Idag inleder jag serien ”Palestina i fokus” som jag pålyste häromdagen. Jag har läst Johan Lindström Saxons bok Det nya Palestina från 1921. Det kommer inte att räcka med en artikel för att tränga ihop alla Saxons viktiga iakttagelser. Jag blir nödgad att återkomma till den framöver.

Förläggaren och journalisten Saxon (1859-1935) reste genom det heliga landet strax efter första världskriget. Tyskland och dess allierade, det ottomanska kalifatet, hade besegrats och Palestina hade lagts under engelskt mandat.

Det är en annorlunda upplevelse att läsa en skildring av Palestina från tiden före staten Israels bildande 1948. Dessutom ger Saxon oss möjlighet att lyssna till arabiska röster. Detta var före ”Förintelsen” och judar och judendom hade ännu inte omgärdats med hysch-hysch och massor av märkliga tabun.

Han kallar sig ”Jorsalafarare” vilket påminner oss om att driftiga nordbor under vikingatiden faktiskt reste ända till Jerusalem. Jorsala var deras namn på staden.

Saxon håller en tämligen neutral ton, men man kan inte undgå att märka att han sympatiserar mer med araberna, och då framför allt de kristna araberna. Jag tror att hans hållning är någorlunda representativ för hur de flesta européer kände på den tiden. Mest sympatier hyste man för kristna araber, därefter muslimska och sist judar.

För Saxon är Palestina Bibelns land, landet som avbildas på söndagsskoleplanscher och i Gustave Dorés Bibel. Så kan det vara för mig också. Jag har inte varit i Palestina, men landet har alltsedan barntimmarna i Sankte Pers kyrka i Uppsala varit levande i min fantasi. Mina morföräldrar var frikyrkliga och min mor tog med mig på gudstjänster i Svenska kyrkan. Numera är hon omvänd till islam. Jag tror att det delvis var denna kristna Palestinabild som öppnade mina ögon för islam. Muslimer, tyckte jag, var mer lika Kristi lärjungar än de kristna. Men det är en annan historia. Saxon har gjort ungefär samma upptäckt – det är araberna som förvaltar Bibelns traditioner.

Bärget [där Jesus höll bergspredikan] kransas av en vild blomstring. Mitt i denna reser sig ett beduintält. Så såg ett nomadtält ut på Kristi tid. Så voro människorna klädda då. Längre ned är det en stor sädesslätt, plöjd med samma redskap som när Kristus gick där. Vi få aldrig glömma, att det är araberna, som vidmakthålla traditionerna och göra det möjligt för oss att få en levande föreställning om huru bibelns land såg ut. (s. 368)

Palestina är trots sin stora betydelse ett litet land. Det är ej ens så stort som Småland. Palestinierna, skriver Saxon, är ett ”vaket och intelligent folk” (s. 38). Slöjor, som numera främst förknippas med muslimska kvinnor, bars förr även av kristna. Men muslimer och kristna hade mer gemensamt än bara slöjor, de var alla palestinier och därmed motståndare till den sionistiska invasionen.

I staden äro särskilt överklasskvinnorna beslöjade – ju vackrare de äro, dess tunnare slöjan. På landet ha de ej tid och lust med sådant. Slöjan bortlägges allt mer. Man får ej tro, att slöjan är ett säkert tecken på, att bärarinnan är muhammedanska. I Betlehem t. ex. begagna även de kristna kvinnorna slöja. (s. 63)

Palestinas araber äro dock mindre trångbröstade än andra lands. Det beror på, att deras egna intressen kommit dem att sluta förbund de kristne gent emot judarne. (s. 68)

Palestina är översållat med heliga platser. Dessa platser spelar för det mesta någon roll i den bibliska och koraniska historien och de allra flesta är profet- eller helgongravar. Muslimernas förnämsta helgedom är Al-Aqsamoskén, platsen för profeten Muhammeds himlafärd, därpå följer Abrahammoskén och Moses grav och otaliga andra.

Muhammedanerna ha utom veckohelgdagen (fredagen) större religiösa högtider. De ha heliga platser, liksom judar och kristna, främst Mecka, den stora moskén i Jerusalem och Mose grav i Judeens öken samt patriarkgraven i Hebron. Pilgrimsfärder till dessa tillhöra de religiösa bruk, som medföra välsignelse, i synnerhet till Mecka, profetens födelsestad och de troendes huvudstad. (s. 76)

Smärre pilgrimsfärder göras till heliga mäns gravar. Man ber där om den avlidnes hjälp – alldeles som katolikerna vända sig till helgonen – i vardagslivets olika detaljer. Sådana gravar finnas på många ställen. (s. 77)

Moses ”en av världshistoriens väldigaste gestalter” och ”ett snille” (s. 22) är faktiskt den profet som nämns flest antal gånger i Koranen, muslimernas heliga skrift. Hans grav i Judéen på vägen mellan Jerusalem och Jeriko var länge ett kärt vallfärdsmål för fromma muslimer. Kring gravmoskén finns ett stort muslimskt gravfält. Moskén byggdes av mamluksultanen Baybars år 1270 e. Kr. Festen till Moses ära varade i sju dagar.

Muhammedanerna fira Mose begravningsfest samtidigt med att de kristna fira sin påsk. Man sade mig, att denna muhammedanska högtidlighet var en uppfinning för att ha en motvikt till den kristna påsken, som – såsom jag omtalat – företer all den yttre ståt, vilken katolikerna kunna utveckla. Muhammedanerna ville, då det var samlat så mycket främlingar i Jerusalem som fallet alltid är under påsken, också visa att de hade en religion och kunde utveckla prakt.

Vi bevittnade denna fest. Det var en storslagen procession med musik, kyrkliga myndighetspersoner i parad, prestaver, fanor o.s.v., som åskådades av väldiga människoskaror. Eget var att se, att näsdukar och sådant i betydlig omfattning voro knutna vid fanstänger o.s.v. De tillhörde sådana, som ej hade tillfälle att deltaga i processionen men på detta sätt ändå vore representerade vid Moses grav, dit varje rättrogen muselman räknar som mycket betydelsefullt att komma.

Vi lade märke till, att det var ovanligt mycket militär ute och att denna skockade sig kring den heliga fanan, processionens glanspunkt.

”Det kommer sig av”, svarade guiden på vår fråga, ”att i fjor spottade en bolsjevikisk jude på fanan – det var en sådan där frigjord och revolutionär herre, som demonstrerade för demonstrationens skull och inte behövde känna ansvar för sina handlingar. Den lika råa som idiotiska handlingen blev naturligtvis inte utan följder. Det blev ett förfärligt tumult, varvid tre personer dödades och många sårades. Man fruktade nu, att någon annan bolsjevik skulle anställa någon liknande ligistdemonstration."

Men Jerusalem förblev lugnt. Det enda störande var, att ett par judar, som sökte intränga i Gravkyrkan under en grekisk ceremoni, blevo utkastade. (s. 169-170)

Saxons berättelse om den bolsjevikiske sionistens vanvördiga och fräcka uppträdande visar att sionisternas islamofobi, som numera nått enorma proportioner, inte är något nytt fenomen. Men man bör också känna till att deras fientlighet mot kristendomen i många fall är minst lika stor som deras fientlighet mot islam, som jag skall visa i kommande avsnitt av  ”Palestina i fokus”.

Läs:

Sionister och wahhabiter utplånar muslimernas kulturarv