Arabvärlden har varit havande med en revolution sedan länge. Den kunde ha startat på många ställen och varje land är unikt och har sina egna motsättningar, drivkrafter och historia. Men den gemensamma faktorn, är nog ändå behovet för folken att bestämma över sitt eget öde. Det handlar om frihet och mänsklig värdighet, att göra sig av med förtryck, korruption och oförstående ledare, speciellt sådana som är marionetter till den Anglo-amerikanska imperialismen och dess sionistiska herrar.

Folket i Tunisien startade förlossningsprocessen och folket i Egypten fick den att fullbordas och vände därmed blad i historien. Men efterbörden är inte bara ren och fin. I många skepnader försöker nu intressen hos de tidigare och fortfarande kämpande despoterna och dessas herrar att bli accepterade som barnets fader, i stället för folken, eller att helt enkelt adoptera, eller stjäla barnet. Vi har bara än så länge sett början på en process och folken bör förbereda sig för det värsta när de kämpar för det bästa.

Kanske kommer det pågående ekonomiska och moraliska sönderfallet i den västerländska civilisationen att göra det möjligt att skapa en global enhet mellan alla folk mot den maktelit som endast ser oss som kanonmat, arbetsboskap och lydiga tjänare i en ny världsordning med försvagade nationalstater och ständiga konflikter mellan etniska och religiösa grupper. Framtiden ligger nu i folkens händer, men ingenting bör tas för givet. 

Alla säger att det handlar om ”demokrati”, men vad avses med det?

Att både de nykoloniala herrarna i Väst och offren för deras brottsliga krig och ockupationer nu pratar om demokrati, bör stämma till eftertanke. Demokrati betyder folkmakt och den kan aldrig bli absolut, men väl approximeras på olika sätt. I de flesta fall behövs troligen någon form av fria val och mer än en enskild härskare eller kung. Det finns sekulära och religiösa stater, det finns flerparti- och enpartisystem, man kan ha personval eller rösta på partier/ideologier och man kan ha olika kombinationer av alla dessa aspekter på ett styrelseskick.

Det som gör diskussionen om ”demokrati” så oklar är att människor alltför ofta – ibland medvetet – underlåter att göra en åtskillnad mellan ”folkmakt” och ”styrelseskick”. Till syvende och sist så är det ju i verkligheten som det avgörs i vilken utsträckning som folkmakten får sitt genomslag i styrelseskicket. Det är med andra ord en praktisk fråga och inte en ideologisk.

Den västerländska liberala demokratin – parlamentarismen – är ett styrelseskick som utvecklades i en ung och växande industrialism med ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Den ingriper mycket sparsamt i ägandet av produktionsmedlen eller makten över ekonomin och bankväsendet. I dag kan vi konstatera att detta system behöver hela världen som marknad och har lett till kolonialism, imperialism, nykolonialism nu senast i FN:s regi, som i Libyen, till skillnad från tidigare Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Folkmakten i de liberala demokratierna är således mycket begränsad och när det gäller frågor om krig och fred är den närmast obefintlig.

Det kan därför tyckas märkligt att det i de länder där folken drabbats av västerländska marionetter, inhemska despoter eller ockupationer, finns människor som okritiskt tycks efterlysa det slags styrelseskick som förorsakat eller tillåtit detta. Eller är det helt enkelt bara så att de blandar ihop ”folkmakt” med ”styrelseskick”?

Vad med den islamska teokratin?

Vad som kommer att ske med den iranska teokratin är svårt att förutse, men den kommer säkert att få känna av svallvågorna från upproren i arabvärlden. Även om Koranen eller Allah är lika med lagen, så är det ju ändå människor som tolkar och beslutar om tillämpningar. Och människor är ju bara människor, med goda och dåliga sidor. De senare oftast i forma av en mångtusenårigt grundad stammentalitet, som först under modern tid kommit att ställas mot en humanistiska orienterad mentalitet. Stammentaliteten är ett universellt fenomen, som fortfarande existerar i varierande utsträckning i nationalstater oavsett styrelseskick. Stammentalitet och hat mot den andre hänger ihop, liksom humanism och kärlek till alla.

