Någon gång mellan år 623 och 628 e. Kr besökte en delegation kristna munkar profeten Muhammed i Medina i Arabien. De kom från Sankta Katarinas kloster på Sinaihalvön. Det är världens äldsta fortfarande bebodda kloster. [1] Munkarna bad profeten om ett avtal i vilket han skulle redovisa rättigheter och försäkra dem muslimernas beskydd.

Profetens Muhammed (må Gud välsigna honom och giva honom frid!), som vaken kunde läsa eller skriva, signerade brevet genom att trycka sin hand på dokumentet, ett avtryck som fortfarande är bevarat.[2]  I detta avtal, som besökare till klostret än idag kan beskåda, tillförsäkras kristna religionsfrihet, beskydd från angripare, rätten att utse egna domare, befrielse från militärtjänstgöring med mera.

Och detta är bara ett av ett flera liknande brev av profeten Muhammed. Ett annat är hans brev till de kristna i Najran i Irak som finns bevarat i Seertkrönikorna, daterade till 800-talets andra hälft.  

Profetens ursprungliga brev till Sankta Katarinas kloster fördes dock till Turkiet efter sultan Selim I:s erövring av Egypten år 1517 och förvaras idag i Topkapipalatset i Istanbul. [3] Sultanen skickade emellertid en kopia till klostret. Nedan följer för första gången en svensk översättning av brevet.

Detta är ett budskap, från Muhammed, Abdullahs son, såsom ett avtal med de som bekänner sig till kristendomen, nära och fjärran, om att vi är med dem. Sannerligen skall de vara beskyddade av mig, hjälparna och mina följeslagare, eftersom de kristna är våra landsmän. Vid Gud! Jag motsätter mig allt som misshagar dem.

Inget tvång får förekomma mot dem. Inte heller ska deras domare avsägas sina ämbeten eller deras munkar behöva lämna sina kloster. Ingen får förstöra eller skada deras gudstjänsthus eller ta någonting därifrån till muslimska hus. Om någon skulle ta någonting från dem har han brutit Guds avtal och visat olydnad mot Hans profet. Sannerligen, dessa [de kristna] är mina bundsförvanter och har försäkrats mitt beskydd från allt de finner förhatligt.

Ingen har rätt att tvinga dem att resa från en plats till en annan eller att tvinga dem att strida. Muslimerna skall strida för deras skull. Om en kristen kvinna ingår äktenskap med en muslim, måste man först söka hennes samtycke. Och den kristna hustrun får inte förhindras från att fira gudstjänst i sin kyrka.

Kristna kyrkor må hedras. Man får inte hindra de kristna från att hålla sina kyrkor i gott skick och alla överenskommelser med dem är förpliktigande. Detta avtal gäller fram till den yttersta dagen och ingen ur det muslimska samfundet får bryta det. 

[1] http://whc.unesco.org/en/list/954

[2] http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/da/The_Patent_of_Mohammed.jpg

[3] http://st-katherine.net/en/index.php?option=com_content&task=view&id=20&Itemid=65

Kvinnor tog inte bara aktiv del i proteströrelserna i dessa länder, de intog även ledarpositioner. De organiserade demonstrationer och strejker, mobiliserade sina landsmän och uttryckte vältaligt sina krav och strävanden för demokratisk förändring.

Liksom Israa Abdel Fatteh, Nawara Nejm, och Tawakul Karman, är majoriteten av kvinnorna i tjugo och trettioårsåldern. Men det förekom även inspirerade fall av äldre aktivister: Saida Saadouni, en kvinna i sjuttioårsåldern från Tunisien, svepte nationens flagga över sina axlar och deltog i Qasabaprotesten som lyckades störta M. Ghannouchis tillfälliga regering. Med sina eldiga tal inblåste en enastående revolutionär anda i de tusentals människor som hade protesterat i två veckor. ”Jag gjorde motstånd mot den franska ockupationen. Jag gjorde motstånd mot Bourguibas och Ben Alis diktaturer. Jag kommer inte att vila förrän vår revolution får vad den vill, för er skull mina söner och döttrar, inte för min skull”, sade Saadouni.

Vare sig vi talar om det virtuella slagfältet på internet eller de fysiska protesterna på gatorna, har kvinnorna visat sig vara riktiga ledarskapsentreprenörer. Detta är en del av det större fenomenet som karakteriserar dessa revolutioner: gatans öppna politik har fött och fostrat framtidens ledare. De har vuxit fram organiskt på fältet i stället för att påtvingas ovanifrån av politiska organisationer, religiösa grupper eller könsroller.

En annan stereotyp som avvecklats i samband med upproren är att den islamiska huvudduken står för passivitet, undergivenhet och segregation. I denna nya generation av framstående arabiska kvinnor har majoriteten valt att bära hijab. Urbaniserade och utbildade som de är, är de inte mindre självsäkra eller mindre karismatiska än sina obeslöjade systrar. De uttrycker det komplicerade samspelat i islamisk kultur där modernisering och globalisering blivit kännetecknet för samtidens arabiska samhälle.

