Antisionismen är en mindre känd aspekt av den brittiska teosofen Alice Baileys (1880-1949) författarskap. Utströdda i hennes många böcker stöter man på rätt så radikala åsikter om den hänsynslösa sionistiska kolonialismen i Palestina.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli (d. 1917) var panislamist, och som sådan måste han också vara antisionist. En panislamist kunde på den tiden inte acceptera att ett stycke land, Palestinas heliga land, skildes från det ottomanska kalifatet. Vi vet att Aguéli var särskilt negativt inställd till separatistiska rörelser, till exempel wahhabismen och den armeniska nationalismen. Han torde därför inte ha välkomnat sionisterna och deras planer på att kolonisera Palestina.

Aguéli var också intresserad av teosofi både före och efter sin omvändelse till islam. Som privatelev hos konstnären Emile Bernard (1868-1941) i Paris hade han lärt känna folket kring paristeosofernas tidskrift Le Lotus Bleu och börjat delta i samkvämen i den teosofiska logen Ananta där han blev medlem.

Under sin resa till Indien besöker Aguéli teosofiska sällskapet i Adyar i Madras och blir bekant med överste Henry S. Olcott (1832-1907), ordförande för Teosofiska sällskapet.

 ”Jag ämnar uppsöka överste Olcott, en ryktbar teosof …”, skriver Aguéli i ett brev från Madras i oktober 1899. [1] Han var då muslim. Han stannade hos översten ett tag, vilade ut, läste romaner och studerade ”chromopathin”, det vill säga färgläkekonsten. Han tog så vitt jag vet aldrig avstånd från teosofin och när överste Olcott gick bort skrev han en mycket vänlig dödsruna. [2]

I sitt manifest från 1904 [3] påpekar Aguéli visserligen att teosoferna, trosmässigt vill säga, befinner sig ”långt ifrån islam”, men medger samtidigt att de gör en positiv insats i att öppna människors ögon för Orientens visdom och på så sätt motverkar arrogans och rasfördomar.

”Men de bryta ned rasfördomarna, de lära folk att älska Orienten, de är nyttiga i Indien och Japan.”

Aguéli var panislamist av det ottomanska slaget och såg kalifen i Istanbul, Abd al-Hamid II, som muslimernas samlande och enande symbol, ja som politikens ”böneriktning” eller al-qibla as-siyasiya. Sionismens fader, Theodor Herzl, besökte kalifen och lade fram sina planer för en judisk stat. Herzl lovade att hans judiska bankirvänner skulle lösa riket från dess skulder.

Kalifen svarade Herzl att han var redo att ta emot judar som emigrerade till riket, förutsatt att de blev ottomanska medborgare. Någon judisk stat kunde det inte bli frågan om. Kalifen avvisade Herzl förslag och skickade ett brev till Herzl där han varnade honom att "inte ta några fler steg i frågan".

"Jag kan inte ge bort en bit av landet, för det är inte mitt utan folkets. Mitt folk stred för det här landet och gjorde det bördigt med sitt blod. Låt judarna behålla sina miljoner" sade kalifen.

Den engelska adelsdamen Alice Bailey var under flera år medlem i Teosofiska sällskapet, Adyarföreningen under överste Olcotts ledning. I början av 1920-talet bröt hon med sällskapet och gick sin egen väg. Hon fortsatte att vara teosof, men en obunden sådan. Alice skapade sina egna organisationer Lucis Trust och Arcane School, vilka finns än idag.

Alice Bailey föddes ett decennium efter Ivan Aguéli och levde fram till 1949, så till skillnad från honom bevittnade hon sionismens aggression och terror i Palestina och grundandet av den judiska staten 1948. Jag vet inte så mycket om hennes hållning till islam, men i boken Strålarna och invigningarna (s. 223) kallar hon profeten Muhammed för ”en mycket avancerad invigd”.

På stadsbiblioteket i Uppsala finns en hel radda av hennes böcker i svensk översättning. Böckerna är krångliga, på gränsen till oläsbara för en oinvigd, men de innehåller detaljerade index så att man lätt kan söka efter vad hon skrivit om specifika ämnen och personer. Jag är särskilt intresserad av hennes antisionism och i Strålarna och invigningarna hittar jag följande:

Judarna har genom sina olagliga och terroristiska aktiviteter lagt grunden till stora svårigheter för dem som försöker främja världsfreden. Som en judisk medlem av mitt ashram påpekade (och jag vill berömma honom för hans själs klarsynthet) har judarna återigen delvis öppnat porten till ondskans krafter, vilka ursprungligen arbetade genom Hitler och hans onda anhang. ’Förseglandet’ av denna port hade inte slutförts på ett framgångsrikt sätt, och det är visdomens uppgift att upptäcka detta i tid. Dessa ondskans krafter arbetar genom en triangel av ondska, där en spets finns i sioniströrelsen i USA, den andra i Centraleuropa och den tredje i Palestina. (s. 368)

Hon jämför alltså sionism och nationalsocialism. Det gör många andra sionismkritiker också, bland andra svensken Lasse Wilhelmson i flera artiklar som har publicerats i samlingsvolymen Är världen upp och ner? (2009). Bailey skriver vidare:

Under åren omedelbart efter kriget var de [judarna] behärskade av en glamour som påtvingades dem av de sionistiska diktatorerna som (i viss utsträckning utan framgång) försökte vara för det judiska folket vad Stalin och hans grupp och Hitler och hans anhang hade varit för sina respektive folk. De arbetade med samma metoder – terroriserade, undanhöll information, hunsade med sina motståndare, framförde falska anspråk, använde mutor och var korrumperade. De var och är en minoritet, men en mäktig sådan, på grund av sina stora rikedomar och genom att de innehar maktpositioner. De kräver ett land som de inte har någon rimlig rätt till, och som judarna har struntat i under två tusen år. (s. 539)

Den sionistiska lobbyn i Sverige har redan slagit larm om de farliga passagerna och försökt få Alice Baileys böcker bortplockade från bokhandlarna. De finns dock fortfarande att få tag på, framför allt hos handlare som specialiserat sig på ”nyandlig” litteratur. Och så förstås på biblioteken.