Vanligen uppfattas nog just sammentaliteten som något som är speciellt för staterna i den så kallade tredje världen, men den finns också inom Väst. Här är det ju judar och inte zigenare som för tillfället är ”på toppen av näringskedjan”, på grund av sin dominans inom media och ekonomin. Den judiska mentaliteten, som just är en sammentalitet, får därmed ett stort utrymme i praktisk västerländs politik, där den utvecklats till en politisk ideologi – sionismen (1) – vars anhängare mångfalt överstiger antalet judar i hela världen inte minst då den har en omfattande kristen anhängarskara.

Medan islam formellt påverkar folkmakten i till exempel Iran, så påverkar sionismen informellt folkmakten i Väst, med undantag av Sverige som torde vara unikt. Det gäller statens roll som sionistisk ideologiproducent genom myndigheten Forum för levande historia (FFHL (2). I bägge fallen har emellertid styrelseskicken allmänna och fria val och ingen envåldshärskare.

Om det fanns ett tillförlitligt och relevant sätt att mäta folkmakt i praktiken i Iran jämfört med USA, fritt från ideologiska och religiösa dimridåer, skulle det inte förvåna om resultatet blev till fördel för Iran. Denna fråga kräver dock en egen artikel.

Är ”demokrati” lösningen på arabvärldens problem?

Efter en del funderingar kring demokratibegreppet kan vi nu svara ”ja” om det i arabvärlden utvecklas styrelseskick i vilka folkmakten i stor omfattning utövas och kan bestå och ”nej” om det bara handlar om ett styrelseskick som heter ”liberal demokrati”, eller liknande med mycket begränsad folkmakt. Den marxistiska modellen med ett styrelseskick som grundar sig på ”demokratisk centralism”, har ju även den haft en omfattande tillämpning i modern tid, med misslyckat resultat, som jag i detta sammanhang inte går närmare in på.

Folken i världen kommer med säkerhet att finna vägar till nya styrelseskick i kampen mot våra härskare och deras härskare. Det finns redan tecken på att till exempel de unga i Egyptens revolt har kommit mycket längre på denna väg än vad många har förstått, även om villospår ständigt läggs ut av Väst med USA och Israel i spetsen.

1. Vad är sionismen?

2. En myndighet för sionistisk ideologiproduktion

Bland dem som skrev under en petition fanns 17 vinnare av israeliska utmärkelser, andra framstående intellektuella och artister.

“Vi är här för att välkomna det förväntade utropandet av en oberoende palestinsk stat bredvid Israel, enligt vårt oberoendes gränser, definierade av 1949 års stilleståndslinje,” säger man i petitionen.

De israeliska så kallade “vänsteristerna” välkomnar den förväntade palestinska staten så länge som palestinierna stannar bakom muren och inte utövar sin rätt att återvända. De israeliska humanisterna gillar verkligen det palestinska diplomatiska initiativet, så att de kan fortsätta att för evigt vara bosatta på palestinsk mark. Jag är inte ett dugg imponerad.

“Ockupationens fullständiga upphörande är en grundläggande förutsättning för de två folkens befrielse,” fortsätter petitionstexten. Borde inte någon påminna dessa israeliska “duvor” att hela Israel befinner sig på det historiska Palestina.

Jag hade gärna förväntat mig att den israeliska så kallade “vänstern”, var långt mer radikal och stod upp och sade: det räcker nu, vi ber nu alla palestinier att återvända till sina hem, byar, städer, marker och fruktträdgårdar. En sådan deklaration skulle för första gången bevisa att den israeliska så kallade “vänstern” har förstått den verkliga betydelsen av fred och harmoni.

Håll inte andan, detta kommer inte att hända än på länge.

Det vi fick ta del av i Tel Aviv var en förevisning av judisk identitetspolitik. Några få så kallade “vänsterister” engagerade sig i en ytlig självälskande pseudoetisk propagandakampanj.

Engelska originalet publicerat den 21 april. Originalets titel: The Israeli so-called 'left'

Översättning av Lasse Wilhelmson.

I mina arbeten definierar jag klart den sammanhängande enheten mellan Israel och "judisk ideologi" ("Jewishness"). Och eftersom Israel definierar sig som en judisk stat, måste vi självklart vara tillräckligt modiga för att fråga oss vad Jewishness står för.

Helt klart är israeler stolta över sin Jewishness — De är långt ifrån blyga om detta. 

I följande video sprider den judiskt centrerade israeliska professorn i juridik Ruth Gavison några judiska stamideér på en AIPAC konferens.

Click here to view the embedded video.

