Fria ordets unge medarbetare Uno Svensson deltog under påskhelgen i Sveriges Unga muslimers konferens i Stockholm. Här följer några av hans intryck:

Den 23 och 24 april höll Sveriges Unga Muslimer (SUM) sin årliga konferens i Stockholm. I år var temat ”Tillsammans för en ljusare framtid”. Konferensen hade flyttat till Kistamässan på grund av ett ökat deltagande. Varje år dyker allt fler och fler muslimska ungdomar upp och besöker konferensen. I år var vi cirka 1300 besökare och jag hoppas att vi inshallah blir ännu fler nästa år.

Tillsammans för en ljusare framtid kan sammanfattas i två ord – engagemang och agerande. Två ord som många av föreläsarna kom tillbaka till, för att visa på hur vitalt det är för muslimernas situation i Sverige. Mohammed Jihad sade i sin föreläsning att Gud inte dömer oss efter resultaten som vi har uppnått, utan efter arbetet som vi har lagt ner. Muhammed Dini berättade att även den minsta handling har betydelse hos Gud.

Sångaren Maher Zein talade om sin nyvunna lycka som utövande muslim och hur detta har fört honom vidare i livet. Gehad Essam El-Hadad från Egypten beskrev revolten, känslorna på Tahrirtorget och ungdomarnas insatser, ungdomar som inte längre finns bland oss. Adil Salihi talade om det breda, ungdomliga engagemanget under profeten Muhammads tid, att det till och med fanns kvinnor som gick ut i krig, ett exempel är Naseebah bint Kaab. Poeten Boonaa Mohammed stod för helgens mest känsloladdade stycke poesi, som fick många att brista ut i tårar. Han avslutade med,”you are dying…but you are not dead yet”.

Förändringens tid är inte över än, förändringens tid är just nu, idag, i denna timma, i denna minut, till och med i denna sekund. Konferensen och alla föreläsarna bidrog med otroligt mycket inspiration, speciellt när den var riktad mot oss ungdomar. Klyschan som säger att ungdomarna är framtiden, har alltid varit sann och kommer alltid att vara sann. Vi måste våga stå upp mot orättvisor och förtryck. Vi måste sträva efter att bli bättre människor. Icke-muslimer skall se på muslimer och beundra dem för deras godhet och fina sätt. Vi måste växa till att bli föredömmen för andra. Vi måste kämpa.

Stå upp för dina muslimska ideal, vik dig aldrig. Agera med vänlighet, både mot muslimer och icke-muslimer. Tänk på vad profeten Muhammad hade gjort. Människor kastade inälvor på honom, spottade på honom, urinerade i hans moské. Vad gjorde då profeten Muhammad? Han agerade med ett självsäkert lugn och utstrålade inre styrka. Och kärlek. Följ profeten Muhammads väg, hans sunnah. Mildhet och styrka i förening.

Jag ser redan fram emot konferensen nästa år, inshallah. Tack SUM, för en utomordentlig tillställning, som fokuserade på det viktiga. Framtiden.

Läs:

Mohamed Omar om sionisternas utfall mot föreläsaren Salah Sultans "antisemitiska konspirationsteorier"

Den lilla människan känner sig ofta maktlös. Någon har kapitalet, någon annan har kontakterna och en tredje har intellektet. Därefter ligger det nära till hands att tappa hoppet och förvandlas till en västerländsk zombie. En zombie som ständigt upprepar mantrat om demokrati, men har en kampvilja som sträcker sig precis lagom till fjärrkontrollen. Zapp – hjärntvättning på bästa sändningstid. Zombien är nöjd.

Någonstans på denna destruktiva väg måste vi vakna upp, och faktiskt se att positiv förändring är möjlig. Klyschan om att alla kan göra någonting, stämmer utmärkt. Internet, bloggar och sociala medier överlag har öppnat helt nya dörrar för oss och skapat forum där vi kan träffas och diskutera, den lilla människan får paradoxalt nog chansen till ett större genomslag med sina tankar och funderingar. Det gäller att bestämma sig för att agera, att inte bara bygga tankeslott utan att sätta sina planer i handling och visa att man existerar, få sin röst hörd. Det gäller att ihärdigt kämpa. Homofilerna och feministerna har skaffat sig rättigheter, just på grund av att de inte lade ner stridsyxan utan intensifierade kampen när den blev som allra svårast. Man måste ta lärdom av enträget arbete, oavsett vilken form det tagit. Någonting kan vara värt att snappa upp.

