Under historiens lopp har många civilisationer och imperium försvunnit. I bästa fall har man kunnat bevara vissa minnen som gjort att vi, dagens människor, har kunnat få en inblick i dåtida människors tankesätt och vanor. Det finns enormt mycket som vi aldrig kommer att få reda och som för evigt kommer att befinna sig i skuggan. Några som fallit i i den men som förtjänar att lyftas där ur, är de bosniska bogumilerna. Deras epok varade från 900-talet fram till 1500-talet då osmanernas invasion fick bogumilerna att konvertera till Islam. De flesta av dagens bosniska muslimer är ättlingar till bogumilerna.
Bogumilerna bekände sig utåt till katolicismen men deras lära och deras seder var långt ifrån kompatibla med påven i Rom, och hans katolicism. De hade en del egenarter som får en att fundera, var bogumilerna överhuvudtaget kristna? År 972 anklagade den katolska kyrkan bogumilerna för att vara kättare. Man hade sänt en delegation till Bosnien, och detta rapporterades tillbaka till Rom :
1. De påstår att Gud inte skapade himmelen och jorden
2. De respekterar inte korset som en helig symbol
3. De erkänner inte att nattvarden är Kristi kropp, utan vanligt mjöl.
4. De respekterar inte präster.
5. De respekterar inte Guds moder. De tror inte på jungfrufödseln.
6. De uppfostrar sina medlemmar till att inte respektera makten.
7. De biktar sig till varandra, de gör män lika kvinnor. [1]
Ur teologisk mening kan man knappt beskylla bogumilerna för att vara kristna. Det finns även vittnesmål om att bogumilerna helst förrättade sina andakter ute i naturen och inte byggde reguljära kyrkor, så som var påbjudet[2].
Det som har gjort att undertecknad funnit intresse i bogumilerna är deras gravstenar. De flesta har inskriptioner, dikter och tankar som bogumilerna själva skrev innan de dog. I vissa fall fanns ”mästare” som fyllde upp gravstenar som tillhörde människor som gått bort alldeles för tidigt. Här följer nu texter från tio gravstenar, som finns i Bosnien. Orden är bittra, där finns stundtals en becksvart humor, och i nästa stund en acceptans för det som vi alla en dag kommer att möta. Döden var inget skrämmande för bogumilerna. Deras tankar om vittnar om deras egendomliga förhållande till den. Mina ord räcker inte till för att beskriva. De är helt enkelt unika. Dessa texter får inte försvinna, och stanna kvar i skuggan. De är värda mer än så. Njut.
Här ligger Borko Mitos i sin ädelmodiga mark i Bosnien. Om du vill förstöra min gravsten, förstör den. Men vakta dina händer och dina ben. Det är svårt att röra den stenen, svårare att stjälpa den. Om du vill röra mina ben, gör det. Jag och Gud ursäktar dig. Men kyss bara inte Bakulins dotter. För hennes skull har mitt hjärta krossats. Om du kysser henne kommer Gud att kyssa dig och mitt öde kommer att straffa dig.
I maj månad år 1317 hos Herren.
Här ligger Stanac Godinov i sin ädelmodiga bosniska mark. Du kan inte döda mig med sju sår av pilar, spjut och yxor. Inget högdjur har ätit upp mig. Ingen strömvirvel har svalt mig. Varken elden eller vintern har tagit bort mina fotspår. Sipara dödade mig för att hon lovade sitt hjärta åt mig men gifte sig med en annan. Förlåtet vare allt, men jag kommer att drömma om vår son, men är nu ensam. Slå inte ner denna gravsten. Den är mina ögon med vilka jag fortfarande kan se stjärnorna och Sipava.
Oktober år 1209.
Här ligger Ljubljen född i Vrhbosna, begravd i Vrhbosna på sin ädelmodiga mark. Jag har varit den som har stått på vägkorsningarna hela livet, funderandes, tvekande. Jag har varit den som frågade varför himlen inte åldras, trots att det ut himlen alltid föds nya årstider. Och i rummet där jag har varit fanns ett fönster, och bakom fönstret oändlighet. Men jag fortsatte att ihärdigt titta i golvet. Och jag trodde att när jag dör kommer att allt stanna för alltid. Men det gjorde det inte och min död blir allt äldre och äldre och allt mer trång. Drazeta högg min gravsten och Husan skrev på den, de ville inte visa att jag har funnits, utan att jag längre inte finns.
Sommaren år 1258 hos Herren.
Här vilar Bokcilo, sin mors ende son.
De som inte blir träffade av ett spjut, inte sprängda av ett klot, inte kluvna av en yxa, inte träffande av ondskan, blir träffade av tidens pil. Från den finns varken lä eller skydd och inte heller någon befästning eller annan skyddsplats. Från dess skott kan du endast gömma dig hos döden. Men även död måste du dö hundra gånger till. Den som mejslar min gravsten och av den gör dörr och fönster till sitt hus kommer att göra det rätta. Både mitt skelett och mitt hjärta kommer att värmas lite.