Om du misslyckas med att förstå vad som motiverar israeliska piloter att släppa bomber på civila från flygplan som är dekorerade med judiska symboler, så tillhandahåller juridikprofessor Gavison svaret:

"Israel kommer att göra vad som än krävs för att förbli en judisk stat så länge det behövs"

Om du frågar dig hur det kommer sig att 94% av israeliska judar stödde sin armés folkmordshandlingar under operation Cast Lead (gazamassakern, övers. anm), så har kanske Gavison en del insikter att erbjuda:

"Israels Jewishness är det som gör det möjligt för judar att för första gången på många år ta kontroll över sina liv"

Vilket de verkligen gör: Israelisk brutalitet saknar jämförelse.

Gavison sammanfattar:

 "Israel är den plats där judisk och hebreisk kultur är majoritetskultur, detta är innebörden i Israels Jewishness"

Vi måste hålla med juridikprofessorn — Hebreisk kultur är verkligen en majoritetskultur i Israel — eftersom den infödda befolkningen i landet är instängd bakom murar och i friluftsfängelser.

Om Israel är innebörden i Jewishness och vice versa, så har judar ett allvarligt etiskt problem att ta itu med.

Engelska originalet publicerat den 14 april. Originalets titel: Let us talk about Jewishness.

Översättning av Lasse Wilhelmson.

"Även israelerna, när de gick in i Gazaremsan, använde stridsvagnar för att bekämpa sådana extremister. Det är samma sak här."

Under de senaste dagarna har FN berett vägen för en flygförbudszon i Libyen. David Cameron och Barack Obama har också kommit överens om att teckna "hela bilden" av militära svar på krisen i Libyen.

Den brittiske premiärministern David Cameron redovisade sitt samtal med Obama, genom att säga "Vi måste förbereda oss för vad vi kanske måste göra om han (Gadaffi) fortsätter brutalisera sitt eget folk …" 

Jag känner mig överväldigad av Camerons humanistiska ställningstagande – man skulle kunna tro han verkligen bryr sig om det Libyska folket.

Och ändå blir jag förvirrad, eftersom jag aldrig sett Cameron, Obama eller FN på liknande sätt bry sig om civila palestinier som dagligen slaktas i israeliska flygraider. Det verkar som om Gadaffi, i citatet ovan, visar större integritet än Cameron, Obama och FN. Gadaffi lyckas tydligt ifrågasätta Västs moraliska agenda. Om FN är så entusiastisk över att bomba Libyen, borde man då inte egentligen börja med Israel?

Jag vill påstå att försvaret av argument för en moralisk intervention, i första hand måste grundas på moralisk integritet.

Om Amerika och Storbrittanien verkligen har "moralisk drivkraft", varför misslyckas de då med att skydda folket i Palestina? Varför tillåter de israeliska flygplan att bomba Gaza? Är det för att israeliska bomber på något sätt är kosher?

Men jag antar att vi redan vet svaren – För det första vill de ha den libyska oljan och en moralisk intervention är bara en ursäkt för ännu ett oljekrig. För det andra upprätthålls de amerikanska och brittiska regeringarna ekonomiskt av notoriska sionistiska lobbyer: I Amerika är det AIPAC och i Storbrittanien är det CFI. Det står klart att om vi vill att våra ledare skall rädda denna planet, eller åtminstone visa någon form av moralisk integritet, så måste de judiska lobbyerna konfronteras.

Jag skulle vilja föreslå Cameron och Obama att om de för omväxlings skull beter sig moraliskt och inför en flygförbudszon över Israel, så skulle de påtagligt bidra till att lösa en av de mest farliga konflikterna i dagens värld.

En sådan handling skulle också bidra till att lösa den pågående energikrisen –men viktigast kanske få freden att segra.

Översättning från engelskan av Lasse Wilhelmson. Ursprungligen publicerad på Gilad Atzmons webbplats.

Mazas-e-Sharif är också bas för den svenska militärstyrkan som står under Nato-befäl och är inte ett FN-uppdrag som många felaktigt tror. Det bör kanske också sägas att NATO:s truppnärvaro inte har något stöd i FN-stadgan och alltså strider mot folkrätten.

Att svenska folket aldrig i ett val, eller på annat sätt fått ta ställning till det svenska deltagandet i NATO:s angreppskrig och ockupation av Afghanistan, får kanske ses som en detalj i sammanhanget. Liksom att landets marionettregim inte ens lyckats skaka fram en formell begäran om svensk närvaro. 

