De arabiska revolutionerna skakar inte bara tyranniets strukturer i grunder – de trasar också sönder många myter om arabvärlden som har hopats i decennier. Längst upp på listan av dominerande myter finner vi den om arabiska kvinnor som inburade, tysta och osynliga. Men det är inte den typen av kvinnor vi har sett i Tunisien, Egypten eller ens i det ultrakonservativa Jemen under de senaste veckorna och månaderna.
Kvinnor tog inte bara aktiv del i proteströrelserna i dessa länder, de intog även ledarpositioner. De organiserade demonstrationer och strejker, mobiliserade sina landsmän och uttryckte vältaligt sina krav och strävanden för demokratisk förändring.
Liksom Israa Abdel Fatteh, Nawara Nejm, och Tawakul Karman, är majoriteten av kvinnorna i tjugo och trettioårsåldern. Men det förekom även inspirerade fall av äldre aktivister: Saida Saadouni, en kvinna i sjuttioårsåldern från Tunisien, svepte nationens flagga över sina axlar och deltog i Qasabaprotesten som lyckades störta M. Ghannouchis tillfälliga regering. Med sina eldiga tal inblåste en enastående revolutionär anda i de tusentals människor som hade protesterat i två veckor. ”Jag gjorde motstånd mot den franska ockupationen. Jag gjorde motstånd mot Bourguibas och Ben Alis diktaturer. Jag kommer inte att vila förrän vår revolution får vad den vill, för er skull mina söner och döttrar, inte för min skull”, sade Saadouni.
Vare sig vi talar om det virtuella slagfältet på internet eller de fysiska protesterna på gatorna, har kvinnorna visat sig vara riktiga ledarskapsentreprenörer. Detta är en del av det större fenomenet som karakteriserar dessa revolutioner: gatans öppna politik har fött och fostrat framtidens ledare. De har vuxit fram organiskt på fältet i stället för att påtvingas ovanifrån av politiska organisationer, religiösa grupper eller könsroller.
En annan stereotyp som avvecklats i samband med upproren är att den islamiska huvudduken står för passivitet, undergivenhet och segregation. I denna nya generation av framstående arabiska kvinnor har majoriteten valt att bära hijab. Urbaniserade och utbildade som de är, är de inte mindre självsäkra eller mindre karismatiska än sina obeslöjade systrar. De uttrycker det komplicerade samspelat i islamisk kultur där modernisering och globalisering blivit kännetecknet för samtidens arabiska samhälle.
Denna nya modell av hemmaodlade kvinnliga ledare, födda ur revolutionär kamp, utgör en utmaning mot de två berättelser, vilka, om än olika i detaljerna, ändå liknar varandra beträffande myten om den arabiska kulturens säregenhet; bägge gör arabiska kvinnor till slöa varelser utan egen viljestyrka.
Den första berättelsen – som dominerar i konservativa islamiska miljöer – dömer kvinnan till ett liv av barnafödande och fostrande; kvinnorna lever innanför hemmets fyra väggar utlämnad åt hennes make och manliga släktingar. De är omgivna av begrepp och sexuell renhet och familjeheder, rättfärdigade av reduktionistiska religionstolkningar.
Det andra synsättet [eller den andra berättelsen] omhuldas av västerländska nyliberaler som betraktar arabiska och muslimska kvinnor genom talibanmodellens trånga prisma: sorgliga föremål för ömkan och i behov av välvilliga hjälpinsatser från intellektuella och politiker och till och med från armén. Arabiska kvinnor väntar på att räddas från slöjans mörka bur till en lustgård av upplysning.
Arabiska kvinnor har gjort uppror mot bägge modellerna: de har tagit sina öden i egna händer genom att frigöra sig själva liksom de frigjorde sina samhällen från diktatur. Den modell för emancipation som de utformar med sina egna händer är en som de själva definierat utifrån sina behov, val och prioriteringar – inte någon annans.
Fastän det finns motstånd mot denna emancipationsprocess så är Tahrirtorget och Qasaba numera en del arabiska kvinnors psyke och formativa kultur. Sannerligen, de har slutligen fått uttrycka sin länge nedtystade längtan efter frihet från auktoritärt styre – både politiskt och patriarkalt.
Soumaya Ghannoushi, akademiker och frilansskribent. Hon är dotter till den tunisiske islamisten Rashid Ghannoushi, ledare för Nahdapartiet. Artikeln publicerades på Al-Jazeera 25/4 2011.
Det engelska originalet finns att läsa här
Översättning till svenska av Mohamed Omar
Läs även äldre en krönika av S. Ghannoushi publicerad på Omars hemsida: "Moget för revolution"