Denna nya modell av hemmaodlade kvinnliga ledare, födda ur revolutionär kamp, utgör en utmaning mot de två berättelser, vilka, om än olika i detaljerna, ändå liknar varandra beträffande myten om den arabiska kulturens säregenhet; bägge gör arabiska kvinnor till slöa varelser utan egen viljestyrka.

Den första berättelsen – som dominerar i konservativa islamiska miljöer – dömer kvinnan till ett liv av barnafödande och fostrande; kvinnorna lever innanför hemmets fyra väggar utlämnad åt hennes make och manliga släktingar. De är omgivna av begrepp och sexuell renhet och familjeheder, rättfärdigade av reduktionistiska religionstolkningar.

Det andra synsättet [eller den andra berättelsen] omhuldas av västerländska nyliberaler som betraktar arabiska och muslimska kvinnor genom talibanmodellens trånga prisma: sorgliga föremål för ömkan och i behov av välvilliga hjälpinsatser från intellektuella och politiker och till och med från armén. Arabiska kvinnor väntar på att räddas från slöjans mörka bur till en lustgård av upplysning.

Arabiska kvinnor har gjort uppror mot bägge modellerna: de har tagit sina öden i egna händer genom att frigöra sig själva liksom de frigjorde sina samhällen från diktatur. Den modell för emancipation som de utformar med sina egna händer är en som de själva definierat utifrån sina behov, val och prioriteringar – inte någon annans.

Fastän det finns motstånd mot denna emancipationsprocess så är Tahrirtorget och Qasaba numera en del arabiska kvinnors psyke och formativa kultur. Sannerligen, de har slutligen fått uttrycka sin länge nedtystade längtan efter frihet från auktoritärt styre – både politiskt och patriarkalt.

Soumaya Ghannoushi, akademiker och frilansskribent. Hon är dotter till den tunisiske islamisten Rashid Ghannoushi, ledare för Nahdapartiet. Artikeln publicerades på Al-Jazeera 25/4 2011.

Det engelska originalet finns att läsa här

Översättning till svenska av Mohamed Omar

Läs även äldre en krönika av S. Ghannoushi publicerad på Omars hemsida: "Moget för revolution"

Ett minimikrav är att vårt land har kärnvapen – ju fler desto bättre. Brinnande skyskrapor i all ära – men med facit i hand saknar de slagkraften som får befolkningar att ställa sig upp i givakt och kasta sig ut i krig.

Även om atombomber smäller högst också ur masspsykologiskt perspektiv är även andra typer av massförstörelsevapen välkomna: kemiska, biologiska och radiologiska eftersom de tillåter vårt land att gasa ihjäl sina grannar eller sprida böldpest och radioaktivt avfall bland dem. I vårt imagninära lands arsenal ingår också missiler och flygplan som kan transportera ovanstående till sina grannar.

Grädde på moset vore om landet också har andraslagsförmåga – d v s kan skicka iväg sina egna kärnvapen även om det självt först bombats tillbaka till Kritaåldern.

Eftersom den bästa kända formen av andraslagsförmåga är ubåtar har vårt fantasiland också kärnvapenbestyckade ubåtar som smyger omkring i världshaven i väntan på att få sätta dollken i ryggen på andra länder.

Pricken över i:et vore ett par milltära satelliter att koordinera hela kalaset.

Så långt hårdvaran.

Nationalpsykologisk profilering

Vapen alena räcker inte – vårt “världens farligaste land” behöver också en nationalpsykologisk profil som matchar:

1. Vana vid krig: det här är bra eftersom sträckan från tanken på att trycka på knappen till att faktiskt göra det rimligen är kortare för krigsluttrade ledarskap än för länder med mer fredligt sinnade befolkningar där en omställning till “krigstänk” först måste ske.
    
2. En råbuses mentalitet: en historia av brutalitet och mänskliga övergrepp – ju vidrigare desto bättre – underlättar onekligen beslut att utan samvetsnöd släcka hundratusentals med människoliv medelst en knapptryckning – d v s nå samma psykologiska brytpunkt USA:s ledning med marginal uppenbarligen hade passerat i augusti 1945 då de släppte världens två första atombomber på de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki och på två sekunder släckte en kvarts miljon människoliv (bilden ovan). Det ideala är om vårt land spelat rollen både som gärningsman och offer – eftersom befolkningen då varken räds eller skräms för att antingen själva begå svåra övergrepp mot andra liksom har förmågan att själv “ta stryk” utan att börja ifrågasätta meningsfullheten med slaktandet.
    
3. Ett kortsiktigt och impulsivt tänkande: Det här är en viktig ingridiens eftersom i fall ledarskapet för vårt imaginära land är alltför intelligent finns risken att det konstruktivt börjar tänka sig ur kriser – istället för att ta till knytnävarna. Vårt land måste därför ha en historia av militär äventyrlighet, där det inte alltid varit uppenbart att den bästa lösningen var just att terrorbomba grannarna.
    