I en nyhetsartikel i SvD:s papperstidning den 3 april 2011, sid 14 ”Ökad oro och fler döda”, redovisas reaktionerna i Väst på demonstrationen och angreppet på FN-kontoret i Mazar-e-Sharif. Den svenske ambassadören Torbjörn Pettersson konstaterar bland annat:

”Det finns en växande grupp som är motståndare till den utländska närvaron.”

Anders Fänge, Svenska Afghanistanskommitténs chef, avfärdar misstanken att det är Talibanerna som ligger bakom och fortsätter

”Det handlar om främlingsfientliga krafter som utnyttjar situationen.”

Och visst är det tråkigt att Talibanerna försöker utnyttja denna  ”främlingsfientlighet” politiskt, som Fänge vidare konstaterar.

Det är svårt att undgå slutsatsen att det vid det här laget torde vara tämligen uppenbart att varken militär i Natos tjänst eller civila i FN:s tjänst ses som särskilt välkomna av folket i Afghanistan. Till och med marionettpresidenten Hamid-Karzai har på senare tid sett sig tvungen att klaga över den ökande omfattningen av civila offer i samband med ockupationstruppernas fåfänga jakt på ”terrorister” i form av Talibaner.

Med terrordådet på World Trade Center 911, 2001 som officiell motivering och med hänvisning till att de då regerande Talibanerna vägrade utelämna Usama Bin Laden i avvaktan på bevis för hans påstådda inblandning, anfölls och ockuperades Afghanistan. Bevis som än idag inte redovisats. Detta var för övrigt bara ett svepskäl för att CIA:s lukurativa handel med heroin, vilket Talibanerna tidigare satt stopp för, skulle kunna återupptas, alldenstund Väst kontrollerar detta ur geopolitisk synvinkel så centrala område i hjärtat av Asien.

Denna ökande främlingsfientlighet i Afghanistan är onekligen skrämmande. Det räcker uppenbarligen inte längre med att Sverige har stridande trupp på marken för att få afghanerna på bättre tankar. Nu behövs definitivt insatser även från luften av våra JAS-plan. Det torde inte finnas några hinder att få en bred enighet om detta i riksdagen vars knähundspolitiker i dagarna skickat stridsplan till Lybien i stället för att återskapa ett svenskt folkförsvar. För att få maximal effekt bör alla plan förses med dekaler där det står: U-hjälp – demokrati – jämställdhet.

Hur länge skall vi svenskar behöva acceptera att våra pojkars och flickors ädla arbete i främmande land bemöts med främlingsfientlighet?

Ursprungligen publicerad på Lasse Wilhelmsons webbplats

FFLH bedriver framförallt projekt i skolorna och genomför tvivelaktiga opinionsundersökningar bland allmänheten. Den samarbetar vidare helt öppet och skamlöst med till exempel den sionistiska propagandainstitutet MEMRI (Middle East Media Research Institute). Vi har här alltså ett unikt exempel på en av staten auktoriserad sionistisk ideologiproduktion med efterföljande påbjudna kampanjer innehållande rikligt med färdigproducerat gratismaterial. 

FFLH har nyligen av den nya borgerliga regeringen fått i uppdrag att under 2008 genomföra ett nytt skolprojekt som handlar om förtryck och terror under de kommunistiska regimerna i framförallt Sovjetunionen, Kina och Kambodja.

I ett historieupprop protesterar forskare och säger bland annat att ”(vi) känner en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som FFLH avser att stimulera hotas.” Vidare ifrågasätts att det skall ”vara statens uppgift att ersätta ordinarie historieundervisning med kampanjhistoria och i detalj föreskriva hur historien ska tolkas och användas.” Uppropet avslutas med ett citat från lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer: ”I en diktatur står alltid historieskrivningen i staten tjänst”. Och avslutningsvis undrar forskarna retoriskt, vilken slutsats eleverna riskerar att dra av detta.

Detta är i och för sig ett lovvärt initiativ, som dock bleknar något inför det faktum att något historieupprop inte gjordes redan när FFLH bildades och att man protesterar i särskild ordning först när kommunismen skall granskas. Och hur det kommer sig att al Nakba inte nämns bland de olika folkmord och liknande som de protesterande historieforskarna nämner? På denna punkt tycks historieforskarna och FFLH vara överens. Om al Nakba må vi inte berätta. Självklart har vänstern ett särskilt ansvar för detta.