Vi människor har dock begränsningar, alla kan inte ta rollen som chefsideologer, och alla kan heller inte vara aktivister. Det gäller att alla bidrar på det sätt de klarar av, det kan handla om att skriva artiklar, dela ut viktiga böcker till släkt och vänner, informera den gamla tanten på Ica vänligt om att apelsiner från Israel är besprutade med palestiniernas lidande, debattera både hemma i köket och i klassrum, donera pengar till viktiga ändamål eller helt enkelt sätta sig i soffan. Slänga fjärrkontrollen genom fönstret. Och börja läsa en bok. Kunskap kommer för evigt att vara lika med makt. 

Undertecknad klev upp i den göteborgska ottan och med hjälp av plastmuggar och ett stängsel skapades ett kort budskap. Bara idag kommer tiotusentals människor att läsa det eftersom att vägen nedanför är hårt trafikerad, under en stor del av dygnet. Det finns massvis av potential och utrymme till att nå ut med rätt budskap, även om det är simpelt. Det gäller bara att slänga iväg den där nedrans fjärrkontrollen och resa sig upp..

[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=4201193

Under oktober 2009 var Lake högst inblandad i EDL och jag har svårt att tänka mig att Lake åsikter på blott 18 månader skiftat färg så drastiskt. Av Ekeroth beskrivs han som en demokratiälskare, men nu är han alltså villig att avrätta människor för att han inte tycker om deras åsikter. Man kan fråga sig, vad är anledningen till att tidningsrubrikrna uteblir. Föreställ er att Alan Lake hade talat om att avrätta judar för deras sionistiska åsikter. Och att en svensk filial av samma organisation hade varit med och planerat ett möte i Sveriges näst största stad – en antijudisk demonstration. Hur hade det sett ut då?

Uttalandet är fullkomligt absurt, men läxan vi bör lära är att muslimer måste få sina röster hörda. Man kan inte låta sig företrädas av rasistiska organisationer som Expo. Man kan inte heller låta sionister som Per Gudmundsson på Svenskan föra ens talan. Muslimer måste själva stå upp mot detta övertramp. De måste kunna tala direkt till andra svenskar. Denna historia får mig att undra, var är alla demokratins korsriddare? Varför angrips inte EDL, SDL och Lake på bred front? 

Ska vi behöva vänta till den 21 maj?

[1]http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12866601.ab

[2] http://www.tv2.no/play/nyheter/utenriks?progId=509303

[3]http://kentekeroth.se/2009/10/21/aftonbladet-ljuger-alan-lake-som-vill-skydda-vara-friheter/

Detta skulle bli en filmrecension. Nu, när filmen är slut så har jag knappt några ord kvar, varken att säga eller att skriva. Vibeke Lokkeberg som gjorde filmen hade för avsikt att visa Gazas verklighet. Sanningen är att den fick min verklighet att brista. Mitt ordförråd är inte tillräckligt stort för att beskriva filmen. Smärtan, sorgen. Den måste ses och upplevas.

Här är i alla fall några ord som ekar inom mig. Yahia sade: ”När jag förlorade min far, kändes det som att jag förlorade hela världen”. Yahia är 6 år gammal. 

Detta är en film som anhängare till Israel borde se. En film som alla sionister borde se. En film som alla människor i hela världen borde se. Hela världen borde gråta för Gaza. När ni ser filmen, ställ då er själva en enkel fråga: Är detta rätt, ur någon synpunkt, ur någon synpunkt som helst?

Vad som drabbade Gaza under 22 dagar i slutet av 2008 fram till början av 2009 var inget krig. Det var en massaker. Israel hade för avsikt att, precis som Goldstone-rapporten uttryckte det, "förnedra och terrorisera" den palestinska civilbefolkning. 

Filmen är textad på engelska. 

Se filmen här.

