Den turkiske islamisten Necmettin Erbakan kritiseras i en artikel av Svenska kommittén mot antisemitisms (SKMA) ordförande Willy Silberstein.

Svenska kommittén mot antisemitism försöker tvinga Islamiska förbundet att ta avstånd från vad den definierar som ”antisemitism”. I en artikel på debattsajten Newsmill (10/4 2011) höjer kommitténs ordförande, Willy Silberstein, ett varningens finger mot förbundets ordförande Omar Mustafa. [1] Föreläsare som inte är godkända av sionisterna, det vill säga som inte erkänner ”judarnas rätt till nationellt självbestämmande”, på klarspråk ”folkmord på palestinierna”, får inte bjudas till Sverige. Ty att inte erkänna ”judarnas rätt till nationellt självbestämmande” i ett land som tillhör palestinierna är ”antisemitism” enligt kommitténs sätt att se på saken.

Hur som helst, i samma artikel tar Silberstein upp den turkiske islamisten Necmettin Erbakan (1926-2011), som gick bort nyligen. Islamiska förbundet hade anordnat en minnestund för honom. Det fick de inte göra eftersom Erbakan är ”antisemit”.

Vår osäkerhet vad gäller Omar Mustafas hållning minskas inte av hans hyllning av den för en tid sedan avlidne f.d. turkiske premiärministern Necmettin Erbakan. I ett av Mustafa undertecknat pressmeddelande från Islamiska förbundet den 28/2 2011 hette det bland annat att Erbakan var "en stor förebild" och en "inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen".

Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit en långt driven antisemitisk propaganda är väl känt. Så sent som 8/11 2010 förklarade han i en uppmärksammad intervju i Die Welt att EU var en del av "den sionistiska världsordningen" och talade om "det kapitalistiska, sionistiska ekonomiska systemet som inför skatter och skapar skulder för att genom ränta förse sionisterna med pengar".

Världen styrdes, enligt Erbakan, sedan länge av en judisk världskonspiration: "Judar har styrt världen i 5700 år. Det är ett styre som bygger på orättvisa, grymhet och våld. De har en stark tro, en religion, som säger dem att de ska styra världen. Titta på denna endollarsedel. Det finns en symbol på den, en pyramid med tretton nivåer och med ett öga högst upp. Det är symbolen för den sionistiska världsordningen. Nivåerna representerar fyra 'öppna' samhällen och andra hemliga sådana, bakom dem finns ett 'de trehundras parlament' och 33 rabbin-parlament, och bakom dem än fler osynliga kontrollanter. De styr världen genom den kapitalistiska världsordningen."

På vilket sätt menar Omar Mustafa att en person som står för denna typ av tydligt antisemitiska budskap är "en stor förebild" och en "inspiration" för muslimer?

Omar borde, i stället för att reflexmässigt ge efter för sionisternas omättliga och orimliga krav, ta Erbakan i försvar. Inte för att övertyga Silberstein, utan för att upplysa läsarna. Eftersom Omar Mustafa inte gjorde det tänker jag här ta tillfället i akt att kortfattat berätta om denne man. Han var precis som Omar skrev i sitt pressmeddelande "en stor förebild" och en "inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen". På hans begravning, som samlade miljoner sörjande, skanderade man ”Mujahid Erbakan!”

Det som förvånar mig är inte att Omars förbund höll en minnestund för en ”antisemit”, i stort sett alla muslimer är ju ”antisemiter” enligt SKMA:s definition. Det som förvånar mig är att det höll en minnestund för en sufist. Islamiska förbundet har nämligen under en lång tid tillåtit personer med wahhabitisk anknytning att bestämma agendan. Wahhabismen är en rabiat antisufistisk sekt som uppstod på 1700-talet i provinsen Najd i nuvarande Saudiarabien.

Islamism

Erbakan blev Turkiets förste islamistiske premiärminister 1996 då hans parti, "Välfärdspartiet", fick 21 procent av rösterna. Han var maskiningenjör i botten, utbildad i Tyskland, men man minnas honom framför allt som den moderna, islamistiska rörelsens grand old man. Oavsett meningsskiljaktigheter dem mellan hade Recep Tayyip Erdogan inte varit den han är förutan Erbakan. Och det gäller inte bara honom personligen utan i stort sett hela hans generation av islamister. De har alla gått i Erbakans skola.

Erbakans islamism är demokratisk, upplyst och moderat (i betydelsen behärskad och måttfull, ej i betydelsen undergiven). Han ville förena islamiskt uppvaknande och islamisk identitet med vetenskapliga och ekonomiska framsteg. Han var så vitt jag vet fri från sekterism, intolerans och trångsynthet, sjukdomar som blivit alltför vanliga i våra dagar.

I boken Islamisten har jag definierat ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor” (s. 107). De flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt och islamiskt. ”Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell”. (s. 108)

När termen ”islamism” används i svenska medier är det oftast om obskyra och våldsamma grupper från den wahhabitiska miljön, det vill säga sådana knäppgökar som anser att 9 av 10 muslimer egentligen inte är muslimer alls utan ”gravdyrkare”. De som efter den egyptiska revolutionen gick ut med släggor och slog sönder gravar, vilka man liksom en hallicunerande Don Quijote misstog för "avgudastatyer".

Det nya Turkiet med dess av Israel och väst så fruktade ”neo-ottomanism” är till stor del Erbakans verk. Under hans tid som premiärminister vilade hans utrikespolitik på två pelare: 1) att skapa ett islamiskt block och 2) att bekämpa sionismen. Det behöver knappast sägas att han var kritisk till Turkiets medlemskap i NATO.

En islamisk stat, menade Erbakan, ska inte bara upprätthålla anständiga och humana värderingar utan också se till att människor får ett gott liv, det vill säga social rättvisa, välfärd och världslig utbildning. År 1969 grundade han Milli Görüs, ”nationell vision”. Enligt Ali Bulac, en välrenommerad islamisk tänkare i Turkiet, hade Erbakans Milli Görüs-ideologin tre särskilda kännetecken. [2]

1. It has always operated within a representative framework and never strayed outside of the law. Thus Turkish Islamism has strongly and clearly opposed using violence, terrorism and other drastic methods for political gains. Erbakan’s movement was considered to be “an opposition within the system”.

2. It embraced an anti-elitist discourse and political agenda. Turkish Islamism defended a heterogenic social structure in which various groups should be able to enjoy a social, cultural, economic and political existence. Erbakan’s movement was a vociferous critique of the domination of the bureaucracy, politics and economy by a “special” minority. 

3. It aimed to create Muslim unity through regional integration in which Turkey plays an active role. The D-8 project, an economic organization founded by Erbakan in 1997, was a major step toward establishing economic, political and social unity among the Muslim countries. 

Sufismen

Erbakan var starkt präglad av sufismen, som är och alltid varit en integrerad del av den sunnitiska, ortodoxa traditionen. För honom fanns ingen motsättning mellan sufism, det vill säga kontemplation, mystiska insikter, karaktärsdaning och andliga övningar, och politiskt engagemang. Denna motsättning är påhittad av sufismens fiender: wahhabiter och orientalister och numera också sionister, vilka försöker framställa islam som en ytlig religion.

Erbakan var lärjunge till Mehmet Zahit Kotku (d. 1980), en sheikh inom sufiorden naqshbandi. En sufiorden, på arabiska tariqa, är en sammanslutning av muslimer som söker undervisning och ledning under en andlig lärare. Kotku efterträddes av Esad Cosan. Det var sufisten Kotku som uppmanade Erbakan att bilda ett politiskt parti för att tjäna muslimernas intressen i Turkiet.

Min egen sheikh, turkcyprioten Nazim al-Haqqani, som jag anslöt mig till i London 1995, är ledare för en annan gren av naqshbandiorden. Sheikh Nazim och Erbakan var vänner ända fram till slutet och min sheikh var flera gånger inbjuden som talare på hans politiska möten. Sheikh Nazim samarbetade med Milli Görüs och Erbakans parti ända fram tills hans parti upplöstes 1997, därefter har han rört sig i en annan mer kvietistisk riktning. I frågan om demokrati har de haft diametralt motsatta åsikter. Erbakan var demokrat medan sheikh Nazim fullständigt förkastar detta styrelseskick. De har dock bägge, fast på olika sätt, arbetat för islams framsteg i Turkiet och världen. Den 1 mars 2011 talade sheikh Nazim om Erbakans bortgång. [3] Första gången han lyssnade till ett anförande av Erbakan var i Konya. Sheikh Nazim var då 45 år gammal och Erbakan var 40.

It was the first time I heard that honorable person’s speech, which made my heart fall into a strange state. He said, “For the sake of the blood that our ancestors and grandfathers have shed, Allah Almighty will never make this country a kaafir nation! Certainly, Allah Almighty will awake this nation! Certainly, this nation does not know its right and left and is unaware of what’s before and behind them. However, Allah Almighty will send someone who will break this wall and show them the scenery on the outside.” Allah Allah! Allah Allah! I was experiencing such spiritual pleasure from his speech.

Sheikh Nazim fortsatte med att säga att fler människor kommit till Erbakans begravning än till Mustafa Kemal Atatürks, det moderna Turkiets grundare.

Today’s mass crowd, however, was such that the whole nation stood up as an expression of love and acceptance of our nation’s own son (Necmeddin Bey). As for the first President, his funeral was crowded with people from outside the country. But today, the crowd in Necmeddin Bey’s funeral, came from love in their hearts. Perhaps we can say, at that time (in Ataturk’s funeral) there was a crowd of 50,000 people in Ankara. But today’s tremendous crowd was of millions! So that is what I saw. I was around 17 or 18 years old when I saw it (the first President’s funeral). Of course, there has been other funerals after, but for our holy brethren’s funeral, people were not obliged to attend. On the contrary, they pervaded Islambol through the love and respect they held for him.

Did he phone or telegraph all these people to gather them there? No. This means, it was the inspiration of their hearts which brought them. Maybe three million, maybe five million people were there, silently pronouncing takbeers from inside as they carried and presented him to the presence of an awliyaaullah (in Merkez Efendi Cemetery).

O the Republic of Turkey living on Ottoman inheritance! Government dignitaries! Be careful, because one day you too will end up in the cemetery; be so that you are welcomed, not driven away! This holy man was accepted and welcomed through his spiritual being. That’s why there weren’t any men of spirituality amongst the crowd. Between maghrib and isha, we were also given permission to welcome that holy one there. He is in a good position (Mawlana Shaykh smiles), his place is comfortable; he’s neither crying nor lamenting. May Allah make his station very high, to be in Jannat ul-Firdaws. And to those who say “ameen”, including those who were present at his funeral and read one Fatihah (to his soul), may Allah grant them to leave dunya with imaan and having served Islam.

Sheikh Nazim talar sedan om den islamiska staten. Stater som vill bestå ska vara byggda på religion säger han.

The glory and honor of our nation will soar high! Kufr, unbelief will collapse! Yaa Allah! Governments based on military rule will crumble; governments based on religion will not! We had an empire, a sultanate based on religion for 700 years and no one was able to demolish it. It was not until this last movement, the military factors that drove us out of Europe, which has caused the downfall of our empire. Governments based on military rule will disintegrate; governments based on religion will not! You must know this! Don’t stir in other issues or else you will be sent away too.

Antisionismen

Antisionismen var en hörnsten i Erbakans islamistiska ideologi. Han menade att sionismen var en av huvudanledningarna till islamvärldens efterblivenhet och att den enda vägen framåt var att besegra sionismen. Israel var en expansiv stat, som hotade inte bara palestinierna, utan även Turkiet. Han kom fram till detta genom att studera judendomen och sionismen. Det ”förlovade landet” inbegriper nämligen delar av nuvarande Turkiet. När Israel utropade Jerusalem som huvudstad 1980 sade Erbakan:

"Those who know Zionism compare it to an octopus. This octopus has numberless arms. Communism is one arm, capitalism another arm, freemasonry a side branch, racism another arm. Those who become part of these currents, without knowing, are serving Zionism, are fighting for Zionism — whatever they might call themselves."

Den islamiska revolutionen i Iran

Erbakans var en entusiastisk anhängare av den islamiska revolutionen i Iran. Han hade stor respekt för Imam Khomeini, men deras åsikter gick isär på en viktig punkt. För Khomeini var Förenta staterna ”den stora Satan” och Israel ”den lilla Satan”. Han såg, liksom många inom vänstern, sionismen som i mångt och mycket ett verktyg för den amerikanska imperialismen. Erbakan menade däremot att det var sionisterna som styrde Förenta staterna genom sitt inflytande över Wall Street, medierna och politiken. Det var alltså Israel eller snarare världssionismen som var ”den stora Satan”. Men denna meningsskillnad hindrade inte Erbakan från att beundra den islamiska republiken, som han såg som en förebild för en modern, islamisk stat. Erbakan brukade säga: ”Vi är i opposition i Turkiet, men vi styr Iran”. I hans ögon var alltså de islamiska rörelserna i Iran och Turkiet två olika uttryck för en och samma strävan.

[1] Mohamed Omar: “Willy Silberstein undviker sakfrågorna” (19/4 2011)

[2] Harakah Daily: "Remembering Erbakan, mentor of Turkey's political Islam"

[3] Sheikh Nazim al-Haqqani: "On the Passing of Former President Necmettin Erbakan" (1/3 2011)

Läs:

Mohamed Omar: ”Erbakan har gått bort” (28/2 2011)

Se:

Sheikh Nazim talar på Turkisk-islamiska föreningen i Köln, Tyskland (1990-tal)

Harun Yahya talar om Sheikh Nazim