Socialister och palestinvänner av olika chatteringar samverkar regelmässigt med organisationen Judar för en Israelisk/Palestinsk fred (JIPF) och låter den sätta dagordningen för solidaritetsarbetet med palestinierna. Som de själva säger, för att inte riskera att bli anklagade för ”antisemitism”. Men JIPF värnar om Israel som judisk stat och är därmed en sionistisk organisation.

Resultatet av denna samverkan blir att frågan om de i al Nakba fördrivna palestiniernas rätt att återvända, den israeliska lobbyns inflytande över USA:s utrikespolitik och ziocons krigsgalningar i och kring Vita Huset, blir så kallade icke-frågor i solidaritetsarbetet för Palestina. Men även i det antiimperialistiska arbetet för övrigt, där Israels roll är tabu och där oljan som orsak till allt ont i världen blir den allena rådande orsaksfaktorn. Denna ideologiska sionistisering av västvärlden är en nödvändigt förutsättning för de nykoloniala krigen, i synnerhet de mot islam och arabvärlden.

Det är här som FFHL kommit att fylla sin viktigaste funktion, nämligen att skapa acceptans för dessa krig med hänvisning till Förintelsen, i stället för att motverka dem. I tidningen FIB kulturfront 4/2008, skriver Jan Myrdal om FFHL som ideologiproducent utan att överhuvudtaget nämna att det handlar om sionistisk ideologi, eller att al Nakba 1948 kom till, inte trots, utan tack vare Förintelsen och att palestinierna därmed blev dess offer.

Myrdal avslutar sin skriftställning med att han ”känner naturligtvis egentligen stor tillfredsställelse över att den svenska staten nu så oroats över okontrollerat tänkande att den sett sig tvungen att inrätta ett svenskt sanningsministerium. Vi kan inte önska oss ett bättre utgångsläge för ett frigörande intellektuellt arbete!” Denna glädje över att kontrollen av undersåtarnas tänkande har effektiviserats, innebär ju i själva verket att det varit bättre om protesterna uteblivit. Vilket det i och för sig ligger någonting i, eftersom såväl forskaruppropet som Myrdals fem års senkomna och halvdana protester har låg trovärdighet.

I Sveriges största dagstidning Expressen kritiseras emellertid den nya nu påbörjade FFLH-kampanjen mot kommunismen av liberalen AM Narti, med judisk släktbakgrund från Rumänien. Som ett svar på den artikeln skickade jag in nedanstående artikel ”Sionism ska visst jämföras med Nazism”. Efter en vecka fick jag beskedet att man förgäves försökt engagera fler i debatten, men att man misslyckats och att ”din artikel som du borde förstå, nu hunnit bli inaktuell”. Därefter fortsatte debatten utan mitt inlägg.

Ingen annan tidning eller tidskrift har hitills publicerat artikeln och flera har sagt att de anser den vara för kontroversiell, eller att de saknar expertis för att granska artikeln, som dock genomgående betraktas som ”mycket intressant och välskriven”. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat ana med vilken kreativitet ”radikala” redaktörer skulle komma att utveckla de mest ”skruvade” ursäkter för att inte publicera artikeln.  Ursäkter som går stick i stäv med de publicistiska principer de säger sig tillämpa.

Här är artikeln:

SIONISM SKA VISST JÄMFÖRAS MED NAZISM

I en artikel på sidan 4 i Expressen den 17 mars 2008, ”Kommunism ska visst jämföras med fascism”, diskuterar Ana Maria Narti kopplingen mellan kommunismen som ideologi och dess praktik och menar att Forum för Levande historia vägrar se denna koppling och därför producerar mer förvirring än upplysning. Skälet är att den ledande forskaren för kampanjen om kommunismen hävdar att man inte kan likställa kommunism och fascism då det fanns ”mycket ljus” i den kommunistiska utopin.

Jag är beredd att hålla med Narti om denna kritik, men den drabbar ju även fascismen, eller nationalsocialismen i vars totalitära ideologier det också fanns ”mycket ljus”. Jag skulle till och med vilja påstå att det är typiskt för alla så kallade ideologier, att de innehåller ”mycket ljus” och att det därför är helt nödvändigt att se kopplingen till dessas samhälleliga praktik om man vill göra en vettig bedömning av dem. Inte minst då ideologierna alltid utnyttjas för att rättfärdiga ”mycket mörker”.

