Detta träd växer i Biqawiyya, en plats som alltså utmärks av sin ödslighet och karghet. Något som ytterligare utmärker Biqawiyya är dess relation till profeten Muhammad (f.ö.h). Genom att studera profetens levnadsteckningar, al-sīra, som de kallas på arabiska, har forskare kommit fram till att det sannolikt var vid detta träd i Biqawiyya som profeten vilade under en resa med sin farbror Abu Talib från Mekka till Syrien. Härefter skiljer sig historieskrivningen åt. Det finns två teorier om vilken roll trädet i Biqawiyya hade.

En del menar att det var vid just detta träd som den kristna munken Bahira för första gången såg Muhammad. Bahira bjöd Muhammad och hans medresande till sin eremitboning. När de hade samlats förkunnade Bahira att Muhammad en dag skall bli profet och bad därför Abu Talib att ta väl hand om honom.  

Andra menar däremot att detta möte inte ägde rum  i Jordanien, utan snarare i staden Bosra i Syrien, och att trädet i Biqawiyya endast var en viloplats för den unga Muhammad på vägen till Damaskus. Hur det än är med den saken är trädet den enda kvarvarande levande varelse som har bevittnat profeten Muhammad och kallas därför "Det välsignade trädet".

För en utförligare skildring av trädet och dess roll i profetens liv rekommenderas filmen "The Blessed Tree" (2010).

”The Blessed Tree has a fruit, the seed of which plants a new branch of Iman (faith) in the heart. I literally felt my Iman increase while watching this film. There are parts which would reduce even the hardest of hearts to tears.”  – Shaykh Hamza Yusuf

En trailer från "The Blessed Tree"

Click here to view the embedded video.

Filmen går att köpa på ZamZam Distribution.

Läs även

"A tree grows in Biqawiyya", The Jordan Times

Sedan dess har man varit bittra fiender trots flertalet försök till försoning. Fram tills nu, efter hemliga förhandlingar i Kairo. Den egyptiska underrättelsetjänstens nya chef, Murad Muwafi, meddelade idag att "förhandlingarna resulterat i en överenskommelse vilken omfattar samtliga punkter som diskuterats, inklusive upprättandet av en övergångsregering med det specifika uppdraget att fastställa ett datum för val." Hamas talesman Taher Nono bekräftar att man "kommit över alla meningsskiljaktigheter". Utöver detta, vilket förmodligen är något av det viktigaste i sammanhanget, ska paraplyorganisationen PLO struktureras om så att Hamas kan vara med. 

Om PLO skriver den palestinska statsvetaren Azzam Tamimi i boken Hamas: unwritten chapters (2007):

"It should be borne in mind that the PLO, which was created by the Arab League, has never been free from intervention and manipulation of various Arab governments, and above all that of Egypt." (s. 188)

Det är väldigt talande att Egypten lyckades föra samman Hamas och Fatah först efter Hosni Mubaraks fall. Under Mubaraks tid vid makten var det Omar Suleiman, f.d. chef för den egyptiska underrättelsetjänsten och ökänd för sitt samarbete med USA och Israel, som skötte förhandlingarna.[2]

Israel var snabbt med att visa sitt missnöje över den palestinska framgången. Premiärminister Benjamin Netanyahu meddelade ledaren för den Fatahledda regeringen Mahmoud Abbas att han måste ”välja mellan fred med Israel och fred med Hamas”. Vidare sade han: "Det kan inte vara fred med båda eftersom Hamas strävar efter att förgöra staten Israel."

Abbas kontrade genom att uppmana Netanyahu att inte beblanda sig i palestiniernas inre angelägenheter. Han meddelade även på ett sarkastiskt, men samtidigt allvarligt sätt att det är Netanyahu som måste "välja mellan fred och bosättningar".

Det kan inte vara lätt att vara Israel i dessa tider. Det nya antisionistiska Egypten har börjat lämna avtryck på regionen, förhoppningsvis är detta bara början.