År 1389 i juni månad när linden doftar.
Här vilar Gorcin från Soli.Det finns tusentals sätt att dö på, men inget av dem är det rätta. Det finns tusentals vägar som de levande vandrar på, och de levande vandrar genom smärta. Varför är allt som är vacker, likt de mest färgglada fåglar, instängt i burar? Jag ligger och mår dåligt. Jag ser allt, jag hör allt, allt som jag hör nu vet jag, förgäves försöker jag andas in, jag kan inte andas in. Och därför mår jag ännu sämre och jag kommer att ligga här länge till. Gå inte förbi min gravsten, jag kommer att börja gråta för att du är det som jag har varit och jag ser att du ödslar dina dagar, dagarna som jag själv har ödslat. Gå inte förbi min gravsten nästa gång. Jag kommer att bita dig.
Juli år 1253
Se på minnesmärket av kejsar Nenco, den store bosniske kejsaren. Det sattes upp av hans son kejsar Muven med Guds hjälp och hjälpen av sina trogna och skrevs av honom själv utan någon annans hjälp. Du som läser från den här gravstenen har kanske gått till stjärnorna. Och du har kommit tillbaka för där finns det ingenting förutom dig. Människan kan se vad hon aldrig tidigare sett, känna vad hon tidigare aldrig känt, smaka det hon aldrig tidigare har smakat och vara där hon tidigare aldrig varit. Men var du än söker kommer du endast att hitta dig själv. Mycket av min hand har varit på jorden men ingen av mina händer har dödat eller mördat. Även om jag lämnade mina ben så har jag hela tiden i all förskingring bara drömt om Bosnien. Människa, om du inte vill vara fördömd, rör inte denna gravsten.
Jag lade mig sommaren år 1094 när det var torka och himlen fällde inte en endaste tår över mig.
Här vilar jag, Asta, dotter till Bogcina Zlusic och jag känner inte för att vila. Nu skulle jag gärna promenera över ängarna med dig ikväll och ge dig kyssen som du var ute efter men aldrig fick. Även om himlen skulle spricka. Jag skulle inte ångra det och inte heller skämmas. Du, resenären. Rör inte min gravsten. Låt dem som inte vill göra det som jag aldrig gjorde, göra det. För det är först nu jag vet hur själen brinner när man inte har gett allt.
År 1422 när de glada gladdes och jag dog.
Här vilar jag i den ädla bosniska jorden. Mitt namn är Vlk, sonen till jorden Humska. Det som jag ska säga till dig skall du acceptera men inte tro på. Du är den du är och jag är jag, våra sanningar behöver inte vara likadana. När du blir som jag, titta då tillbaka så som jag tittar tillbaka nu. Hoppas inte på att det som kommer ska komma att vara evigt, men sörj inte heller det som varit. De flesta människor har liten kunskap men stora förväntningar. De kommer därför alltid att beskylla gårdagen för det som skall hända dem imorgon. Du skall älska ögonblicket du är i och läpparna som kysser dina. Senare kommer ditt skelett likt mitt att sakta vila under en tung gravsten. Vält inte omkull min gravsten, låt den stå som den står. Om inte du förstår mig nu, blir jag kanske någon gång förstådd, av någons sons son.
En förbaskad dag år 1209
För länge sedan i firade tider lade jag mig här, här på min mark Prehten Kuklec i Bosnien. Ljubljen Miotos högg till min gravsten och Hlepac skrev på den. Jag betalade deras jobb med silver och Gud kommer att betala dem för en god gärning. Denna grav är dörren där jag gick in och jag kommer aldrig ut igen, men jag går heller ingenstans. Och nu är jag där, jag ser allt, jag hör allt men jag bryr mig inte om något. Den som välter denna minnessten och skändar mina ben kommer Gud att låta gå samma öde till mötes. Livet är fullt av dåliga människor och en elak fru kommer att plåga honom som en ihålig tand.
Lade sig en vacker majmånad år 1345 hos Herren
Här i den ädla Bosniska jorden vilar Krksa och Kalija i Kljuc. Vi älskade varandra och från vår kärlek blev vi man och hustru och Gud skänkte oss många barn. Och sedan, tjugo år efter vår första gemensamma oktober, fick vi syn på regnbågen och förstod att vi såg den annorlunda och att vi hade annorlunda önskningar. Och vi häpnade över att vårat gemensamma liv plötsligt såg annorlunda ut än tidigare. När Krksa dog, dog mitt hjärta och jag dog likaså. Förstör inte vår gravsten, för våra skelettben diskuterar fortfarande vem som som hade rätt, och hur många gånger denna hade rätt, och vem som inte hade rätt, och med vår död blev vi större främlingar för varandra än vi någonsin varit under våra liv. Men om du tar våra ben åt var sitt håll kommer vi att dö utan varandra och äntligen ha vår andra död.
År 1447 när Bosniens kung var Stjepan Toma Ostojic
[1] Kadric, Bogumili kao inspiracija, sid 10-11
[2] Samobor, Osnovna skola Bogumila, sid 23