Personligen är jag skeptisk till alla ideologier. De utgör låsta tankesystem som begränsar människors tänkande som därmed blir lättare att styra och kontrollera. Medias och utbildningens betydelse som ideologiproducenter i dagens globaliserade värld kan knappast överdrivas härvidlag. Även staten inser detta, vilket ju Forum för Levande historia är ett uttryck för, något som det dock finns principiella skäl att vara tveksam till. Fristående forskningsinstitutioner vore att föredra för historisk forskning och politik har vi ju redan en form för genom den fria partibildningen i vår parlamentariska/liberala demokrati.

Nartis artikel rör den viktiga frågan om hur det svenska folket bäst skall tillgodogöra sig historiska kunskaper som kan verka förebyggande, det vill säga att i tid känna igen totalitära ideologier genom kopplingen till deras praktik. ”Om detta må vi berätta” så att vi kan förhindra att illdåd mot mänskligheten upprepas. Så låt oss gå till rötterna inte bara med kommunismen utan också med sionismen, som ju faktiskt också såg sin födelse i mitten av 1800-talet.

Grunden för sionismen utformades av Moses Hess som kallades för kommunistrabbinen. Han var en av Tysklands första betydande socialister och Karl Marx mentor in i socialismen. Han anses av sionister vara den förste sionisten och skrev boken ”Rom och Jerusalem” (1862). I den betonar Hess den judiska ”rasen”, dess överlägsenhet och utvaldhet, samt judisk religion som den bästa garanten för den judiska nationaliteten.

Sionismens grundare anses vanligen vara Theodor Hertzl. Han hänvisade senare till Hess bok som den som säger allt som är värt att säga om sionismen. Hertzl presenterade en plan för den judiska koloniseringen av Palestina i sin bok ”Den judiska staten” (1896), som antogs på den första sionistiska kongressen 1897. Den judiska ”rasen” ses som ett folk med rätt till en egen stat i Palestina, där berget Sion finns. Målet är ett socialistiskt Utopia – en modellstat – med liknande ”ljus” som den kommunistiska.

Det sionistiska projektet utvecklades vidare av marxisten Ber Borochov, med ”territoriell koncentration” som en lösning på den judiska frågan. Han grundade Poale Zion, det marxistiska sionistpartiet, som stödde den ryska revolutionen 1917. En av dess medlemmar var David Ben Gurion – Israels landsfader – som kom till Palestina i början på 1900-talet. Han såg sig själv som bolsjevik och var för proletariatets diktatur i alla länder utom i Palestina, där han i stället tillämpade sionismens diktatur. Hur ser då sionismens praktik ut?

Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” har varit vägledande för den judiska koloniseringen av Palestina sedan drygt hundra år. Förverkligandet av en ”Judisk stat”, som är sionismens mål, förutsätter kraftig judisk befolkningsmajoritet och etnisk rensning av dem som från början bodde där – ett så kallat levnadsutrymme. Israel är därför i grunden en rasistisk statskonstruktion. Judisk överhöghet säkerställs genom ett apartheidsystem som är integrerat i lagar, administrativa bestämmelser och religiösa påbud. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, i linje med sionismens krav på ytterligare expansion. Se vidare i min artikel på SVD/Brännpunkt den 3 juni 2003, eller i FiB kulturfront nr 6/2004.

Av ursprungliga Palestina är idag cirka 85 procent stulet eller annekterat och resten är ockuperat. 800 000 palestinier fördrevs/flydde 1948 och förvägras sin av FN fastlagda rätt att återvända. Det som av palestinierna kallas för al Nakba – katastrofen. Västbanken består av inmurade enklaver kontrollerade av 100-tals checkpoints och Gaza är förvandlat till värdens största friluftsfängelse/getto under blockad och utsvältning. Cirka 10 000 palestinier, varav många barn, sitter i israeliska fängelser utan rättegång och dom. Israels förhållande till palestinierna uppfyller de formella kraven på att vara en folkmordspolitik.

I sionismen sammanförs ”ras”, folk, nation och utvaldhet, till en nationell socialism i kolonial tappning – ”lebensraum” och ”blut und boden” – utvecklad redan under 1800-talet. Senare skapades den tyska nationalsocialismen med samma ideologiska beståndsdelar och en snarlik samhällelig praktik. Om Nazismen är tyskarnas nationalsocialism, så är Sionismen judarnas.