4. Nationellt storhetsvansinne: ett land som ser sig självt som likvärdigt med andra är ett land på väg mot fred. Det går inte för sig här. Idealet här är om den nationella självbilden påminner om Nazitysklands syn på sig självt som befolkat av en arisk superras omgiven av halvapor.
    
5. En apokalyptisk självbild: att hitta länder som tänker som självmordsbombare är inte så lätt. Vi tillåter oss ändå att ta med det här kriteriet eftersom det handlar om ett fantasiland vars syfte är att fungera som referens för riktiga länders farlighet. Ett land redo till nationellt självmord är naturligtvis farligare än länder som söker fred.

Så, hur väl uppfyller världens kända känvapeninnehavare vår “idealbild” ovan och därför skulle kunna bli det land som det kommande decenniet spelar samma roll tyskland spelade under andra världskriget?

Av världens kända kärnvapenmakter: Ryssland, USA, Frankrike, Israel, Kina, Storbritannien, Indien, Pakistan och möjligen Nordkorea (som även om det inte har några kärnvapen ändå genomfört två halvlyckade provsprängningar) – synes det bara vara Ryssland, USA, Kina och Israel som uppfyller alla hårdvarukraven.[1]

En punkt-för-punkt matching mellan den här kandidatlistan och vår nationalpsykologiska profil för “världens farligaste land” avslöjar att det inte bara finns ett land som ligger närmare ideallandet än andra länder – utan som faktiskt passar vår mall som hand i handske.

Israel

Det finns inget land eller folk så stöpt i krig som Israel. Redan innan dess födelse 1948 var Israel ett skepp framburet på ett hav av blod – både judiskt och andras. Så sent som hösten 2009 hade landet en regering vars medlemmar var internationellt efterlysta krigsförbrytare på gund av den israeliska arméns slaktande i Gaza tidigare under året.[2]

Snabbspola fram ett par månader och den brittiska regeringen har i mars 2010 hunnit utvisa israeliska ambassadens spionchef i London[3] efter det uppmärksammade mordet på en Hamasledare i Dubai i januari.

Israels historia är också kantad av lika spektakulära som ofta framgångsrika militära företag: sex-dagars kriget 1967, Yom Kippur 1973, Entebbe 1976, bombningen av en irakisk kärnkraftsreaktor i Osirak 1981. Över denna våldsamma och dramatiska historia kastar också Gamla Testamentpåståenden om ett av “Gud utvalt folk” sin ödesmättade skugga.

Förståsigpåare konstaterade redan för tio år sedan att Israel hade åtminstone 400 större (icke-taktiska) kärnvapen,[4] vilket placerar det före Storbritannien och Frankrike i listan över världens starkaste kärnvapenmakter.

Israeliska bedömningar av sin egen militära förmåga är att det är nummer två eller möjligen tre i hela världen.[5] Med andra ord, israeliska bedömmare tror på allvar att landet i krig slår Kina och spelar oavgjort mot Ryssland (och förlorar mot USA).

Oavsett om den här självuppskattning stämmer eller är utslaget av ett nationellt storhetsvansinne spelar ingen avgörande roll för farlighetsfaktorn.

Stämmer detta visar det att något gått snett, allvarligt snett, när ett land mindre än Dalarna och med en befolkning mindre än den svenska samlat på sig så mycket vapen att det anser sig kunna spöa en miljard kineser.

Tyvärr lider också Israel av en apokalyptisk självbild. När det kommer till kärnvapen så har den till och med ett namn: Samsonalternativet.[6]

Vi besitter förmågan att förgöra hela världen. Och jag kan försäkra er att detta är vad som kommer att ske innan Israel går under. … Vi har flera hundra kärnvapenspetsar och raketer och kan avfyra dessa i alla väderstreck, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är måltavlor för vårt flygvapen.[5]

Med andra ord, den israeliska skutan är ett Titanic som under det kommande decenniet kan ha stämt möte med ett isberg.

Läsare som levde i tron Israel var ett land med vilket Sverige och andra länder i Europa åtnjöt ett ömsesidigt gott förhållande vet nu att enligt israeliska analytiker ingår det i Tel Avivs krigsplanering att förvandla länder i Europa till radioaktiva ruinhögar.

Scenarier

Så, vad skulle en så groteskt överbeväpnad och dokumenterat brutal stat som Israel tänkas kunna ta sig till under det kommande decenniet?

Åtminstone två brickor synes vara på marsch på spelplanen.

1. Det pågående vapenskrammlet mot Iran
2. Vad som faktiskt sker på Israels egen bakgård: den gradvisa förintelsen av Palestina – som tillsammans med tillväxten av Israels militära förmåga synes vara de enda konstanta faktorna i denna kaotiska region.

Hypotesen som presenteras här är att Israel kommer att fortsätta utnyttja bricka nummer ett, vapenskramlet mot Iran, till att hålla omvärldens uppmärksamhet alltför splittrad för att kunna fokusera på bricka två: den snart helt genomförda assimilering av allt palestinskt territorium.

