Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?

Judisk antiarabismMin kollega Mohamed Omar noterade nyligen i dessa spalter att Lisa Bjurwald, EXPO-medarbetare och (givetvis) sionist, hävdat att Hamas ”hittat på” att judiska ockupanter förgiftat palestiniers brunnar. [1] Omar noterade att dylika händelser rapporterats också i israelisk press.

Det är angeläget att, som Omar gjorde, punktmarkera mot sionisternas lögner om palestinierna, så snart de framföres. Därtill behövs en utförligare redovisning av fakta. Därav föreliggande artikel.

Brunnsförstörelserna och -förgiftningarna i Madama

Den 20 februari 2005 publicerade den israeliska dagstidningen Haaretz en artikel av Amira Hass om hur den palestinska byn Madama hade fått sitt dricksvatten förgiftat genom sabotage. Byrådets ordförande Ayed Kamal berättade för Amira Hass att den källa, som byn var beroende av för sin vattenförsörjning, saboterats sex gånger på drygt tre år.

Byn Madama, som har 1700 invånare, ligger i närheten av den olagliga bosättningen Yitzhar, befolkad av judiska extremister. Kamal uppgav att palestinska herdar tio dagar tidigare stött samman med en grupp bosättare, varav några beväpnade, i närheten av källan. Samma kväll slutade vattnet från källan att rinna till husen i byn. Byborna fann då att vattenledningarna förstörts och att även betonginfattningen till en av brunnarna hade slagits sönder. Bråtet efter förstörelsen hade kastats ned i brunnen.

Sabotagen mot byns vattenförsörjning hade börjat i slutet av år 2000. Den internationella humanitära organisationen Oxfam bekostade i början reparationerna efter sabotagen. Man försökte skydda de överjordiska vattenledningarna med betonginfattning och själva brunnarna med järnburar. Men det hjälpte inte mot brunnsförstörarna. Återigen slog de sönder betongen och ledningarna. Denna gång gjorde de ont värre genom att förorena vattnet med smutsiga blöjor och annat avfall. Brunnsförstörarna hade nu blivit brunnsförgiftare.

Vid två tillfällen år 2002 besköts hjälparbetare från Oxham av judiska extremister, medan de reparerade brunnar och ledningar.

I november 2003 fick byborna hjälp av italienska frivilliga att skydda källorna med betong. Men efter några månader var det dags igen. De judiska plågoandarna lämnade Madamas invånare ingen ro. Många av dem insjuknade i leverinfektioner och magsjukdomar. Vattnet var så förgiftat att det inte kunde drickas på flera månader. Först de kraftiga regnen i januari 2004 minskade föroreningen.

Kamal uppgav för Haaretz att man nu slutat att anmäla sabotagen till israeliska armén, eftersom den ändå aldrig ingriper mot de judiska bosättarna.

En talesman för Oxfam uttalade att organisationen i fortsättningen inte ville bekosta reparationer av upprepade sabotage, som förövats av israeliska medborgare.

Var sabotagen i Madama isolerade händelser i judarnas kamp mot palestinierna i dessas eget land? Svar: nej. Brunnsförgiftningar har använts som ett medel i den etniska rensningen av Palestina ända sedan judestaten bildades år 1948 och dessförinnan.

Biologisk krigföring under al-Nakba 1948: Acre och Gaza

När sionistjudarna som intensivast drev sin kampanj att döda Palestinas städer i april och maj 1948, visade sig kuststaden Acre svår att kuva. Trots belägring och de judiska styrkornas dagliga beskjutning med tungt artilleri vägrade stadens invånare att ge sig. Acres svaga punkt visade sig dock vara dess vattentäkt, Kabrikällorna tio km norr om staden, varifrån vattnet hämtades med en akvedukt. Den 6 maj rapporterade Röda korsets lokala utsända till sitt högkvarter att tyfusbakterier tycktes ha tillsatts vattnet. Rapporten var försiktigt formulerad men lämnade likväl föga utrymme för tvivel om förövarna – Hagana. Hagana skyllde tyfusepidemin i staden på trängsel och bristande hygien. Denna bortförklaring avvisades av brittiska militärläkare och rödakorstjänstemän vid ett krismöte, som sammankallades den 6 maj i Acres sjukhus, sedan tyfussmittan redan skördat 70 dödsoffer. De drog i stället slutsatsen att smittan utan tvivel var vattenburen och förts in i staden utifrån genom akvedukten från Kabri. Mot Haganas ”förklaring” talade också det faktum att smittan drabbat 55 brittiska soldater. ”Ingenting liknande har någonsin hänt i Palestina”, sade britternas högste militärläkare i Palestina, brigadgeneral Beveridge, till monsieur de Meuron, Röda korsets delegat i Palestina.