Läs även

Vad som verkligen hände i Gaza

Vämjeligt av Richard Goldstone

Bogumilerna bekände sig utåt till katolicismen men deras lära och deras seder var långt ifrån kompatibla med påven i Rom, och hans katolicism. De hade en del egenarter som får en att fundera, var bogumilerna överhuvudtaget kristna? År 972 anklagade den katolska kyrkan bogumilerna för att vara kättare. Man hade sänt en delegation till Bosnien, och detta rapporterades tillbaka till Rom :

1. De påstår att Gud inte skapade himmelen och jorden

2. De respekterar inte korset som en helig symbol

3. De erkänner inte att nattvarden är Kristi kropp, utan vanligt mjöl.

4. De respekterar inte präster.

5. De respekterar inte Guds moder. De tror inte på jungfrufödseln.

6. De uppfostrar sina medlemmar till att inte respektera makten.

7. De biktar sig till varandra, de gör män lika kvinnor. [1]

Ur teologisk mening kan man knappt beskylla bogumilerna för att vara kristna. Det finns även vittnesmål om att bogumilerna helst förrättade sina andakter ute i naturen och inte byggde reguljära kyrkor, så som var påbjudet[2].

Det som har gjort att undertecknad funnit intresse i bogumilerna är deras gravstenar. De flesta har inskriptioner, dikter och tankar som bogumilerna själva skrev innan de dog. I vissa fall fanns ”mästare” som fyllde upp gravstenar som tillhörde människor som gått bort alldeles för tidigt. Här följer nu texter från tio gravstenar, som finns i Bosnien. Orden är bittra, där finns stundtals en becksvart humor, och i nästa stund en acceptans för det som vi alla en dag kommer att möta. Döden var inget skrämmande för bogumilerna. Deras tankar om vittnar om deras egendomliga förhållande till den. Mina ord räcker inte till för att beskriva.  De är helt enkelt unika. Dessa texter får inte försvinna, och stanna kvar i skuggan. De är värda mer än så. Njut.

Här ligger Borko Mitos i sin ädelmodiga mark i Bosnien. Om du vill förstöra min gravsten, förstör den. Men vakta dina händer och dina ben. Det är svårt att röra den stenen, svårare att stjälpa den. Om du vill röra mina ben, gör det. Jag och Gud ursäktar dig. Men kyss bara inte Bakulins dotter. För hennes skull har mitt hjärta krossats. Om du kysser henne kommer Gud att kyssa dig och mitt öde kommer att straffa dig.

                                                                                                                           I maj månad år 1317 hos Herren.

Här ligger Stanac Godinov i sin ädelmodiga bosniska mark. Du kan inte döda mig med sju sår av pilar, spjut och yxor. Inget högdjur har ätit upp mig. Ingen strömvirvel har svalt mig. Varken elden eller vintern har tagit bort mina fotspår. Sipara dödade mig för att hon lovade sitt hjärta åt mig men gifte sig med en annan. Förlåtet vare allt, men jag kommer att drömma om vår son, men är nu ensam. Slå inte ner denna gravsten. Den är mina ögon med vilka jag fortfarande kan se stjärnorna och Sipava.

                                                                                                                                 Oktober år 1209.

Här ligger Ljubljen född i Vrhbosna, begravd i Vrhbosna på sin ädelmodiga mark. Jag har varit den som har stått på vägkorsningarna hela livet, funderandes, tvekande. Jag har varit den som frågade varför himlen inte åldras, trots att det ut himlen alltid föds nya årstider. Och i rummet där jag har varit fanns ett fönster, och bakom fönstret oändlighet. Men jag fortsatte att ihärdigt titta i golvet. Och jag trodde att när jag dör kommer att allt stanna för alltid. Men det gjorde det inte och min död blir allt äldre och äldre och allt mer trång. Drazeta högg min gravsten och Husan skrev på den, de ville inte visa att jag har funnits, utan att jag längre inte finns. 

                                                                                                                    Sommaren år 1258 hos Herren.

Här vilar Bokcilo, sin mors ende son.
De som inte blir träffade av ett spjut, inte sprängda av ett klot, inte kluvna av en yxa, inte träffande av ondskan, blir träffade av tidens pil. Från den finns varken lä eller skydd och inte heller någon befästning eller annan skyddsplats. Från dess skott kan du endast gömma dig hos döden. Men även död måste du dö hundra gånger till. Den som mejslar min gravsten och av den gör dörr och fönster till sitt hus kommer att göra det rätta. Både mitt skelett och mitt hjärta kommer att värmas lite.
         
                                                                                                          År 1389 i juni månad när linden doftar.