Fortsätter det i samma takt som hitills är risken överhängande att Palestina vid decenniets blott existerar som en fotnot i böcker över Mellanösterns historia.

Vapenskramlet kommer att fortsätta tills dess det bättre tjänar Israels och dess huvudmäns intressen att fullt spela ut bricka ett och anfalla Iran. Detta skulle bland annat kunna ske om stölden av de sista jordplättarna palestinsk mark blir så blodiga att ett rejält fyrverkeri krävs för att dölja det.

• Kärnvapen
• Stöd av världens ledande militärmakt USA
• Kontroll över internationell massmedia

En titt i backspegeln visar att en part Israel tack vare sitt kärnvapeninnehav skrämt till ansenliga eftergifter, förutom sina grannar, är ledarskapet i det amerikanska imperiets huvudstad Washington. Hoten har spelats ut på så sätt att var gång Israel på grund av sin brutala och expansiva regionalpolitik hamnat i bråk med grannarna har ett ängsligt Washington gett dem allt vad de begärt – bara de inte börja kasta atombomber omkring sig.

Den israeliske generalen Moshe Dayan lär till och med haft ett namn på strategin: galna hunden. Israels måste upplevas lika farlig och irrationell som en galen hund för att få som det vill.

Den här Israeliska skuggan, som sedan länge alltså vilar över det amerikanska imperiet – d v s Väst, är i dag mörkare än fordom.

Emanuel Rahm, stabschef till USA:s nuvarande presidenten, har en far som är israelit och som var medlem i en beväpnad zionistorganisationen

Trots zionistiska påståenden om motsatsen menar judar som inte är zionister att judar som grupp lika lite är ett folk eller en ras som kristna eller muslimer skulle vara det. Begreppet jude är helt enkelt benämningen på en person som bekänner sig till religionen Judendomen.

Det här synsättet leder till några oväntade slutsatser:

Även det av zionister mycket använda skällsordet antisemitism för judehatare är en felsyftning. De flesta judar är nämligen inte semiter utan etniska europeer.

Inte helt förvånande är det många judar som inte vill kännas vid vare sig zionismen eller den stat de skapat.

Framtiden

Det minsta som krävs av svenska journalister och politiker som i framtiden önskar framstå som seriösa är att de öppet bekräftar att kritik mot zionistregimen i Israel lika lite utgör antisemitism eller är ett ifrågasättande av Judendomen eller judars rätt att ha någonstans att bo, som kritik mot nazismen skulle utgöra ett kritik av Kristenheten eller förföljelse av kristna.

När svenska politiker och journalister gör detta kan de fråga sig hur det kommer sig att 25 000 iranier som bekänner sig till Judendomen trots erbjudande om hundratusentals med kronor om de flyttar till Israel hellre väljer att stanna kvar Ahmadinejads Iran.[7]

För läsare som är utrikesjournalister specialiserade på mellanöstern kommer här ett stalltips: ta med gasmasken och rejält med skydd mot biologiska stridsmedel. Det ligger i Tel Avivs intresse att distansera sig till den “endlösung” på palestinafrågan landet i dag brottas med.

Som “världens farligaste land” har Israel naturligtvis också ett aktivt b-stridsprogram.

Kristoffer Hell

[1] Kandidatlistan reducerad utifrån känt innehav av biologiska vapen och andraslagsförmåga (Nordkorea saknar det senare).
[2] Move to change law on ‘political’ arrest warrants postponed until after election
[3] “Britain expels Mossad agent over forged passport plot”
[4] THE THIRD TEMPLE’S HOLY OF HOLIES: ISRAEL’S NUCLEAR WEAPON
[5] “We could destroy all European Capitals”
[6] Seymour Hersh: “The Samson Option”
[7] “Iranian Jews Reject Outside Calls To Leave”

Plötsligt ändrades förhållandena. Diktatorerna började svaja och falla, den ene efter den andre. Något konturlöst och diffust sägs ha varit bakom deras fall: Att folken rest sig. Något som västerlandet inte upplevt sedan den aborterade resningen 1968 då studenter och ungdomar över hela Europa och USA reste sig mot makthavarna. Man trodde bestämt att sådant var en kvarleva från gångna tider, tiderna före teven och internet. Men de arabiska folken reste sig likväl, och dessutom utan någon synbar ideologisk eller ens religiös ledning. I två arabiska länder lyckades man med att få den härskande eliten på fall, fler står och väntar på sin tur.

Ringarna på vattnet från de arabiska revolutionerna har varit så kraftiga och synliga att i-länder som USA, Kina och Ryssland bävar inför möjligheten att de skulle spridas ända till deras breddgrader. I Kina låter man Google censurera allt som har att göra med araber och deras revolutioner, medan USA:s Obama skenbart går till attack mot landets miljardärer för att blidka de upproriska fackföreningarna. I Ryssland låter den engelsktalande ryska tevekanalen Russia Today, som annars brukar anlägga en antiglobaliseringston, alltfler iakttagare bedyra att de arabiska revolutionerna är ett verk av utländska agenter. Amerikanska anti-imperialister och europeisk vänster hyllar Khadaffi som en kämpe mot västerländsk anspråk på dominans över Afrika.

