Man får dock inte förbise, och om detta talade imamen [Khomeini], att den islamiska republiken inte är ofelbar. Världen är ofullkomlig, så ock människorna. Islam är en tidlös, gudomlig sanning. Islam faller inte med den islamiska republiken. Många stater har kommit och gått under islams historia. Slutet på en islamisk stat är inte slutet på islam. Muslimer bör inte vara villkorslöst lojala mot den islamiska republiken eller någon annan stat heller för den delen. (s. 230)

I vår samtid ser jag de islamiska rörelserna i Iran och Turkiet som bland de mest hoppfulla. De båda länderna utvecklar också ett allt bättre och tätare kulturellt och ekonomiskt samarbete. Av de två skulle jag, trots min stora sympati för Iran, ändå gissa att Turkiet, på grund av sitt sunnitiska och ottomanska arv, har störst chans att inta rollen som ledar- eller kärnstat i den islamiska världen. Bäst vore om man kunde dela på rollen. Liksom den iranska islamismen har den turkiska en positiv inställning till de esoteriska aspekterna. Man är dessutom, liksom iranierna, öppna för moderna idéer och främjar vetenskaplig forskning. Premiärminister Erdogan visade mycket goda ledaregenskaper under krisen som följde Israels angrepp på Frihetsflottan, något som fick araberna att minnas Nassers storhetstid före sexdagarskriget. Den turkiska islamismen lider inte heller av någon utbredd sekterism. Erdogan deltog till exempel nyligen i den shi’itiska högtiden Ashura.

”Despoterna i arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati”, skrev jag i den ovan nämnda Expressenartikeln.  Hamas vann i ett renhårigt val och det fick arabregimerna att frukta krav på demokratiska reformer i de egna länderna. De måste till varje pris hindras från att bygga upp ett välmående samhälle eftersom det skulle väcka hopp hos andra araber. Hamas har – och har haft – tendenser i obskurantistisk riktning, som har förstärkts av isoleringen från omvärlden. I Islamisten pekar jag på ett visst wahhabitiskt inflytande inom Hamas. Detta måste man göra upp med. Faran med belägringen är att wahhabismen, som ju lever på okunnighet, fattigdom och underutveckling, vinner mark. Israel skulle jubla: med sådana fiender blir det betydligt lättare att framställa de sionistiska ockupanterna som ”the good guys”.

Det finns naturligtvis individer inom Hamas som har påverkats av wahhabitiska idéer, men rörelsen som sådan är inte wahhabitisk. Det största inflytandet kommer som sagt från shaykh Hassan al-Banna. (s. 120)

Mitt stöd för Hamas är inte ett stöd för en organisation, utan för motståndets princip. Om Hamas erkänner Israel eller ger upp motståndet, förlorar de mitt stöd. Men mitt stöd för motståndet är inte heller villkorslöst. Jag kommer aldrig att försvara en rörelse som förespråkar sekterism och hat mot andra muslimer, eller attacker mot civila, kyrkor och synagogor, sådana som vi med fasa bevittnat i det sönderslagna Irak. I en intervju för tidningen Nationell Idag (12/7 2009, s. 240-271) talar jag bl. a. om kyrkbombningar.

Men det här med kyrk- och klosterbombningar är jag för övrigt väldigt skeptiskt emot, eftersom det finns så djupt rotat i islam att man inte får kränka heliga platser. Det finns många exempel från haditherna och från sharia, det är förbjudet enligt islam, det står t o m i Koranen. Därför är jag tveksam till bombningarna av kyrkor och kloster. Det kan röra sig om någon slags hatisk pöbel, eller så är det operationer orkestrerade av CIA och Mossad. Jag har väldigt svårt att tänka mig att en muslim skulle gå och förstöra en kyrka på det sättet. Jihad, den väpnade kampen för att försvara islam, den är även till för att försvara kyrkor och synagogor, det står i Koranen. Du förväntas alltså kriga för att försvara kyrkor, för att behålla religionsfriheten, för att människor ska kunna tillbe i sina kyrkor. Det finns flera exempel på det i islams historia t ex i det ottomanska riket där muslimerna betalade för att renovera kyrkor, massvis med kloster i Grekland står fortfarande tack vare muslimerna. Munkar och präster är skyddade, detta nämns explicit i haditherna, de får inte skadas ens när det är krig. Haditherna som nämner detta är autentiska, accepterade av alla muslimer. Det finns alltså inget tolkningsutrymme som skulle göra det möjligt att spränga en kyrka. Men det kan förstås hända, det finns hatiska människor. Som muslim måste man dock fördöma detta som oacceptabelt. (s. 266-267)