Här vilar Gorcin från Soli.Det finns tusentals sätt att dö på, men inget av dem är det rätta. Det finns tusentals vägar som de levande vandrar på, och de levande vandrar genom smärta. Varför är allt som är vacker, likt de mest färgglada fåglar, instängt i burar? Jag ligger och mår dåligt. Jag ser allt, jag hör allt, allt som jag hör nu vet jag, förgäves försöker jag andas in, jag kan inte andas in. Och därför mår jag ännu sämre och jag kommer att ligga här länge till. Gå inte förbi min gravsten, jag kommer att börja gråta för att du är det som jag har varit och jag ser att du ödslar dina dagar, dagarna som jag själv har ödslat. Gå inte förbi min gravsten nästa gång. Jag kommer att bita dig.

                                                                                                                                                  Juli år 1253

Se på minnesmärket av kejsar Nenco, den store bosniske kejsaren. Det sattes upp av hans son kejsar Muven med Guds hjälp och hjälpen av sina trogna och skrevs av honom själv utan någon annans hjälp. Du som läser från den här gravstenen har kanske gått till stjärnorna. Och du har kommit tillbaka för där finns det ingenting förutom dig. Människan kan se vad hon aldrig tidigare sett, känna vad hon tidigare aldrig känt, smaka det hon aldrig tidigare har smakat och vara där hon tidigare aldrig varit. Men var du än söker kommer du endast att hitta dig själv. Mycket av min hand har varit på jorden men ingen av mina händer har dödat eller mördat. Även om jag lämnade mina ben så har jag hela tiden i all förskingring bara drömt om Bosnien. Människa, om du inte vill vara fördömd, rör inte denna gravsten. 

 Jag lade mig sommaren år 1094 när det var torka och himlen fällde inte en endaste tår över mig.

Här vilar jag, Asta, dotter till Bogcina Zlusic och jag känner inte för att vila. Nu skulle jag gärna promenera över ängarna med dig ikväll och ge dig kyssen som du var ute efter men aldrig fick. Även om himlen skulle spricka. Jag skulle inte ångra det och inte heller skämmas. Du, resenären. Rör inte min gravsten. Låt dem som inte vill göra det som jag aldrig gjorde, göra det. För det är först nu jag vet hur själen brinner när man inte har gett allt.

                                                                                                        År 1422 när de glada gladdes och jag dog.

Här vilar jag i den ädla bosniska jorden. Mitt namn är Vlk, sonen till jorden Humska. Det som jag ska säga till dig skall du acceptera men inte tro på. Du är den du är och jag är jag, våra sanningar behöver inte vara likadana. När du blir som jag, titta då tillbaka så som jag tittar tillbaka nu. Hoppas inte på att det som kommer ska komma att vara evigt, men sörj inte heller det som varit. De flesta människor har liten kunskap men stora förväntningar. De kommer därför alltid att beskylla gårdagen för det som skall hända dem imorgon. Du skall älska ögonblicket du är i och läpparna som kysser dina. Senare kommer ditt skelett likt mitt att sakta vila under en tung gravsten. Vält inte omkull min gravsten, låt den stå som den står. Om inte du förstår mig nu, blir jag kanske någon gång förstådd, av någons sons son.

                                                                                                                                En förbaskad dag år 1209

För länge sedan i firade tider lade jag mig här, här på min mark Prehten Kuklec i Bosnien. Ljubljen Miotos högg till min gravsten och Hlepac skrev på den. Jag betalade deras jobb med silver och Gud kommer att betala dem för en god gärning. Denna grav är dörren där jag gick in och jag kommer aldrig ut igen, men jag går heller ingenstans. Och nu är jag där, jag ser allt, jag hör allt men jag bryr mig inte om något. Den som välter denna minnessten och skändar mina ben kommer Gud att låta gå samma öde till mötes. Livet är fullt av dåliga människor och en elak fru kommer att plåga honom som en ihålig tand.

                                                                                       Lade sig en vacker majmånad år 1345 hos Herren

Här i den ädla Bosniska jorden vilar Krksa och Kalija i Kljuc. Vi älskade varandra och från vår kärlek blev vi man och hustru och Gud skänkte oss många barn. Och sedan, tjugo år efter vår första gemensamma oktober, fick vi syn på regnbågen och förstod att vi såg den annorlunda och att vi hade annorlunda önskningar. Och vi häpnade över att vårat gemensamma liv plötsligt såg annorlunda ut än tidigare. När Krksa dog, dog mitt hjärta och jag dog likaså. Förstör inte vår gravsten, för våra skelettben diskuterar fortfarande vem som som hade rätt, och hur många gånger denna hade rätt, och vem som inte hade rätt, och med vår död blev vi större främlingar för varandra än vi någonsin varit under våra liv. Men om du tar våra ben åt var sitt håll kommer vi att dö utan varandra och äntligen ha vår andra död.

