Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Byn Madama, som har 1700 invånare, ligger i närheten av den olagliga bosättningen Yitzhar, befolkad av judiska extremister. Kamal uppgav att palestinska herdar tio dagar tidigare stött samman med en grupp bosättare, varav några beväpnade, i närheten av källan. Samma kväll slutade vattnet från källan att rinna till husen i byn. Byborna fann då att vattenledningarna förstörts och att även betonginfattningen till en av brunnarna hade slagits sönder. Bråtet efter förstörelsen hade kastats ned i brunnen.

Sabotagen mot byns vattenförsörjning hade börjat i slutet av år 2000. Den internationella humanitära organisationen Oxfam bekostade i början reparationerna efter sabotagen. Man försökte skydda de överjordiska vattenledningarna med betonginfattning och själva brunnarna med järnburar. Men det hjälpte inte mot brunnsförstörarna. Återigen slog de sönder betongen och ledningarna. Denna gång gjorde de ont värre genom att förorena vattnet med smutsiga blöjor och annat avfall. Brunnsförstörarna hade nu blivit brunnsförgiftare.

Vid två tillfällen år 2002 besköts hjälparbetare från Oxham av judiska extremister, medan de reparerade brunnar och ledningar.

I november 2003 fick byborna hjälp av italienska frivilliga att skydda källorna med betong. Men efter några månader var det dags igen. De judiska plågoandarna lämnade Madamas invånare ingen ro. Många av dem insjuknade i leverinfektioner och magsjukdomar. Vattnet var så förgiftat att det inte kunde drickas på flera månader. Först de kraftiga regnen i januari 2004 minskade föroreningen.

Kamal uppgav för Haaretz att man nu slutat att anmäla sabotagen till israeliska armén, eftersom den ändå aldrig ingriper mot de judiska bosättarna.

En talesman för Oxfam uttalade att organisationen i fortsättningen inte ville bekosta reparationer av upprepade sabotage, som förövats av israeliska medborgare.

Var sabotagen i Madama isolerade händelser i judarnas kamp mot palestinierna i dessas eget land? Svar: nej. Brunnsförgiftningar har använts som ett medel i den etniska rensningen av Palestina ända sedan judestaten bildades år 1948 och dessförinnan.

Biologisk krigföring under al-Nakba 1948: Acre och Gaza

När sionistjudarna som intensivast drev sin kampanj att döda Palestinas städer i april och maj 1948, visade sig kuststaden Acre svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha tillsatts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Hagana. Hagana skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganas ”förklaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade britternas högste militärläkare i Palestina, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, brölade Haganas högtalare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Källa: Ilan Pappe, Den etniska rensningen av Palestina, Stockholm 2007, ss. 116-117.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka uppgifter om att de palestinier som stannat kvar under israeliskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte ta sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog genast och deras kroppar kastade israelerna i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Källa: Michael Palumbo, The Palestinian Catastrophe: The 1948 Expulsion of a People from Their Homeland, London: Faber and Faber, 1987, s. 119. Löjtnant Petites rapport finns i Förenta Nationernas arkiv, beteckning 13/3.3.1, kartong 13.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk grupp in i getton och att sedan döda dem med cyanid – brukar vi inte få höra att dylikt rasistiskt våld var något som tyskarna var specialister på och som dessbättre upphörde sedan Tyskland besegrats år 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dysenteribakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och avrättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Senare israeliska avslöjanden

Många år efteråt har en israelisk journalist och flera israeliska forskare bidragit med ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket till brunnsförgiftning i Gaza. Den undersökande journalisten Sara Leibovitz-Dar gjorde åren 1992-1993 intervjuer med några av dem som varit i ansvariga befattningar vid operationerna år 1948. Hon sammanfattade sina rön i en artikel som den israeliska dagstidningen Hadashot publicerade den 13 augusti 1993, ”Haydakim besherut hamedinah” (Mikrober i statens tjänst), ss. 6-10. Hon hade intervjuat också krigshistorikern Uri Milstein, som sade till henne att tyfusepidemin i Acre inte var resultatet av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Hagana/IDF. Dr Milstein uppgav att ”i många erövrade arabiska byar förgiftade man vattentillförseln för att hindra invånarna från att återvända.” (Hadashot, 13 aug. 1993, s. 6)  Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var inblandad i operationen. Sara Leibovitz-Dar lyckades år 1993 spåra upp mannen ifråga, men han vägrade tala ut om händelsen: ”Varför undersöker ni sådant som hände för 45 år sedan?” frågade han. ”Jag vet ingenting om det där. Vad skulle ni vinna på att publicera det… Varför behöver ni publicera?”

Det är inte precis så det brukar låta, om man är oskyldig och ovetande.

Sara Leibovitz-Dar hade försökt intervjua den militäre chef som hade lett operationen i Gaza i maj 1948. Hade uppdraget varit att hämta in underrättelser – den officiella israeliska förklaringen – eller att sätta in biologiska stridsmedel? undrade hon. Mannen blev arg och svarade: ”Ni kommer inte att få några svar på de där frågorna. Inte av mig och inte av någon annan heller.” Sara Leibovitz-Dar ställde frågor även till överste Shlomo Gur, som år 1948 varit den militäre chefen för HEMED BEIT, Haganas/IDFs ”vetenskapliga” avdelning – bakom detta namn dolde sig i själva verket avdelningen för biologisk och kemisk krigföring. Överste Gur svarade vagt och undvikande. Ifråga om operationerna i Acre och Gaza sade han bara: ”Det var många rykten i svang, men jag vet inte om de var sanna eller inte.”

Något bättre tur hade Sara Leibovitz-Dar med sin intervju av dr Ephraim Katchalsky, också känd som Ephraim Katzir. Katchalsky, som var mikrobiolog, hade i maj 1948 utsetts till chef för HEMED BEIT. Katchalsky-Katzir gjorde i intervjun vissa medgivanden:

”Jag var inblandad i HEMED BEIT alltifrån början. Vi planerade olika aktiviteter, att få någon uppfattning om vad kemiska och biologiska vapen är för något och hur vi kunde bygga en potential, om det skulle uppstå behov av en dylik potential. Vi behövde veta hur man försvarar sig… Jag ansåg att vi behövde veta vad som försiggick på detta område. Vi visste att också andra i de omgivande länderna höll på att utveckla biologiska vapen. Vi ansåg att vetenskapsmän borde göra en insats för att stärka staten Israel."

Den israeliske forskaren professor Avner Cohen gjorde senare denna bedömning av Katchalsky-Katzirs uttalande: ”denna tillbakablickande redogörelse är oriktig och egennyttig. Det finns inget material som tyder på att något av de omgivande arabländerna år 1948 var i färd med att utveckla biologiska vapen, och HEMED BEIT hade sannolikt inte bildats för defensiva syften.” (A. Cohen, ”Israel and Biological/Chemical Weapons – History, Deterrence, and Arms Control”, The Nonproliferation Review, Fall-Winter 2001, s. 30) Professor Cohen är en historiker, som specialiserat sig på forskning om Israels hemliga program för utveckling av icke-konventionella vapen, alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Han har skrivit två böcker i ämnet.  

Professor Cohen accepterar brunnsförgiftningen i Acre i maj 1948 och försöket till brunnsförgiftning i Gaza senare i samma månad såsom fakta. (A. Cohen, anf. arb., s. 31)

Sionisternas ledare David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, hade den 4 mars 1948 skrivit ett brev till Ehud Avriel, en av Judiska byråns tjänstemän i Europa, och beordrat honom att värva östeuropeiska judiska vetenskapsmän, som kunde ”öka förmågan att antingen döda massor eller bota massor, bådadera är viktigt”. (Michael Keren, Ben Gurion och de intellektuella, Sdeh Boker 1988, s. 32 – på hebreiska – i A. Cohen, anf. arb. s. 27.) En av de vetenskapsmän Avriel värvade var en sovjetisk överste och epidemiolog, Avraham Marcus Klingberg. Han blev sedan en av Israels ledande experter på kemiska och biologiska vapen och vicedirektör för Israels Institut för biologisk forskning i Ness Ziona sydost om Tel-Aviv.

Professor Cohen söker inte dölja att sionisterna redan innan de bildat staten Israel aktivt sökte förvärva biologiska och kemiska vapen. Han omnämner dessa fakta men söker urskulda dem:

”Staten Israel föddes i skuggan av två traumatiska historiska erfarenheter: nazisternas Förintelse och 1948 års självständighetskrig. Minnet av dessa händelser utgjorde bakgrunden till Ben-Gurions strävan att skaffa icke-konventionella vapen (i synnerhet kärnvapenprojektet)…  Israels strävan att skaffa icke-konventionella vapensystem var ett direkt svar på Ben-Gurions djupt liggande oro för nationens överlevnad. Att försäkra att Förintelsen aldrig skulle drabba det judiska folket igen betydde att Israel måste ha förmågan att avskräcka från en dylik katastrof – om nödvändigt genom att hota att tillfoga sina fiender en förintelse. Denna övertygelse ledde den nya staten Israel till att bygga infrastruktur och resurser på de icke-konventionella vapnens tre områden [alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen.” LAs anmärkning] oaktat den stora ansträngning och kostnad det medförde.” (A. Cohen, anf. arb. ss. 28 och 29)

Observera att professor Cohen kallar ”1948 års självständighetskrig” – det vill säga den etniska rensningen av Palestina – för en traumatisk historisk erfarenhet. Det håller säkerligen palestinierna med honom om – men i en helt annan mening än Cohen avser. Palestinierna – både de som fördrevs och deras ättlingar – har nog en smula svårt att förstå varför förövarna, de sionistiska judarna, skall tillerkänna sig detta trauma i stället för offren.

För att sammanfatta: judiska brunnsförgiftare är så långt ifrån att vara ett antisemitiskt ”påhitt” av Hamas eller andra islamister att de i stället är ett återkommande antiarabiskt faktum, därtill ett förfärande och djupt motbjudande sådant.

[1] "Mohamed Omar intervjuad i ny bok" (7/5 2011)

Tanken på ett krig i Mellanöstern som ett medel att stärka Israels säkerhet har i många år varit i svang i Israel. Kriget skulle tjäna två syften. Det skulle öka Israels yttre säkerhet genom att försvaga och splittra Israels grannar. Vidare kunde ett dylikt krig och den därmed följande försvagningen av Israels yttre fiender bidraga till att lösa det inre palestinska befolkningsproblemet, eftersom det palestinska motståndet erhållit materiellt och moraliskt stöd från Israels grannstater. En kort titt på den sionistiska rörelsens historia och mål hjälper oss att förstå denna fråga. Det sionistiska målet att skapa en exklusiv judisk stat i Palestina försvårades av grundproblemet, att landet redan var befolkat mestadels av icke-judar. Trots offentlig retorik om motsatsen var idén om att fördriva den inhemska palestinska befolkningen (något som med ett skönord kallades ”överföring”) en väsentlig beståndsdel i sionisternas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina.

Den israeliske historikern Tom Segev skriver: ”Tanken om överföring hade beledsagat den sionistiska rörelsen från dess allra första början och framträder först i Theodor Herzls dagbok. I praktiken började sionisterna genomföra små överföringar alltifrån den tid de började köpa land och vräka de araber som bodde där… ’Att låta araberna försvinna’ utgjorde kärnpunkten i den sionistiska drömmen och var även en nödvändig förutsättning för dess existens… Med några få undantag ifrågasatte ingen av sionisterna att det vore önskvärt – eller moraliskt riktigt – att genomföra överföringen med tvång.” Men de sionistiska ledarna lärde sig att inte öppet tillkännage att deras mål var massfördrivning, eftersom ”detta skulle få sionisterna att förlora världens sympati.” (1)

Det svåra bestod i att finna en lämplig tid att sätta i gång fördrivningen, så att denna inte skulle utsättas för världens fördömande. I slutet av 1930-talet skrev David Ben-Gurion, som år 1948 blev Israels förste premiärminister: ”Det som är otänkbart i normala tider, är möjligt i omstörtningstider; och om man denna gång missar tillfället och inte genomför det som i sådana stora tider är möjligt, så går en hel värld förlorad.” (2) Dessa ”omstörtningstider” var inne när det första arabisk-israeliska kriget bröt ut 1948. Sionisterna kunde då fördriva 750 000 palestinier (mer än 80 procent av ursprungsbefolkningen) och därmed åstadkomma en till överväldigande del judisk stat, även om denna till ytan inte omfattade hela Palestina eller ”Israels land”, vilket de sionistiska ledarna ansåg nödvändigt för en livskraftig stat.

Ett tillfälle att röva mera mark yppade sig som ett resultat av 1967 års krig. Men den ockupation som följde på kriget medförde problemet med en stor palestinsk, dvs icke-judisk befolkning. Vid denna tid var världsopinionen helt emot påtvingade folkförflyttningar och likställde en dylik politik med nazismens namnlösa fasor. Den epokgörande fjärde Genève-konventionen, som ratificerades år 1949, förbjuder entydigt deportation av civila under ockupation. (3) Alltsedan 1967 års krig har den största frågan i Israels politik varit vad man skall göra med detta territorium och dess palestinska befolkning.

