Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?

Judisk antiarabismMin kollega Mohamed Omar noterade nyligen i dessa spalter att Lisa Bjurwald, EXPO-medarbetare och (givetvis) sionist, hävdat att Hamas ”hittat på” att judiska ockupanter förgiftat palestiniers brunnar. [1] Omar noterade att dylika händelser rapporterats också i israelisk press.

Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Läs mer

Stephen Sniegoski: Det israeliska ursprunget till Bush den yngres krig

Bush talar på en AIPAC-koneferensDe neokonservativa var visserligen den drivande kraften bakom den amerikanska invasionen av Irak och de därpå följande ansträngningarna att åstadkomma regimbyte i hela Mellanöstern. Men idén om ett sådant krig uppstod inte hos amerikanska neokonservativa tänkare utan i stället i Israel. Det finns ett uppenbart samband mellan de neokonservativas hållning till kriget och det som länge varit den israeliska högerns strategi och i mindre utsträckning den israeliska allmänna opinionens ståndpunkt.

Tanken på ett krig i Mellanöstern som ett medel att stärka Israels säkerhet har i många år varit i svang i Israel. Kriget skulle tjäna två syften. Det skulle öka Israels yttre säkerhet genom att försvaga och splittra Israels grannar. Vidare kunde ett dylikt krig och den därmed följande försvagningen av Israels yttre fiender bidraga till att lösa det inre palestinska befolkningsproblemet, eftersom det palestinska motståndet erhållit materiellt och moraliskt stöd från Israels grannstater. En kort titt på den sionistiska rörelsens historia och mål hjälper oss att förstå denna fråga. Det sionistiska målet att skapa en exklusiv judisk stat i Palestina försvårades av grundproblemet, att landet redan var befolkat mestadels av icke-judar. Trots offentlig retorik om motsatsen var idén om att fördriva den inhemska palestinska befolkningen (något som med ett skönord kallades ”överföring”) en väsentlig beståndsdel i sionisternas strävan att grunda en judisk nationalstat i Palestina.

 

Läs mer

Revisionismen gör framsteg i arabvärlden – intervju med Ibrahim Alloush

Ibrahim AlloushIbrahim Alloush är journalist och universitetslärare i Amman, Jordanien. Han är stående kolumnist i den jordanska veckotidningen Assabeel och aktiv medlem i det jordanska författarförbundet och i Association against Zionism and Racism (AZAR), samt redaktör för webbplatsen Free Arab Voice. Han doktorerade vid ett universitet i Förenta staterna. Följande intervju infördes i maj-juninumret 2001 av den amerikanska tidskriften Journal of Historical Review.

Redaktören: För nästan ett årtionde sedan sade den marockanske revisionisten Ahmed Rami att förintelserevisionisterna slog in öppna dörrar, när de sökte värva anhängare bland muslimer. Med andra ord misstrodde redan muslimerna allt som judar och sionister sade och gjorde – så varför göra ett undantag för förintelsebluffen? Hade Rami rätt? Om han hade det, så varför har araber och muslimer först nyligen börjat granska och avvisa förintelsebedrägeriet? Läs mer

Vad är värre: antisemitism eller antigojism?

Judisk rasismFörfattaren Lars Adelskogh undrar om inte den judiska rasismen, antigojismen, är ett större problem än antisemitismen.

Den amerikanske journalisten Chris Hedges hävdade att han personligen sett israeliska soldater ”locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull”.

Den sionistiske propagandisten och tortyrförespråkaren tillika juridikprofessorn Alan Dershowitz liknande denna uppgift vid anklagelse för ritualmord.

Hedges, som varit avdelningschef för mellanösternrapporteringen vid New York Times, skrev om detta bland annat i sin bok War Is a Force that Gives Us Meaning, New York 2000, s. 94. Jag citerar honom nu fullständigt:

”Jag hade sett barn skjutna i andra konflikter som jag rapporterat från – dödspatruller som sköt ned dem i El Salvador och Guatemala, mödrar med barn som ställdes upp på led och massakrerades i Algeriet och serbiska prickskyttar som siktade på barn och såg dem segna ned på trottoarerna i Sarajevo – men jag hade aldrig förut sett soldater locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull.”

Chris Hedges fick senare stöd för sin anklagelse av en israelisk soldat, som vittnade:

”Soldater brukade köra in med jeepar på områden, där spänningar var vanliga. Deras syfte var att provocera palestinier till att kasta stenar och bensinbomber. När palestinier närmade sig, brukade soldater, som intagit ställningar på förut planerade ställen, skjuta på dem. Det angivna ändamålet med detta förfarande var att flytta demonstrationerna längre bort. Men soldaten sade faktiskt: ”Det är ett slags sport, att ’avlägsna’ så många bensinbombkastare som möjligt. Det är en spaning som blivit ett inre tvång (”obsessive search”). Det kallas ’strävan att söka kontakt’. Det som plågar mig är att om jeeparna inte hade kört in där, skulle det inte ha varit några störningar av freden.” (Rapport av den israeliska människorättsorganisation B’Tselem: Trigger Happy: Unjustified Shooting and Violation of the Open-Fire Regulations during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem 2002, s. 17.) 