Läs även

Ett antisionistiskt Egypten i vardande

Noter

I sin rapport om det inträffade uppger TT att "Salafi Jihadi" är en "radikal islamistgrupp". Ordet "radikal" har idag förvandlats till en synonym till "extremist". Än värre ställt är det med ordet "islamist" som mer eller mindre kommit att betyda samma sak som "terrorist". I boken Islamisten  (2010), med hänvisning till bland annat Bonniers svenska ordbok, Nationalencyklopedin och Nordisk familjebok, beskriver Mohamed Omar ordet radikal på följande sätt: 

Den mest utförliga förklaringen finner man i Nordisk familjebok, där radikal sägs innebära att man ”går till roten af en sak”. Politisk radikalism beskrivs som strävandet efter ”en genomgripande och fullständig, i riktning till frihet och jämlikhet, gående omgestaltning af de bestående förhållandena”. 

[..]

Numera används ordet radikal nästan synonymt med ”extrem” och ”till ytterlighet gående”, vilket är missvisande eftersom radikalismen, enligt dess ursprungliga samband med ordet ”rot”, inte söker sig ut mot kanterna, mot ytterligheterna, utan inåt, mot djupet och roten. ”Radikal” har kommit att stå för åskådningar som syftar till att rycka upp den nuvarande ordningen med rötterna och ersätta den med något nytt, medan det i vår tolkning tvärtom handlar om ”att återgå till rötterna” (s. 96)

I boken definierar han även ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107). De flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt och islamiskt. "Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell." (s. 108) Jag är beredd att skriva under på denna definition och väljer följaktligen att precis som Omar kalla mig själv islamist.

Mot bakgrund av det ovan anförda är TT:s benämning av gruppen "Salafi Jihadi" som "radikala islamister" helt felaktig. En radikal islamist bör vara radikal, i betydelsen kompromisslös, motståndare till sådan terror som Arrigoni utsatts för, eftersom den strider mot islams grundläggande principer, islams rötter, radices, och följaktligen också mot islamismens. Vari finns det islamiska, eller ens det humana, i att terrorisera och dödshota en oskyldig palestinaaktivist som gjort stora uppoffringar för att hjälpa de nödställda Gazaborna?

Folkligt förankrade organisationer som Muslimska brödraskapet, Hamas och AKP i Turkiet benämns rätteligen "islamister". När deras motståndare, som i det här fallet den obskyra, wahhabitiska extremistgruppen "Salafi Jihadi", tilldelas samma epitet förlorar begreppet sin innebörd. Man kan tycka att det ska krävas mer av en grupp än att bara ha ett namn med muslimsk anknytning för att den ska betraktas som islamistisk. TT är uppenbarligen av en annan åsikt.

Om inte annat är TT:s slarviga språkbruk en förolämpning mot de miljontals fredliga och anständiga muslimer som sympatiserar med islamistiska organisationer och partier. Kalla skurkarna vid deras rätta namn.

Boken Islamisten kan beställas från Islamiska förlaget Aguéli

Uppdatering 10.45:

Rapporter gör nu gällande att Vittorio Arrigoni hittats död. En talesman för Hamas kallade mordet "ett avskyvärt brott som inte hade någonting att göra med våra värderingar, vår religion, våra seder och traditioner". Hamasledaren Ismail Haniyeh har i andra sammanhang sagt att wahhabismen i Gaza understöds av Israel.

Förhoppningsvis lyckas Hamas tillfångata samtliga av mördarligans medlemmar. Redaktionen på Fria ordet sänder sina tankar till Arrigonis familj och vänner.

Läs:

Farhad Abdi: "Wahhabismen"

Mohamed Omar: "Islamism eller pseudoislamisk terrorism?"

Mohamed Omar: "Kalla dem vid deras rätta namn"

Vad som gjorde al-Aqsamoskéns minbar så speciell är den otroliga historien bakom dess konstruktion. Nur al-Din (d. 1174), härföraren som organiserade de muslimska armeérna mot korsfararna, lät bygga minbaren som en framtida gåva till al-Aqsamoskén när muslimerna väl hade befriat Jerusalem. Nur al-Din var nämligen övertygad om muslimernas snara seger och påbörjade bygget medan kriget pågick. Det dröjde dock till efter Nur al-Dins död, 1187 när Saladin intog staden, som minbaren sattes på sin plats. Därför kallades den Saladins minbar. 