I detta virrvarr av motstridande röster och förfäktande åsikter har man svårt att skönja händelsernas gång från önsketänkande. Medan högern snabbt passar på att lägga sig i de libyska affärerna under humanitär täckmantel står vänstern rådvillig inför en revolution som inte startades av vänsterkrafter, utan av en ung folkmassa som inte stod ut längre med sina inhemska förtryckare. Det värsta scenariot som CIA och Israel kunde tänka sig, nämligen diktatorernas fall, presenteras plötsligt av en del iakttagare som ett verk av just CIA och Israel. Ingen frågade araberna själva vad de ville, för ingen hade någonsin gjort det tidigare. Klichébilderna har fått sig en och annan törn, men de fungerar utmärkt för västerländskt behov och det finns ingen anledning att söka vidare, när alla vet att det är CIA och Israel som alltid bestämt kursen i arabvärlden. Så varför skulle det inte vara fallet nu också?

Tagna på sängen anlitar nu världseliten analytiker och förståsigpåare för att inpränta bilden av araberna, så som vi alltid lärt oss se dem, hos tittarna och läsarna. Ett folk utan initiativförmåga, utan riktiga representanter och utan framtid. Ett folk vars väl och ve till syvende och sist ligger helt i händerna på deras eliter, som i sin tur är helt i händerna på den rika världens eliter. Att så många både inom vänstern och högern har utgått från denna bild har mindre att göra med verkligheten i arabvärlden och mer med hur de industrialiserade demokratiernas världsbild skapas och underhålls. Det världseliterna räds mest är att folken ska lyckas bestämma över sina tillgångar och sin framtid. Det som vänstern räds mest är att revolutionerna kan göras utanför de rådande ideologiernas ramar. Och det som Israel räds mest är en arabvärld som befriats från sina despoter.

Frågan man bör ställa sig är vad CIA eller Israel tjänar på omvälvningarna i arabvärlden, särskilt när dessa omvälvningar, och det är bara en tidsfråga, lär nå till själva kärnfrågan, nämligen Palestina. Svaret är: ingenting! Däremot har ett sådant närmande en fördel för dem som önskar hålla arabvärlden under kontroll, genom att befästa bilden av en arabvärld som är oförmögen till handling. Och om det är CIA eller Israel som ligger bakom dessa revolutioner, då måste dessa ju vara falska. Dessa manövrer är bara en fortsättning på den mörkläggning som väst ägnat sig åt när det gäller arabernas avantgard. För hur många kan uttala sig om vilka araberna egentligen är och vad de vill?

Hur många arabiska filmare, kompositörer, konstnärer, författare eller journalister har blivit presenterade för allmänheten under mina 35 år i Sverige? De kan räknas på ett par händer, och ofta är de inte ens representativa för nuläget. Den kraft som de unga araberna utgör idag inom de kreativa områdena är nästan tabubelagt i våra medier. Det finns föga intresse för en sådan kontakt, som inte följer etablissemangens riktlinjer. Detta säger mer om var vi befinner oss kulturmässigt i demokratiernas kärnländer än om vilka araberna är och vad de säger. Europas närmaste granne består av 300 miljoner okända människor, vars liv och drömmar sammanfattats för oss i några envist borrande ord, och bilder.

I Jemen gick presidenten häromdagen ut i värsta talibanstil och anklagade kvinnorna som deltar i demonstrationerna för promiskuitet. Och det skall ju vara den man som USA anlitar för att bekämpa al-Qaida på den arabiska halvön! Han fick svar på tal några timmar senare. Tiotusentals kvinnor iklädda sina burkor gick ut i en dundrande manifestation mot presidenten och krävde en offentlig ursäkt. Jag blir inte glad över att se så många kvinnor utan ansikten. Men jag måste erkänna att det kvinnorna sade i teve var i klass med vilka som helst av deras barhuvade systrar i väst. Deras politiska medvetande verkar inte alls ha fått ta något stryk av burkan. Vill de gömma sig får de göra det, bara man får veta vad de vill. Och det fick vi veta. Politiska rättigheter för alla kvinnor med eller utan burka. I Saudiarabien gick kvinnor ännu längre i sina protester. Nu hotar de med att tillämpa en gammal sed från profetens tid om de inte får köra bil själva. Enligt Gulf News har kvinnor hotat med att dia sina chaufförer om de inte själva får köra bil! För enligt den gamla seden, som inte tillämpas längre förstås men som ändå vissa hårdnackade fundamentalister propagerar för, kan en kvinna vistas i samma lokal med en främmande man utan slöja om hon diar honom (det vill säga adopterar honom)! Man undrar hur de saudiska männen nu kommer att reagera på detta.