Det vore ren nihilism att stödja motståndet för motståndets skull. Som muslim måste jag rätta mig efter vissa principer om rätt och fel. Man måste också kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Kritik mot USrel och motstånd mot ockupation betyder inte att vi ska blunda för fel och brister bland muslimer, särskilt så allvarliga brott som kyrkbombningar och mord på civila. Konstruktiv kritik är påbjuden i islam och jag kan inte stödja någon rörelse bara för att den kallar sig islamisk. Då förfaller vi till ett nihilistiskt stamtänkande som inte är bättre än sionisternas rasism eller de förislamiska arabernas jahiliyya. Vi måste kunna kritisera både västmakterna och sionismens imperialism och muslimska gruppers sekterism, fanatism och terrorism. Sedan är det förstås sant att västmakterna spelat en stor roll i wahhabismens framväxt. Det brittiska imperiet utnyttjade till exempel wahhabismen för att underminera det ottomanska riket, USA finansierade wahhabismen i Afghanistan och ligger också bakom den wahhabitiska terrorgruppen Jundullah i Iran. Den 15 december, fyra dagar efter smällen i Stockholm, attackerade Jundullah en shi’itisk sorgeprocession nära en moské i hamnstaden Chabahar i Iran. Trettioåtta människor dödades, bland dem kvinnor och barn, och mer än nittio skadades.

De två heliga städerna (al-haramani) är idag ockuperade av wahhabiterna och det korrumperade huset Saud, liksom Jerusalem är ockuperat av sionisterna. Wahhabismen och sionismen är helt olika tros- och tankesystem, men i sin fientlighet mot den islamiska ortodoxin utgör de två sidor av samma mynt. Den ena söker förstöra islam inifrån, den andra utifrån. Historien har dock visat att ortodoxin alltid segrar till sist. (s. 124)

Med islamisk ”ortodoxi” menar jag den vida definition, som innefattar både sunnism och shi’ism, som givits av den förmodligen främste muslimske tänkaren i vår tid: Seyyed Hossein Nasr. I essäsamlingen Sufi Essays från 1999 skriver han att både shi’ismen och sufismen, dvs den sunnitiska mystiska traditionen, är “in different ways and on different levels, intrinsic aspects of Islamic orthodoxy, this term being taken not merely in its theological sense but more especially in its universal sense as tradition and universal truth contained within a revealed form.” ( s. 104-105)

Den egyptiske teologen Mahmud Shaltut (1893-1963) hade ett närstående synsätt. I en berömd fatwa (normativt utlåtande) från 1959 erkände han den shi’itiska skolans giltighet. Shaltut var för en fri och öppen dialog mellan lärda från olika skolor med bibehållen respekt för olikheter. De skulle i sin ijtihad, nytolkning, utbyta idéer och åsikter för att lättare lösa moderna problem i enlighet med sharians övergripande mål.

Islams rättstradition, fiqh, är inte statisk, men all utveckling måste ske inom givna ramar och bygga vidare på traditionen. ”Traditionell” är inte samma sak som oföränderlig, statisk eller stagnerad. Det är tillåtet och till och med önskvärt med förändring, men med bevarad kontinuitet. Man får inte bryta med traditionen och göra en ”nystart” såsom wahhabismen har försökt göra. Det är därför det är svårt att placera wahhabisekten inom ortodoxins fålla, eftersom den så uppenbart inte bara har brutit med, utan helt förkastat traditionen. Jag tror inte att wahhabismen, i någon form, kan samexistera fredligt och harmoniskt med andra muslimska skolor, om den inte reformeras till den grad att den inte längre är wahhabism.

I boken Islamisten har vi definierat ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107). De flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt och islamiskt. Både Iran och Irak, två enligt respektive konstitution islamiska stater, betraktar sig som ”islamiska demokratier”.

Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell. (s. 108)

I recensionen av Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think, baserad på den största Gallupundersökningen någonsin i den islamiska världen, sammanställd av John Esposito och Dalia Mogahed (Gallup, 2007) noterar jag följande:

Demokrati anges ofta vid sidan om islam som en nyckel till ett rättvisare samhälle och till ekonomisk och vetenskaplig utveckling. Många svarade att det är viktigt att ha både en stark islamisk identitet och en demokratiskt vald regering. De ser alltså inte demokrati och ett islamiskt samhälle som motsatser. Vad de allra flesta vill ha är en modell som är både demokratisk och grundad på religiösa värderingar. (s. 158)

Islamism är en vid och mångtydig term, som liksom termen ”islamisk ortodoxi” innefattar både shi’itiska och sunnitiska uttryck, men det har också sina gränser:

Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi talar i sin studie Vems islam? (Norstedts, 2008) om en mångfald av ”islamismer”. Han medtar även de s.k. ”jihadisterna” under denna paraplybeteckning, det vill säga den brokiga skara terrorgrupper som närs av en wahhabitisk, sekteristisk teologi. När vi talar om islamism, syftar vi dock på huvud- eller mittfåran av de islamistiska rörelser som har folkligt stöd i den muslimska världen. De s.k. ”jihadisterna” härrör ur de CIA-tränade grupper som uppstod under kriget i Afghanistan och som sedan splittrades i oräkneliga ”celler”. Dessa celler är så pass infiltrerade av CIA och Mossad att man omöjligt kan veta vilka aktioner de egentligen står bakom. Deras politiska inflytande är marginellt, och deras metoder har fördömts av den stora majoriteten ulema. Al-Qaida och liknande nätverk har inget folkligt stöd och ingen politisk vision som är genomförbar. Deras motiv är dubiösa och många gånger obegripliga för de flesta muslimer. Det är som sagt osäkert om huruvida de överhuvudtaget förmår agera självständigt utanför CIAs och Mossads kontroll. (s. 110)

Våra medier sammanblandar ständigt hederligt motstånd mot ockupation med terrorism. Delvis beror det på okunskap, delvis på politiska motiv, oftast pro-sionism. Som svensk mediekonsument får man bilden av att ”en självmordsbombare är en självmordsbombare” oavsett om denne angriper en militärpostering i det ockuperade Palestina eller spränger sig bland julhandlare på Drottninggatan i Stockholm. Därför är det få vanliga svenskar som kan hålla rågången klar mellan legitimt motstånd och martyroperationer å ena sidan och oacceptabel och oislamisk terrorism å den andra. I mitt tal på Sergels torg, Qudsdagen den 20 september 2009, klargjorde jag vilka som ingår i det legitima, islamiska motståndet, och vilka som inte gör det.

Låt mig säga några ord om jihad. De som spränger moskéer och marknader, som dödar och lemlästar oskyldiga i Irak. De är inte motståndsmän, de är mördare och banditer. Deras handlingar representerar inte islam. Män, kvinnor och barn som besöker heliga platser i Najaf, Karbala och Samarra massakreras kallblodigt. På denna dag, Qudsdagen, som är de förtrycktas dag, vill jag också att vi minns och hedrar offren för dessa vidriga och oacceptabla vansinnesdåd. Banditerna som utför dessa attacker går direkt eller indirekt Israels ärenden. De har ingenting, absolut ingenting, med jihad att göra. Många sådana dåd vet vi utförs av CIA och Mossad för att skapa splittring. (s. 297)

Vi vet att många terrordåd i själva verket är falsk flagg-operationer, men inte alla. Det finns ondskefulla fanatiker och psykopater i det islamiska samfundet, det har jag aldrig förnekat. En sak är dock säker, så gott som alla dessa illdåd begås av terrorister med wahhabitisk bakgrund. Det finns inte en enda traditionell sunni- eller shiamuslim bland dem. Därför är det djupt orättvist när medierna kallar dem för ”islamister”. Man bör kalla dem vid deras rätta namn.

I boken nämner jag som exempel på islamister, såväl teoretiker som politiska ledare, Taqi ad-Din an-Nabhani, Hassan al-Banna, Abul Ala Maududi, Imam Khomeini, Sayyid Qutb, Ali Shariati och Ahmed Ben Bella, men också den svenske konstnären och ”panislamisten” Ivan Aguéli. Alla har de, trots sina inbördes motsättningar, lämnat värdefulla bidrag till den islamiska rörelsens intellektuella och politiska utveckling. Den islamiska rörelsen har aldrig varit enhetlig eller ensidig och är stadd i ständig förändring. Ingen enskild tänkare har svar på alla frågor. Vi svenskar kan inte bara kopiera lösningar och modeller från Mellanöstern, utan måste hitta vår egen islamism anpassad efter svenska förhållanden och svensk kultur.

Den turkiska islamismen tog jag inte upp i boken. Hade jag gjort det hade jag sannolikt sagt några ord om Said Nursi, Erbakan, Fethullah Gülen och det styrande AK-partiet. Jag hade också kunnat nämna den egyptiske ledaren Gamal Abd an-Nasser, som trots sina motsättningar med Brödraskapet, om man vill vara lite generös, kan räknas som islamist. Det muslimska brödraskapet, Ikhwan al-Muslimin, har inte monopol på vare sig islam eller islamismen. Som islamist uppfattas han i alla fall av många av dagens nasserister i arabvärlden. De senaste decennierna har grupperna närmat sig varandra, delvis genom att nasserister islamiserats och Brödraskapet nasseriserats.