Eftersom Israels grannar motsatte sig det sionistiska projektet att skapa en exklusiv judisk stat, var tanken att försvara och upplösa dessa grannstater en idé icke endast den israeliska högern utan även sionismen allmänt hyllat sedan en mycket lång tid tillbaka och som David Ben-Gurion själv företrädde. Såsom Saleh Abdel-Jawwad, professor vid Bir-Zeit-universitetet i palestinska Ramallah, skriver:

”Israel har stött secessionistiska rörelser i Sudan, Irak, Egypten och Libanon och alla secessionistiska rörelser i arabvärlden, vilken Israel betraktar som en fiende. Likväl har oron för Irak och [Israels] försök att försvaga det eller hindra det från att växa i styrka alltid varit ett centralt sionistiskt mål. Ibland har Israel lyckats med att få ett fotfäste i Irak genom att knyta hemliga men starka band med ledare från den kurdiska rörelsen.” (4)

Israels mål har varit att icke endast försvaga yttre fiender utan även därigenom isolera palestinierna och försvaga deras ställning – det inre demografiska hot som utgör den största faran för den på judisk övermakt byggda staten. Grunden härtill är att arabstaterna skänker den palestinska saken andligt och materiellt stöd. Utan hjälp utifrån skulle palestinierna uppge sitt hopp och bli mer benägna till att finna sig i vilken lösning som helst den israeliska regeringen skulle erbjuda. Abdel-Jawwad skriver: ”En rad krig med arabvärlden har givit Israel möjligheter att utmatta arabvärlden, liksom att vända den demografiska och politiska situationen emot palestinierna. Också regionala krig, som Israel inte deltagit i, har gynnat Israel och försvagat den palestinska nationella rörelsen. De båda golfkrigen är två exempel på detta.”

Abdel-Jawwad fortsätter: ”Slutligen… resulterade 1991 års golfkrig i fördrivningen ur Kuweit av den palestinska kolonin, som utgjorde en av de viktigaste kanalerna för palestinska ekonomiska resurser och makt på de ockuperade områdena.” (5)

När den av likudpartiet ledda högerregeringen under premiärminister Menachem Begin kom till makten 1977, började Israel föra en mer militant politik, varvid krig skulle ses som det främsta medlet för att förbättra Israels geostrategiska läge. När de förhållandevis moderata ministrarna lämnade regeringen efter 1980, förstärktes den hårda linjen. Historikern Ilan Peleg betecknar denna dramatiska förändring som början av Israels ”andra republik”. (6) Han skriver:

”Begin övergav snabbt den traditionella defensiva hållningen [som den israeliska vänstern intagit], som han starkt kritiserade under Israels första trettio år, då han befann sig i opposition. Han intog en offensiv hållning, som kännetecknadesav storslagna expansionistiska mål, omfattande och ofta återkommande bruk av Israels militärmaskin och politiskt tvång i stället för militärt avskräckande såsom styrande faktor. Begins slutmål var att skapa en ny, av Israel behärskad ordning i Mellanöstern, en ordning, vari nominellt självstyre för palestinierna på Västbanken skulle ingå. För ändamålet att forma den nya ordningen var han villig att växla från en hållning byggd på avskräckande och förebyggande, vilken kännetecknat arbetarpartiets försvarspolitik, till en hållning byggd på tvång och kontroll. Hans synsätt var i Clausewitz’ anda, tillgripandet av krig för rent politiska mål.” (7)

Högern hade inte styrt Israel före år 1977, och fastän det inte rådde en fullständig oenighet mellan vänstern och högern rörande de inre och yttre förhållandena med araberna, var den israeliska högern mer militant i sin politik mot palestinierna och mot Israels arabiska grannar. Denna politik hade starka ideologiska rötter.

Den israeliska högern leder sitt ursprung från den revisionistiska rörelsen inom sionismen. Dess grundare och andlige ledare var den begåvade författaren Lev Jabotinsky. Dess politik utmärktes av strävan att upprätta ”Eretz Israel” – vilket innebar åtminstone fullständig judisk kontroll av allt land på båda sidorna om floden Jordan [alltså även den nuvarande staten Jordanien. Ö.a.] och även satte användandet av militära medel för utrikespolitiken i främsta rummet. Peleg skriver: ”Jabotinskys sätt att se på konflikten kom att behärskas av populära ideer om ’blod och jord’, en judisk version av socialdarwinismen.” (8)

Det var ofrånkomligt att Israel under Begins ledning skulle följa Jabotinskys hårda linje. Faktiskt hade det historiska skeendet gjort Begin och hans anhängare rent av mer militanta än Jabotinsky. Deras radikalism växte fram ur Begins ledarskap för terrororganisationen Irgun Zvai Leumi, som bekämpade britterna och palestinierna på 1940-talet, och traumat av den judiska förintelsen i Europa. Begin tenderade att betrakta all kritik av Israel som antisemitism och arabernas militanta motstånd som jämförbart med nazisternas folkmord. (9)

Begin ledde herutpartiet i den israeliska statens begynnelse år 1948. Men det blev först sedan likud bildats såsom ett block av högerpartier med herut som central kärna år 1973, som högern fick chansen att vinna tillräckligt många röster för att bilda regering.

Den första Begin-regeringen år 1977 hade sina moderata och återhållande element, och dess främsta prestation var Camp-David-avtalen med Egypten. Försvarsminister Ezer Weizman och utrikesminister Moshe Dayan avhöll Begin från att ge utlopp åt sina krigiska drifter. När dessa moderater lämnade regeringen, kom denna att behärskas av mer militanta gestalter, varav den viktigaste var Ariel Sharon, som tjänstgjorde som försvarsminister från 1981 till 1983. Sharon, som hade en militär bakgrund vari ingått såväl terrorismbekämpning som ren terrorism, omsatte Begins hårdföra tänkande i verklig politik. (10) När likud grep makten, kom de mest vittsyftande militära planerna att ingå i det sionistiska tänkandets huvudfåra. Dit hörde att militärt destabilisera Israels grannländer och att fördriva palestinierna. En viktig artikel i denna genre var Oded Yinons ”En strategi för Israel på 1980-talet”, som publicerades i den sionistiska världsorganisationens tidskrift Kivunim (Riktningar) i februari 1982. Yinon hade varit knuten till utrikesdepartementet, och hans artikel speglade tvivelsutan tankegångar hos ledande kretsar av Israels militär och underrättelsetjänster. Enligt Peleg, ”Var Yinons artikel en sann spegel av den israeliska högerns tänkesätt vid Beginregimens middagshöjd. Den speglade en känsla av oinskränkt och ohämmad makt… Det kan inte råda något tvivel om att det hårdföra nyrevisionistiska lägret som helhet hyllade tankar liknande Yinons, åtminstone fram till fiaskot i Libanon.” (11)

Yinon uppmanade Israel att åstadkomma att arabstaterna i regionen upplöstes och splittrades i en mosaik av etniska och sekteriska grupperingar. Han trodde att detta inte skulle bli något svårt företag, då nästan alla arabstaterna var drabbade av inre etnisk och religiös splittring. Slutresultatet skulle väsentligen bli ett Mellanöstern av maktlösa ministater, som inte på något sätt kunde stå i vägen för Israels makt.

Libanon, som vid denna tid, stod inför ett splittrande kaos, var Yinons förebild för hela Mellanöstern. Han skrev:

”Libanons totala upplösning i fem provinser tjänar som föregångare för hela arabvärlden, Egypten, Syrien, Irak och Arabiska halvön inräknade, och följer redan detta mönster. Syriens och Iraks senare upplösning i etniskt eller religiöst enhetliga områden, liksom i Libanon, är Israels långsiktiga främsta mål på östfronten, medan upplösningen av dessa staters militära makt är det kortsiktiga målet.” (12)

Märk väl att Yinon förordade upplösning av stater – Egypten och Saudiarabien – som var och alltjämt är allierade med Förenta staterna.

Yinon betraktade Irak som ett huvudmål för upplösning och trodde att det då pågående kriget mellan Iran och Irak skulle främja Iraks sönderfall:

”Irak, som å ena sidan är rikt på olja och å andra sidan är inbördes splittrat, är garanterat som en kandidat för Israels mål. Dess upplösning är ännu vikigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien. På kort sikt är det den irakiska makten, som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Iran kommer att slita sönder Irak och orsaka dess fall, innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Varje slags konfrontation mellan araber kommer på kort sikt att hjälpa oss och förkorta vägen till det viktigare målet att bryta ner i Irak i sektstyrda områden såsom i Syrien och Libanon. I Irak är en uppdelning i provinser på etnisk eller religiös grund såsom i Syrien på den osmanska tiden möjlig. Så det kommer att bli tre (eller fler) stater omkring de tre större städerna, Basra, Bagdad och Mosul, och de shiitiska områdena i söder skils åt från den sunnitiska och kurdiska norden. Det är möjligt att det nu pågående kriget mellan Iran och Irak förstärker denna polarisering.” (13)

Yinons förutsägelse år 1982 att kriget skulle medföra Iraks religiösa och etniska splittring stämmer väl överens med vad som faktiskt skedde efter USAs invasion år 2003. Förvisso låg hans spådom närmare verkligheten än den framtidsbild i grälla färger de neokonservativa offentligt målade före invasionen, en bild av hur lätt det skulle gå att förvandla Irak till en demokrati. Men sedd med likud-anhängarnas ögon var verkligheten med ett erövrat Irak mycket mer att föredraga framför de neokonservativas önskedröm. Det är därför föga överraskande att Israel odlat nära förbindelser med de kurdiska separatisterna. (14)

Målet för Israels herravälde var oupplösligt förbundet med fördrivandet av palestinierna. Enligt Yinon måste Israels politik bestå i att ”genomföra Jordaniens upplösning, att få ett slut på problemet med [de ockuperade] territorierna väster om floden Jordan, vilka är tätt befolkade med araber, och utvandring ur territorierna och ekonomisk-demografisk frysning i dessa.” Han tillade: ”Vi måste vara aktiva för att främja denna förändring snabbt, i den närmaste tiden.”

Liksom många israeliska förespråkare av folkförflyttning ansåg Yinon att ”Israel begått ett strategiskt misstag med att inte vidtaga åtgärder [för massfördrivning] mot den arabiska befolkningen på de nya territorierna under och kort efter kriget [år 1967]… Ett dylikt handlande skulle ha besparat oss den bittra och farliga konflikt som alltsedan dess pågått och som vi redan då kunde ha avslutat genom att ge palestinierna Jordanien.” (15)

I förordet till sin engelska översättning av Yinons artikel gjorde Israel Shahak en intressant jämförelse mellan den neokonservativa hållningen och likuds faktiska mål: ”Det starka sambandet med den neokonservativa tanken i Förenta staterna är mycket framträdande, i synnerhet i författarens noter. Men samtidigt som han avger en läpparnas bekännelse till idén om ’Västerlandets försvar’ mot sovjetmakten, står författarens och det nuvarande israeliska etablissemangets verkliga syfte klart: Att göra ett israeliskt imperium till en världsmakt. Med andra ord är Sharons syfte att bedraga amerikanerna, sedan han bedragit alla de andra.” (16)

Yinons artikel framförde det tänkande likudstrategerna ägnade sig åt i början av 1980-talet. I sin bok Fateful Triangle skrev Noam Chomsky: ”mycket av det Yinon dryftar ligger mycket nära det allmänt rådande tänkandet.” Chomsky betecknade den israeliska invasionen av Libanon 1982 som ett försök att genomföra Yinons geostrategi. ”Den ’nyordning’, som Israel försöker påtvinga Libanon, bygger på en föreställning som inte är olik den Yinon givit uttryck för, och det finns all anledning förmoda att liknande ideer avseende Syrien kan förefalla attraktiva för den politiska ledningen.” (17)

För att underbygga sin tes om likuds krigsstrategi behandlade Chomsky en analytisk artikel som Yoram Peri lät publicera i arbetarpartiets tidskrift Davar i oktober 1982. (18) Peri hade varit premiärminister Rabins rådgivare och var då arbetarpartiets europarepresentant och expert på förhållandet mellan det civila samhället och militären i Israel. Peri beskrev en ”verklig revolution” i ”den militär-diplomatiska uppfattningen”, en revolution som han tidfäste till likuds maktövertagande. (Chomsky såg förvandlingen som mer gradvis fortskridande och ”djupare rotad” i den israeliska eliten.) I sin sammanfattning av Peris artikel skrev Chomsky:

”Den tidigare uppfattningen [som rått under den tid vänstersionisterna styrde] byggde på försöket att nå ’samexistens’ och bibehålla status quo. Israel strävade mot ett fredligt avtal, vari dess ställning i regionen skulle erkännas och dess säkerhet tryggas. Den nya uppfattningen utgår från att målet är ’herravälde’, inte ’samexistens’ . Israel skall inte längre vara en status-quo-makt, nu när det har uppnått militärt herravälde som världens i styrka fjärde militärmakt och inte längre någon tro på fredens möjlighet eller ens önskvärdhet annat än som en frukt av Israels herravälde. Israel har nu bundit sig för ’destabilisering’ av regionen, därinom Libanon, Syrien, Saudiarabien och Jordanien. I enlighet med den nya uppfattningen bör Israel nu använda sin militära dominans för att vidga sina gränser och ’skapa en ny verklighet’, en ’nyordning’, i stället för att söka erkännande inom status quo.” (19)

Att destabilisera sina omgivande fiender synes vara en fulländat rationell strategi för Israel. Förvisso torde alla länder, som har fiender, föredraga att se dem svaga och inte starka. Som Chomsky påpekade:

”Det är endast naturligt att vänta sig att Israel kommer att söka destabilisera de omgivande staterna för väsentligen samma skäl som ledde Sydafrika att slå in på en liknande väg i sin region. Med tanke på de fortsatta militära spänningarna kan man faktiskt se detta som nära nog ett säkerhetskrav. Ett sannolikt långsiktigt mål skulle kunna vara vad somliga kallat en ’osmanisering’ av regionen, det vill säga en återgång till något liknande det osmanska imperiets system (då Turkiet, nu Israel med USAs stöd) och mycket av regionen sönderhackat i etnisk-religiösa samhällen som helst är varandras fiender. (20)

Men Peri ansåg att denna destabiliseringspolitik ytterst skulle skada Israel, eftersom den skulle stöta bort Förenta staterna, som Israels säkerhet ytterst är beroende av. Chomsky sammanfattade så Peris kritiska hållning: ”Orsaken därtill är att Förenta staterna i grund och botten självt är en status-quo-makt, som motsätter sig det slags destabilisering som Israel allt mer ägnar sig åt. Den nya strategiska uppfattningen bygger på en maktens illusion och kan leda till en beredvillighet, som redan märks i en del av den retorik som hörs i Israel, att ge sig in i militära äventyr också utan amerikanskt stöd.” (21)

Det var just ett dylikt ensidigt militärt äventyr Israel gav sin in i, när det invaderade Libanon år 1982. Och det katastrofala resultatet visade de allvarliga begränsningar som vidlåder en ensidig krigsinriktad strategi för Israel.

