då USA tydligen inte har något annat att vinna i de länderna än att fortsätta skapa splittring bland muslimer. Den officiella versionen av elfteseptemberdådet (Usama Bin Ladin var hjärnan bakom attacken) är så full av hål att det är en skandal att vissa människor fortfarande tror på den.

Sedan hösten 2001 har situationen förändrats radikalt. USA har inte längre råd att invadera fler länder, och Europa genomgår en farlig och radikal förändring. Sionisterna i Europa har insett att de håller på att förlora kriget mot islam. Därför har de startat en antiislamisk kampanj, kanske också för att starta ett inbördeskrig på hela den europeiska kontinenten. Sionisterna försöker vända turen genom att demonisera muslimerna. I Mellanöstern växer nu kritiken mot extremismens utbredningar i Europa. Araberna lär sig mycket om humanismen när se ser sina grannländer på den europeiska kontinenten införa icke-demokratiska och förtryckande lagar riktade specifikt mot muslimer och araber. Schweiz är det bästa exemplet. Frankrike, som nu förbjuder kvinnor att täcka sina ansikten på allmänna platser, är ett annat.

Vi har nått en tidpunkt i vår historia då många saker förändras snabbt. Att Iran har blivit ett friare land än de flesta europeiska länder kommer snart att accepteras allt mer, även här i västvärlden. Kritikerna kommer dock att fortsätta hänvisa till det senaste presidentvalet i sommaren 2009 då ett antal iranier greps för våldsamt upplopp. Sanningen är att USA och Israel ligger bakom de våldsamma "protesterna", och att Iran gjorde rätt i att gripa huliganerna som sköt och misshandlade vanliga medborgare. "Protesterna" var en CIA- och Mossad-operation, riktad mot den islamiska republiken i syfte att slå ner islams växande inflytande i den muslimska världen och i övriga världen. Metoden var att skapa splittring, precis som i Irak, Afghanistan, Somalia, Libanon och Palestina. Den verkliga anledningen till varför sionister motsätter sig den islamiska republiken i Iran är landets stöd till motståndsorganisationer som Hizbollah och Hamas. Det är tack vare Iran terroristregimen Israel inte längre kan hota sina grannar. Iran är därför det viktigaste landet för islam och världens muslimer. Iran är, anser jag, islams försvarare. Därför försöker sionisterna stoppa landets framsteg på alla möjliga sätt.

För att ytterligare illustrera västvärldens dubbelmoral är det viktigt att förstå sionisternas konspirationsteorier. Verkligheten är att Iran utsatts för sanktioner (fyra gånger om) för påstådd vilja att skaffa kärnvapen, medan Israel slipper sanktioner trots bevis på att landet sitter på hundratals atombomber. Iran har skrivit på icke-spridningsavtalet, medan Israel fortfarande vägrar. Utöver det är det Israel, inte Iran, som beter sig våldsamt gentemot sina grannar. Att påstå att Iran är farligare än Israel, vilket många västerländska politiker, experter och journalister idag gör, är ren dubbelmoral och baserat på konspirationsteorier. Detta visar hur pass snedvriden den globala politiken faktiskt är – att den sionistiska regimen får immunitet mot rättsliga påföljder medan ett muslimskt land bojkottas och sanktioneras för att den insisterar på att få stå på rätt sida.

De som idag bombar diktatorn Ghaddafi gav honom tidigare pengar, vapen och massvist med stöd när det libyska folket inte hade någon talan. Idag bombar de honom för att de vill vinna tillbaka lite förtroende… efter katastroferna i Palestina, Afghanistan och Irak. Samtidigt går det rykten om att libyska rebeller misshandlar och avrättar Ghaddafis soldater, vilket också är ett brott mot mänskligheten. Men eftersom rebellerna nu "representerar folket" fortsätter västmakterna att förbise brotten. Samma var det med den forne irakiske diktatorn Saddam Hussein. Han var också en av USA:s allierade i början. Men väl när rätt tid kom satte man en dolk rakt i ryggen på honom. Och mördade över en miljon irakier.

Samma extremister som avsatte Saddam Hussein gav honom pengar och vapen för att kriga mot Iran. Kriget som ägde rum mellan 1980-88 kostade två miljoner soldater livet, som annars hade kunnat användas i ett rättfärdigat krig mot den sionistiska regimen. Konsten att låta muslimer döda varandra är sionisternas metod att överleva. Men tiden rinner ut. Idag dödas muslimska demonstranter av pro-israeliska och pro-amerikanska regimer överallt i arabvärlden. Dessa demonstranter kommer att fortsätta slåss till den dagen då de är verkligen fria – fria från sionismens våld. Egyptierna demonstrerar ju fortfarande för frihet, trots att Hosni Mubarak lämnade ifrån sig makten för mer än två månader sedan. Dessa människor har en heder och ära som ingen kan ta ifrån dem. Det är just därför den muslimska världen är den mest frihetsälskande i hela världen. Friheten kommer inte från ideal skapade av människor, utan från en gudomlig tro. En tro på att självständighet och heder aldrig får ifrågasättas. Och att rätten till Palestina inte får överges. Därför kommer varje strid sluta vid Klippmoskén i Jerusalem (al-Quds).

Läs deras ilskna krönika här.