Till dessa skulle jag vidare ha velat lägga till den pakistanske tänkaren och nationalskalden Muhammad Iqbal. Pakistans grundare, Muhammad Ali Jinnah, räknas också han av somliga bedömare, särskilt pakistanier, till islamisterna. Både Iqbal och Jinnah förespråkade på olika sätt ”islam som grund för samhället”. Man får heller inte glömma den shi’itiska islamismen i Irak som faktiskt är statsbärande idag. De största partierna i Irak, Hizb al-Da’awa al-Islamiyya och Majlis al-Ala, är bägge islamistiska, och den sittande premiärministern Nuri al-Maliki är islamist. Irak är formellt en islamisk stat, den andra artikeln i konstitutionen fastställer att islam är statsreligion och källan till landets lagar samt att ingen lag får stiftas som krockar med islams föreskrifter.

Om några av de tidiga islamisterna tolererade, eller i viss fall till och uttryckte sympati för wahhabismen, beror det på att de ännu inte skådat wahhabismens destruktiva effekter. De anade sannolikt inte vidden av den anarki, ondska och blodsutgjutelse som wahhabismen skulle ge upphov till på 2000-talet. För dem var problemet med sufismens ”världsfrånvändhet” och ”vidskepelse” större. De prioriterade modern utbildning och aktivism och strävade efter att komma i kapp västs teknologiska, vetenskapliga och ekonomiska försprång. Det är en förklaring till varför de inte konfronterade wahhabismen, men inte en ursäkt. För oss som har facit i hand, som har sett vad wahhabismen gjort, är nolltoleransen den enda hållning som kan rädda den islamiska civilisationen. Vad är somliga sufiers ”världsfrånvändhet”, ”vidskepelse” och ”passivitet” i jämförelse med blodbad på civila och urskiljningslösa attacker mot köpcentrum, skolor, flygplan, restauranger, kyrkor och moskéer?

Den vanlige bildade svensken har en mycket skev bild av islamismen som en kulturfientlig och anti-intellektuell rörelse, som varken är kreativ, nytänkande eller nyfiken. Det beror på brist på kunskap och att de ser islamismen genom dess fienders glasögon. (s. 293-294)

Det som världen, inte bara den islamiska, behöver, är att återfinna det gudomliga ljuset inom människan. Ljuset som gör oss visa, barmhärtiga, saktmodiga, toleranta och ödmjuka. Några av de tidiga islamisternas misstag har varit att de blivit så bländade att Västerlandets förmenta rationalitet och materiella framgångar att de nästan börjat skämmas för islams rent andliga aspekter, just de aspekter som verkligen har något att erbjuda den moderna människan. Inom islam är det framför allt sufismen och sufismens organisationer som förmedlar detta ljus till sökare. Seyyed Hossein Nasr hävdar i sin essä ”Sufismen och den moderna människans andliga behov” att det är ”i synnerhet sufismens metafysiska och gnostiska läror som kan ge svaren på vår tids angelägnaste intellektuella frågeställningar, ty den andliga närvaron i sufismen kan bäst släcka den gudssökande människans törst.” (Vid det klara morgonljuset, Proprius 2006, s. 157)

Om den islamiska rörelsen, islamismen, ska förblir relevant måste den bejaka islams – shi’ismens såväl som sunnismens – esoteriska dimensioner. Om vi fortsätter att försumma sufismen kommer vi att förtorka, vissna och dö. Islamism utan sufism är som en kropp utan själ. Sufismen är en del av islam och att försvara sufismen är att försvara islam. Några av våra största tänkare, poeter och vetenskapsmän har varit sufier, och att förringa sufismen är att förringa dem.

Termen ”islamism” används som sagt mycket slarvigt i våra medier. ”Islamist” är helt enkelt en muslim man inte tycker om. Vi måste lära oss att skilja på terrorism och hederlig jihad, och med terrorism menar jag terrorism såsom den definieras av islam, inte av västmakterna. Fullt legitima motståndsgrupper som Hezbollah, Hamas och Islamiska jihad beskrivs av USA-regimen och dess allierade som ”terrorister”. Vad beteckningen ”terrorist” vanligen signalerar när vi möter den i västerländska medier är att här är en grupp som regimen i USA uppfattar som fiender. Om USA vore mot terrorismen som sådan skulle man inte själv stödja terrorgrupper i till exempel Iran. Författaren George Orwell har uttryckt förhållandet sålunda: När vi talar om terrorism menar vi den terrorism som ”dom” utsätter oss för, inte den terrorism vi utsätter dem för.