När den israeliska krigsmakten invaderade Libanon den 6 juni 1982, framställde propagandisterna ”operation fred i Galileen” för allmänheten som en begränsad operation avsedd att avlägsna palestinska baser. Operationens verkliga mål var långt mer ambitiösa: att förstöra PLOs militära och politiska infrastruktur, att utdela ett hårt slag mot Syrien och att upprätta en israelvänlig regim i Libanon. Israeliska trupper trängde långt in i Libanon, bortom Beirut och råkade därvid i strid med palestinier, libanesiska muslimer och syrier. Trots Israels djupa inträngande förblev målen ouppnåeliga. Israel fastnade i det inbördeskrig som rasade i Libanon och förmådde de tre år som följde inte lösgöra sig. (22)

Israels invasion av Libanon, som vållade mycket omskrivna civila förluster, däribland massakern på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, blev en PR-katastrof för Beginregeringen. Världsopinionen vände sig emot Israel. Stark kritik yttrades även i Israel, och landets första massfredsrörelse demonstrerade på Tel Avivs gator. Den israeliska militären vredgades över det krig som inte kunde vinnas. Och de ömsesidiga beskyllningarna haglade inom själva likudpartiet med tyngdpunkten i hävdandet att försvarsminister Sharon inte hade informerat Begin om den planerade invasionens omfattning. (23)

Betecknande var att Israels brutala aktioner i Libanon försatte det amerikanska stödet för Israel i gungning, och det vacklade även hos amerikanska judar. Den 12 augusti 1982 krävde president Reagan personligen av Begin att Israel inställde bombardemanget av Beirut. Senare samma månad krävde Reagan att Israel drog tillbaka sina styrkor från västra Beirut. Israel lydde snabbt. Med tanke på att Israel var så starkt beroende av amerikanska vapen insåg Beginregeringen att det skulle allvarligt skada Israels makt, om man stötte sig med landets viktigaste understödsgivare. (24)

Kriget i Libanon medförde till sist Begins avgång år 1983. Invasionen blev till det minst framgångsrika och mest impopulära kriget i Israels historia. Libanonkriget blev Israels motsvarighet till USAs vietnamkrig.

Fiaskot i Libanon ledde till mycket inåtvänt grubbel i Israel. Den israeliske experten på utrikespolitik Yehoshafat Harkabi kritiserade den övergripande likudstrategin, inriktad på krig som den var. I sin betydelsefulla bok från 1988, Israel’s Fateful Hour, skrev Harkabi om ”Israels avsikter att påtvinga Mellanöstern en Pax Israelica, att behärska arabländerna och behandla dem strängt”. Harkabi utgick från ett ”realistiskt” synsätt och hävdade att Israel inte hade maken att genomföra en Pax Israelica, detta på grund av arabstaternas styrka, den stora palestinska befolkning som skulle behöva fördrivas och världsopinionens våldsamma motstånd. Harkabi hoppades att ”det misslyckade israeliska försöket att påtvinga den svagaste arabstaten, Libanon, en nyordning – skulle avskräcka människor med liknande strävanden på andra territorier.” (25)

Likudfolket såg emellertid inte Israels strategi i det libanesiska sammanbrottet som väsentligen felaktig. Några inom den israeliska högern ansåg att Israel inte hade ansträngt sig tillräckligt hårt för att krossa sina fiender – att det hade alltför mycket låtit sig påverkas av utifrån kommande kritik. Harkabi hävdade att även om israeliska styrkor hade gått vidare in i Syrien och ockuperat Damaskus, skulle Israel alltjämt ha misslyckats med att nå en verklig seger och i stället endast ha framkallat ett ändlöst gerillakrig. Harkabi skrev, ”Libanonkriget avslöjade en förblivande israelisk begränsning: oavsett hur fullständigt Israel militärt triumferade, skulle de strategiska resultaten visa sig vara begränsade. Ben-Gurion hade förstått detta, när han sade att Israel inte kunde lösa sina problem en gång för alla genom krig. Men detta synsätt står i skarp motsättning till andan i Jabotinskys och Begins ideologi. Det är knappast att undra på att de som håller fast vid denna inte kan acceptera att den stora händelsen inte är till något gagn.” (26)

Harkabi hade rätt om ”andan i Jabotinskys och Begins ideologi”. För många strategiskt tänkande likudanhängare hade fiaskot med 1982 års invasion av Libanon inte vederlagt uppfattningen att destabilisering av området skulle främja Israels säkerhet och inte heller vederlagt tanken att en dylik destabilisering var genomförbar. I stället blev den viktigaste lärdom många likudorienterade tänkare drog av det misslyckade infallet i Libanon att inget fälttåg man företog för att destabilisera Israels fiender kunde lyckas utan omfattande stöd från Israels främste understödsgivare, Förenta staterna.

Men chansen att Förenta staterna skulle stödja Israel i dess destabiliseringssträvan föreföll vid denna tid ringa, och ännu ringare utsikten att Förenta staterna skulle ikläda sig rollen av ombud för Israel och bekämpa dess fiender. USAs mellanösternpolitik var visserligen sympatiskt inställd mot Israel men avvek på ett betydande sätt från Israels i frågan om regionens stabilitet. Som Yoram Peri medgav, stödde Washington status quo. Medan likuds tänkande samlades kring tanken att destabilisera Israels fiender i Mellanöstern, var den amerikanska politikens grundläggande mål att främja stabila regimer i Mellanöstern, regeringar som skulle låta oljan strömma till Västerlandets industrinationer. Det var inte nödvändigt att oljerika nationer var vänner med Israel – de kunde i själva verket vara öppet fientliga mot den judiska staten. Förenta staterna verkade för fred mellan Israel och arabstaterna, men det var en fred i kompromissens tecken, en fred som skulle försöka skapa utrymme för att tillgodose några av arabländernas krav – varav de mest avgörande var krav som handlade om palestinierna.

Peri hade hävdat att om Israel fortsatte att på egen hand destabilisera Mellanöstern, skulle Förenta staterna överge Israel, vilket skulle skada Israel. Det som behövdes för att destabiliseringsplanen skulle fungera var att den amerikanska mellanösternpolitiken förvandlades. Om Förenta staterna antog samma destabiliseringspolitik som Israel, kunde en dylik politik lyckas. USAs inflytande på sina allierade och i FN, där det ägde veto, skulle räcka för att skydda Israel mot världsopinionens vrede, hindra Israel från att stötas ut såsom en pariastat på det sätt som skett med Sydafrika under det vita styret. Ännu bättre skulle vara att förmå Förenta staterna att handla i Israels ställe för att destabilisera regionen, en tanke som måhända ännu inte hade tänkts på 1980-talet.

Även om den hade tänkts, var en dylik omkastning av politiken förvisso otänkbar det årtiondet. Men genom de amerikanska neokonservativas långsiktiga strävan skedde faktiskt denna omkastning i Bush den yngres administration. De neokonservativas förordande av en dramatisk förändring i Mellanösterns status quo stod i bjärt kontrast mot den hävdvunna amerikanska hållningen: att bibehålla stabiliteten i området – men den sammanföll naturligtvis fullkomligt med Israels långsiktiga mål att destabilisera sina fiender.

Såsom den neokonservative Kenneth Adelman formulerade det under George W. Bushs första ämbetsperiod, ”Utgångspunkten är att [ny]konservativa nu är för radikal förändring och de progressiva – de inom etablissemanget som formar utrikespolitiken – är för status quo.” Adelman framhöll att ”konservativa tror att status quo i Mellanöstern är något ganska dåligt och att den gamla konservativa åsikten att stabilitet är bra inte kan tillämpas på Mellanöstern. Status quo i Mellanöstern har utgjort grogrund för terrorister.” (27)

Men det fanns också många neokonservativa som inte direkt anslöt sig till tanken att Förenta staterna egentligen skulle vara den makt som militärt satte i gång destabiliseringen i Mellanöstern. Efter att Bush den äldres administration misslyckats med att ockupera Irak och avsätta Saddam Hussein efter golfkriget 1991, vilket de neokonservativa skulle ha önskat (28), tänkte sig de neokonservativa ett israeliskt militärt ingripande men med omfattande amerikanskt moraliskt och politiskt stöd. Ett tydligt exempel på den neokonservativa uppfattningen i denna fråga –och ett lika tydligt exempel på det nära sambandet med Israels säkerhet – var en uppsats från 1996 med titeln A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm (En fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket). Uppsatsen publicerades av en israelisk tankesmedja, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier. I den studiegrupp som skrev uppsatsen ingick män som sedan skulle få ett starkt inflytande över Bush den yngres krigspolitik i Mellanöstern – Richard Perle, Douglas Feith och David Wurmser. Perle angavs som studiegruppens ledare. (29)

Det ”rike” som studiegruppen ville säkra var Israels. Syftet med uppsatsen var att utrusta den tillträdande israeliska likudgeringen under Benjamin Netanyahu med en politisk vägledning. I uppsatsen sades bland annat att Netanyahu borde ”fullständigt bryta” med den fredsprocess som inletts efter slutandet av Oslo-fördragen och åter hävda Israels anspråk på Västbanken och Gaza. Den framlade en plan enligt vilken Israel skulle ”forma sin strategiska miljö” genom att först avlägsna Saddam Hussein och upprätta en hashemitisk monarki i Bagdad. I uppsatsen hävdades att Israel genom att störta Saddam Hussein skulle uppnå en bättre strategisk position för att angripa sina farligare fiender. Kort sagt: undanröjandet av Saddam Hussein skulle vara första steget mot att omvandla hela Mellanöstern till Israels fromma: ”Israel kan forma sin strategiska miljö i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, inringa och rent av tränga undan Syrien. Denna strävan kan fokuseras på avlägsnandet av Saddam Hussein från makten i Irak –i sig ett viktigt israeliskt strategiskt mål – som ett medel för att stäcka Syrien i dess regionala ambitioner.” (30)

Till att motverka en sådan försvagande kritik av Israels politik från amerikansk sida som förekom under Israels invasion av Libanon 1982 rådde uppsatsens författare Netanyahu att framställa de israeliska aktionerna ”i ordalag som är välbekanta för amerikanerna, genom att anknyta till frågor som amerikanska administrationer drivit under det kalla kriget och som låter sig väl tillämpas på Israel.” Till exempel sades i rapporten att ”Mr Netanyahu kan framhålla sin önskan att samarbeta närmare med Förenta staterna om missilförsvar för att undanröja sådant utpressningshot som också en svag och avlägsen krigsmakt utgör mot de båda staterna. Ett dylikt samarbete om missilförsvar skulle icke endast motverka ett påtagligt fysiskt hot mot Israels överlevnad utan också bredda Israels stöd hos många ledamöter av Förenta staternas kongress vilka kanske vet mycket litet om Israel men är starkt engagerade i missilförsvaret.” (31)

I uppsatsen hävdades att Israel skulle kunna vinna amerikanskt stöd också genom att vädja till västerländska ideal. Netanyahu-regeringen borde ”främja västerländska värden och traditioner. Ett dylikt handlande … skulle välkomnas i Förenta staterna.” Appellerandet till amerikanska värden fick ett stort utrymme i uppsatsens beskrivning av Libanon: ” En effektiv insats, som amerikaner kan ha förståelse för, vore om Israel tog det strategiska initiativet utmed sin nordgräns genom att angripa Hizbollah, Syrien och Iran, såsom varande de viktigaste agenterna för aggressionen i Libanon.” Kort sagt såg uppsatsens författare moraliska värden huvudsakligen från nyttosynpunkt. Vädjandet till moraliska värden var för amerikanskt bruk. Det var ett medel för att få amerikanskt stöd till en politik som främjade israeliska nationella intressen. (32)

Underrättelseexperten James Bamford träffade kärnan i de israeliska manipulationerna:

”För att få den amerikanska regeringens och allmänhetens stöd skulle man använda en falsk förevändning som grunden till den första invasionen. Feith, Perle och Wurmser rekommenderade att Israel återigen invaderade Libanon med flyganfall. Men denna gång borde man enligt deras förslag tillgripa en förevändning för att motverka möjliga fientliga reaktioner från den amerikanska regeringens och allmänhetens sida. Man borde hävda att invasionens syfte var att göra slut på den infrastruktur för narkotikahandel och sedelförfalskning som fanns i Syrien. Detta var åtgärder som knappast intresserade Israel men som, påstod uppsatsens författare, kunde väcka Amerikas sympati.

