Hesham Bahari: För en enad arabvärld

Hesham BahariDe arabiska samhällena har länge lidit under diktatoriska regimer. Dessa har de sista 30 åren, med globaliseringsvindarna och via olika ekonomiska åtgärder, sett till att gynna eliterna och missgynna folken. Egentligen har det som skett i arabvärlden under den senaste tiden inte varit olikt skeendet i väst, från privatisering av ekonomin till en fortsatt underminering av folkens sociala landvinningar. Men medan folken i väst kunde räkna med att leva i samhällen styrda av ett minimum av lag och ordning, blev folken i arabvärlden ett byte för politiska predatorer som tvingade dem att leva under undantagslagar, och det stora flertalet under fattigdomsgränsen. Detta rov ägde rum i samförstånd med samma västerländska regimer som åberopade lagens överhöghet på hemmaplan. Skeendet i arabvärlden var inte deras problem, så länge oljan flödade och emigrationen hölls under viss kontroll. Arabiska diktatorer var dessutom bland deras främsta vapenkunder, och kunden har alltid rätt, som man säger.

Plötsligt ändrades förhållandena. Diktatorerna började svaja och falla, den ene efter den andre. Något konturlöst och diffust sägs ha varit bakom deras fall: Att folken rest sig. Något som västerlandet inte upplevt sedan den aborterade resningen 1968 då studenter och ungdomar över hela Europa och USA reste sig mot makthavarna. Man trodde bestämt att sådant var en kvarleva från gångna tider, tiderna före teven och internet. Men de arabiska folken reste sig likväl, och dessutom utan någon synbar ideologisk eller ens religiös ledning. I två arabiska länder lyckades man med att få den härskande eliten på fall, fler står och väntar på sin tur.

Ringarna på vattnet från de arabiska revolutionerna har varit så kraftiga och synliga att i-länder som USA, Kina och Ryssland bävar inför möjligheten att de skulle spridas ända till deras breddgrader. I Kina låter man Google censurera allt som har att göra med araber och deras revolutioner, medan USA:s Obama skenbart går till attack mot landets miljardärer för att blidka de upproriska fackföreningarna. I Ryssland låter den engelsktalande ryska tevekanalen Russia Today, som annars brukar anlägga en antiglobaliseringston, alltfler iakttagare bedyra att de arabiska revolutionerna är ett verk av utländska agenter. Amerikanska anti-imperialister och europeisk vänster hyllar Khadaffi som en kämpe mot västerländsk anspråk på dominans över Afrika.

I detta virrvarr av motstridande röster och förfäktande åsikter har man svårt att skönja händelsernas gång från önsketänkande. Medan högern snabbt passar på att lägga sig i de libyska affärerna under humanitär täckmantel står vänstern rådvillig inför en revolution som inte startades av vänsterkrafter, utan av en ung folkmassa som inte stod ut längre med sina inhemska förtryckare. Det värsta scenariot som CIA och Israel kunde tänka sig, nämligen diktatorernas fall, presenteras plötsligt av en del iakttagare som ett verk av just CIA och Israel. Ingen frågade araberna själva vad de ville, för ingen hade någonsin gjort det tidigare. Klichébilderna har fått sig en och annan törn, men de fungerar utmärkt för västerländskt behov och det finns ingen anledning att söka vidare, när alla vet att det är CIA och Israel som alltid bestämt kursen i arabvärlden. Så varför skulle det inte vara fallet nu också?

Tagna på sängen anlitar nu världseliten analytiker och förståsigpåare för att inpränta bilden av araberna, så som vi alltid lärt oss se dem, hos tittarna och läsarna. Ett folk utan initiativförmåga, utan riktiga representanter och utan framtid. Ett folk vars väl och ve till syvende och sist ligger helt i händerna på deras eliter, som i sin tur är helt i händerna på den rika världens eliter. Att så många både inom vänstern och högern har utgått från denna bild har mindre att göra med verkligheten i arabvärlden och mer med hur de industrialiserade demokratiernas världsbild skapas och underhålls. Det världseliterna räds mest är att folken ska lyckas bestämma över sina tillgångar och sin framtid. Det som vänstern räds mest är att revolutionerna kan göras utanför de rådande ideologiernas ramar. Och det som Israel räds mest är en arabvärld som befriats från sina despoter.

Frågan man bör ställa sig är vad CIA eller Israel tjänar på omvälvningarna i arabvärlden, särskilt när dessa omvälvningar, och det är bara en tidsfråga, lär nå till själva kärnfrågan, nämligen Palestina. Svaret är: ingenting! Däremot har ett sådant närmande en fördel för dem som önskar hålla arabvärlden under kontroll, genom att befästa bilden av en arabvärld som är oförmögen till handling. Och om det är CIA eller Israel som ligger bakom dessa revolutioner, då måste dessa ju vara falska. Dessa manövrer är bara en fortsättning på den mörkläggning som väst ägnat sig åt när det gäller arabernas avantgard. För hur många kan uttala sig om vilka araberna egentligen är och vad de vill?