Läs mer

Gilad Atzmon: Goldstones U-sväng

Richard Goldstone”Om jag då hade vetat vad jag nu vet, skulle Goldstonerapporten ha blivit ett annorlunda dokument”, skriver Richard Goldstone i ett försök att ta tillbaka sin egen rapport till FN.

Och likväl undrar jag: hur annorlunda skulle den ha blivit? Hur annorlunda kunde den ha blivit? Goldstone är imponerad över att Israel ägnar en del ”betydande resurser till att utreda över 400 påståenden om tjänstefel som skulle ha begåtts i Gaza”, men det gör mig fundersam.

Låt oss anta att Goldstone och hans medarbetare, när de undersökte det kallblodiga mördandet av fler än 1400 palestinier, också hade vetat om att det skulle bli en israelisk utredning. Hade det gjort någon skillnad? I så fall vilken? 

Läs mer

Hashem Said: Jag är Israel

Israel släppte vit fosfor över sjukhusen i GazaJag är Israel – jag kom till ett land utan folk för ett folk utan land. De människor, som råkade finnas här, hade ingen rätt att finnas här, och mitt folk visade dem att de måste ge sig av eller dö, jämnade 480 palestinska byar med marken, utplånade deras historia.

Jag är Israel – somliga av mitt folk förövade massakrer och blev senare premiärministrar, som företrädde mig. År 1948 förde Menachem Begin befälet över det förband som slaktade invånarna i Deir Yassin, 100 män, kvinnor och barn. År 1953 ledde Ariel Sharon slakten på invånarna i Qibya och år 1982 ordnade han för våra allierade så att de slaktade omring 2000 människor i flyktinglägren Sabra och Shatila.

Jag är Israel – år 1948 tog jag 78 procent av Palestinas land, fördrev dess invånare och ersatte dem med judar från Europa och andra världsdelar. De infödda, vilkas familjer levat i detta land i tusentals år, får inte återvända. Däremot välkomnas judar från hela världen och får medborgarskap omedelbart vid ankomsten.

Jag är Israel – år 1967 slukade jag det land som var kvar av Palestina – Västbanken och Gaza – och tvingade dess invånare in under ett förtryckande militärt styre, som behärskar och förödmjukar dem i alla delar av deras liv. Meningen var att de till slut skulle inse att de inte skulle leva kvar, utan sälla sig till de miljoner palestinska flyktingar som bor i Libanons och Jordaniens flyktingläger.

Jag är Israel – jag har makten över Amerikas politik. Min Kommitté för amerikansk-israeliska offentliga frågor (American Israel Public Affairs Committee, AIPAC) kan lyfta fram eller slå omkull vilken politiker den vill, och som ni ser, tävlar de alla om att vara mig till lags. All världens makter är maktlösa mot mig, också FN, eftersom jag har det amerikanska vetot, som blockerar alla fördömanden av mina krigsförbrytelser. Som Sharon så vältaligt uttryckte det: ”Vi kontrollerar Amerika”.

Jag är Israel – jag utövar mitt inflytande också på de ledande amerikanska medierna, och ni finner alltid hur nyheterna har vinklats till min fördel. Jag har investerat miljontals dollar i pr-representation, och CNN, New York Times och andra har skött sig utmärkt i att föra fram min propaganda. Se på andra internationella nyhetsmedier, och ni märker skillnaden.

Jag är Israel – och ni palestinier vill förhandla om ”fred”!? Men ni är inte lika smarta som jag. Visst vill jag förhandla, men jag tänker bara låta er få ha era lokalsamhällen, medan jag kontrollerar era gränser, ert vatten, ert luftrum och allt annat som är viktigt. Medan vi ”förhandlar”, tar jag över era kullar och fyller dem med bosättningar, befolkade med de mest extrema av mina extremister, beväpnade till tänderna. Dessa bosättningar förbinder jag med vägar, som ni inte får använda, och så blir ni instängda i era små bantustaner däremellan, åt alla håll omringade av vägspärrar.

Jag är Israel – med till styrkan världens fjärde krigsmakt, och jag har kärnvapen. Att era barn bara vågar möta mitt förtryck med stenkastning! Vet ni inte att mina soldater inte tvekar att skjuta huvudet av dem? På 17 månader har jag dödat 900 av er, varav de flesta civila, och skadat 17 000, varav de flesta civila, och jag har mandat att fortsätta med det, eftersom det internationella samfundet tiger. Jag struntar i de hundratals israeliska soldater som nu vägrar att genomföra min kontroll över ert land och ert folk. Deras samvetes röster skyddar er inte.

Jag är Israel – och ni vill ha frihet? Jag har granater, stridsvagnar, robotar, attackhelikoptrar och bombplan, som jag kan utplåna er med. Jag har belägrat och stormat era städer, ryckt upp era träd, rivit era hem, och ni kräver fortfarande frihet? Fattar ni inte? Ni kommer aldrig att få frihet, ty jag är Israel.

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh. Först publicerad på www.veidos.se den 9 januari 2009.