Ett annat sätt att vinna Amerikas stöd för ett preventivkrig mot Syrien var enligt uppsatsens författare att rikta uppmärksamheten på landets program för massförstörelsevapen. Då skulle man kunna hävda att Israels krig egentligen syftade till att skyda amerikaner för narkotika, förfalskade sedlar och massförstörelsevapen – kärn-, kemiska och biologiska vapen.” (33)

Likväl var det israeliska militära aktioner, som de neokonservativa författarna av uppsatsen Clean Break uppmanade till. Det bör framhållas att samma män – Feith, Wurmser och Perle – som gav den israeliska regeringen råd i frågor om nationell säkerhet, senare skulle ge också Bush den yngres administration rådet att fullfölja praktiskt taget samma politik rörande Mellanöstern, men denna gång med insats av amerikanska militära förband. Som den politiske kommentatorn William James Martin skarpsinnigt iakttog om Clean Break: ”Detta dokument är anmärkningsvärt för sin blotta existens, ty det utgör ett politiskt manifest för den israeliska regeringen författat av medlemmar av den nuvarande amerikanska regeringen.” (34) Martin påpekade vidare att likheten mellan vad detta dokument rekommenderade för Israel och vad den neokonservativt inspirerade Bushpolitiken, som föregivet var avsedd att främja amerikanska intressen, var än mer anmärkningsvärd:

”Det är häpnadsväckande hur mycket av detta program, som dock skrevs för den israeliska regeringen Netanyahu år 1996, redan har genomförts, men inte av Israels regering utan av Bushadministrationen. Störtandet av Saddam Hussein i Irak, Arafats tvååriga husarrest och försöket att odla fram ett nytt palestinskt ledarskap, Sharons fullständiga förkastande av land-mot-fred-överenskommelsen rörande Golanhöjderna, med litet amerikanskt knorrande, och bombningarna i ”det egentliga Syrien” med den enda reaktionen från Bush att ”Israel har rätt att försvara sig.” (35)

De dramatiska likheterna mellan det scenario Clean Break målar och Bush den yngres mellanösternpolitik framträder icke endast i resultaten utan även i händelsernas tidsföljd. Anmärkningsvärt är att uppsatsen Clean Break ansåg att avlägsnandet av Saddam Hussein var nyckeln till försvagandet av Israels övriga fiender och att Förenta staterna efter att ha störtat Saddam Hussein faktiskt snart hotade Iran och Syrien och började tala om att omstrukturera hela Mellanöstern. (36) Uppenbar är även en likhet mellan det faktiska händelserna och Yinons förslag från år 1982, vilket även det såg regimbyte i Irak som en första åtgärd för att destabilisera Israels fiender.

För att upprepa kärnpunkten i föreliggande uppsats: visionen om ”regimbyte” i Mellanöstern genom militär aktion utifrån uppstod i Israel, och dess enda syfte var att främja Israels strategiska intressen. Denna vision hade inget att göra med projektet att ge muslimerna ”demokrati”. Den hade inget att göra med något terroristhot mot Förenta staterna. Dessa senare tillkomna argument bakades in idén om regimbyte i samband med att Förenta staterna från Israel övertog rollen av främsta militära aktör. Men den israeliska regeringen skulle fortsätta att vara den främsta tillskyndaren av militär aktion i regionen, också då det ögonskenliga rättfärdigandet för aktion förändrades. Sharonregeringen har förordat amerikanska anfall på Irak och har förkunnat nödvändigheten av slag mot Iran.

Det vill synas som om för Ariel Sharon under Bush den yngres ämbetsinnehav de strategiska fördelar som skulle tillfalla Israel av en dylik militär omstrukturering av Mellanöstern vore desamma som likudanhängarna sökte på 1980-talet. Men till skillnad från Begins misslyckade infall i Libanon 1982 har Bush den yngres krigsansträngning icke endast byggt på Förenta staternas betydligt större styrka utan också klätts i ”demokratins” och det amerikanska nationella intressets dubbla mantel, som effektivt dolt det verkliga syftet: det israeliska herraväldet. Detta bidrar till att förklara den mycket större framgång som skördats genom detta ingripande, som inte kostat Israel något.

Däremot har det kostat Förenta staterna mycket. Förenta staterna har fläckat sitt internationella anseende genom sin militära aggression i motsättning till rådande internationella normer. Förenta staterna har också fått betala dyrt i blod och pengar, eller snarare har det amerikanska folket fått betala detta. Och Förenta staterna har gjort sig självt och det amerikanska folket till en av de främsta måltavlorna för internationell terrorism. Kort sagt kan de fördelar Förenta staterna vunnit på sitt äventyr i Mellanöstern starkt ifrågasättas. Detta kan man emellertid lätt förstå, om man inser att den politik Bush den yngres administration drivit inte utformats för att befordra Förenta staternas intressen utan för att främja Israels intressen, såsom dessa uppfattats av den israeliska högern.

Översättning av Lars Adelskogh

Engelska originalets titel: A closer look: The Israeli origins of Bush II’s war
© 2005 WTM Enterprises. Alla rättigheter förbehållna.

Andra uppsatser av dr Sniegoski kan läsas på hemsidan www.thornwalker.com

Dr Sniegoski har också skrivit en av framstående bedömare lovordad bok om Israellobbyn i Förenta staterna: The Transparent Cabal – the Neoconservative Agenda, War in the Middle East, and the National Interest of Israel. (2008).

Noter

(1) Tom Segev, One Palestine, Complete: Jews and Arabs under the British Mandate (New York, Metropolitan Books, 2000), ss. 404–405. En redogörelse för den sionistiska fördrivningstankens historia lämnar Nur Masalha, Expulsion of the Palestinians: The Concept of ”Transfer” in Zionist Political Thought, 1882–1948 (Washington, Institute of Palestine Studies 1992).
(2) Citerat i Norman Finkelstein, ”Part I – An introduction to the Israel-Palestine conflict”, From Occupied Palestine, september 2002.
(3) Finkelstein.
(4) Saleh Abdel-Jawwad, ”Israel: the ultimate winner”, al-Ahram Weekly Online (nr 634, 17–23 april 2003.
(5) Abdel-Jawwad.
(6) Ilan Peleg, Begin’s Foreign Policy, 1977–1983 (New York: Greenwood Press, 1987), s. 47.
(7) Peleg, s. 181.
(8) Peleg, s. 5.
(9) Peleg, ss. 51–93.
(10) Peleg, ss. 95–142 och Yoram Peri, ”Coexistence or Hegemony? Shifts in the Israeli Security Concept”, i The Roots of Begin’s Success, red. av Dan Caspi, Abraham Diskin och Emmanuel Gutman (London: Croom Helm Ltd), s. 204.
(11) Peleg, s. 184.
(12) Israel Shahak, övers. och red., The Zionist Plan for the Middle East, a translation of Oded Yinon, ”A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties” (Belmont Mass.: Association of Arab American University Graduates, 1982).
(13) Shahak.
(14) Seymour M. Hersh, ”Plan B: As June 30th approaches, Israel looks to the Kurds”, New Yorker, 30 juni 2004.
(15) Hersh.
(16) Hersh.
(17) Noam Chomsky, Fateful Triangle: The United States, Israel and the Palestinians, updated edition (Cambridge, Mass.: South End Press 1999), s. 457.
(18) Yoram Peri, ”From coexistence to hegemony”, Davar, 1 oktober 1982, dryftad i Chomsky, s. 462.
(19) Peri, ”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 462.
(20) Chomsky, s. 455.
(21) Peri,”From coexistence to hegemony”, dryftad i Chomsky, s. 463.
(22) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, ss. 210–211.
(23) Peleg, ss. 143–178.
(24) Peri, ”Coexistence or Hegemony”, s. 211.
(25) Yehoshafat Harkabi, Israels Fateful Hour (New York: Harper and Row 1988), ss. 57–58.
(26) Harkabi, s. 97.
(27) Citerad i Elizabeth Drew, ”The Neocons in Power”, New York Review of Books, 12 juni 2003.
(28) Stephen J. Sniegoski, ”Gulf War 1991: Prefiguration and prelude to the 2003 Iraq debacle”. The Last Ditch, 18 och 24 februari och 8 mars 2005.
(29) Institutet för avancerade strategiska och politiska studier, studiegrupp för en ny israelisk strategi mot 2000, A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm 1996. Andra som ingick i studiegruppen var James Colbert (Judiska institutet för nationella säkerhetsfrågor), Charles Fairbanks jr (Johns-Hopkins-universitetet), Robert Loewenberg (president, Institutet för avancerade strategiska och politiska studier), Jonathan Torop (Washingtoninstitutet för mellanösternpolitik) och Meyrav Wurmser (Johns-Hopkins-universitetet).
(30) ”A Clean Break” och Institutet för forskning om mellanösternpolitik, ”Clean Break or Dirty War? Israel’s Foreign Policy Directive to the United States”.
(31) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”
(32) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”
(33) James Bamford, A Pretext for War: 9/11, Iraq, and the Abuse of America’s Intelligence Agencies (New York: Doubleday 2004), ss. 262–263.
(34) William James Martin, ”A Clean Break with the Road Map”, CounterPunch, 14–15 februari 2004.
(35) Martin.
(36) ”A Clean Break”, ”Clean Break or Dirty War?”  

Redaktören: För nästan ett årtionde sedan sade den marockanske revisionisten Ahmed Rami att förintelserevisionisterna slog in öppna dörrar, när de sökte värva anhängare bland muslimer. Med andra ord misstrodde redan muslimerna allt som judar och sionister sade och gjorde – så varför göra ett undantag för förintelsebluffen? Hade Rami rätt? Om han hade det, så varför har araber och muslimer först nyligen börjat granska och avvisa förintelsebedrägeriet?

Ibrahim Alloush: Naturligtvis misstror den arabiska allmänheten allt sionisterna säger och gör och de västerländska medierna i allmänhet. Men misstro kan inte i och för sig vara ett tillräckligt politiskt försvar. Misstro betyder i detta sammanhang två bestämda saker: 1) att sionisterna och de västerländska medierna skulle ha svårt att övertyga araberna om ”Förintelsen” och 2) att revisionisterna skulle ha lättare med den arabiska allmänheten än med den västerländska allmänheten. Men misstro betyder inte att den arabiska allmänheten är för alltid oemottaglig för myterna om ”Förintelsen” eller att revisionister inte behöver arbeta för att låta araberna få del av revisionismen.

Många revisionister jublar över att deras sak, arbete och kamp fått en förhållandevis god publicitet i arabvärlden de senaste månaderna. Likväl har denna utveckling också en negativ sida. De senaste månaderna har vi upptäckt att förintelsemytologin har trängt djupt in bland arabiska intellektuella på högsta nivå och att denna mytologi fått ett stadigt fotfäste hos araber som bor i Västerlandet och hos förvästligade araber i arabvärlden. Detta är en mycket farlig utveckling. Den uppstod i den nederlagsstämning som rådde i hela arabvärlden på 1990-talet, en stämning som bildade bakgrunden till ansträngningar att sionisera det arabiska tänkandet genom att bland annat sprida myterna om ”Förintelsen”.

Strategiskt sett och om man ser längre bort än till de framgångar revisionismen nyligen skördat i arabvärlden, är araberna alltså nu på defensiven. Det finns nu framträdande arabiska intellektuella, som aktivt ropar ut förintelsereligionen från hustaken: det hade för inte så länge sedan varit otänkbart. Den arabiska dagstidning, som har den största upplagan, al-Hayat i London, sprider aktivt förintelsemyter – intill nyligen hade detta varit otänkbart. Arabiska regeringar ger efter för sionistiska påtryckningar att förbjuda revisionistiska konferenser – tidigare hade detta varit otänkbart, också om de gjorde det bara med tanke på sitt anseende hos allmänheten.