Tyfusepidemin och den intensiva granatbeskjutningen knäckte till sist Acres invånares moral. ”Ge upp eller begå självmord. Vi kommer att förinta er till sista man”, brölade Haganas högtalare mot stadens invånare. De flesta lydde till sist befallningen. Den franske FN-observatören löjtnant Petite rapporterade sedan att, efter att staden den 17 maj givit sig för de judiska styrkorna, dessa hemföll åt en utbredd och systematisk plundring av de fördrivna palestiniernas egendom. Plundringen omfattade möbler, kläder och allt annat som de nya judiska inkräktarna kunde utnyttja och vars avlägsnande kunde avhålla de fördrivna från att återvända.

Källa: Ilan Pappe, Den etniska rensningen av Palestina, Stockholm 2007, ss. 116-117.

Några månader efter Acres erövring besökte löjtnant Petite staden för att undersöka uppgifter om att de palestinier som stannat kvar under israeliskt välde behandlades illa. Löjtnant Petite rapporterade att judarna hade mördat åtminstone 100 civila araber i Acre. I synnerhet hade de mördat många invånare i stadens nya del, vilka vägrade att flytta till den del av gamla staden som judarna inte förstört och som de nu gjort om till ett arabiskt getto. Nya staden var numera förbjuden mark för araberna.

Det som hände Mohammed Fayez Soufi och fyra av hans vänner är betecknande. De hade bott i nya staden men sedan tvingats in i arabgettot. När de försökte ta sig till sina gamla hem för att hämta livsmedel, greps de av israeliska soldater, som under pistolhot tvingade dem att dricka cyanid. Mohammed överlevde genom att låtsas svälja giftet. De andra dog genast och deras kroppar kastade israelerna i havet. Flera dagar senare sköljdes de upp på stranden.

Källa: Michael Palumbo, The Palestinian Catastrophe: The 1948 Expulsion of a People from Their Homeland, London: Faber and Faber, 1987, s. 119. Löjtnant Petites rapport finns i Förenta Nationernas arkiv, beteckning 13/3.3.1, kartong 13.

Att tvinga medlemmar av en misshaglig etnisk grupp in i getton och att sedan döda dem med cyanid – brukar vi inte få höra att dylikt rasistiskt våld var något som tyskarna var specialister på och som dessbättre upphörde sedan Tyskland besegrats år 1945?

I sitt krig mot palestinierna tillgrep judarna, vad gäller Acre, tydligen både biologiska och kemiska stridsmedel.

Senare i maj 1948 gjorde de ett nytt försök med biologisk krigföring, denna gång i Gaza. Det misslyckades dessbättre, tack vare ingripande av egyptisk militär. Fyra judar, däribland David Horin och David Mizrachi, hade förklädda till araber försökt tillsätta tyfus- och dysenteribakterier i Gazas brunnar. Egypterna grep dem på bar gärning den 23 maj och förde dem till Egypten, där de ställdes inför rätta. De fyra brunnsförgiftarna dömdes till döden och avrättades genom hängning tre månader senare. Inga officiella israeliska protester avhördes. Israels premiärminister David Ben-Gurion noterade händelsen i sin dagbok utan kommentar.

Senare israeliska avslöjanden

Många år efteråt har en israelisk journalist och flera israeliska forskare bidragit med ytterligare fakta om brunnsförgiftningen i Acre och det misslyckade försöket till brunnsförgiftning i Gaza. Den undersökande journalisten Sara Leibovitz-Dar gjorde åren 1992-1993 intervjuer med några av dem som varit i ansvariga befattningar vid operationerna år 1948. Hon sammanfattade sina rön i en artikel som den israeliska dagstidningen Hadashot publicerade den 13 augusti 1993, ”Haydakim besherut hamedinah” (Mikrober i statens tjänst), ss. 6-10. Hon hade intervjuat också krigshistorikern Uri Milstein, som sade till henne att tyfusepidemin i Acre inte var resultatet av krigstida kaos utan en avsiktlig förgiftning förövad av Hagana/IDF. Dr Milstein uppgav att ”i många erövrade arabiska byar förgiftade man vattentillförseln för att hindra invånarna från att återvända.” (Hadashot, 13 aug. 1993, s. 6)  Milstein uppgav rent av namnet på den kompanichef som var inblandad i operationen. Sara Leibovitz-Dar lyckades år 1993 spåra upp mannen ifråga, men han vägrade tala ut om händelsen: ”Varför undersöker ni sådant som hände för 45 år sedan?” frågade han. ”Jag vet ingenting om det där. Vad skulle ni vinna på att publicera det… Varför behöver ni publicera?”

Det är inte precis så det brukar låta, om man är oskyldig och ovetande.

Sara Leibovitz-Dar hade försökt intervjua den militäre chef som hade lett operationen i Gaza i maj 1948. Hade uppdraget varit att hämta in underrättelser – den officiella israeliska förklaringen – eller att sätta in biologiska stridsmedel? undrade hon. Mannen blev arg och svarade: ”Ni kommer inte att få några svar på de där frågorna. Inte av mig och inte av någon annan heller.” Sara Leibovitz-Dar ställde frågor även till överste Shlomo Gur, som år 1948 varit den militäre chefen för HEMED BEIT, Haganas/IDFs ”vetenskapliga” avdelning – bakom detta namn dolde sig i själva verket avdelningen för biologisk och kemisk krigföring. Överste Gur svarade vagt och undvikande. Ifråga om operationerna i Acre och Gaza sade han bara: ”Det var många rykten i svang, men jag vet inte om de var sanna eller inte.”

Något bättre tur hade Sara Leibovitz-Dar med sin intervju av dr Ephraim Katchalsky, också känd som Ephraim Katzir. Katchalsky, som var mikrobiolog, hade i maj 1948 utsetts till chef för HEMED BEIT. Katchalsky-Katzir gjorde i intervjun vissa medgivanden:

”Jag var inblandad i HEMED BEIT alltifrån början. Vi planerade olika aktiviteter, att få någon uppfattning om vad kemiska och biologiska vapen är för något och hur vi kunde bygga en potential, om det skulle uppstå behov av en dylik potential. Vi behövde veta hur man försvarar sig… Jag ansåg att vi behövde veta vad som försiggick på detta område. Vi visste att också andra i de omgivande länderna höll på att utveckla biologiska vapen. Vi ansåg att vetenskapsmän borde göra en insats för att stärka staten Israel."

Den israeliske forskaren professor Avner Cohen gjorde senare denna bedömning av Katchalsky-Katzirs uttalande: ”denna tillbakablickande redogörelse är oriktig och egennyttig. Det finns inget material som tyder på att något av de omgivande arabländerna år 1948 var i färd med att utveckla biologiska vapen, och HEMED BEIT hade sannolikt inte bildats för defensiva syften.” (A. Cohen, ”Israel and Biological/Chemical Weapons – History, Deterrence, and Arms Control”, The Nonproliferation Review, Fall-Winter 2001, s. 30) Professor Cohen är en historiker, som specialiserat sig på forskning om Israels hemliga program för utveckling av icke-konventionella vapen, alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen. Han har skrivit två böcker i ämnet.  

Professor Cohen accepterar brunnsförgiftningen i Acre i maj 1948 och försöket till brunnsförgiftning i Gaza senare i samma månad såsom fakta. (A. Cohen, anf. arb., s. 31)

Sionisternas ledare David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, hade den 4 mars 1948 skrivit ett brev till Ehud Avriel, en av Judiska byråns tjänstemän i Europa, och beordrat honom att värva östeuropeiska judiska vetenskapsmän, som kunde ”öka förmågan att antingen döda massor eller bota massor, bådadera är viktigt”. (Michael Keren, Ben Gurion och de intellektuella, Sdeh Boker 1988, s. 32 – på hebreiska – i A. Cohen, anf. arb. s. 27.) En av de vetenskapsmän Avriel värvade var en sovjetisk överste och epidemiolog, Avraham Marcus Klingberg. Han blev sedan en av Israels ledande experter på kemiska och biologiska vapen och vicedirektör för Israels Institut för biologisk forskning i Ness Ziona sydost om Tel-Aviv.

Professor Cohen söker inte dölja att sionisterna redan innan de bildat staten Israel aktivt sökte förvärva biologiska och kemiska vapen. Han omnämner dessa fakta men söker urskulda dem:

”Staten Israel föddes i skuggan av två traumatiska historiska erfarenheter: nazisternas Förintelse och 1948 års självständighetskrig. Minnet av dessa händelser utgjorde bakgrunden till Ben-Gurions strävan att skaffa icke-konventionella vapen (i synnerhet kärnvapenprojektet)…  Israels strävan att skaffa icke-konventionella vapensystem var ett direkt svar på Ben-Gurions djupt liggande oro för nationens överlevnad. Att försäkra att Förintelsen aldrig skulle drabba det judiska folket igen betydde att Israel måste ha förmågan att avskräcka från en dylik katastrof – om nödvändigt genom att hota att tillfoga sina fiender en förintelse. Denna övertygelse ledde den nya staten Israel till att bygga infrastruktur och resurser på de icke-konventionella vapnens tre områden [alltså kärnvapen, biologiska och kemiska vapen.” LAs anmärkning] oaktat den stora ansträngning och kostnad det medförde.” (A. Cohen, anf. arb. ss. 28 och 29)

Observera att professor Cohen kallar ”1948 års självständighetskrig” – det vill säga den etniska rensningen av Palestina – för en traumatisk historisk erfarenhet. Det håller säkerligen palestinierna med honom om – men i en helt annan mening än Cohen avser. Palestinierna – både de som fördrevs och deras ättlingar – har nog en smula svårt att förstå varför förövarna, de sionistiska judarna, skall tillerkänna sig detta trauma i stället för offren.

För att sammanfatta: judiska brunnsförgiftare är så långt ifrån att vara ett antisemitiskt ”påhitt” av Hamas eller andra islamister att de i stället är ett återkommande antiarabiskt faktum, därtill ett förfärande och djupt motbjudande sådant.

[1] "Mohamed Omar intervjuad i ny bok" (7/5 2011)

7 reaktion på “Judiska brunnsförgiftare – antisemitiskt påhitt eller antiarabiskt faktum?

  1. Bra research, man tackar!
    Till saken: att man utsätter sin fiende för sådan hemska medel (som att förgifta dricksvattnet se ovan, och mycket annat) kan bara förklaras med sionisternas förvrängda sätt att se på ”den andre”, som mindervärdiga, lägre stående grupp människor (goyim).
    /

  2. Skrämmande men intressant. Och dessa är ju ändå bara de fallen som de inte lyckats dölja väl nog…

  3. Tack för den klargörande sammanställningen. Också bilden ovan är mycket talande vad gäller bosättarnas hat gentemot den palestinska befolkningen. Palestinierna vet vad verkligt lidande vill säga, så mycket lidande som dom har fått utstå och fortfarande får utstå både fysiskt och psykiskt.

  4. Glöm inte heller att det är gojer och inte araber som dessa rasistiska khazar sionister känner hat mot.

  5. Jag glömde passa på att tacka min broder Lars Adelskogh för sina insatser såsom han för att producera flera strålande texter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>