                                                                       År 1447 när Bosniens kung var Stjepan Toma Ostojic

[1] Kadric, Bogumili kao inspiracija, sid 10-11

[2] Samobor, Osnovna skola Bogumila, sid 23

Men, stämmer detta? Härstammar alla dagens judar från upprorsmännen på Simon bar Kokhbas tid?[1]. Ja, säger de sionistiska judarna och sionister från andra läger. De har dock glömt bort en sak. Khazarerna.

I dagens norra Turkiet levde under 700-talet en folkstam som gjorde något besynnerligt. Denna folkstam, khazarerna, konverterade nämligen till judendomen runt år 740 [2], [3].Detta var under en tid då kristendomen började få en allt starkare ställning i kazarernas hemtrakter, samtidigt som Islam bredde ut sig över området. De bulgariska stammarna i nordöst var muslimer medan de kristna pressade söderifrån, dagens Georgien och Armenien. Mitt i denna veva blev det khazariska kungadömet en judisk maktfaktor i regionen. 

Khazarerna tog till sig hebreiskan som skriftspråk, speciellt i religiösa sammanhang. Arkeologer har hittat två inskriptioner på Krimhalvön, avfattade på ett icke-semitiskt språk men skrivna på hebreiska [4]. Den läs- och skrivkunniga delen av befolkningen talade alltså någon form av turkiska/slaviska, men deras skriftliga och religiösa kommunikation utgick från hebreiskan. Hur goda judar var då khazarerna, under tiden då deras rike ännu inte hade gått under? 

I början på 1100-talet reste rabbin Petahiah från Regensburg genom trakterna. Hans lärjunge skriver om sin mästares ord efter hans upplevelser i Khazarien; ” Det finns inga judar i Kedar(Khazarien), det finns kättare och rabbin Petahiah frågade dem: Varför tror ni inte på de vise ord? De svarade: För att våra föräldrar lärde oss inte. På kvällen före sabbaten skär de upp allt bröd som ska ätas på sabbaten, och äter i mörkret, och tillbringar hela dagen med att sitta på en plats, och ber inte utan sjunger psalmer. När rabbin Petahiah lärde dem vår bön och att välsigna maten tyckte de om detta och sade: Vi har inte hört Talmud” [5].

Ett materiellt välstånd kan många gånger förknippas med sekularism, eller åtminstone religiös ljumhet. Just detta var fallet hos khazarerna när deras rike var en hegemoni i trakten. När tiderna blev svårare, blev deras judiska tro starkare [6]. Och tiderna blev mycket svårare. I början på 1000-talet började khazarerna lida militära nederlag, främst mot ryssar och bysantiner och led ett annat stort nederlag 1071, mot seldjukerna [7]. Man räknar med att deras religiositet började stiga i början på 1100-talet. Under samma period blev de khazariska judarna tvungna att överge sina hemtrakter och man tog sin tillflykt till norr, Ryssland. Men även till nordväst, som är dagens Tjeckien, Ungern, Tyskland och Polen.

Nu var man judar, på främmande mark. Under århundradenas lopp knöt man allt mer an till den judiska religionen och det kazariska ursprunget glömdes så småningom bort. Deras ursprungliga språk, en variant av turkiska glömdes bort och språket med religiös laddning, hebreiskan började nyttjas allt mer. Möjligtvis även för att en del judar som hörde om det judiska kungariket flyttade dit och etablerade sig i Khazarien, därav hebreiskans ökade inflytande. Kontakten med germanska språk gjorde att även hebreiskan förändrades och blev till jiddisch, en blandning av hebreiska och dagens tyska, men även med inslag av vissa slaviska ord.

Har saker börjat falla på plats nu? En stor del av judarna som led under nazisterna hade khazarerna som sina förfäder. Khazarerna som konverterade till judendomen i mitten på 700-talet. Koestler berättar att ”här har vi alltså vaggan till den numerärt starkaste och kulturellt dominerande delen av väldens judiska befolkning idag” [8].