I Egypten, på skalans motsatta sida av denna form av förfäderstro som exporteras från saudiernas land, våras det för politiska talk-shows på internet. Vissa får miljoner tittare på några veckor. En av dem är Monatov, som presenteras av Mona Hala, en snygg egyptisk skådespelare som tydligen spelat in en del erotiska scener på film, vilket utnyttjas i kampanjen mot henne av förbudsivrarna men vilket annars ger henne otroliga tittarsiffror. Och programmet är som namnet antyder, rena molotov på nätet. Monas fantastiska utstrålning och hennes lediga och självsäkra stil smittar av sig på egyptiska tjejer, som fått nog av förmynderi.

Tunisiskan Amel Mathlouthi, en sångvirtuos med en gudalik röst, sjunger sin tre år gamla låt mitt i en demonstration i Tunis, a capella, under folkets totala vördnad. Låten heter "Jag är fri och mitt ord är fritt". Dessa är bara några exempel på unga araber och deras sätt att säga nej på. Samtliga har dock något gemensamt. Palestina står främst på deras agenda, och de tar inga order från utlandet, för deras hjärtan är arabiska, och deras dröm är en enad arabvärld.

Utgör en enad arabvärld en fara då för i-ländernas och Israels planer? Med den utformning i-länderna har idag, där "sysselsättning" innebär dolt slaveri och "tillväxt" betyder rätten att berika sig utan gränser, blir svaret ja. En enad arabvärld skulle kullkasta hela världsekonomin och tvinga den att söka andra vägar än de gängse, vilket i sig vore en befrielse, både för människan och för planeten som helhet. En enad arabvärld skulle se till att lösa Palestina-problemet utan att judarna drabbas. De som ville skulle välkomnas tillbaka till sina ursprungsländer i arabvärlden. En enad arabvärld skulle fungera som en språngbräda mellan Europa och islam och många europeiska muslimer skulle gärna åka tillbaka till sina befriade länder. En enad arabvärld skulle innebära möjligheter för investerare att odla öknen när dessa länder inte utgör något hot längre för deras kapital. "En pipeline vatten för en pipeline olja" borde vara den enade arabvärldens nya motto. Värst drabbade när arabvärlden till slut når sitt mål blir vapenindustrin. Men verksamma inom den kan omskolas till att göra nytta istället för att så split och död bland civila. En enad arabvärld är det som araberna har kämpat för i snart 100 år. De arabiska revolutionerna är ytterligare en byggsten i den byggnaden. Det är därför de smutskastas och förnekas, både av världselitens lakejer och av de kontrarevolutionära trupper på hemmaplan som nu gaddar sig samman mot de unga i arabvärlden. Vi måste se till att försvara och hjälpa dessa revolutioner om vi vill ha en värld som är värd att leva i.

Hesham Bahari, författare och förläggare

Läs:

Mohamed Omar: "Svinhugg går igen – intervju med Hesham Bahari" (15/5 2009)

Jag tror att upprättandet av en turkisk-islamisk union kommer att innebära en förbättring för alla människor oavsett religion, nationalitet och åsikter.

Den turkisk-islamiska unionen, det vill säga en islamisk union under turkiskt ledarskap, kommer att leda till stora vetenskapliga och konstnärliga framsteg samt materiellt välstånd.

Turkiet kommer vara den naturliga ledaren i denna union. Alla turkiska och muslimska länder vill ha ett turkiskt ledarskap. Orsaken till detta finns i Turkiets historiska roll – det ottomanska kalifatet – och den turkiska nationens moraliska förtjänster och ekonomiska, vetenskapliga och demokratiska framsteg.

Den turkiska nationens ledarskap bygger inte på någon idé om raslig överlägsenhet. Sådana idéer skulle strida mot Koranens värderingar. Ledarskap handlar inte om att vilja vara bäst och trampa på andra utan om att ta ansvar och göra uppoffringar för andra. Vad Turkiet ska göra är att tjäna och beskydda de andra islamiska nationerna.

Ett av de viktigaste bevisen för den turkiska nationens ödesbestämda kall är en hadith, det vill säga en utsaga av vår profet Muhammed (föh), i vilken han nämner Istanbul och Turkiet. I den yttersta tiden kommer världsfrälsaren, Hazrat Mahdi, att ha sitt säte i Istanbul, varifrån han ska samla ihop alla splittrade turkiska nationer under en flagga – den turkiska.

Den turkisk-islamiska unionen kommer att vara grundad på Koranens värderingar. Det innebär att fred och respekt kommer att råda mellan människor. Alla kommer att ha frihet att utöva sin religion och terrorismen kommer att försvinna. Judar och kristna kommer att leva i trygghet. Unionen ska upprättas utan att spilla en droppe blod – endast genom argument och upplysning.

I flera verser talar Koranen broderskapet mellan muslimerna. De troende är bröder. Därför bör vi vara solidariska mot varandra och verka för att ena oss i en union.

Efter den 11 september finns de som har beskrivit relationerna mellan civilisationer som ”sammanstötningar”, men i Koranen säger Gud att skillnaderna mellan människor bör vara en anledning till att lära känna varandra.

Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt. (49:13)

Terroristerna handlar i islams namn, men deras våldsamma metoder strider helt och hållet mot islams ädla moral. De orsakar lidande och kaos för både muslimer och icke-muslimer. Koranen fördömer terrorister som förvränger religionen (3:7, 27:48-49). Koranen varnar människor att hålla sig borta från dessa grupper som är förhärdade av ”otro och hyckleri” (9 47, 49:14). Det har funnits liknande grupper i islams historia som kharijiterna och assassinerna.

I den moderna världen är det nödvändigt för nationer att integreras i internationella organisationer för att främja respektive nations säkerhet och ekonomi. Men kulturella och religiösa värden har också betydelse. Några av vår tids stora internationella organisationer är till exempel NATO och EU.

Det är nödvändigt för de muslimska nationerna att bilda en liknande organisation för att främja fred, handel och stabilitet. Detta kommer att ge islamvärlden en starkare internationell position. Turkiet är som sagt den naturliga ledarstaten i en sådan union.

Läs mer om Harun Yahya här

Wahhabismens historia

Wahhabismen grundades av Muhammed ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) från Najd i Arabien under 1700-talets andra hälft. När han ingick en pakt med rövar­hövdingen Saud (vars namn ”Saudi” Arabien är uppkallat efter) lyckades han sprida sin lära till stora delar av den arabiska halvön, som då styrdes av det ottomanska kalifatet. Efter att de erövrat och ställt till med ett blodbad i städerna Mecka och Medina säkrades en symbolisk seger.[1] Nu hade de tillskansat sig inflytande över pilgrimerna som årligen strömmade dit från den muslimska världens alla hörn. Wahhabiterna, som stöddes av engelsmännen, gjorde alltså uppror mot kalifen. De lyckades, till kolonialmaktens glädje, försvaga det islamiska kalifatet så mycket att det slutligen förlorade all kontroll över den arabiska halvön. Nu kunde wahhabiterna terrorisera sunniter och shiiter utan motstånd. De hade dock inte så stor påverkan på den övriga muslimska världen fram till 1960-talet då Saudiarabiens kung började investera en stor del av oljeintäkterna för att sprida wahhabismen. Med hjälp av petroldollar köpte/byggde man i stora delar av världen moskéer och skolor, finansierade studentorganisationer, tryckte gratis böcker och pamfletter, och delade ut stipendier. Denna missionsverksamhet pågår än idag, genom nya medier som teve och internet.

Vad är wahhabismen och vem är wahhabit?

Innan vi definierar wahhabism vill vi påminna om att det finns gråzoner. Ingen definition är absolut eller perfekt. En definition är bra om den är användbar och ger en överblickbar förklaring av något.

Nämnas bör att beteckningen ”wahhabi” inte är en självbeteckning utan en beteckning som myntats av utomstående observatörer, först och främst sunnitiska teologer som alltsedan sektens uppkomst granskat dess läror. ”Wahhabism” är bara en objektiv benämning på efterföljarna till Muhammed ibn Abd al-Wahhab, liksom efterföljarna till Imam Shafi’i kallas ”shafi’iter” och så vidare.

Wahhabiterna själva föredrar att kalla sig ”salafiter” då de påstår att deras lära är grundad på salafs förståelse av islam. Salaf kallas de första generationerna av muslimer, ”urförsamlingen” så att säga. Ibland använder de beteckningar som ”ahl al-hadith” och ”muwahhidun”. Wahhabiter förnekar att wahhabismen existerar som en av flera riktningar inom islam. De hävdar att de endast följer urkunderna, underförstått till skillnad från andra muslimer, som följer ogiltiga tolkningar.

Teologisk definition av wahhabismen

Wahhabiterna är uppdelade i olika riktningar som är fientligt inställda till varandra. Generellt kan man säga att wahhabismen är uppdelad i två grupper: 1) regimwahhabismen som erkänner det saudiska kungahuset och 2) terrorwahhabismen eller ”qaidismen”, som är anarkistisk. Men det finns också en betydlig grupp som söker ta en medelväg i frågan, de är kritiska mot det saudiska kungahuset /erkänner inte det, men stödjer ändå inte terrorism.

I teologisk mening är en wahhabit någon som:

1. anser tawassul (de saligas förbedjan) vara shirk.

- det finns olika sorters tawassul men den som wahhabiter anser vara inte enbart förbjuden (haram) utan shirk (avguderi), är den muslimska (sunnitiska och shiitiska) traditionen att vid olika profeters och helgons gravar vädja om deras förböner.

2. förkastar de två teologiska (‘aqida) ash‘ari- och maturidiskolorna.

- i den sunnitiska världen dominerar ash‘aritiska och maturidiska teologiskolorna.

3. förnekar att man måste göra taqlid av rättsskolor (madhahib).

- sunniter anser att lekmän måste följa en av de fyra rättsskolorna (hanafi-, shafi‘i-, maliki-, och hanbaliskolan) utan att nödvändigtvis känna till den bevisföring som deras fatwor grundar sig på. Wahhabiter anser det vara förbjudet att följa dem ”blint” och uppmuntrar lekmän att själva bedöma argumentens giltighet. I verkligheten accepteras dock inte lekmännens slutsatser om de kommer fram till en annan åsikt än den som wahhabismen håller för sant.