Visst finns det fortfarande i arabvärlden åtskillig misstro mot allt sionistiskt, åtminstone vad den genomsnittlige medborgaren anbelangar. Men det räcker inte. Utan ett mer genomtänkt försvar, det vill säga historierevisionism, kommer kampanjen att sionisera det arabiska tänkandet sannolikt att vinna mark. Misstro kan omöjligt ersätta allvarlig politisk eller historisk utbildning. Detta gäller ännu mer nu för tiden, eftersom sionisterna väljer att tala genom vissa framträdande arabiska intellektuella. Vad vi alltså behöver är ett sammanhängande, principiellt, insiktsfullt svar på kampanjen att sionisera det arabiska tänkandet. Däri ligger historierevisionismens löfte för oss araber och betydelsen av det arbete som revisionister såsom Ahmed Rami och hans kolleger utför.

Sedan de befäst sina landvinningar i Väst, har sionisterna väsentligen lyckats flytta striden till det arabiska kollektiva psyket genom sådana trojanska hästar som de fjorton arabiska intellektuella som undertecknade petitionen för ett förbud mot konferensen ”Sionism och revisionism” i Beirut. När sådana personer som Edward Said och Mahmoud Darwish, vilka innehar en sådan ansedd ställning i den arabiska intellektuella världen, öppet omfattar förintelsereligionen, betyder detta att förintelsetrons cancer har metastaserat utanför Västerlandet. Vi kan inte lita endast till det naturliga arabiska försvaret, hur starkt detta än må vara, i kampen mot denna cancer. Vi måste tillgripa mer medvetna motståndsmedel, alltså historierevisionism.

Å andra sidan: den analys jag just gjort vore ofullständig, om jag inte påpekade att de araber som omfattar ”Förintelsen” har allvarligt förlorat i trovärdighet de senaste månaderna, i exakt samma mån som revisionismen gått framåt i arabvärlden. Dessa människor har valt att bli bärare av ett intellektuellt virus, som det arabiska tänkandet naturligt avvisar. Därigenom har de antingen riskerat att ställa sig själva utanför genom att uppriktigt omfatta förintelsetron eller också förlorat mycket av sitt anseende genom att skenbart hylla förintelsetron av opportunistiska skäl. Vänligen notera i detta sammanhang att vissa araber, som sprider förintelsemyterna, välkomnar direkta angrepp från revisionister eller andra araber, eftersom de hoppas kunna använda dylika angrepp för att erhålla förmåner och privilegier från Väst och sionisterna.

Redaktören: Hur mötte du först förintelserevisionismen?

Alloush: Mitt första möte med den skedde genom att jag läste Roger Garaudys bok De myter som grundlagt Israels politik (Les mythes fondateurs de la politique israélienne, ö.a.), därefter genom att jag åhörde några föreläsningar av Pierre Guillaume. På tal om detta skulle jag vilja göra en anmärkning om hur revisionister arbetar. De viktigaste revisionistiska verken är böcker skrivna på ett krävande språk, som är svårt att förstå för genomsnittliga läsare antingen i Västerlandet eller i arabvärlden. Vi bör lära av vad Roger Garaudy gjorde med sin De myter som grundlagt Israels politik. Det räcker inte med att framlägga rön av noggranna forskningar. Revisionistiska rön måste populariseras i broschyrer och artiklar, som är riktade till den genomsnittlige läsaren, som varken har tid eller bakgrund att fördjupa sig i tjocka böcker. Historierevisionismens forskningsrön kan bli politiskt effektiva endast om de når människorna. Därför bör det revisionistiska arbetet utföras enligt två parallella linjer: det seriösa akademiska arbetet med att vederlägga myterna om ”Förintelsen” och det ännu viktigare arbetet med att popularisera revisionismen. Det behövs en arbetsfördelning. Det sätt på vilket Garaudys bok togs emot visar behovet av en populär revisionism. Han var inte den främste revisionistiske historikern, men han kunde popularisera revisionismen i arabvärlden, därför att han kunde förenkla revisionismen och sätta den i samband med det politiska skeendet i samtiden.

Den andra lärdom vi måste dra av Garaudys bok ligger i att inse vikten av att revisionismen når utöver sina hävdvunna gränser. Då ju revisionismen inte är en ideologi utan en metod för historisk forskning, är det avgörande att revisionismen får talesmän över hela det ideologiska spektret, från yttersta vänstern till yttersta högern. I egenskap av muslim kunde Roger Garaudy nå många, som tidigare inte varit mottagliga för revisionismen. Nu är det så att revisionister kan revidera uppfattningen om andra världskriget utifrån olika ideologiska motiv, men de håller sig alla till en viss vetenskaplig, logisk struktur i sitt arbete. Vad jag här vill säga är att ansträngningar måste göras att nå människor i alla världsdelar, av alla raser och ideologiska riktningar. I arabvärlden till exempel är många av revisionismens anhängare vänstermänniskor. Dessa förknippar myten om ”Förintelsen” med rationaliseringen av det sionistiska och imperialistiska herraväldet i arabvärlden, och att avslöja ”Förintelsen” förknippar de med att bjuda motstånd mot detta herravälde.

För visso finns det redan många vänstermänniskor, muslimer, katoliker, judar och så vidare bland revisionisterna. Men dessa inslag ställs i skuggan genom en myt som sionister sprider om revisionister: att de alla är anhängare av nazismen och söker rentvå nazisternas brott. Fler ansträngningar måste göras att tala till varje folk på dess eget språk, liksom sionisterna gör. För egen del motsätter jag mig fullständigt varje slags rasism och rasistisk ideologi, nazismen inräknad. Och det är just detta mitt synsätt, som driver mig till att motsätta mig den mäktigaste formen av rasism och rasistisk ideologi i dag, nämligen sionismen.

Det är i egenskap av att vara en av de ideologiska stöttepelarna till den sionistiska makten, som ”Förintelsen” måste avslöjas. Jag skulle vilja tillägga att många av dem som påstår sig vara antinazister har ett kolonialt och rasistiskt förflutet, som med objektiva mått mätt överträffar nazisternas. Vidare: många fylkas i dag under antinazismens fanor för att sprida koloniala tentakler över hela klotet, och det är det mer aktuella hotet: sionismen och den rasism som döljer sig bakom antinazismens fanor.

Redaktören: Vilken var din första uppfattning om förintelserevisionismen?

Alloush: Den fick mig att se en ny sida av den arabisk-sionistiska konflikten och, ännu viktigare, den hjälpte mig att mycket bättre förstå varför allmänna opinionen i Väst stöder sionisterna och struntar i det palestinska lidandet. Jag insåg att de tillfällen, då jag sett ”Förintelsen” föras fram för att överskyla det palestinska arabernas lidande i sionisternas händer, ingick i en central sionistisk strategi och var inte blotta förirringar eller överdrifter hos vilseledda själar.

Givetvis har jag sedan dess lärt mig mycket mera, i synnerhet de senaste månaderna. Men det finns fortfarande så mycket att lära. Jag har särskilt fascinerats av den ideologiska mångfald som revisionisterna uppvisar. Jag anser att denna mångfald bör framhållas, inte undertryckas, eftersom den bidrar till att vederlägga myten att revisionister är ett enhetligt block av anhängare till nazismen.

Redaktören: Vilka är de vanligaste invändningar som araber gör mot förintelserevisionismen?

Alloush: Några av de vanligaste invändningarna mot förintelserevisionismen i arabvärlden härrör från hänsynstaganden till vad som är politiskt opportunt. Dessa invändningar antar typiskt formen av påståendet att förintelserevisionismen stöter bort den allmänna opinionen i Väst, därför att oavsett om ”Förintelsen” är sann eller inte, så tror västerlänningarna på den. Så vi står oss bättre, om vi bara ”följer med strömmen” eller ”går med på programmet”. En variant av detta är strutsens sluga politik: att undvika ämnet helt och hållet. ”Det som hände under andra världskriget har ingenting med oss att göra. Vi vill inte lägga oss i det. Då försvinner det!” Eller en mer förfinad variant av strutspolitiken, en som vunnit terräng på sistone: ”Vi låtsas tro på förintelsemyterna för att slippa att bli angripna, men vi arbetar så hårt som möjligt på att lösgöra ’Förintelsen’ från sådana politiska tillämpningar som att den rättfärdigar inflyttning av påstådda förintelseöverlevare till Palestina, sionistiska kränkningar av folkrätten och västligt ekonomiskt, politiskt och militärt stöd åt den sionistiska rörelsen.” Det är i huvudsak en anpassning av Norman Finkelsteins hållning. Det är förutsägbart att den förmår muslimer att liksom papegojor upprepa förintelsemyter, utan att de nödvändigtvis lyckas lösgöra dessa myter från de politiska tillämpningar som tron på ”Förintelsen” är avsedd att betjäna. Men den vanligaste invändningen är den övertagna propagandafrasen att samröre med revisionisterna skulle stämpla oss som sympatisörer med nazismen och därmed misskreditera vår sak,

Redaktören: Hur besvarar du dessa invändningar?

Alloush: Många av dessa invändningar har bemötts i nyligen publicerade utgåvor av Free Arab Voice (www.freearabvoice.org). Men i all korthet skall klargöras att revisionister varken förnekar eller rättfärdigar att judar dog under andra världskriget. Men det var länge sedan som ”Förintelsen” handlade om de judar som dog under detta krig. ”Förintelsen” handlar om sionistisk makt och politik. Som sagt, förintelsemyterna tjänar bestämda ändamål: att rättfärdiga sionistisk bosättning i Palestina, att odla ett skuldkomplex i Västerlandet för ”Förintelsen” såsom resultat av västerländsk antisemitism, att mobilisera den västerländska allmänna opinionen till att finansiellt, politiskt och militärt stödja den sionistiska rörelsen och att överse med sionistiska brott mot folkrätten under förevändning att judars död under andra världskriget var unika och utan motstycke i människans historia.

Problemet är emellertid att det inte går att skilja förintelsetron från dess politiska mål. Tron på ”Förintelsen” är den sionistiska rörelsens ideologiska gren. Just därför att den har denna politiska makt och räckvidd, måste den bekämpas. Man kan ge efter för den eller man kan slå mot den, men man kan inte – som vissa vill att vi gör – låtsas att den inte existerar. Att acceptera att 1) fem eller sex miljoner judar dog under andra världskriget, 2) som resultat av en avsiktlig nazistisk folkmordspolitik, 3) genomförd i påstådda gaskamrar – vilket är själva kärnan i anklagelsen om ”Förintelsen” – innebär att lägga ansvaret för denna förment unika händelse på hela den icke-judiska världen och att acceptera att som kompensation för den ”de överlevande” förtjänar ett nytt hemland, att ”Förintelsen” kan åberopas som en förmildrande omständighet varje gång sionisterna begår brott mot mänskligheten och så vidare.

Om man däremot sätter in de judiska dödsfallen under kriget i sitt rätta sammanhang, så medför det inga dylika politiska slutsatser. Det skall då klargöras att flera hundra tusen judar faktiskt dog under andra världskriget tillsammans med tiomiljontals andra; att det inte fanns någon nazistisk politik att utrota judarna men däremot en politik att deportera dem, deportation till Palestina inräknad; och att det inte fanns några gaskamrar att döda människor i, men väl krematorier som användes till att bränna kropparna efter människor – av alla nationaliteter och religioner – som dött av alla orsaker men främst av sjukdomar. Märk att det ovan anförda inte överser med nazisternas gärningar – i synnerhet inte, från den arabiska ståndpunkten, med deportationen av judar till Palestina – utan sätter judars död under andra världskriget i sitt rätta perspektiv och rensar ut alla politiska följdsatser med sanningens kraft. De judiska förlusterna var inte unika och skedde inte på något sätt som saknade motstycke i historien. De ger inte anledning till något skuldkomplex i Västerlandet och rättfärdigar ingalunda att judarna ges någon särställning. Alltså emot deras politiska kortsynthet som tror att revisionistiska argument kretsar bara kring statistik (att vederlägga talet sex miljoner) skall sägas att sanningen om hur, hur många och varför judar dog i andra världskriget kan befria mänskligheten från den utpressning som förintelsereligionens överstepräster utövar.

Tills detta sker, betyder ett godtagande av den gängse versionen av ”Förintelsen” nödvändigtvis ett godtagande av dess politiska följdsatser. Att kritisera ”förintelseindustrin” däremot innebär blott att försöka rädda myterna om ”Förintelsen” från översteprästernas överdrifter. Det hindrar inte den sionistiska strategin med ”Förintelsen” från att nå sina politiska mål.

Redaktören: Vad säger du om anklagelsen att samröre med revisionister skulle stämpla araberna som sympatisörer med nazismen och misskreditera deras sak i Västerlandet, i synnerhet med tanke på att al-Haj Amin al-Husseini samarbetade med tyskarna?

Alloush: Låt oss reda ut detta med hjälp av historiska fakta. Sionister samarbetade med nazister många år innan al-Haj Amin al-Husseini började göra det. Al-Haj Amin al-Husseinis huvudsakliga syfte med kontakterna med tyskarna var faktiskt att få dessa att sluta stödja sionisterna. Från 1933 till 1938 hade nazisterna ett avgjort gott förhållande till sionisterna, såsom framgår av Ha’avara-överenskommelsen, vilken underlättade judisk invandring till Palestina liksom även ekonomiskt och organisatoriskt stöd för denna genom judiskt kapital. År 1938 beslöt nazisterna att inta en mer balanserad hållning till araberna, samtidigt som de fortsatte samarbetet med sionisterna. Al-Haj Amin försökte använda detta öppnande för att göra slut på det nazistiska stödet till sionisterna.