Attacken mot al-Aqsamoskén ledde till stora protester i den muslimska världen. Man anklagade Israel för dådet. Till FN:s säkerhetsråd skickades ett brev signerat av representanter för 24 muslimska nationer med bland annat följande innehåll:

The Jewish Agency arranged for the Australian to work in a Kibbutz for some months, so that he could learn the Hebrew language and acquire more of the Zionist teaching. The report published in the Jerusalem Post – an Israeli semi-official newspaper-of 25 August 1969 concerning the life of this Australian in the Kibbutz and his dreams of building Solomon’s temple casts doubt on the case and adds to the fears and worries of the Muslims about their holy shrines; it also throws light on who is the criminal and who is the accomplice.

 

We have not forgotten statements in the early days of the 5 June 1967 Israeli occupation about the future of Jerusalem, nor have we forgotten the report of Menahem Borsh, which was published in Yediot Aharanot of 18 August 1969, only three days before the burning of the Mosque, emphasizing that the Temple would be built anew in the same spot …

Protesterna ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 271 som fördömde dådet och krävde att Israel överger sina försök att förändra Jerusalems karaktär.

Den ovärderliga minbaren brann ner till aska i samband med attentatet. Det enda som finns kvar som minne är gamla fotografier. Långt senare skulle det visa sig att man med hjälp av dessa bilder kunde återbygga den. Den nya minbaren stod klar först 2007. Varför det tog sådan tid att klura ut hur man skulle göra förklaras i dokumentären "Stairway to Heaven – Rebuilding the Minbar of Saladin". I dokumentären får vi följa arkitekten Minwar al-Meheid i hans strävan att återskapa Saladins minbar.

Dokumentären går att se här:

Click here to view the embedded video.

Egypten är arabvärldens kulturella centrum, inte bara i fråga om antalet biografer, operahus och teatrar, vilket ofta lyfts fram när landet omnämns. Än viktigare för dess ställning i regionen är dess roll som religiöst centrum. Al-Azhar i Kairo är sunniislams äldsta och största lärosäte. Under Mubaraks tid kunde denna förnäma institution avge islamiska utlåtanden som fick håren på nacken att resa sig. Exempel på dessa är när Al-Azhars tidigare rektor, Muhammad Tantawi, uttalade sitt stöd för bygget av en underjordisk stålmur på gränsen till Gazaremsan. Syftet med muren var att tillintetgöra den sista livlina som Gazaborna har till omvärlden – de underjordiska tunnlarna som man grävt. Det ska mycket till för att liknande hårresande utlåtanden skall tillkännages i framtiden. Problemet då var att Mubarak genom hot och påtryckningar kunde använda Al-Azhar för att verkställa USA och Israels order. Därför utgjorde Mubaraks regim ett av de största hindren för utveckling i den muslimska världen. 

Idag ser det annorlunda ut. Ett fritt, självständigt och demokratiskt Egypten med islam som värdegrund är på väg att formas. I ett sådant Egypten kommer Al-Azhar ges utrymme att återta sin roll som religionens beskyddare i regionen. Tätt kopplad med denna utveckling är Egyptens framtida relation till Israel. Sionisterna har fått erfara att demokrati i den muslimska världen innebär en starkt fientlig inställning till Israels ockupation och folkmordspolitik. När palestinierna i det första palestinska valet på tio år gick ut och röstade, vann det antisionistiska och islamistiska Hamas en jordskredsseger och fick 76 av de 132 möjliga platserna i parlamentet. En liknande utgång är med största sannolikhet att vänta i det kommande parlamentsvalet i Egypten. Vilka som än väntas fylla platserna i parlamanetets stolar så kommer inställningen till Israel garanterat att vara antisionistisk.

Redan nu har vi sett tecken på att ett antisionistiskt Egypten är i vardande. Den 20 februari rapporterade Sveriges Radio att Egypten givit klartecken för två iranska krigsfartyg att passera genom Suezkanalen för första gången sedan den iranska revolutionen 1979. [1] När Israel sin vana trogen provocerade fram en konfrontation och indikerade att det är på väg att påbörja en storskalig offensiv mot Gazaremsan var Egyptens utrikesminister Nabil Elaraby snabb med att varna den sionistiska regimen om ett eventuellt ingripande. [2] Mohamed El-Baradei, som tidigare varit chef för atomenergiorganet IAEA och utlyst sin intention att ställa upp i presidentvalet i Egypten, berättade i en intervju att om Israel anfaller Gaza så kommer han att "förklara krig mot den sionistiska regimen" samt öppna gränsen till Gazaremsan. [3] Förmodligen är det så att El-Baradei inte kommer att vinna presidentvalet i Egypten, dock är uttalandet intressant eftersom El-Baradei är en man som av väst beskrivs som "moderat". Israeliska Haaretz rapporterade den 4 april att Egypten och Iran, efter 30 år av frysta förbindelser, är redo att återuppta diplomatiska kontakter – en utveckling som fått hökarna i Israel att darra av nervositet. [4]