4. förkastar alla sufiordnar.

- wahhabiter förkastar sufismen som vetenskap och motsätter sig alla sufiordnar och det mesta av deras religiösa praktik.

5. fördömer kategoriskt alla sorters bid‘a, innovationer, i ‘ibadat, dvs. sådant som rör gudstjänsten och erkänner inte att det råder meningsskiljaktigheter i frågan.

- de flesta sunnitiska auktoriteter delar in bi‘da vad gäller ‘ibadat (gudsdyrkan och ritualer) i det bra och dåliga. Ingen innovation eller handling är förbjuden så länge den inte går mot Koranen och sunnan. Wahhabiter förkastar detta och erkänner inte heller meningsskiljaktigheter (ikhtilaf) i frågan.

6. prisar och ser upp till Muhammed ibn Abdulwahhab.

- wahhabiter prisar sin sektledare ibn Abdulwahhab som en stor lärare och mujaddid (återupprättare av religionen). Detta eftersom han anses ha bekämpat shirk (avgudadyrkan) som hade smugit sig in bland muslimer. Sunniter anser inte ibn Abd al-Wahhab vara en auktoritet.

Nu vill jag återigen påminna läsaren om gråzonerna. Det finns självklart undantagsfall. Somliga sunniter har i vissa av de ovan nämnda sex punkterna samma uppfattning som wahhabiterna, men det är bara wahhabiterna som skriver under på samtliga.

Wahhabiternas mentalitet

Det är inte bara i teologisk mening wahhabiter/”salafiter” avviker från huvudfåran av muslimer. De har ofta en sträng och fördömande attityd. De är ofta fixerade vid perifera frågor där det i många fall råder ikhtilaaf (meningsskiljaktigheter bland muslimska lärde) och får dessa att framstå som väldigt centralt för religionen. De är också nästan alltid väldigt sekteristiska och fördömer kategoriskt alla som inte följer deras sekt. De anser nämligen alla icke-wahhabiter ha avvikit från den enda sanna tolkningen av islam. Deras attityd liknar ofta de nyfrälsta kristnas. Wahhabiter är för det mesta också besatta av att fördöma och förlöjliga shi‘iter och sufier.

Vad gäller utbildning är det väldigt sällsynt med en wahhabit som är humanistiskt skolad inom exempelvis hermeneutik, religionshistoria, psykologi, historia, filosofi, estetik och konst etc. De av dem som har en universitetsexamen har nästan uteslutande studerat tekniska ämnen.

Wahhabiters syn på konst, poesi och skönhet präglas av en stark skepticism. [2] De har också systematiskt förstört stora delar av det islamiska kulturarvet i de länder där deras inflytande varit starkt. I Saudiarabien har man exempelvis nästan förstört vartenda minnesmärke och varenda grav från islams tidiga historia och ersatt dem med vräkiga hotell, amerikanska restauranger och köpcentrum. [3]

De är ofta misstänksamma mot övernaturliga fenomen, som mirakler, välsignande kraft (tabarruk), ingivelser (ilham) etc.

Wahhabiter undviker att prisa eller ens prata om profetens familj (ahl al-beit) och alla som gör det blir ofta misstänkliggjorda eller beskyllda för att vara kryptoshiiter. Om de mot förmodan någon gång ärar profetens hus är de noga med att i samma andetag ta avstånd från shi'ismen.

Många ”salafiter” är aggressiva i sin ”da‘wa” (missionsverksamhet). Vad gäller våldsaktioner är det ett faktum att alla, ja samtliga terrordåd med ”muslimska” förtecken har utförts av wahhabiter. Oproportionellt fler muslimer än icke-muslimer har fallit offer för deras terror. För att klargöra och nyansera vill vi påpeka att långt ifrån alla wahhabiter är terrorister, men alla terrorister (som identifierar sig som muslimer) är wahhabiter.

Man kan självklart finna sunniter som i vissa av de ovan nämnda frågorna lutar åt wahhabism och tvärtom.

Förhoppningsvis bidrar denna artikel till att skapa en bättre förståelse av detta flitigt omdiskuterade, men ofta missförstådda ämne.

Farhad Abdi, författare till boken "Madhhab och taqlid".

[1] För er som vill lära er mer om wahhabiternas erövring av den Arabiska halvön vill jag rekommendera en bok av shaykh Imran N. Hosein som ni kan läsa gratis på följande länk: http://www.scribd.com/doc/10547094/The-Caliphate-the-Hejaz-and-the-Saudiwahhabi-Nationstate

Läs även den brittiske akademikern Hamid Algars bok ” Wahhabism: A Critical Essay”.

[2] Läs följande artikel för att få en bättre förståelse av wahhabiters inställning till konst och skönhet: http://www.masud.co.uk/ISLAM/misc/wobb.htm

[3] http://en.wikipedia.org/wiki/Destruction_of_early_Islamic_heritage_sites