Blir jag ombedd att nämna några svenska muslimska kulturpersonligheter ligger nog tre namn närmast till hands: Ivan Aguéli, Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Till dessa kan man utan reservationer lägga Korantolkaren Knut Mohammed Bernström. Någon som inte är lika känd, men som likväl uträttat en stor gärning, är Bo Werne.

Bo Werne är en humanistiskt lagd affärsman från södra Sverige. På 50-talet studerade han juridik i Lund. Han är också muslim. År 2000 gav han ut boken Tro och gärning i islam i två band. Det är ett oerhört viktigt verk som kastar nytt ljus över Eric Hermelins berömda översättningar av persisk poesi. Werne har sorterat dikterna efter ämne och försett dem med kommentarer ur ett islamiskt perspektiv. Tro och gärning i islam passar utmärkt att användas för högläsning vid gemensamma andakter i både moskén och hemmet.

Hermelin föddes år 1860 på Renstad gård i Östergötland, studerade en tid vid Uppsala universitet, men avbröt sina studier och gav sig ut i världen. Hermelin var en stor språkbegåvning och lärde sig genom studier och utlandsvistelser flera språk. Efter en rad äventyrliga år utomlands intogs han år 1909 på S:t Lars mentalsjukhus i Lund. Där levde han till 1944, flitigt sysselsatt med översättningsarbete. Sammanlagt har han översatt över 10 000 sidor i 36 volymer.

Några månader före sin död i november 1944 tillfrågades Hermelin av en av sina släktingar (friherre Thor Hermelin), som besökte honom på sjukhuset i Lund, om han skulle kunna tänka sig att översätta ytterligare något verk till svenska och i så fall vilket? Och det kunde han. Åttiofyra år gammal, endast några månader före sin död, kunde Hermelin tänka sig att översätta ytterligare ett verk: Koranen.

Den 21 november 2001 intervjuades Werne av Svenska Dagbladet[1]. Enligt artikeln är Bo Werne är helt privatlärd och har inte bedrivit akademiska studier i vare sig islam eller religion i allmänhet. Han har så att säga levt två parallella liv.

Det ena har han ägnat svenskt näringsliv i utlandet, särskilt Volvo, särskilt på den afrikanska kontinenten. Det andra har han ägnat åt att studera de stora litterära, filosofiska och religiösa klassikerna, däribland de persiska och islamiska.

Eric Hermelin hade översatt Jalaluddin Rumi, Shaykh Saadi och andra persiska författare. Men någon bredare krets nådde de inte ut till. Upplagorna var små. Hermelins böcker uppskattades visserligen av framstående författare som Vilhelm Eklund och Hjalmar Gullberg, senare även av Carl-Göran Ekerwald, men ingen av dessa har kunnat förstå texterna såsom de skall förstås eftersom de haft mycket begränsade islamkunskaper. Därför är Wernes insats så viktig, han är hittills den ende islamkunnige som tagit sig an Hermelins översättningar.

Werne hörde första gången talas om Hermelin 1976. Det var en direktörskollega på Volvo som tipsade honom, som vid den tiden var placerad i Mocambique, om en då nyutkomna biografi om Hermelin[2].

- Vad den här gode vännen visste om mig var att jag var allmänt intresserad av kultur och litteratur, inte mer, för jag har alltid varit angelägen om att hålla isär mina två liv, säger Werne.

Vad kollegan således inte kände till var att Werne redan vid sin första utlandsstationering, i Tunisien 1966, hade börjat intressera sig för islam.

- Jag var bara 29 år den gången, nybliven jurist, och hade utsetts till personalchef vid ett svenskt företag i Sfax. Där stod jag med personalansvar för flera hundra tunisier, och det är klart att jag måste sätta mig in i hur de tänkte och hur de levde. Annars hade jag inte kunnat göra mitt jobb, berättar han.

Vid sina följande befattningar i Kenya och Mocambique fortsatte han att fördjupa sig i islam. Han var följaktligen väl bevandrad i religionen när biografin om Hermelin nådde honom i Maputo 1976, och han bestämde sig för att göra en närmare granskning av de hermelinska översättningarna mot en islamisk bakgrund. Och när han efter hand kom över dem gjorde han en upptäckt.

- Jag kunde ju se direkt att många av de här texterna, som lite svepande kallades poesi, i själva verket var muslimsk lärodikt. Det rörde sig enkelt uttryckt om kommentarer till Koranen, en del på vers, en del på prosa, säger Werne.

- De hör hemma inom den sunnitiska trosriktningen, och många är präglade av sufismen, den islamiska mystiken.

Det har tagit Werne tjugo år att sammanställa Hermelins översättningar av Rumi, Sa’adi, Attar, Sana’i, och ytterligare några av det gamla Persiens stora poeter till en bok om islam, så som en sådan ska se ut enligt hävdvunnen tradition. Han har arbetat med dem på sina stationeringar i Malawi, Kenya, Turkiet och Kazakstan.

Tro och gärning i islam, som utgavs på förlaget Risala i Malmö, består alltså av två band, 368 respektive 340 sidor. Den första delen innehåller i obruten följd textmaterial från de hermelinska översättningarna som belyser islam i dess olika aspekter. De översatta perserna skrev i första hand religiös lärodikt och endast i andra hand lyrik – en omständighet som nog så ofta förbisetts i svensk litteratur. Den andra delen innehåller Wernes kommentarer inklusive en lång essä om sufismens ursprung och läromässiga grunder.

I motsats till tidigare försök att skildra islam ur ett sekularistiskt, västerländskt perspektiv, ges här de muslimska teologerna, diktarna och författarna tillfälle att genom de hermelinska översättningarna, och i obruten följd, själva berätta för oss vad islam är. Werne understryker att sufismen inte är en sekt, utan en essentiell, integrerad del av religionen.

Hans korta, men livfulla, biografier över islams doktorer, fromma män och diktare erbjuder flera märkvärdiga uppslag. Abu Jazid Bistami (d. 874) från Persien uttrycker sig både vackert och djupsinnigt om kärleken mellan Gud och människa.

I början … inbillade jag mig, att det var jag som tänkte på Gud, kände honom och älskade honom. Då jag kom till slutet, såg jag, att han hade tänkt på mig innan jag tänkt på honom, att han hade känt mig, innan jag kände honom, att hans kärlek till mig gick före min kärlek till honom, att han först sökt mig, så att jag kunde söka honom.

(Werne, del II, s. 399. Citerat ur Tor Andrae, I myrtenträdgården, s. 163, Hilyat al-awliya, X 34)

En av de tidiga sufierna, Abdullah bin Mubarak (f. 736), deltog i jihad, det heliga kriget. Men mellan drabbningarna passade han på att undervisa sina lärjungar.

En gång då han låg i fält med några av sina andliga vänner, frågade han dem: ”Känner ni något verk, som är bättre inför Gud än det vi nu utföra?” De svarade: ”Nej.” ”Men jag vet ett: när en from man, som har många barn, stiger upp och ser sina små barn sova utan täcke och höljer över dem med sin egen mantel för att skydda dem mot kölden. Hans gärning är bättre än den vi nu utföra.

(Werne, del II, s. 523)

Werne beskriver sufismens uppkomst på exakt samma sätt som historikern Ibn Khaldun (d. 1406) i sin Prolegomena – förord till världshistorien, det vill säga som en reaktion på dekadensen under det umajjadiska väldet, en väckelse som syftade att återuppliva den innerliga fromheten som funnits i profetens omedelbara omgivning. Enligt Werne ska sufismen närmast förstås som ett slags ”fundamentalistisk” proteströrelse.

… sufierna, kanske redan innan de erhöll detta namn, i början utgjorde en rörelse, vars uppgift det var att söka vidmakthålla, kanske rent av återuppväcka dessa ursprungliga och i de tidiga surorna så ofta repeterade fundamentala trossatser, som nu hotade att, om inte omintetgöras, så dock i väsentliga avseenden förändras under kungadömet [det umajjadiska kalifatet]. Mot denna bakgrund är det inte alls opåkallat att i de tidiga sufierna se islams kanske första fundamentalister om man med detta menar någon som vill hålla fast vid lärans ursprungliga kerygma.

(Werne, del II, s. 521)

Sufierna beskrivs också som den tidens ”arga unga män” och han sällar dem till de olika grupper, däribland shi’iterna, som han menar ingick i den ”islamiska reaktionen” mot umajjaderna. Uppror och kvietism ingick som två olika, stundom krockande, attityder inom denna reaktion.

Äldre och nyare litteratur om sufismen ägnar inte stort utrymme åt den politiska, sociala och ekonomiska situation, som utgjorde bakgrunden till den islamiska reaktionen under senare hälften av 700-talet. Ett undantag är, som vi sett, Ignaz Goldziher, men han kan ändå inte riktigt få det hela att stämma då han, som så många andra, i stort sett ställer sig positiv såväl till kungadömet [det umajjadiska kalifatet] som till mu’taziliterna och därför går förlustig några av de viktigaste faktorerna för uppkomsten av en så bred proteströrelse som de s.k. asketerna och de äldsta sufierna utgjorde. Han ser det umajjadiska kungadömet som en kulturell blomstringstid och det mu’tazilitiska skräckregementet som en islamisk upplysningstid och uppmärksammar därför inte röken från de besvikna och förtryckta, känner inte igen de nu återkommande vågorna av protest, som rullar in över de umajjadiska härskarna. Tidens ”arga unga män”, förmodligen en ansenlig grupp människor, hänförs till de s.k. asketerna och därefter till den strömning, som i västerlandet skall komma att gå under namnet ”islamisk mystik”. Vad vi ser är emellertid vågor av islamisk förnyelse som en reaktion dels på den umajjadiska sekularismen och despotin, dels på den teologiska rationalism, som i början av 800-talet kulminerade med mu’taziliterna.

(Werne, del II, s. 639)

Bo Wernes bok ligger och samlar damm på en del antikvariat. Införskaffa den! Det finns skäl att tro att dess värde kommer att stiga. När jag var redaktör för tidskriften Minaret hade jag telefonkontakt med Werne. Han berättade då att han arbetade på en jämförande studie om manlighetsideal i den islamiska traditionen respektive i det grekiska verseposet Iliaden …

[1] Eva Bäckstedt, ”Direktören som fann mystiken i persisk poesi”, SvD 21/11 2001

[2] Per-Erik Lindahl, Ångesthjulets svängningar, Bo Cavefors förlag, 1976