”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.”

Så skriver Chaim Nachman Bialik i ”The Present Hour” (1934). I Israel betraktas han som nationalskald.

Sionismens brott är ett resultat av sionismens ideologi. Om detta bör ni berätta, Forum för levande historia.

Täby den 19 mars 2008

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör och tidigare ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år varav 4 i kommunledningen, har bott i Israel några år i början av 1960-talet.

Ursprungligen publicerad på Lasse Wilhelmsons webbplats

Artikel II: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
(a) att döda medlemmar av gruppen;
(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
(d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
(e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Det innebär att åtminstone rekvisiten a, b och c är uppfyllda och det räcker med ett av dessa för att det skall var folkmord. Här bör särskilt nämnas den omfattande etniska rensningen av palestiner 1948 som Ilan Pappe så utförligt dokumenterat, som var ett resultat av en mycket nogrann planering, den så kallade Plan Dalet.

Sionismens kolonisationsprojekt har pågått över två sekelskiften. Det är en myt att det överhuvudtaget skulle kunna gå att upprätta en judisk stat i Palestina utan ett folkmord på palestinierna. Folkmordet är inbyggt i sionismen, det är dess innersta kärna. En judisk stat förutsätter en kraftig judisk majoritet och den kan inte åstadkommas utan fördrivning av de som bebodde landet. Resultatet ser vi nu i ett rasistiskt apartheidsystem som skiljer på judar och icke-judar i själva Israel, i Muren, i palestinska flyktingläger i närområdet och som facts on the ground som de fyra kartorna illustrerar och nu i Gaza.

En så kallad tvåstatslösning innebär att folkmordet legitimeras i efterhand, då en sådan lösning förnekar de fördrivna palestinska flyktingarna deras oförytterliga rätt att återvända i enlighet med FN:s resolutioner. Det finns bara en lösning. En demokratisk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden.Det är nog nu. Det är mer än nog. Inom ramen för en sådan grundprincip kan de närmast berörda diskutera olika former av övergångslösningar och en tidplan för genomförandet av dessa.

En del menar att detta är orealistiskt på grund av det hat som skapats mellan palestinier och judar. Men då får de som genomfört kolonisationen, landstölden och folkmordet flytta någon annan stans, om de inte vill leva i fred och som jämlikar med sina offer i deras hemland. I Algeriet åkte de franska kolonisatörerna hem. I Sydafrika valde de flesta att stanna kvar.

Israel av idag är en entitet med försumbar legitimitet såsom stat i landet Palestina, vilket framgår av artikeln ”Israel skall uteslutas ur FN?”. Det finns klent stöd för påståendet att Israel är en FN-skapelse. Det finns ingenting som talar för att denna entitet någonsin kommer att kunna fungera i enlighet med FN-beslut och internationell rätt, eller existera i fred med sin omgivning. Tvärt om.

Israel är i dag det största hotet mot en fredlig värld och sionismen den ideologi som i första hand rättfärdigar USraels nykoloniala krig med hänvisning till Holocaust och antisemitism.

Befria Palestina hela Palestina!
Må Gaza bli Israels grav.

Täby den 9 januari 2009

Lasse Wilhelmson

Ursprungligen publicerad på Lasse Wilhelmsons webbplats

FN bör använda ordet apartheid i samband med Israel och överväga sanktioner med tidigare Sydafrika som förebild. Detta budskap framförde presidenten i FN:s generalförsamling Miguel dÈscoto Brockmann på möte den 24 november 2008 med bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Nobels fredspristagare 1976, irländskan Mairead McGuire, föreslog nyligen en folkrörelse med kravet att FN bör avskaffa Israels medlemskap. Kännbara internationella påtryckningar krävs nu för att få stopp på Israels krigsförbrytelser.

Israel har under 60 år aldrig visat någon vilja att uppfylla det krav som FN ställde i samband med beslutet om medlemskap 1948, nämligen att de fördrivna palestinierna snarast skulle få återvända. Därutöver har Israel det föga smickrande världsrekordet i att ignorera FN-resolutioner.