Tydligen bar hans strategi till sist frukt, eftersom det nazistisk-sionistiska samarbetet upphörde omkring år 1942. Om samarbete med nazisterna är en grund för att fördöma al-Haj Amin, så är sionisterna långt skyldigare än al-Haj Amin al-Husseini. Det nazistisk-sionistiska samarbetet var den direkta föregångaren till al-Husseinis samarbete med nazisterna, förutom givetvis det brittiska stödet till sionisterna.

Redaktören: Finns det någon ledare eller grupp, som är eller kan bli benägen att gå i spetsen för förintelserevisionismen i din del av världen?

Alloush: Så vitt jag vet skulle de flesta arabiska regimer och ledare inte våga omfatta förintelserevisionismen öppet. Men den har ett starkt stöd hos folket, de intellektuella, aktivisterna, även hos arabiska regeringstjänstemän, bara de inte behöver förkunna den öppet. När revisionistiska tankar har lagts fram för människorna, har de visat sig oerhört mottagliga. Arabvärlden erbjuder en fruktbar jordmån för revisionismens frön. Men det krävs fortfarande mycket arbete, som jag nyss sade.

Redaktören: Förintelserevisionismen synes leva och växa hos muslimer och araber av många nationaliteter, från Marocko till Indien, men den tycks blomstra framför allt bland palestinierna, vilka ju är de huvudsakliga offren för förintelsebluffen och vilkas egna upplevelser mest liknar dem som judarna hävdar om sig själva. Hur går det med förintelserevisionismen bland palestinierna i hemlandet och i exilen?

Alloush: Om det inte vore för ett fåtal palestinska och arabiska intellektuella, skulle revisionismen härska bland palestinierna. De araber och palestinier i arabvärlden som omfattar förintelsemyterna gör detta med en mycket låg profil. På 1990-talet försökte Arafat förkunna sin tro på ”Förintelsen”, men alla – också sionisterna – förstod att han gjorde det av taktiska skäl. Det har funnits en palestinsk grupp på vänsterkanten som tycks sända signaler om att man blygt omfattar förintelsereligionen. Jag avstår från att namnge denna grupp, eftersom den ännu inte framträtt offentligt med något sådant uttalande, även om flera av dess anhängare har kritiserat våra revisionistiska ansträngningar. Ändå har ånga palestinier, som bor i västländer, antingen insupit myterna om ”Förintelsen” helhjärtat eller också bara låtsas tro på dessa myter för att slippa konflikter med omgivningen.

Redaktören: Utifrån dina egna erfarenheter i Amerika som student och akademiker har du något råd att ge läsarna av denna tidskrift om hur de bäst bör upplysa sina landsmän om palestinafrågan och förintelsemyten?

Alloush: Jag anser att det viktigaste för revisionisterna i deras arbete härnäst är att tillbakavisa den sionistiska anklagelsen att det revisionistiska arbetet har till ändamål att rentvå nazismen. De bör bortom varje rimligt tvivel visa att deras arbete har till ändamål att främja sanning och rättvisa. För att kunna uppnå detta behöver de nå ut till människor över hela det ideologiska spektret, människor av många raser och från alla världsdelar. Dessutom, som sakerna nu står, har revisionismen för många profeter men för få förkunnare. Nästa steg innebär att man populariserar revisionismen och för ut den till den icke-västliga världen.

Publicerat i den amerikanska tidskriften Journal of Historical Review (www.ihr.org), årgång 20, nummer 3 (maj-juni 2001).

Engelska originalets titel: "A Conversation with Dr. Ibrahim Alloush"

Översättning av Lars Adelskogh

Originalet kan läsas här: http://www.ihr.org/jhr/v20/v20n3p-7_alloush.html

Några kommentarer i korthet

Det behöver framhållas att denna intervju med dr Alloush gjordes våren 2001, alldeles efter att den libanesiska regeringen förbjudit en internationell revisionistisk konferens, som planerats att hållas i Beirut den 30 mars. Pådrivande för detta förbud var 14 arabiska intellektuella, bland andra dr Edward Said och Mahmoud Darwish, som hade undertecknat en petition till Libanons regering. Efteråt förnekade dr Said att han skulle ha godkänt petitionstexten eller att han varit införstådd med att den skulle ha riktats till Libanons regering.

Resultat blev i stället att Jordaniens författarförbund ordnade en välbesökt sammankomst för upplysning om revisionismen, och sannolikt fick sionisternas försök att förbjuda diskussion i ämnet – som så ofta annars – en effekt rakt motsatt den avsedda: revisionismen fick en knuff framåt i arabvärlden.

Ännu mer behöver framhållas att då denna intervju gjordes låg händelserna i New York och Washington den 11 september 2001 ännu ett halvår inne i framtiden. Vad dessa händelser än var för någonting – terrorangrepp av al-Qaida eller, som Italiens förre president Francesco Cossiga sade den 30 november 2007: ” det olycksbringande attentatet planerades och genomfördes av amerikanska CIA och av Mossad med hjälp av den sionistiska världen för att kasta skulden på arabländerna och för att driva västmakterna till att ingripa i Irak och Afghanistan” – oavsett vilket, är Förenta staterna sedan dess invecklat i ett krig mot den islamiska världen som det kommer att förlora, med alla de oerhörda politiska och ideologiska konsekvenser detta nederlag måste medföra. Förintelsereligionens död blir sannolikt en av dessa konsekvenser.

År 2006 markerade två viktiga händelser, som också visar den islamiska världens uppgång och det USraeliska imperiets ideologiska, politiska och militära tillbakagång. Den första är ”den gudomliga segern”, Hizbollahs seger över Israel i 34-dagarskriget. Den andra är förintelsekonferensen i Teheran, särskilt viktig, ja epokgörande, eftersom det var första gången i historien som en stat stod som värd för den. (Se för övrigt min artikel i Folkets Nyheter den 19 december 2006: ”Epokgörande konferens i Teheran”.) Islamiska republiken Irans ledande män har både före och efter denna konferens uttalat ett klart och tydligt stöd för revisionismen, alltifrån imam Khomeini till president Ahmadinejad och nuvarande högste ledaren Ali Khamenei.

Också andra framstående muslimska andliga ledare som Hizbollahs shaikh Hassan Nasrallah och Muslimska brödraskapets allmänna vägledare Mohammed Mahdi Akef har offentligt avvisat förintelsetron. Den palestinska motståndsrörelsen Hamas, som är muslimska brödraskapets palestinska gren, motsätter sig bestämt att förintelsemyten införes i palestinska barns skolböcker, som utländska hjälporganisationer skänker.

Förintelsetron kan få ett fotfäste i arabvärlden och den muslimska världen endast i samma mån som liberala, förvästligade intellektuella har något inflytande. Men efter att USAs strävan att ”demokratisera” Mellanöstern efter Hamas’ valseger i januari 2006 avslöjades som ett fullfjädrat hyckleri, har dessa liberala och förvästligade marginaliserats.

Det sammanlagda intrycket åtta år efter att denna intervju med dr Alloush publicerades är att det finns anledning till en viss optimism. Förintelsetrons tankevirus har inga förutsättningar att få någon större spridning i arabvärlden eller den muslimska världen över huvud taget. Därmed inte sagt att vi skall slappna i våra ansträngningar att sprida revisionismens sanningar och bekämpa förintelsetrons lögner. Alldeles tvärtom: vi skall arbeta ännu hårdare.

Lars Adelskogh, författare till En tom säck kan inte stå (2002), en introduktion till revisionismen.

Tidigare publicerad den 17 september 2009 på bloggen alazerius

Författaren Lars Adelskogh undrar om inte den judiska rasismen, antigojismen, är ett större problem än antisemitismen.

Den amerikanske journalisten Chris Hedges hävdade att han personligen sett israeliska soldater ”locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull”.

Den sionistiske propagandisten och tortyrförespråkaren tillika juridikprofessorn Alan Dershowitz liknande denna uppgift vid anklagelse för ritualmord.

Hedges, som varit avdelningschef för mellanösternrapporteringen vid New York Times, skrev om detta bland annat i sin bok War Is a Force that Gives Us Meaning, New York 2000, s. 94. Jag citerar honom nu fullständigt:

”Jag hade sett barn skjutna i andra konflikter som jag rapporterat från – dödspatruller som sköt ned dem i El Salvador och Guatemala, mödrar med barn som ställdes upp på led och massakrerades i Algeriet och serbiska prickskyttar som siktade på barn och såg dem segna ned på trottoarerna i Sarajevo – men jag hade aldrig förut sett soldater locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull.”

Chris Hedges fick senare stöd för sin anklagelse av en israelisk soldat, som vittnade:

”Soldater brukade köra in med jeepar på områden, där spänningar var vanliga. Deras syfte var att provocera palestinier till att kasta stenar och bensinbomber. När palestinier närmade sig, brukade soldater, som intagit ställningar på förut planerade ställen, skjuta på dem. Det angivna ändamålet med detta förfarande var att flytta demonstrationerna längre bort. Men soldaten sade faktiskt: ”Det är ett slags sport, att ’avlägsna’ så många bensinbombkastare som möjligt. Det är en spaning som blivit ett inre tvång (”obsessive search”). Det kallas ’strävan att söka kontakt’. Det som plågar mig är att om jeeparna inte hade kört in där, skulle det inte ha varit några störningar av freden.” (Rapport av den israeliska människorättsorganisation B’Tselem: Trigger Happy: Unjustified Shooting and Violation of the Open-Fire Regulations during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem 2002, s. 17.) 

Efter att al-Aqsa-intifadan inleddes i september 2000, ”har Israel genomfört en politik med massrivningar av palestiniers hus på de ockuperade territorierna”, uppgav den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i slutet av år 2004. ”Under denna period har Israel förstört omkring 4170 palestinska hem.” (B’Tselem, Through No Fault of Their Own: Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem, november 2004, s. 4.) Denna gräsliga politik med husrivningar började i själva verket långt tidigare, strax efter Israels ockupation av Västbanken och Gaza i juni 1967. Den har omväxlande motiverats som ett slags bestraffning, som en administrativ åtgärd och som en militär säkerhetsåtgärd.

Alan Dershowitz säger härom:

”I somliga muslimska länder inger man tevetittarna tron att husen förstörs, medan människor fortfarande befinner sig i dem!… Många palestinier, araber och muslimer över hela världen… får se bilder av hus som förstörs utan att de får veta att husen tömdes på invånare, innan schaktmaskinerna anlände. Alan Dershowitz, The Case for Israel, New York 2003, ss. 171 och 219.

Emellertid uppger människorättsorganisationen Human Rights Watch i sin studie av Israels stormning av Jenin i april 2002 att ”även om varningar utfärdats av IDF vid flera tillfällen, var det många civila, som fick kännedom om faran först när schaktmaskinerna började krossa deras hus. Jamal Fayid, en 37-årig förlamad man, dödades när IDF (Israels krigsmakt) schaktade ner hans hem över honom och därvid nekade hans släktingar tid till att hjälpa honom ut ur huset. 65-årige Muhammad Abu Saba’a måste bönfalla en schaktmaskinförare att sluta riva hans hem, medan familjen var kvar inne i det. När han återvände till sitt halvt rivna hus, sköts han till döds av en israelisk soldat.” (Human Rights Watch, Jenin: IDF Military Operations, New York, maj 2002, avdelning 2, s. 2). Likaså rapporterade Amnesty International i sin studie av stormningen av Jenin att ”husen förstördes, ibland utan att man förvissat sig om att invånarna lämnat dem” och ”sex människor har krossats av hus”, medan i Nablus ”IDF rev åtskilliga hus med schaktmaskiner av typen D-9, åtminstone vid två tillfällen medan invånarna var vid liv. De gjorde inget försök att kontrollera eller att rädda dem.” Amnesty International, Shielded from Scrutiny: IDF Violations in Jenin and Nablus, London november 2002, ss. 7, 10, 12.

I sin studie av stormningen av Jenin i april 2002 skrev B’Tselem: ”Många av lägrets invånare fick ingen varning, innan deras hus förstördes. I de fall där de fick varning,  var det för sent. De kunde inte lämna sina hus på grund av den intensiva eldgivningen utanför. Människor begravdes levande under ruinerna. Några räddades, andra inte.” När invånare i lägret försökte rädda dem som begravts under bråten, ”sköt IDF-soldaterna på räddarna och körde tillsammans med en stridsvagn emot dem. Räddarna flydde…IDF nekade utländska räddningsarbetare att komma in i lägret och hjälpa till med att dra fram människor som begravts under bråten.” En schaktmaskinförare skröt sedan offentligt: ”Jag gav inte någon en chans. Jag väntade inte. Jag slog inte till bara en gång och väntade medan de gick ut. Jag brukade slå mot huset riktigt hårt, så att det störtade samman så snabbt som möjligt.” B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem, september 2002, ss. 12-14.

