Hur som helst så har jag problem med detta. Ett tag provade jag därför att själv skriva och diskutera under pseudonym. Jag kallade mig ”Svedjebonden 007” och tog ut svängarna ordentligt i mer eller mindre känsliga ämnen. ”Svedjebonden 007 ” var inte riktigt jag, han var mer en sådan som jag skulle vilja vara: modig, rättfram, brutalt spikrak, aldrig ängslig och oftast tvärsäker. Allt eftersom jag vande mig vid att gömma mig under den här pseudonymen så framträdde dessa beundransvärda personlighetsdrag allt starkare.

Det tragiska var förstås att det bara var på låtsas.

I samband med ett bråk som min riktiga person var inblandad i lyckades till sist någon avslöja att bakom ”Svedjebonden007” fanns lilla jag. Katastrofen var ett faktum och snart skulle allt uppdagas: ”Jaså, han som är så blyg, försiktig och snäll är alltså rasist, kvinnohatare, krigshetsare, miljöförstörare, antisemit och religiös fanatiker egentligen! 

Det kändes lika pinsamt som när jag i min bil lekt tuffing; kört som en idiot och i min upphetsning tutat, visat näven och gett fingret till var och varannan bilist och plötsligt upptäckt att det var min sambos väninna i den där bilen jag åkte förbi då jag vevade ner rutan och hängde på tutan och vrålade ”SATKÄRRING!” , hon som jag annars var så rädd för…

Det var alltså en hård läropeng som slutligen ledde fram till att jag en gång för alla slutade med att låtsas vara någon annan än den jag är. Vilken tristess det än skulle innebära så var det alla fall bättre än att behöva bli ertappad och avslöjad och fullkomligt nerkörd i skorna igen.

För mig var detta som att lära sig gå på nytt.

När jag gjorde mina första inlägg ute på nätet under min egen identitet vågade jag inget mer än att klaga lite på den svåra vintern och snöröjningen. Tids nog gick jag lite längre. Till exempel började jag skriva kritiskt om att postservicen inte var som den skulle, och blev sedan ännu lite modigare och protesterade mot det dåliga teveutbudet och all reklam. Steg för steg kunde jag till sist våga höja min röst och göra inlägg i debatter om lokaltrafikens alla förseningar i trakten där jag bor.

Och idag har jag blivit så pass modig att jag till och med kan kommentera lokala konstutställningar under eget namn. Och det är faktiskt skönt att inse min begränsning, men kunna stå för mitt ord.

Nu vill jag inte säga till alla mina medmänniskor att de ska göra precis som jag – det finns säkert många verkligt modiga och tuffa människor som vågar vara vid fronterna i vår tids känsliga frågor och samtidigt stå för sitt ord, men för att de ska ha verklig trovärdighet måste de sluta kalla sig för namn som: ”Stålmannen88”, ”Odalbonden666”, ”Ingegärdxxx”, ”Riddartomas2”,” x-file 974”, ”Votan 999”, ”Dragon22”, ”Nordic knight7” och “Sune-bang forever”

Annars förlorar deras ord betydligt i tyngd, och diskussionerna på nätet får mest funktionen av en psykologisk ventil, vilket i och för sig är en god sak, men är dessa diskussioner bakom pseudonym verkligen någon grund för att något ska uträttas på riktigt?

I längden upplevde jag det själv som demoraliserande att skriva under pseudonym och det får stå för mig, kanske gäller det inte andra debattörer, men jag frågar mig ändå om det inte finns risk för att hela debatter demoraliseras, om inte debattörerna själva anser sig kunna stå för sitt ord?

Det innebär risker att träda fram öppet, absolut, men är inte medborgerlig moral värd en risk, även en stor sådan?

Många som gömmer sig bakom pseudonym kanske tänker att arbetsgivare, familj och vänner skulle kunna bli förfärade om de fick veta att deras vän, kollega, partner hade förbjudna åsikter, och ju exklusivare miljö de rör sig i, desto större rädsla. Ofta, men inte alltid, är säkert deras fruktan befogad, men ska man verkligen böja sig för rädslan och betala det höga pris det innebär att inte våga stå för sitt ord?

Då har man på sätt och vis åsiktsförtryckt sig själv, och krympt sin ryggrad med egna händer även om andras hot ligger bakom detta självförminskande beteende.

Vidare bidrar man till att upprätthålla skambeläggandet av vissa åsikter om man själv inte vågar stå för dem. Ju fler som öppet vågar stå för sina åsikter på Internet och i allmänhet, desto svårare blir det att skambelägga, registrera och förfölja avvikande uppfattningar.

”Kom ut ur garderoben” och stå för vad du är, vare sig du är bög, rasist, varghatare, trädkramare, miljöförstörare, kvinnohatare, manshatare, sionist, antisionist, vänsterextremist, högerextremist, abortförespråkare, abortmotståndare, kristen, ateist, islamist, revisionist osv.

Nu är det förstås farligare att vara det ena än det andra, men det enda sättet att råda bot på denna åsiktsdiskriminering är att ta tjuren i hornen och kräva att de höga idealen, tolerans och jämlikhet, efterlevs konsekvent i samhället .

Ett oräkneligt antal offer kommer krävas och har redan krävts, men offren som kommer att krävas om vi accepterar ett klimat där ingen vågar stå för sitt ord är på sikt långt värre.

Markus Andersson är konstnär och lärare i Studiegruppen Aguéli

Läs även

”Kulturellt har vi redan gått under” – intervju med Markus Andersson (22/5 2010)