Det kan ifrågasättas om Israel är en legitim statsbildning i folkrättslig mening. Detta kräver enligt normal mellanstatlig praxis fastslagna gränser och en konstitution, vilket Israel saknar. Dessa krav ingår också i den delningsresolution (nr 181) som FN:s generalförsamling antog den 29 november 1947. Den var ett förslag som de sionistiska judarna godtog, men som arabstaterna på goda grunder avvisade som orättfärdigt. Det är bara FN:s säkerhetsråd som kan fatta bindande beslut. Det geografiska område som Israel senare ensidigt hävdade är avsevärt större än FN:s förslag.

Fördrivningen av åttio procent av de palestinier som levde väster om 1947 års stilleståndslinje och Israels vägran att låta dem återvända är det folkrättsliga argumentet för Israels uteslutning ur FN. Israel har själv inte bara satt förslaget till delningsplan ur spel, utan dessutom dragit undan den från början svaga grunden för sitt medlemskap i FN.

Israel använder olika strategier för att uppnå samma mål som man arbetat på i över hundra år: Så få och så väl kontrollerade och försvagade palestinier som möjligt i så små områden som möjligt mellan Medelhavet och Jordanfloden. Och att försöka att få omvärlden att acceptera den markstöld som är en förutsättning för den ”stat” som kallar sig ”judisk och demokratisk”. Detta har naturligtvis inget som helst med en fredsprocess att göra.

Varför kommenteras aldrig att Israels premiärminstrar i tid och otid tjatar om hur viktigt det är att omvärlden och palestinierna erkänner Israel, inte som en demokratisk stat för alla sina medborgare, utan som en ”judisk stat”?

Vad skulle vi ha sagt om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt krävt erkännande av Sydafrika som en ”vit och demokratisk stat”, det vill säga att de facto acceptera det rasistiska apartheidsystem som var grunden för de icke-vitas ställning som undermänniskor?

I ”Rasism eller demokrati” skrev den judiske dissidenten och tidigare talmannen för Knesset Avraham Burg i SvD den 20 oktober 2003:

”Judar utomlands, för vilka Israel är en grundpelare i den egna identiteten, måste börja bry sig och göra sina röster hörda. … Vi kan inte hålla en palestinsk majoritet under en israelisk stövel och samtidigt betrakta oss själva som Mellanösterns enda demokrati. Utan lika rättigheter för alla som bor här, araber och judar, finns ingen demokrati … Det är vad premiärministern borde säga till folket. Han bör presentera alternativen ärligt: Judisk rasism eller demokrati.”

De lagar och administrativa bestämmelser som gör Israel till en apartheidstat presenteras i ”Demokrati eller folkmord”, av Lasse Wilhelmson i SvD den 3 juni 2003.

Det finns inte heller i FN:s rekommendation om en judisk och en palestinsk stat något stöd för att medborgarna i dessa stater inte skulle ha samma rättigheter. Ej heller framgår det på viket sätt som den ”judiska” staten skulle vara judisk. Däremot framgår avsikten att demografiska förhållanden skulle behållas intakta vid delningen. Att tolka in en avsikt om den ”judiska statens” karaktär som överensstämmer med sionismens ideologi svär emot resolutionens text.

Till och med i Balfour-deklarationen, som helt saknar folkrättslig status, poängteras att det judiska nationalhemmet i Palestina inte skulle få inkräkta på palestiniernas rättigheter. Inte heller USA:s president Truman erkände Israel som en judisk stat. Tvärtom strök han just denna formulering i konceptet till sitt beslut att erkänna Israel.

Den legitimitet som Israel ständigt söker som “judisk stat” saknar alltså stöd i något av de internationella dokument som behandlar statsbildningen. Detta är naturligtvis Israels regeringar fullt medvetna om. Varför annars ständigt söka detta erkännande?

FN bör nu påbörja en bojkott av apartheidstaten Israel och med hot om uteslutning ur FN kräva av Israel att de fördrivna palestinska flyktingarna skall få återvända i enlighet med FN-resolutionerna 194 och 3236.

Först därefter kan meningsfulla fredssamtal påbörjas om olika lösningar för samexistens med lika rättigheter för alla mellan Medelhavet och Jordanfloden. Ingen sådan lösning är förenlig med bevarandet av en judisk apartheidstat.

Ursprungligen publicerad på Lasse Wilhelmsons webbplats

Snorre Lindquist
Arkitekt för bland annat kulturhuset Peace Center framför födelsekyrkan i Betlehem på Västbanken

Lasse Wilhelmson
Mellanösterndebattör och fd ledamot av Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen