Idag den 21 april var det 133 år sedan Muhammad Iqbal (1877-1938), ”skalden som skapade Pakistan”, gick bort. Men Iqbal var inte bara poet, han var också filosof, mystiker och politisk teoretiker.

Denna sorgedag högtidlighölls i alla städer i den islamiska republiken Pakistan. Föreläsningar har hållits som belyser olika aspekter av Iqbals liv och gärning. Det ceremoniella vaktbytet ägde rum vid hans mausoleum i Lahore. Statsmän, intellektuella och prominenta kulturpersonligheter samlades vid mausoleet för att visa sin aktning och be för hans själ och för Pakistans välgång.

I hans diktning inför han moderna motiv i den gamla persiska, sufiska traditionen. Han är officiellt erkänd som Pakistans nationalskald. De flesta av hans dikter är skrivna på persiska.

Muhammad Iqbal räknas som den islamiska statens ideolog. I ett tal 1930 uppmanade han till skapandet av en stat för Indiens muslimer. Han betonade att islam, till skillnad från kristendomen, innehåller sociala och juridiska aspekter, vid sidan av sina andliga ideal, "therefore, the construction of a policy on national lines, if it means a displacement of the Islamic principle of solidarity, is simply unthinkable to a Muslim." [1]

Han var ättling till brahminer från Kashmir som konverterat till islam. Om sig själv sade han att han var ”en son till brahminer från Kashmir som blivit bekant med Rumi och Tabriz’ visdom”. Hans främste andlige och litterära förebild var Jalal ad-Din Rumi (d. 1273).

Iqbal kritiserade separationen mellan religion och stat i Europa. Han strävade i stället efter att skapa en islamisk stat byggd på islamiska principer. Han var således islamist. Men han bar också på en vision om en enad islamisk värld och var alltså dessutom panislamist.

I boken Islamisten (2010) har jag definierat ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107).

Efter första världskriget var Iqbal engagerad i den indiska kalifatrörelsen som ville bevara det ottomanska kalifatet. I boken Reconstruction of Religious Thought in Islam (1930) uttrycker han bl.a. sina farhågor att sekularismen ska försvaga den islamiska kulturen.

Beträffande sionismen skrev Iqbal: "The Jews also have no right over Palestine. " [2]

Den pakistanska konstitutionen, artikel 227, fastställer: "All existing laws shall be brought in conformity with the Injunctions of Islam as laid down in the Quran and Sunnah, in this Part referred to as the Injunctions of Islam, and no law shall be enacted which is repugnant to such Injunctions”.

Det pågår en livlig diskussion om detta statsbygges islamiska karaktär, om hur konstitutionen ska tolkas och i vilken grad dess ideal verkligen efterlevs. Som jag också skrev i Islamisten: ”Den islamiska staten är ingen motsvarighet till Fukuyamas slut på historien” (s. 112).

[1] V.S. Naipaul, Beyond Belief: Islamic Excursions Among the Converted Peoples, s. 250–52

[2] Iqbāl Nāmah (Makātīb‑i‑Iqbāl), vol. 1, s. 446‑50

Läs:

Iqbal's view of Ijtihad and a Modern Islamic State