Vad ger detta för konsekvenser? Argumentet att alla judars förfäder en gång bodde i Palestina visar sig vara en utbredd myt. Deras ”heliga” land borde rimligen vara Turkiet, eller Bulgarien. Många av dagens judar har således aldrig haft en koppling till Palestina, mer än en imaginär. Det finns ännu fler konsekvenser. Eftersom att khazarerna inte var ett semitiskt folk blir även begreppet antisemitism falskt i sin direkta betydelse. Dessa judar var inga, och är inga semiter. En annan fråga rör deras rätt att kalla sig för judar. Enligt den ortodoxa judendomen är man jude om man har blivit född av en judisk mor. Konvertering ses inte med blida ögon av flertalet rabbiner. Kunde khazarerna då kallas för judar, och hur skall man beteckna deras ättlingar?

Jag måste påpeka att alla dagens judar inte är khazarernas ättlingar. Men den sionistiska myten om att alla judars ursprung finns i Palestina är falsk. Dessa som just är khazarättlingar hade förfäder som troligtvis inte ens kände till Palestina. Palestina till palestinierna!

[1] http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

[2] Yehudah Halevi, ”Kuzarien”

[3] Arthur Koestler, ”Den trettonde stammen”, sid 13

[4] Shlomo Sand, ”Skapandet av det judiska folket”, sid 290

[5] Petahiah ben Ya´ocov,”The travels of Rabbi Petahiah of Ratisbon, sid 3-4.

[6] Polak, “The last days of Khazaria”, sid 324-329

[7] Shlomo Sand, “Skapandet av det judiska folket”, sid 303

[8] Arthur Koestler, ”Den trettonde stammen”, sid 163

Med kritik menar jag misstänksamhet och förakt för rådande kultur, religion och traditionella ideal. Den andra gemensamma nämnaren är även den som är mest intresseväckande. Organisationerna har allt som oftast utgjorts av människor som uppfattar sig själva som etniska judar. Det är ingen hyperbol. Kommunismen, psykoanalysen, invandringspolitik, den boasianska skolan och Frankfurtskolan har alla varit dominerade av etniska judar, inte nödvändigtvis religiösa. Som sagt, det är varken en hyperbol eller en slump. Inom psykoanalysens rörelse utgjordes 1906 samtliga av gruppens medlemmar av judar [1]. Ämnet jag alltså tänker ta upp idag är Freud och psykoanalysen.

Freud var en övertygad sionist som även bar på tankar om judarnas överlägsenhet. Denna attityd genomsyrade det mesta han gjorde och manifesterade sig på flertalet olika sätt. I ett brev som Freud skrev 1931 talar han om sig själv som en ”fanatisk jude”. Freud skriver vidare att han finner ”judendomen och judarnas dragningskraft så oemotståndlig, många mörka känslomässiga krafter, desto mäktigare ju mindre de låter sig fattas i ord, liksom det klara medvetandet som en inre identitet, hemligheten med samma tankebyggnad” [1]. Freud stod för ett rastänkande, något som aldrig längre kopplas samman med hans person. Det är helt enkelt alldeles för obekvämt att tala om store Freud som en simpel judisk rasist som vigde sitt liv åt pseudovetenskap. Freud hade uttryckligen en känsla av ”judisk moralisk överlägsenhet inför ett intolerant, inhumant – ja, sannerligen, antisemitiskt – samhällets orättvisor” [3]. En jude som bedriver hetsjakt på antisemiter? Låter det bekant mina vänner? Jakten pågår än idag, den har bara intensifierats.

Men vad lyckades Freud med? Enligt undertecknad finns det en särskild företeelse som Freud var med och startade upp. Det var nämligen den sexuella revolutionen. Freud hyste stark aversion gentemot det icke-judiska samhället och han såg det som sitt livsverk att förändra detta förkastliga, antisemitiska samhälle. Det han lyckades med var en början till upplösningen av kärnfamiljen. Man skulle som människa istället bejaka sin sexualitet och släppa alla hämningar. Den kristna moralen störde Freud något kolossalt och 1915 skriver Freud: ”Sexualmoralen – såsom samhället i sin mest extrema form, den amerikanska definerar den – synes mig mycket föraktlig, jag förespråkar ett ojämförligt friare sexualliv”[4]. Ställ er själva gärna en fråga. Har den sexuella liberalismen frambringat något gott överhuvudtaget? Finns det en enda positiv följdverkan? Det självklara svaret är nej, vi lever med dess fasor varje dag. Sjukdomar, död, misslyckade relationer och förstörda hem är det enda som vi har fått utav den vackra sexuella liberalismen.