När jag talar om terrorism syftar jag dock på terror i dess islamiska mening, dvs. all terrorism, både den ”egna” och ”fiendens”. Terrorister är alla som nyttjar skräck och våld mot civila, som med Koranens ord sprider fasad fil ard, ”sedesfördärv på jorden” (5:32-34). Terrorister i Koranens mening är allt annat än islamister.

De som spränger sig i moskéer och på marknader är terrorister, inte islamister. Vad de gör är fasad fil ard, inte jihad. Och alla dessa terrorister, utan undantag, kommer från wahhabisekten. De strider för sin sekt, inte för islam. De betraktar alla muslimer som inte tillhör deras sekt som avfällingar som måste dödas. I Somalia strider till exempel den wahhabitiska terrorgruppen Al-Shabab mot den ”normalsunnitiska” gruppen Ahlus Sunnah wal Jama’a. Den senare gruppen ser sig som islamisk och vill ha ett islamiskt samhälle, de är per definition islamistiska, ändå kallas de inte för islamister i Expressen. I stället är det ash-Shabab som kallas islamister. Det innebär att islamist bara är ett substanslöst skällsord.

Roten till terrorismen, fasad fil ard eller baghy, ”röveri”, är den wahhabitiska sekterismen. Det spelar ingen roll i sammanhanget att den saudiska regimens präster officiellt tar avstånd från terrorism. Terroristwahhabiterna och regimwahhabiterna hör till samma ”teologiska miljö”. De rör sig i samma kretsar, studerar i samma skolor, läser samma böcker och har samma tro. Skillnaden är minimal. När någon wahhabit efter många års hjärntvätt i saudiska skolor vill gå ”från ord till handling” letar han bara upp en ”jihadistisk” wahhabipräst som ger honom grönt ljus. Sedan är det bara att börja tillverka bomber i källaren. Dessutom var wahhabismens grundare, Muhammad ibn Abd al-Wahhab, själv en terrorist som angrep alla shi’iter och sunniter som inte ville acceptera hans nya sekt. På den tiden fanns inte bombbälten, men hade det funnits hade han säkert beordrat sina anhängare att spränga sig bland andra muslimer.

Wahhabismen uppkom på slutet av 1700-talet under inflytande av engelska spioner som ville försvaga och splittra det ottomanska riket. Wahhabiterna gjorde uppror mot kalifen och massakrerade under tiden tusentals muslimer i Arabien vilka de beskyllde för att ”dyrka gravar”. Efter att ha erövrat de två heliga städerna Mecka och Medina brände de otaliga islamiska böcker och förstörde många gravar efter martyrer, rättfärdiga och lärda. (s. 122)

I den turkiska boken Mir’at al-Haramain av Ayyub Sabri Pascha skildras hur den brittiska spionen Hempher var ansvarig för att utforma wahhabismen. Britterna ville underblåsa våldsamma och perverterade sekter i de ottomanska länderna för få ”Europas sjuke man” på knä.  Hempher fann en perfekt hantlangare i den skrupelfrie skurken Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Konspirationen hade också djupare avsikter. Man ville ha dessa levande karikatyrer av muslimer för att på så sätt göra islam motbjudande för normala, hederliga människor. Wahhabismens framgång skulle så leda till islams tillbakagång.

Det räcker inte med att ta avstånd och fördöma Taimour Abdulwahabs handling. Muslimska företrädare i Sverige och världen måste rycka upp problemet med rötterna. Om vi inte får bukt med den wahhabitiska sekterismen kommer vi att få leva med sådan pseudoislamisk terrorism även i framtiden. Fler bomber kommer att smälla på våra gator och torg, liksom i Irak och Pakistan. Denna terror drabbar muslimer i först hand. Ingen icke-wahhabitisk muslim går säker. Det är den sjuka och hatiska wahhabitiska mentaliteten som format Taimour. Men inte bara, man måste förstås vara mottaglig. Wahhabismen för ett krig mot normal islam på alla fronter. Regimwahhabismen genom psykisk terror, moskéövertaganden och ideologisk förföljelse av oliktänkande muslimer, terrorwahhabismen genom terrorism.

Profeten Muhammed (föh) varnade för wahhabismen när han sade att från området Najd i Arabien kommer djävulens horn att framträda. Muhammad ibn Abd al-Wahhab, wahhabismens grundare, kom från Najd, och det var denne behornade djävuls avkomma som sprängde sig på Drottninggatan. Vad är skillnaden mellan oss och dem? Vår lärare heter Muhammad ibn Abdullah, deras lärare heter Muhammad ibn Abd al-Wahhab. Kalla dem vid deras rätta namn.