Det sionistiska Simon Wiesenthalcentret i USA har sedan 2005 planerat att bygga ett ”Toleransens museum” på den gamla muslimska grav – platsen ”Mamilla” i Jerusalem. Museet ska fira ”toleransen”, men var är hänsynen för muslimernas tro, kultur och känslor?

Mamillas gravplats är belägen i västra Jerusalem, som erövrades av Israel 1948, och sägs innehålla lämningar efter mer än sjuttio tusen döda muslimer. Vissa av gravarna sägs vara mera än tusen år gamla eller äldre, flera dem tillhör sahaba, profeten Muhammeds lärjungar, och andra muslimska helgon, eller awliyya som de kallas på arabiska. Historiskt har fromma människor önskat bli begravda i Mamilla på grund av den baraka, välsignelse, som helgonen förmedlar. Men ingen har jordfästs där sedan sionistregimen ockuperade området.

Israelisk militär har redan förstörts hundratals gravstenar med bulldozers. Som så många gånger annars tycks ockupanternas fräckhet sakna gräns. Upprörda palestinier har protesterat mot Wiesenthalcentrets planer.

Flera värdefulla islamiska gravar och minnesmärken har redan förfallit eller förstörts under ockupationen. Den 900 år gamla Hittinmoskén som byggdes av Saladin är numera en ruin. Andra moskéer har byggts om till restauranger, nattklubbar och barer. År 1965 byggdes till exempel Hilton Hotel på gravplatsen Abdel Nabi i Tel Aviv.

Sionistregimens handlande visar dess förakt för islam och för Palestinas kultur och historia. Vid en demonstration mot gravskändningarna sade Sheikh Kamal Khatib:

We will not forgive the defilement of the graves of our mothers, fathers and grandparents. We will not tolerate the construction of the Museum of Tolerance. [1]

I Palestina har muslimer alltid besökt gravar, sina föräldrar och anförvanters, men särskilt awliyya, det vill säga helgonen, för att vädja om deras förböner och medling, söka råd och tröst och för att få del av deras baraka. Många byar är uppkallade efter sufishaikher som ligger begravda däri. En by i Haifa och en annan i Jenin heter till exempel bara al-Mazar, vilket betyder just ”en grav man besöker/vallfärdar till”.

När man läser om Palestinas historia inser man att kulturen alltid genomsyrats av sufismen med dess vördnad för helgon och sufishaykher. I en svensk reseskildring från 1921 heter det:

Muhammedanerna ha utom veckohelgdagen (fredagen) större religiösa högtider. De ha heliga platser, liksom judar och kristna, främst Mecka, den stora moskén i Jerusalem och Mose grav i Judeens öken samt patriarkgraven i Hebron. Pilgrimsfärder till dessa tillhöra de religiösa bruk, som medföra välsignelse, isynnerhet till Mecka, profetens födelsestad och de troendes huvudstad.

Smärre pilgrimsfärder göras till heliga mäns gravar. Man ber där om den avlidnes hjälp – alldeles som katolikerna vända sig till helgonen – i vardagslivets olika detaljer. Sådana gravar finnas på många ställen. [2]

Det är föga förvånande att sionistregimen, som en del av deras program för etnisk rensning försöker utplåna Palestinas islamiska och kristna identitet genom att förstöra gravar, moskéer, kyrkor och andra minnesmärken.

Mera anmärkningsvärt är att Saudiarabien, vars kung titulerar sig khadim al-haramein, ”de heliga städernas tjänare”, systematiskt förstört så gott som alla muslimska gravar i landet. Man vill även förstöra profeten Muhammeds grav, men fruktar opinionen i islamvärlden.

Saudiarabien har liksom Israel förstört gravarna och byggt hotell och köpcentrum i deras ställe. Man har använt sin sekt, wahhabismen, för att legitimera gravskändningarna inför allmänheten. Enligt denna sekt, som är statsreligion i Saudiarabien, är det förbjudet att bebygga gravar.

Wahhabisekten grundades av Muhammed ibn Abd al-Wahhab på 1700-talet. Sekten erövrade Mecka och Medina 1924 och har sedan dess försökt göra sig till språkrör för sunniislam. Redan på 1800-talet blev wahhabismen dock vederlagd av Meckas dåvarande mufti Ahmad ibn Zayni Dahlan (d. 1886). Han skrev boken Fitnat al-Wahhabiyyah (den wahhabitiska heresin) som blivit en klassiker inom den antiwahhabitiska litteraturen.

Alltsedan dess begynnelse har sekten bektraktats som heretisk, det vill säga icke-ortodox, av de flesta islamiska teologer. Sektens mål är att genom aggressiv propaganda, massakrer och förstörelser av minnesmärken, moskéer och gravar utplåna alla andra uttryck för islam.

Detta innebär att en hotande wahhabiseringen av Palestina är minst lika farlig för landets identitet och kulturarv som den pågående judaiseringen. Wahhabiterna kommer inte att tveka att förstöra alla gravar kring Klippmoskén i Jerusalem och alla gravar i Abrahammoskén i Hebron. De uppfattar detta slags vandalism som en religiös plikt i enlighet med Muhammed ibn Abd al-Wahhabs lära.

I Palestina har det historiskt funnits sunnimuslimer och några få shiamuslimer samt olika kristna samfund, men aldrig wahhabiter. Detta är en ny sekt som kom till Palestina i modern tid, särskilt efter 1967. Palestinier som arbetade i Saudiarabien omvändes eller köptes av wahhabiterna och tog med sig läran hem.

Som islamist är jag angelägen att skydda det islamiska kulturarvet mot förstörelse. Islams tre heligaste städer är alla ockuperade. Jerusalem av sionister, Mecka och Medina av wahhabiter.

Man ska inte tro att wahhabiterna välkomnades i de heliga städerna. De erövrade dem med rått våld, precis som sionisterna erövrade Jerusalem. Boken Islamisten (2010) innehåller skarp polemik mot wahhabismen. I essän ”Den större jihad” skriver jag sålunda:

Kampen för ett fritt Palestina kan inte föras tillsammans med sekter som vill skada islams enhet, som vill utplåna profeternas, de rättfärdigas och martyrernas gravar, vilka vårdats och vördats av generationer fromma och lärda muslimer. Den extrema wahhabismen är liksom sionismen en fiende till palestinierna. Det är av yttersta vikt att inte tillåta att palestinarörelsen infiltreras och kapas av dem som talar i Koranens och sunnans namn för att bedra muslimerna. Var på er vakt! (s. 127)

Jag är troende och är därför säker på att när Mecka och Medina en gång befrias kommer alla dessa gravar att återfinnas och återigen bebyggas och prydas i enlighet med vad både anständigheten och religionen kräver.

Arkitekten Sami Angawi från Mecka har sorgfälligt dokumenterat de saudi-wahhabitiska ockupanternas brutala plundring och skövling. Detta material kommer att bli användbart under restaurationsarbetet.

Saudiarabien har liksom Israel ingen rätt att existera. Mecka och Medina bör efter befrielsen överlämnas till ett råd som representerar världens alla muslimer.

Boken Islamisten kan beställas från Islamiska förlaget Aguéli

Kampanjer:

Stöd kampanjen för att bevara Mamilla i Palestina

Stöd kampanjen för att bevara och restaurera Mecka och Medina

Läs:

Farhad Abdi: Wahhabismen

Osman Abdullah: Sionism och wahhabism leder oundvikligen till våld

Mikael Hakim: Wahhabismen – en manipulativ sekt

Mohamed Omar: Nej till sionism och wahhabism