Poetkollegan Marcus Birro är en av få i Sverige som skriver begripliga och vackra dikter. Men Marcus är också fotbollsjournalist och krönikör på Expressen. Det som gör att han sticker ut är hans katolska tro och traditionella familjesyn. Något jag finner tilltalande. Han lever för närvarande i Italien. Jag skickade några frågor till Marcus.

MO: I en krönika i Expressen uppmanade du läsarna att ringa sina föräldrar och säga att de älskar dem. Bryr vi oss för lite om våra föräldrar i Sverige?

MB: Människovärdet överhuvudtaget känns rätt nedvärderat nu för tiden. Jag är inte bättre än någon annan, eftersom jag inte kan trolla eller besvärja verkligheten, så därför skriver jag. Ibland måste man skriva som man önskade att det var.

MO: Du har också skrivit att det inget får vara heligt längre. Man ska håna Gud och Jesus så mycket man bara kan. Men finns det inte andra saker som är heliga i Sverige? Saker man inte får dra i smutsen?

MB: Bilden av Sverige som ett korrekt, organiserat, väl fungerande och jämlikt land är en sådan sak. Det är en bild som inte stämmer längre men tillräckligt många anstränger sig tillräckligt hårt för att den bilden ska vara intakt.

MO: Du var alkoholist och blev nykter. Hur går det nu?

MB: Jo, tack. Bli nykter är enkelt, vara nykter är svårare. Men jag har fått ett helt nytt liv sedan jag blev nykter så det hjälper mig att hålla mig nykter.

MO: Jag tycker mycket om dina dikter. Det var länge sedan du gav ut någon samling. Jag skulle se fram emot en uppföljare till greve Snoilskys "Italienska bilder". Diktar du än?

MB: Tack. Och tack det samma! År 2007 gav jag ut Svarta Vykort, den innehåller en hel del dikter. Klart det blir fler dikter sedan. Poesin är min grundsten. Liksom din, törs jag skriva.

MO: Stockholm förskonades från bombningar under andra världskriget. Vi rev staden själva. Jag blir alltid lika sorgsen när jag tänker på det. Om jag inte missminner mig har du nämnt detta kulturmord i någon av dina krönikor. Visst tycker du också om gamla hus?

MB: Jag är inte ensam om det. Det är därför jag bor i och älskar Rom. Det är som Gamla stan fast vackrare, överallt. Jag älskar mycket med Sverige men städerna, förutom delar av de tre största är inte särskilt vackra. När man ser gamla bilder på svenska städer är det, som du säger, en stor sorg att så mycket vackert revs.

MO: Du har skrivit att ”tron är förlåtelse och tröst”. Finns det inte olika sätt att trösta sig för olika människor. Tron kanske inte passar alla. Andra tar hellre ett piller, eller?

MB: Jag är inte ute efter att tvinga på alla en tro. Jag skriver om min tro för att den fungerar, sedan får människor efter eget huvud och hjärta komma fram till om de alls behöver förlåtelsen och tröst. Jag skulle inte överlevt utan förlåtelse och tröst. Du borde fråga de som inte tror, hur de klarar sig.

MO: Du har också skrivit att du inte behöver några bevis för din tro. Vad är det som får dig att tro?

MB: Jag ber och någon lyssnar, det räcker gott för mig.

MO: Finns det kristendomsfobi i Sverige? Har du känt av den?

MB: Vet inte om det är just kristendom. Överhuvudtaget kopplar människor på en viss form av attityd mot en när man berättar att man tror. Man silas genom ett annat filter. Alla troende, från alla religioner, kan nog vittna om samma sak.

Läs:

Marcus Birros senaste krönika i Expressen

Oskorei om Birro