Hur många arabiska filmare, kompositörer, konstnärer, författare eller journalister har blivit presenterade för allmänheten under mina 35 år i Sverige? De kan räknas på ett par händer, och ofta är de inte ens representativa för nuläget. Den kraft som de unga araberna utgör idag inom de kreativa områdena är nästan tabubelagt i våra medier. Det finns föga intresse för en sådan kontakt, som inte följer etablissemangens riktlinjer. Detta säger mer om var vi befinner oss kulturmässigt i demokratiernas kärnländer än om vilka araberna är och vad de säger. Europas närmaste granne består av 300 miljoner okända människor, vars liv och drömmar sammanfattats för oss i några envist borrande ord, och bilder.

I Jemen gick presidenten häromdagen ut i värsta talibanstil och anklagade kvinnorna som deltar i demonstrationerna för promiskuitet. Och det skall ju vara den man som USA anlitar för att bekämpa al-Qaida på den arabiska halvön! Han fick svar på tal några timmar senare. Tiotusentals kvinnor iklädda sina burkor gick ut i en dundrande manifestation mot presidenten och krävde en offentlig ursäkt. Jag blir inte glad över att se så många kvinnor utan ansikten. Men jag måste erkänna att det kvinnorna sade i teve var i klass med vilka som helst av deras barhuvade systrar i väst. Deras politiska medvetande verkar inte alls ha fått ta något stryk av burkan. Vill de gömma sig får de göra det, bara man får veta vad de vill. Och det fick vi veta. Politiska rättigheter för alla kvinnor med eller utan burka. I Saudiarabien gick kvinnor ännu längre i sina protester. Nu hotar de med att tillämpa en gammal sed från profetens tid om de inte får köra bil själva. Enligt Gulf News har kvinnor hotat med att dia sina chaufförer om de inte själva får köra bil! För enligt den gamla seden, som inte tillämpas längre förstås men som ändå vissa hårdnackade fundamentalister propagerar för, kan en kvinna vistas i samma lokal med en främmande man utan slöja om hon diar honom (det vill säga adopterar honom)! Man undrar hur de saudiska männen nu kommer att reagera på detta.

I Egypten, på skalans motsatta sida av denna form av förfäderstro som exporteras från saudiernas land, våras det för politiska talk-shows på internet. Vissa får miljoner tittare på några veckor. En av dem är Monatov, som presenteras av Mona Hala, en snygg egyptisk skådespelare som tydligen spelat in en del erotiska scener på film, vilket utnyttjas i kampanjen mot henne av förbudsivrarna men vilket annars ger henne otroliga tittarsiffror. Och programmet är som namnet antyder, rena molotov på nätet. Monas fantastiska utstrålning och hennes lediga och självsäkra stil smittar av sig på egyptiska tjejer, som fått nog av förmynderi.

Tunisiskan Amel Mathlouthi, en sångvirtuos med en gudalik röst, sjunger sin tre år gamla låt mitt i en demonstration i Tunis, a capella, under folkets totala vördnad. Låten heter "Jag är fri och mitt ord är fritt". Dessa är bara några exempel på unga araber och deras sätt att säga nej på. Samtliga har dock något gemensamt. Palestina står främst på deras agenda, och de tar inga order från utlandet, för deras hjärtan är arabiska, och deras dröm är en enad arabvärld.

Utgör en enad arabvärld en fara då för i-ländernas och Israels planer? Med den utformning i-länderna har idag, där "sysselsättning" innebär dolt slaveri och "tillväxt" betyder rätten att berika sig utan gränser, blir svaret ja. En enad arabvärld skulle kullkasta hela världsekonomin och tvinga den att söka andra vägar än de gängse, vilket i sig vore en befrielse, både för människan och för planeten som helhet. En enad arabvärld skulle se till att lösa Palestina-problemet utan att judarna drabbas. De som ville skulle välkomnas tillbaka till sina ursprungsländer i arabvärlden. En enad arabvärld skulle fungera som en språngbräda mellan Europa och islam och många europeiska muslimer skulle gärna åka tillbaka till sina befriade länder. En enad arabvärld skulle innebära möjligheter för investerare att odla öknen när dessa länder inte utgör något hot längre för deras kapital. "En pipeline vatten för en pipeline olja" borde vara den enade arabvärldens nya motto. Värst drabbade när arabvärlden till slut når sitt mål blir vapenindustrin. Men verksamma inom den kan omskolas till att göra nytta istället för att så split och död bland civila. En enad arabvärld är det som araberna har kämpat för i snart 100 år. De arabiska revolutionerna är ytterligare en byggsten i den byggnaden. Det är därför de smutskastas och förnekas, både av världselitens lakejer och av de kontrarevolutionära trupper på hemmaplan som nu gaddar sig samman mot de unga i arabvärlden. Vi måste se till att försvara och hjälpa dessa revolutioner om vi vill ha en värld som är värd att leva i.

Hesham Bahari, författare och förläggare

Läs:

Mohamed Omar: "Svinhugg går igen – intervju med Hesham Bahari" (15/5 2009)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>