Ovan anförda incidenter är en del av vad som har rapporterats från offentligt håll på den korta tid som gått sedan Hosni Mubarak tog sitt pick och pack och lämnade sin tron. Vad gäller den egyptiska civilbefolkningen har man sett tydliga tecken på att även den är fientligt inställd till Israel. Senast den 8 april samlades tusentals människor utanför Israels ambassad för att visa sitt missnöje med ambassadens existens på egyptisk mark. Man skanderade slagord som: "Till Quds [Jerusalem] ska vi gå, martyrer i miljoner!".

Egypten går en spännande framtid till mötes. Om alla bitar faller på plats lär vi inom kort bevittna en islamisk, antisionistisk och storlagen nation mitt i den muslimska världen. Och dit Egypten går, följer resten av regionen. 

Egyptier utanför Israels ambassad

Click here to view the embedded video.

Läs även

Sufister ska bilda parti i Egypten

Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4068&artikel=4359717

[2] http://www.reuters.com/article/2011/03/23/egypt-gaza-idUSWEA045220110323

[3] http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-4051939,00.html

[4] http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/egypt-ready-to-open-new-page-in-relations-with-iran-1.354074

"All världens makter är maktlösa mot mig, också FN, eftersom jag har det amerikanska vetot, som blockerar alla fördömanden av mina krigsförbrytelser." -Hashem Said i artikeln "Jag är Israel"

Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att en person som Richard Goldstone väljer att ge efter för Sions påtryckningar. Däremot kan man inte påstå att det är särskilt hedervärt. Om något är agerandet fullständigt vämjeligt. Den högt ansedda juristen Richard Goldstone, tidigare chefsåklagare för FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, har nu alltså, två år efter att ha släppt sin omfattande och högt respekterade rapport om Gazamassakern valt att ta avstånd från sina slutsatser. 

I rapporten går bland annat att läsa:

“Operationens samtliga faser planerades noga. Kommissionen har med oro noterat offentliga uttalanden av israeliska tjänstemän, inklusive höga militärer, som innebär att användning av oproportionerligt våld mot civilbefolkningen och förstörelse av civil egendom är legitima medel för att nå Israels militära och politiska mål.”

Goldstone fortsätter, “den systematiska och avsiktliga karaktären av de aktiviteter som beskrivits i denna rapport lämnar kommissionen bortom all tvivel att ansvaret i första hand ligger hos dem som utformade, planerade, befallde och övervakade operationerna.”[1]

Det var då, 2009. I sin artikel på Washington Post den 1 april 2011 låter det istället såhär:

The allegations of intentionality by Israel were based on the deaths of and injuries to civilians in situations where our fact-finding mission had no evidence on which to draw any other reasonable conclusion. While the investigations published by the Israeli military and recognized in the U.N. committee’s report have established the validity of some incidents that we investigated in cases involving individual soldiers, they also indicate that civilians were not intentionally targeted as a matter of policy.[2]

Vad Goldstone i sin rapport refererade till som "offentliga uttalanden" är bland annat följande yttranden från israeliskt håll[3]:

"Israel har nu återupprättat sin avskräckningskapacitet. Hamas förstår nu att när man skjuter på israeliska invånare så svarar Israel genom att löpa amok – och detta är en bra sak.” -Tzipi Livni, under invasionen.

 

"Israel uppvisade riktig huliganism under den senaste operationen, som jag begärde." -Tzipi Livni, dagen efter vapenvilan med Hamas.

 

"Med en armada av krigsflyg som attackerade Gaza, beslöt Israel sig för att inta rollen som en galen hund till förmån för framtida avskräckning.” -Israelisk arméofficer
 

Noter

[1] http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/ s. 408.