I en rapport från början av år 2002 om husrivningar i Gaza uppgav B’Tselem, ”Rivningarna sker vanligen mitt i natten utan att någon varning ges till de boende… I många fall tvangs dessa boende fly ur sina hem, sedan de väckts av bullret från stridsvagnar och schaktmaskiner, som redan var inpå knutarna.” (B’Tselem, Policy of Destruction:House Demolitions and Destruction of Agricultural Land in the Gaza Strip, Jerusalem februari 2002, s. 8)  Den 24 oktober 2002 berättade Human Rights Watch i ett pressmeddelande om ett fall – ingående i ”ett mycket upprörande mönster” –  där en ”tvåårig pojke dödats sedan han begravts i bråten av det som varit hans hem… när IDF-soldater rev ett grannhus… De omkringboende kunde inte lämna sina hus och ingen varning gavs före sprängningen.”

Vittnesmål av Fathiya Suliman, 70 år gammal:

”Dagen då schaktmaskinerna kom och började riva husen i vårt område, sprang vi ut efter mörkrets inbrott. Vi var sju: min man, min svärdotter, min dotter och tre av mina söner. En av mina söner, Jamal, 38 år, var döv och förlamad. Vi flydde till min svågers hus. När schaktmaskinerna närmade sig vårt hus, som ligger näst intill min svågers, bad vi soldaterna att låta oss få ut Jamal. Soldaterna vägrade. Andra kvinnor, en manlig granne, som talade hebreiska, och jag fortsatte att be dem. Först sade de oss att den befälhavande officeren låg och sov. Sedan gick en soldat med på att vi kunde få hämta ut honom. Vi gick in i huset, men föraren av schaktmaskinen ville inte vänta ens en minut, så att vi kunde få ut Jamal ur huset. De soldater, som hade sagt att vi kunde gå in i huset, ropade till den soldat som körde schaktmaskinen, men han vägrade. Vi rusade in medan schaktmaskinen redan höll på att rasera huset. Amal, min dotter, några grannkvinnor och jag fann Jamal i huset under bråten. Huset började störta in, och vi sprang för livet. Huset förstördes fullständigt med Jamal under.”

Flyktinglägret Jenin den 6 april 2002

Källa: B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem september 2002, s. 15.

En sådan krigsförbrytelse gjorde sig IDF skyldig till inte bara i Jenin, utan även i Nablus. Varför blev Abdallah bara fyra år gammal? Varför blev hans syskon Azam och Anas bara sju och nio år gamla? Vad ont hade de gjort för att förtjäna att dö vid så ringa ålder? Här följer en närmare beskrivning av detta vidriga brott.

I Jenin, Nablus och på andra orter har IDF med schaktmaskiner rivit ett antal hus, medan boende, däribland barn, alltjämt befann sig inne i dem. Vid andra tillfällen har IDF använt sprängmedel för att spränga hus utan att utrymma de omkringliggande husen, vilka också förstördes eller skadades därvid. I några fall har civila, däribland barn, dödats eller begravts levande under bråten av det förstörda huset. I de fall Amnesty International undersökt hade tydligen inga varningar givits för säker utrymning av civila, innan husen revs.

Tre barn, Abdallah, Azam och Anas al-Shu‘bi, fyra, sju och nio år gamla, deras gravida mor och fyra andra släktingar dog under bråten av sitt hus, som revs av IDF den 6 april 2002 i Nablus’ Qasba (gamla stad) under en tid då det rådde ett strängt utegångsförbud, som IDF utfärdat. Grannar till familjen, vilka Amnesty International intervjuade, uppgav att IDF inte givit någon föregående varning, innan man började förstöra huset med schaktmaskiner, och att de hade beskjutits av IDF, när de trotsade utegångsförbudet i ett försök att söka efter överlevande under bråten av det förstörda huset.

Mahmud Umar al-Shu‘bi, barnens kusin, berättade för Amnesty International att på eftermiddagen den 12 april hade utegångsförbudet hävts för två timmar och han gick för att söka efter sin far och syster. När han kom fram till familjens hus, fann han att det hade rivits. Mahmud sade att han började gräva med hjälp av sina grannar i hopp om att finna sina släktingar levade under bråten. Eftersom det börjat regna, gjorde leran arbetet svårare. Han fortsatte att gräva efter att utegångsförbudet åter trätt i kraft och blev beskjuten flera gånger. Sent denna natt påträffade räddningsarbetarna en liten öppning på bottenplanet, där huset hade en gång legat. I det lilla utrymme som var kvar fann de hans 68-årige farbror Abdallah och dennes 67-åriga hustru Shamsa, vilka hade lyckats överleva. De fortsatte att gräva i natten och klockan halv två på morgonen fann de kropparna av familjens övriga medlemmar, som hade dött ihopkrupna i en cirkel i ett litet rum: Mahmuds fader Umar, syster Fatima, kusin Samir och dennes hustru Nabila, gravid i sjunde månaden, och deras tre barn Abdallah, Azam och Anas, liksom ytterligare en kusin, Abir. Efteråt berättade grannar för Mahmud att de kunde höra familjens skrik ovanför schaktmaskinens buller men inte hade kunnat hjälpa och att schaktmaskinen faktiskt kollapsat ovanpå huset, som var byggt på en sluttning.

Amnesty International, Killing the Future: Children in the Line of Fire, London oktober 2002, s. 7

Varför blev den palestinska skolflickan Iman Alhamas bara 13 år gammal? Kära läsare, vill ni egentligen veta det? Ni kommer inte att må bra efteråt. Ni kommer att vilja gråta. Er dag blir förstörd. Men ni måste veta – för att stärkas i er beslutsamhet att stå emot detta onda, ty det kan leva och växa bara på vår okunnighet, vår önskan att slippa veta.

Iman Alhamas (1991-2004)

För miljoner skolbarn världen över var den 5 oktober 2004 vilken skoldag som helst. Men inte för Iman från Rafah i Gaza. Den blev hennes sista dag i livet, och hon dödades av mördargalningar från Israels ”försvars”-styrkor. Försvar! Mot en småväxt 13-årig flicka, vilkens enda ”vapen” var en skolväska med böcker, skrivhäften och pennor!

Tillsammans med två klasskamrater vandrar Iman sin vanliga väg till skolan. Hon är klädd i sin skoluniform och bär sin skolväska. När de tre barnen befinner sig på 400 meters avstånd från skolan, avlossar IDF-trupper vid en postering 50 meter därifrån varningsskott. Då släpper Iman taget om sin väska och försöker springa därifrån. Soldaterna skjuter svärmar av kulor efter henne. Hon träffas i armen och benet och faller till marken, där hon blir liggande. Trots att hon ligger skadad, fortsätter soldaterna att skjuta på henne.

Nu fattar den befälhavande officeren, kapten R. det ovanliga beslutet att lämna posteringen och gå fram till flickan, där hon ligger, svårt sårad. Han skjuter henne till döds och ”bekräftar sedan dödandet” genom att tömma magasinet i hennes späda kropp – en meningslös akt av likskändning.

Vittnen uppger att kaptenen sköt Iman två gånger i huvudet, gick därifrån, sedan vände sig om och avfyrade en svärm av kulor i hennes kropp.

Under nästan två timmar hindras palestinsk sjukvårdspersonal från att taga hand om den döda flickans kropp. Läkare vid sjukhuset i Rafah uppgav sedan att Iman hade skjutits åtminstone 17 gånger.

Det är ingen nyhet att onda människor alltid söker rättfärdiga och bortförklara sina illdåd. I detta fall påstods i den officiella israeliska redogörelsen att Iman sköts, när hon vandrade mot en armépostering, eftersom soldaterna fruktade att hon bar på en bomb.

Men det finns en bandupptagning av radiosamtalet mellan soldaterna på platsen. Den visar att den officiella israeliska förklaringen, liksom i så många andra liknande fall, är lögn:

Soldaten i vakttornet: ”Det är en liten flicka. Hon springer defensivt österut.”

Operationsrummet: ”Talar vi om en flicka under tio års ålder?”

Vakttornet: ”En flicka, ungefär tio år gammal. Hon är bakom vallen, dödsförskräckt.”

Några minuter senare skjuts Iman i benet från en av arméposteringarna.

Det är nu befälhavaren ingriper personligen.

Kapten R: ”Jag och en annan soldat… går in litet närmare, framåt, för att bekräfta dödandet… Ta emot en lägesrapport. Vi sköt och dödade henne… Jag bekräftade också dödandet. Kom!”

På bandupptagningen ”förklarar” även kompanichefen varför han dödade Iman: ”Chefen här. Allt som är rörligt, allt som rör sig i zonen, också om det är en treåring, måste dödas. Kom!”

Enligt den officiella IDF-versionen av händelsen skulle soldaterna ha insett att Iman var ett barn först sedan hon skjutits. Men bandupptagningen bevisar att de väl visste att hon var ett barn, innan de skjutit ett enda skott.

Imans skolväska innehöll givetvis ingen bomb. Även om den hade gjort det, kom Iman aldrig så nära någon israelisk soldat eller postering att hon då kunnat utgöra någon som helst fara. Dessutom: när israelerna började skjuta efter henne, sprang hon österut, mot Rafah och alltså bort från posteringen. När hon sedan fallit, svårt skadad men vid liv, och utan skolväska – hur hade hon då kunnat göra ens en fluga något för när?

Att detta avskyvärda brott över huvud taget blev känt för världen beror på att israeliska soldater under kapten R.:s befäl upprördes över arméns försök att tysta ner mordet på Iman.

Därför ställdes kapten R. inför rätta i Israel. Men han åtalades aldrig för mord, utan endast för mindre förseelser såsom olaglig vapenanvändning, myndighetsmissbruk och hindrande av brottsutredning. Han frikändes givetvis.

Den ansvarige officeren för IDFs operationer i Gaza, generalmajor Dan Harel, gjorde en utredning av händelsen, varefter han drog slutsatsen att kapten R. ”inte hade handlat oetiskt”.

Med tanke på att Israel låter sin armé döda oskyldiga palestinier närmast rutinmässigt, med tanke på att de fall av sådant dödande jag anfört ovan är endast några få av tusentals liknande, är det naturligtvis inget som förvånar i att palestinier misstänker att deras unga män dödas för sina organ. De indicier, som Donald Boström lade fram i sin artikel i Aftonbladet den 17 augusti 2009 och Oisín Cantwell i sin artikel, samma tidning den 23 augusti 2009, övertygar nog många om att en dylik smutsig hantering förekommer, givetvis inte bara i Israel utan i stora delar av världen. De båda Aftonbladet-journalisterna ställer mängder av besvärande frågor. Den bindgalna israeliska reaktionen och vägran att bemöta befogade frågor lugnt och sakligt förstärker intrycket att Israel har något att dölja.

Såsom den israeliske författaren Israel Shamir påpekar i sin artikel Kroppstjuvar på hugget, är Israel och israeler inblandade i olaglig handel med organ runt om i världen. Förutom den liga i New Jersey, som Boström beskrev i sin artikel, har enligt Shamir liknande israeliska ligor avslöjats i Turkiet, Sydafrika, Brasilien och Ukraina.

Shamir påpekar också att den israeliska dagstidningen Ha’aretz uppgivit att den judiska staten är det enda land i världen, där de bästa läkarna lagligen får transplantera olagligt erhållna organ och staten betalar för detta medicinska häleri.

En stat, som inte visar några starkare moraliska hämningar mot att döda tusentals oskyldiga civila, vilkas enda ”brott” är att de är ”fel folk” som råkar bo på ockuperad mark, skulle väl inte ha några skrupler mot att stjäla ”fel folks” organ. Israel berövar palestinier så mycket annat: liv, hem, mark, odlingar, vatten. Vari består skillnaden i att också beröva dem njurar eller levrar?

En i sammanhanget befogad fråga är vilken roll den judiska religionen spelar. I det gräl som Israel muckade med Sverige på grund av Boströms artikel har israeliska officiella företrädare krävt att svenska motsvarande skall ”ta avstånd från” och ”fördöma” det Boström skrivit, eftersom det kan ge näring åt antisemitism.

Men när har vi någonsin hört att officiella israeliska företrädare fördömde vissa judiska rabbiners uttalanden, som kan ge näring åt antigojism (goj = icke-jude)?

Det skulle passa med ett fördömande av till exempel chabbad-rabbinen Yitzhak Ginsburgh för de uttalanden han gjorde för den amerikanska judiska veckotidningen The Jewish Week den 26 april 1996 (samtidigt publicerade i den israeliska dagstidningen Ha’aretz)?

Rabbi Ginsburgh sade bland annat: ”Om man har två människor, som håller på att drunkna, en jude och en icke-jude, säger Torah att man räddar det judiska livet först. Om varenda cell i en judisk kropp medför gudomlighet, är en del av Gud, så är varje DNA-sträng en del av Gud. Därför är det något speciellt med judisk DNA.”

Eller detta uttalande av rabbi Ginsburgh, anfört i samma artikel, ”Om en jude behöver en lever, kan man då ta levern från en oskyldig icke-jude, som just går förbi, för att rädda honom? Torah skulle förmodligen tillåta det.”

Eller detta uttalande i samma artikel: ”Judiskt liv har oändligt värde. Det finns något oändligt mycket heligare och mera unikt med judiskt liv än med icke-judiskt liv.”