Freud hade även mage till att påstå att roten till antisemitismen kommer från att de flesta kristna fått konvertera via tvång från sina gamla polyteistiska folkreligioner som var än mer aggressiva och barbariska än vad själva kristendomen är. På grund av våldsamheten hos tvånget att konvertera har vildarna ”ännu inte övervunnit sitt agg mot den nya religionen, som tvingades på dem, och de har projicerat det på den källa varifrån kristendomen kommit till dem [alltså judarna]” [5].

Läs om detta stycke och reflektera. Vill man förstå Freud och hur sjuk denna man var så krävs det att man läser detta både en och två gånger.Summa summarum. I en värld där moral anses som förkastlig kan enkelt ett nytt herravälde uppstå. De nya ledarna blir de som ser igenom bluffen. I detta fall är det ännu mer rakt på sak. De som är ledarna idag är samma människor som skapade bluffen och levererade den till oss, på silverfat. Vi tackade och bockade. Freud försvaras ännu idag men ses överlag som ett avslutat kapital. Måhända att han är just detta. Hans inflytande över dagens västerländska samhälle kan dock inte överskattas. Men som den gode Kevin MacDonald säger ; ”Steg för steg inser vi att Freud varit den mest överskattade gestalten i hela vetenskaps- och medicinhistorien”. 

[1] Klein 1981.

[2] Gay 1988, sida 601.

[3] Klein 1981, sida 86.

[4] Gay 1988, sida 143.

[5] Freud, 1939, sida 117

 Då tänker jag främst på blod, avföring, deras egna hår, och så vidare. Allt vävs ihop till en enda stor smet och råttorna som från början var enskilda individer blir nu en kollektiv råttkung[1]

När råttkungen väl skapats så försvinner den enskilda individens frihet och vilja. Råttan som försöker ta sig ut ur råttkungen kommer finna detta näst intill omöjligt. Du är invirad med alla andra råttor och är beroende av dessa för din egen överlevnad. Vissa råttor trivs, andra inte. Men den uppbyggda strukturen går inte att förändra. De olyckliga råttorna har väldigt få val. De är bokstavligt talat fast i skiten. Varför talar jag då om en råttkung?

Jo, det finns råttkungar på andra håll också. Väldigt nära oss. Nästan hela det svenska medieetablissemanget är en enda stor råttkung. Figurer som startade sina liv i frihet men hamnade i samma sits som råttorna. Man lever tillsammans på en oerhört liten, intellektuell yta. Åsiktsavvikare är inte välkomna och medieråttorna kommer varandra allt närmare. Ytan man kan röra sig på blir allt snävare och snävare. Åsikter och tankar blir färre och färre, man bara återanvänder samma argument tills dessa blir lika slitna som råttorna själva. Nu har en intellektuell råttkung bildats. Har du fastnat i mitten, ofrivilligt? Gilla läget min råtta, du kan inte komma loss. Ditt liv hänger på att de andra råttorna accepterar dig och varje dag måste du lovprisa det härliga kollektivet. Hör och häpna – råttkungen har blivit en demokrati!

Nu finns det endast en väg för råttkungen och det är att klamra fast vid den lilla livsgnistan som blir allt svagare och svagare. En råttkung kan inte jaga i stor utsträckning, så den ger sig gärna på mindre, långsamma varelser som inte kan skydda sig. Ett dussin starka, självständiga råttor som jagar tillsammans kan uppfylla sina mål. En råttkung har gjort sig själv en björntjänst. Den är inte lika skarp längre, den är ingen bra jägare, den är inte någonting alls. Vad händer med naturens råttkungar?

De dör givetvis. En flock sammanbundna råttor kan inte jaga, kan inte inta föda och går långsamt mot sin egen död. Råttorna tenderar till att börja äta på varandra, i den mån man kan nå den andre.  Men döden är tveklöst oundviklig. Det handlar endast om tid. Ett kollektivt, utdraget självmord. Det kan inte bli mer självdestruktivt. Råttornas tid är ute.

[1] http://www.weird-encyclopedia.com/rat-king.php