[2] Reconsidering the Goldstone Report on Israel and war crimes

[3] Finkelstein 2010, s. 80.

[4] http://www.mustafabarghouthi.org/?p=28

Efter den sionistiska marionetten Hosni Mubaraks fall var det dags för de förtryckta palestinierna att resa sig, vars tillstånd som statslösa och rättslösa varit oförändrad – om något har situationen blivit värre med åren – ända sedan deras land blivit bestulet av sionistiska immigranter från jordens alla hörn. Precis som tunisierna och egyptierna valde de palestinska ungdomarna Facebook för att sprida ordet. Datumet var satt den 15 maj 2011, minnesdagen för den stora katastrofen, den palestinska förintelsen som ledde till att 800 000 palestinier blev etniskt rensade från sitt hemland, i arabiska munnar kallad al-Nakba. Facebook-gruppen döptes "Den tredje intifadan" (upproret) och man lyckades på bara några veckor att locka till sig över 350 000 palestinier.^[1]

Massiva påtryckningar mot Facebooks grundare – juden Mark Zuckerberg – från israeliska ministrar och judiska så kallade människorättsorganisationer ledde till att Facebook till slut gav efter och raderade gruppen. Särskilt framträdande i dessa protester har ADLs ordförande Abe Foxman varit. Foxman, som skrivit ett personligt brev till Zuckerberg om frågan, menar att den palestinska Facebook-gruppen utgör ett "avskyvärt missbruk av teknik i syfte att uppmuntra terrorism".^[2][3]

Denna lömska historia slutar dock inte här. Efter att man lyckats med uppsåtet att få gruppen borttagen har man nu även stämt Facebooks grundare på en miljard dollar på grund utav att han inte "agerat tillräckligt snabbt". Den sionistiska fräckheten visar inga gränser!^[4][5][6]

Israels trotjänare är uppenbarligen oroade. De vet mycket väl att ordet om en tredje intifada redan spridits. Det ska därför mycket till för att stoppa viljan hos palestinierna från att resa sig och kämpa för sina gudagivna rättigheter den 15 maj.

Länge leve den tredje intifadan!

[1] http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=371938

[2] http://www.jpost.com/NationalNews/Article.aspx?id=213886

[3] http://maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=373502

[4] http://www.dn.se/ekonomi/facebook-stamd-pa-en-miljard-dollar

[5] http://www.svd.se/naringsliv/facebook-stamd-pa-en-miljard-dollar_6059837.svd

[6] http://svt.se/2.22584/1.2380782/facebook_stamd_pa_en_miljard_dollar

Likt de övriga nordiska länderna präglas Sveriges konstitutionella tradition av folksuveränitetsprincipen, vilket bekräftas av Regeringsformen där det går att läsa; All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Detta innebär i kort att folket och dess valda representanter bestämmer vilka lagar och regler som skall råda i landet – oberoende hur människorättskränkande dessa kan tänkas vara.

Därför brister Norell i sitt resonemang när han menar att Kristdemokraterna har att förhålla sig till en “struktur” som separerar religion och politik och därför inte går att jämföras med den situation som MB befinner sig i. Om Kristdemokraterna blir Sveriges största parti i riksdagen finns det inget som stoppar partiet från att införa religiöst betingade lagar i enlighet med sina värderingar. Enligt Norells logik skulle Sverige upphöra att vara en demokrati om ett sådant scenario skulle utspela sig.

Redan idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens olika demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud. De shariabaserade morallagar som MB sägs förespråka går enligt Norell stick i stäv mot de demokratiska principerna. Samtidigt förbises de morallagar som existerar i västvärlden.
Vad är den egentliga skillnaden mellan våra morallagar och de som MB förespråkar? Kan det inte vara så att motsättningarna endast är ett uttryck för kulturskillnader?

Om man för argumentationens skull accepterar Norells snäva definition av demokratibegreppet inser man att Norell hycklar i förhållande till den judiska staten Israel som implementerar en raspolitik gentemot palestinierna. När Israel anföll den humanitära fartygskonvojen Ship to Gaza var Norell snabb med att försöka ursäkta tillslaget. Liknande utspelade sig efter den israeliska militära offensiven mot Gazaremsan, som av den högt ansedde juristen Richard Goldstone kallades för en attack i syfte att “förnedra och terrorisera” den palestinska civilbefolkningen.