Rabbi Ginsburgh är också en ivrig sympatisör med Baruch Goldstein, den i Brooklyn födde läkaren, som mördade 29 palestinier, när de förrättade bön i en moské i Hebron den 25 februari 1994. Rabbi Ginsburgh betecknade honom otvetydigt som ”en jude som gav sitt liv för sitt folk”. Rabbi Ginsburgh har i en bok om Goldstein, som  han medverkat i med ett kapitel, kallat massakern ”en modig handling som härrörde från gudomlig nåd”.

Rabbi Ginsburgh kallas i artikeln i Jewish Week för en av lubavitjersektens ledande auktoriteter på judisk mystik. Han åtnjuter tydligen ett högt anseende inom vissa extrema riktningar av judendom. Men frågan kvarstår: i vilken omfattning har mer humana troende judar tagit avstånd från och fördömt rabbi Ginsburgh? När och var har i så fall dylika avståndstaganden publicerats?

Den nämnda lubavitjersektens ledare (rebbe), rabbi Menachem Mendel Schneerson förklarade skillnaden mellan judar och icke-judar sålunda:

”Vi har inte något fall av en djupgående förändring, vari en människa endast står på en högre nivå. I stället har vi ett fall av… en fullständigt annorlunda art… En judisk människas kropp är av en helt annan kvalitet än kroppen av [medlemmar av] alla folk i världen,… Skillnaden på [kroppens] inre kvalitet,… är så stor att kropparna skulle anses vara av en fullständigt annan art. Det är därför som Talmud uppger att det finns en halakhisk skillnad i inställningen till icke-judars kroppar [i motsats till judars kroppar] ”deras kroppar är förgäves”… En ännu större skillnad föreligger med avseende på själen. Två motsatta slag av själar finns, en icke-judisk själ kommer från tre sataniska sfärer, medan den judiska själen stammar från heligheten.” (Anfört i Israel Shahak och Norton Mezvinsky, Jewish Fundamentalism in Israel, London 1999, s. 59-60)

I Frankrike ger lubavitjersektens ungdomsorganisation ut en tidskrift, som heter Rencontres HaBaD. I denna tidskrift kunde man läsa: om ”Gud skapade världen enligt den grundläggande uppdelningen på de fyra områdena mineral-, växt-, djur- och människoriket, […] står det skrivet att det i verkligheten finns en femte kategori: Am Israel, det judiska folket. [Och] avståndet mellan den femte och den fjärde kategorin – hela det ’talande’ människosläktet – är inte mindre än avståndet mellan människornas rike och djurriket.” (Rabbi Yoel Kahn, ”La cinquième dimension”, Rencontres HaBaD, nr 25, sommaren 1989). Den franske religionsvetaren professor Gilles Kepel, som anför detta i sin bok Gud tar hämnd, kommenterar: ”som lubavitj-rörelsens franska tidskrift konstaterar, finns det i förhållandet till Skaparen samma skillnad mellan juden och icke-juden som mellan denne och djuret.” (Gilles Kepel, Gud tar hämnd – kristna, judar och muslimer återerövrar världen, Ordfronts förlag, Stockholm 1993, s. 218 och 233)

Yoel Kahn, som alltså anser att judarna står minst lika högt över oss gojer som vi står över djuren, är en framstående rabbin inom lubavitjersekten och stod dess ledare rabbi Schneerson mycket nära.

Men är dylika påståenden om judarnas enastående ställning, inte inom mänskligheten, utan ovanpå alla oss andra, åsikter bara hos extrema riktningar inom judendomen? Är de det? Varför säger då ”Förintelsereligionens överstepräst” och mottagaren av Nobels fredspris Elie Wiesel väsentligen detsamma, nämligen: ”allt hos oss är annorlunda” och att judarna är ”ontologiskt undantagsmässiga”? (Elie Wiesel, Against Silence: The Voice and Vision of Elie Wiesel, New York 1985, s. 153.)

Är det någon egentlig skillnad mellan rabbinerna Ginsburgh, Schneerson och Kahn å ena sidan och ”förintelserabbin” Wiesel å den andra i uppfattningen om att judarna står högt ovanför övriga mänskligheten?

Slutligen kan man ställa frågan: Är somliga gojers, icke-judars, antisemitism så mycket värre än somliga judars antigojism? Besvarar vi frågan med ”ja”, betyder det nog att vi kunde känna oss väl till mods i sällskap med sådana herrar som rabbi Yitzhak Ginsburgh, rabbi Menachem Mendel Schneerson, kapten R., generalmajor Dan Harel, rabbi Yoel Kahn och förintelsereligionens överstepräst Elie Wiesel.

Lars Adelskogh

halakhisk: en halakhisk skillnad är en skillnad som bygger på judisk religiös lag.

Först publicerad på alazerius.wordpress.com den 20 februari 2010.

Och likväl undrar jag: hur annorlunda skulle den ha blivit? Hur annorlunda kunde den ha blivit? Goldstone är imponerad över att Israel ägnar en del ”betydande resurser till att utreda över 400 påståenden om tjänstefel som skulle ha begåtts i Gaza”, men det gör mig fundersam.

Låt oss anta att Goldstone och hans medarbetare, när de undersökte det kallblodiga mördandet av fler än 1400 palestinier, också hade vetat om att det skulle bli en israelisk utredning. Hade det gjort någon skillnad? I så fall vilken? 

Goldstone säger, ”Det allvarligaste anfall som Goldstonerapporten fokuserades på var dödandet av omkring 29 medlemmar av familjen al-Simouni i deras hem. Granatbeskjutningen av hemmet var tydligen (enligt den israeliska utredningen) resultatet av en israelisk chefs feltolkning av en drönarbild, och en israelisk officer är nu föremål för utredning för att ha beordrat detta anfall.” 

Av någon anledning tillåter Goldstone Israel att förminska sitt institutionella ansvar för en kolossal krigsförbrytelse till en kedja av lokala misstag, som begicks av några få lägre officerare, vilka kanske eller kanske inte kommer att åtalas.

Goldstone borde påminnas om att besluten att sätta in artilleri mot och lägga ut en bombmatta över Gaza inte fattades av ”några” militära chefer på marken, utan att dessa beslut fattades av en demokratiskt vald israelisk regering. Vidare måste sägas att dessa beslut vid denna tid stöddes av 94 procent av Israels judiska befolkning. Beslutet att utsätta planetens tätast befolkade område för ett regn av vit fosfor var ett strategiskt beslut, och det fattades av det israeliska militära överkommandot. Att Israel (kanske) är berett att offra någon liten Moshes eller liten Yankels militära karriär ändrar inte den ursprungliga Goldstonerapportens giltighet. Det bara bevisar att Israel inte tar ansvar för sina egna handlingar.

Den israeliska ”utredningen” skall egentligen tolkas som en typisk akt av sionistisk feghet, ty den judiska staten förmår inte medge sitt kollektiva ansvar för de illdåd den förövade i det judiska folkets namn och alla världens Goldstones’ namn. I stället för att då ta på sig ansvaret vill israeliska politiker nu skjuta skulden på israels soldater. Och av någon anledning önskar Goldstone att Hamas gör detsamma: Goldstone (U-svängens nye mästare) förutser att Hamas skall bete sig som Israel, det vill säga ägna sig åt skönmålning och bedrägeri. Han väntar sig egentligen att Hamas skall slingra sig som han själv nu gjort.

Men Hamas är tydligen gjord av bättre virke – till skillnad från israeliska politiker och Goldstone tar Hamas fullt ansvar för sina handlingar. Öppet och stolt bjuder Hamas den rasistiska judiska staten motstånd. Den försöker inte skjuta skulden på några namnlösa frihetskämpar, några enkla män i ledet. Hamas skickar kärleksbrev till palestiniernas stulna land. Somliga skickar ju budskap med flaskpost; Hamas skickar dem med raketer. Men budskapet är vackert, enkelt och klart: ”Mitt land, min jord, förlora inte hoppet om oss. Vi finns här, omgivna av taggtråd, men den tid kommer snart då vi skall förenas.”

I sin slingrande avbön i Washington Post röjer Goldstone en allvarlig brist på förståelse av den israeliska militarismen, dess roll och dess operativa tänkande. Israels strategi bygger på avskräckandets makt. Israel finns där för att injaga skräck i sina grannar genom död och blodbad. Israel tror att det genom överväldigande slagkraft kan utmatta palestinierna och knäcka dem andligen. Allt som oftast förövar den judiska staten ett folkmordsdåd – och de palestinska dödstalen talar sitt tydliga språk. Fler än 1400 palestinier dödades i Gaza under Operation gjutet bly. De dödades därför att Israel tror att den judiska framtida säkerheten är en funktion av den smärta den tillfogar andra. Goldstonerapporten blottlägger den brottslighet som genomsyrar den israeliska militarismen och Goldstones nyligen gjorda försök att demontera den egna rapporten kan inte utplåna de rön han först gjorde.

Jag håller med om att Goldstones U-sväng säkert var ofrånkomlig: det judiska hatet mot dissidenter har en lång och väldokumenterad historia, och de senaste två åren har Goldstone och hans familj utsatts för oerhörda påtryckningar och social utfrysning. Det är mer än sannolikt att allt detta gjort Goldstone uppriven. Men tiden är sannerligen inne för oss att erkänna att vi har nått vägs ände: vi måste nu frigöra vårt intellektuella, andliga och etiska liv från varje spår av sionistisk ideologi, från människor som kan ha sionistiska åsikter eller rent av har varit sammankopplade med det sionistiska tänkandet.

Jag tycker att det etiska samtalet bör lyftas bort från alla slags judeocentriska ”etiska slingerbultar”.

Engelska originalet publicerat den 4 april. Originalets titel: Goldstone’s U-Turn.

Översättning av Lars Adelskogh.

Jag är Israel

Jag är Israel – somliga av mitt folk förövade massakrer och blev senare premiärministrar, som företrädde mig. År 1948 förde Menachem Begin befälet över det förband som slaktade invånarna i Deir Yassin, 100 män, kvinnor och barn. År 1953 ledde Ariel Sharon slakten på invånarna i Qibya och år 1982 ordnade han för våra allierade så att de slaktade omring 2000 människor i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Jag är Israel – år 1948 tog jag 78 procent av Palestinas land, fördrev dess invånare och ersatte dem med judar från Europa och andra världsdelar. De infödda, vilkas familjer levat i detta land i tusentals år, får inte återvända. Däremot välkomnas judar från hela världen och får medborgarskap omedelbart vid ankomsten.

Jag är Israel – år 1967 slukade jag det land som var kvar av Palestina – Västbanken och Gaza – och tvingade dess invånare in under ett förtryckande militärt styre, som behärskar och förödmjukar dem i alla delar av deras liv. Meningen var att de till slut skulle inse att de inte skulle leva kvar, utan sälla sig till de miljoner palestinska flyktingar som bor i Libanons och Jordaniens flyktingläger.

Jag är Israel – jag har makten över Amerikas politik. Min Kommitté för amerikansk-israeliska offentliga frågor (American Israel Public Affairs Committee, AIPAC) kan lyfta fram eller slå omkull vilken politiker den vill, och som ni ser, tävlar de alla om att vara mig till lags. All världens makter är maktlösa mot mig, också FN, eftersom jag har det amerikanska vetot, som blockerar alla fördömanden av mina krigsförbrytelser. Som Sharon så vältaligt uttryckte det: ”Vi kontrollerar Amerika”.

Jag är Israel – jag utövar mitt inflytande också på de ledande amerikanska medierna, och ni finner alltid hur nyheterna har vinklats till min fördel. Jag har investerat miljontals dollar i pr-representation, och CNN, New York Times och andra har skött sig utmärkt i att föra fram min propaganda. Se på andra internationella nyhetsmedier, och ni märker skillnaden.

Jag är Israel – och ni palestinier vill förhandla om ”fred”!? Men ni är inte lika smarta som jag. Visst vill jag förhandla, men jag tänker bara låta er få ha era lokalsamhällen, medan jag kontrollerar era gränser, ert vatten, ert luftrum och allt annat som är viktigt. Medan vi ”förhandlar”, tar jag över era kullar och fyller dem med bosättningar, befolkade med de mest extrema av mina extremister, beväpnade till tänderna. Dessa bosättningar förbinder jag med vägar, som ni inte får använda, och så blir ni instängda i era små bantustaner däremellan, åt alla håll omringade av vägspärrar.

Jag är Israel – med till styrkan världens fjärde krigsmakt, och jag har kärnvapen. Att era barn bara vågar möta mitt förtryck med stenkastning! Vet ni inte att mina soldater inte tvekar att skjuta huvudet av dem? På 17 månader har jag dödat 900 av er, varav de flesta civila, och skadat 17 000, varav de flesta civila, och jag har mandat att fortsätta med det, eftersom det internationella samfundet tiger. Jag struntar i de hundratals israeliska soldater som nu vägrar att genomföra min kontroll över ert land och ert folk. Deras samvetes röster skyddar er inte.

Jag är Israel – och ni vill ha frihet? Jag har granater, stridsvagnar, robotar, attackhelikoptrar och bombplan, som jag kan utplåna er med. Jag har belägrat och stormat era städer, ryckt upp era träd, rivit era hem, och ni kräver fortfarande frihet? Fattar ni inte? Ni kommer aldrig att få frihet, ty jag är Israel.

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh. Först publicerad på www.veidos.se den 9 januari 2009.