Istället för att ägna sig åt att fördöma och bekämpa Israels existerande apartheidsystem väljer Magnus Norell alltså att försvara och ursäkta landets illdåd. Agerandet är knappast förenligt med de principer han påstås följa.

I sin artikel på SvD.se den 8 februari skriver Magnus Norell om den pågående Egyptiska revolutionen och Muslimska brödraskapets (MB) roll däri. Föga förvånande tar artikeln sin utgångspunkt från de anti-Israeliska tendenserna som manifesterats i demonstrationstågen på Egyptens gator. Varför egyptierna hyser ett förakt mot den politik som förs av USA och Israel torde vara tämligen enkelt att lista ut. Despoten Hosni Mubarak lyckades cementera sin position som landets envåldshärskare via dessa länders stöd. Egypten är, efter Israel, det amerikanska imperiets största bidragstagare i Mellanöstern – i synnerhet vad gäller vapenleveranser. Vad som sticker i ögonen på vanligt folk är att dessa amerikanska vapen används för att förtrycka oppositionella. Även gasexporten till Israel långt under internationella priser samtidigt som gas är en bristvara i Egypten, innebär att Mubarak framstår som en amerikansk-israelisk marionett i ögonen på egyptierna.

I regionen har Israel framför allt gjort sig känd för dess folkmordspolitik gentemot palestinierna och dess vägran att respektera folkrätten genom att inte tillåta de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland. Det är därför inte överraskande att egyptierna håller upp plakat med Mubaraks ansikte märkt med en davidstjärna i pannan. Istället för att symbolisera judendomen förknippas davidstjärnan med den förtryckande staten Israel. Förklaringen till detta är att davidstjärnan, utöver sin tradionellt religiösa anknytningen, utgör Israels nationalsymbol. Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att MB vill riva upp fredsavtalet med Israel och bryta alla förbindelser med landet. Araber i allmänhet ser det som en plikt att sympatisera med de förtryckta palestinierna (som ju är araber) och följaktligen sätta press på Israel. I det här fallet har man även inrikesrelaterade anledningar för sin fientliga inställning.

Norell menar att Muslimska brödraskapet – till skillnad från västerländska demokratiska partier – är ett parti med en “odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi”. Det är enkelt att häva ur sig anklagelser, men svårare att belägga dem. Norell förklarar inte på vilket sätt, eller när, MB har spridit denna påstådda antisemitism. Såvida han inte menar att gruppens avståndstagande från Israel skall betraktas som ett uttryck för judefientlighet.

Med demokrati avses i klassisk mening att all makt utgår ifrån folket. Enligt denna princip skulle MB haft demokratisk legitimitet om gruppen vinner i fria val. För Norell är inte denna definition tillräcklig. Enligt hans definition av begreppet är det ingalunda skäl nog att acceptera valutgången om MB skulle vinna i ett ärligt och fritt val. Eftersom, menar han, “ofrihet och ojämlikhet inte blir bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val”. Resonemanget är lockande men också bristfälligt när samma måttstock inte appliceras genom hela spektret.

Muslimska brödraskapets odemokratiska sinnelag påstås bestå av det faktum att det inte gör en tydlig distinktion mellan religiös tro och politik. Detta är lite lustigt mot bakgrund av att Sveriges statschef måste vara protestant och att det i Sveriges riksdag finns ett parti (KD) som också blandar politik med religion. Utöver detta accepterar Norell den israeliska regimen som tydligt propagerar för och implementerar en raspolitik i förhållande till palestinierna. Samtidigt accepteras alltså inte religiöst motiverade – och påstått judefientliga – regimer i arabvärlden. Den dubbla måttstocken är påtaglig.

Något annat som Norell ondgör sig över är de morallagar (läs: sharia) som MB sägs förespråka och som i hans mening går stick i stäv mot de demokratiska principerna. Vad är den egentliga skillnaden mellan våra svenska morallagar och de som islamistiska organisationer som MB och Hamas förespråkar? Kan det inte vara så att dessa “motsättningar” snarare är ett uttryck för kulturskillnader? Idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud.

USA som sägs bejaka demokratisering i arabvärlden erkände inte sin svarta befolkning som fullgoda medborgare förrän i det sena 60-talet – innan dess hade man inte allmän rösträtt. Även om vi idag inte kan ändra på hur USA såg ut för 50 år sedan, så vore det mer befogat om Magnus Norell ägnade sig åt att påverka Israels existerande apartheidsystem, än att i förväg ogiltigförklara blivande demokratier i arabvärlden.

Skulle den revolutionära andan även sprida sig till grannlandet Egypten leder det förmodligen inte bara till större frihet och minskade klassklyftor för egyptierna, utan även till att dess belägrade grannar på Gazaremsan får en viktig livlina ut till omvärlden. Så som det ser ut idag är Gazaborna – i ett område som utgör världens största utomhusfängelse – omringade av två fientligt inställda polisstater. Ockupanten Israel på ena sidan och den egyptiska envåldshärskaren Hosni Mubaraks regim på den andra.

Men hur har egentligen västvärlden förhållit sig till denna despotism? Upproret i Tunisien startade i mitten av december. Det dröjde dock ända tills det var klart att Ben Ali blivit störtad, som det så kallade världssamfundet visade sitt stöd till det tunisiska folket. Varför man inte gav sitt stöd tidigare beror på att man under Ben Alis tid vid makten etablerat ett nära förhållande med denne diktator. Därför valde man att vänta ut situationen för att utröna om det fortfarande fanns hopp kvar för sin allierade. När man väl insåg att det var kört så försökte man rädda det lilla som fanns kvar av den egna trovärdigheten och basunerade ut sitt stöd till folkviljan. Det tunisiska folket visade omvärlden att arabvärlden klarar sig bäst utan inblandning från Väst.

I februari 2004 besökte Ben Ali Washington i syfte att träffa den dåvarande amerikanska presidenten George W. Bush. Under mötet blev Ben Ali hyllad för att han – som Bush uttryckte det – förbättrat kvinnornas rättigheter i landet. Tunisien är alltså en nation som sedan 80-talet inte tillåter sina kvinnliga invånare att bära huvudduk i skolor och myndighetsbyggnader. Följaktligen förvägrar man dessa människor att utöva sin religion. Knappt två år efter mötet med Bush drog Ben Ali igång en kampanj där man genom ordningsvakter tvingade kvinnor att upprätthålla denna människorättskränkande lag. Det gick även så långt att det förekom incidenter där unga flickor som vägrade göra som de blev tillsagda blev misshandlade.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har inte varit bättre än Bush i sitt stöd till Ben Ali. 2008 berömde han Tunisien för dess förbättrade mänskliga rättigheter. Olika människorättsorganisationer visade sitt förakt för uttalandet och den franska tidningen Le Monde kallade det för “en ren lögn”. I utbyte mot stödet från Väst agerade Ben Alis regim som en amerikansk utpost i Nordafrika i “kriget mot terrorismen”. Allt på det tunisiska folkets bekostnad.

Det är lätt att konstatera att det som göder extremism i arabvärlden inte är frihet och demokrati utan snarare förtryck och förnedring. Den gemensamma nämnaren för några av arabvärldens äldsta förtryckare, såsom Kung Abdullah II av Jordanien, Kung Abdullah bin Abdul Aziz av Saudi Arabien och Hosni Mubarak av Egypten är deras nära relation till USA och den övriga västvärlden. Mot bakgrund av detta är det uppseendeväckande att Väst, som påstås bejaka demokratisering av arabvärlden, flörtar och samarbetar med dess despoter.

Samtidigt är västvärlden snabb på att fördöma och svartmåla folkvalda organisationer som vägrar underordna sig deras förödmjukande villkor. Hamas är ett sådant känt exempel. När Hamas vann en jordskredsseger i det första palestinska valet på tio år, gick USA och EU omgående ut och fördömde den palestinska demokratin. Trots att det fanns västerländska observatörer på plats, bland dem USA:s f.d. president Jimmy Carter, som betecknade valet som “helt ärligt och rättvist”, vägrade man respektera valresultatet.

Detta hyckleri innebär inte bara att arabvärldens folk lär sig att förakta den västerländska “demokratin”. Det sänder samtidigt en signal till folken i Väst: Lita aldrig på en folkvald och legitim regim! På så sätt undergräver regimerna i Väst förtroendet för sig själva och den västerländska demokrati som de säger sig försvara.