Egypten, arabvärldens hjärta, är också ett centrum för sufismen – islams andliga brödraskap. Al-Azhar i Kairo är sunniislams äldsta och största lärosäte. Både Egyptens mufti, Ali Gomaa, och al-Azhars rektor, Ahmad at-Tayyib, är sufister. Den svenske sufisten Ivan Aguéli (d. 1917) studerade vid al-Azhar. I ett brev till sin mor den 21 december 1902 skrev han så här om sina intryck från universitetet.

Jag är kanske den förste europé som gått på universitetet El Azhar här. Det är storartat vackert. Muhammedanerna där äro de bästa o. gudfruktigaste människor i världen. De tro på samma gud som du. De tro ej att Jesus var gud, men en av de största profeterna o. fylld av Guds Ande. De tro att Moses är Guds ord. De tro på den heliga Jungfrun, Maria o. på den obefläckade avlelsen. De erkänna att så väl bibeln som evangelium är Guds ord, men att de under tidernas lopp hava erhållit vissa tillsatser o. s. v. Det är dödssynd att smaka en enda droppe, så väl vin som spritdryck. Deras sedelära är högre än de kristnas. De dumma historierna om månggifte o. s. v. är lögn. Ingen slåss, ingen bråkar. De äro ytterst fredliga, göra sin bön fem gånger om dagen. Skall skriva längre fram om dem. Nu önskar jag endast en god o. fridfull Jul och låt ej oroa dig varken av det ena eller andra.

Sufisternas riksråd i Egypten (Supreme Sufi Council) planerar att bilda ett politiskt parti.[1] Den 4 mars 2011 meddelade tidningen al-Masri al-Youm att 18 sufiordnar samlats i syfte att välja representanter till en kommitté som ska leda processen. Kommitténs ordförande är sheikh Mohamed Alaa Abul Azayem, ledare för Azamiyyaorden och en skarp kritiker av wahhabismen.

Om sufisterna bildar ett parti så är de per definition islamister. I boken Islamisten (2010) har jag beskrivit ”islamism” som en samlingsbeteckning för de rörelser som ”förespråkar islam som grund för samhället” och som ”organiserar sig politiskt i enlighet med en ideologi baserad på islams källor”.[2]

De allra flesta islamister, med några få undantag i periferin, ser demokrati som något positivt, eftersträvansvärt och islamiskt. Jag skrev så här i Islamisten:

Huvudfåran inom den islamiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell.[3]

Det nya sufipartiets förebild är enligt egen utsago det islamistiskt-demokratiska AKP i Turkiet, också det med rötter i sufiordnarna. Flera islamistiska rörelser, Muslimska brödraskapet inbegripna, har sagt att man betraktar Turkiet som en modell för islamisk demokrati.

Turkiets goda anseende och ledarroll i islamvärlden sedan 2002 kommer sannolikt att innebära ett bakslag för wahhabismen och ett ökat inflytande för normal sunniislam. Wahhabismen är nämligen inte som många tror en skola inom sunniislam utan en helt egen sekt som grundades av Muhammed ibn Abd al-Wahhab på 1700-talet, därav beteckningen wahhabiter. Alltsedan dess begynnelse har sekten fört krig mot normala sunni- och shiamuslimer.[4]

Under en islamisk konferens i Alexandria år 2010 sade sheikh Mohamed Abdel Fadeel att “sionistiska organisationer” ligger bakom wahhabismen.[5] Det är inte en helt orimlig slutsats med tanke på att sionisterna har ett intresse av att demonisera islam. Och vilket sätt kan vara bättre än att låta muslimerna göra dålig reklam för sig själva?

Det finns en tendens i västerländska medier att likställa islamismen med små, obskyra och extremistiska wahhabitiska grupper. Man får bilden av att islamism och terrorism är samma sak eller att islamism och wahhabism är samma sak. Det är inte sant. Alla stora islamistiska rörelser tar bestämt avstånd från dessa grupper och deras ideologi, som lämpligast bör betecknas ”qaidism”.

I boken Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think (2007) presenteras den största Gallupundersökningen som någonsin gjorts i den islamiska världen. Demokrati anges ofta vid sidan om islam som en nyckel till ett rättvisare samhälle och till ekonomisk och vetenskaplig utveckling. Många svarade att det är viktigt att ha både en stark islamisk identitet och en demokratiskt vald regering. De ser alltså inte demokrati och ett islamiskt samhälle som motsatser. Vad de allra flesta vill ha är en modell som är både demokratisk och grundad på religiösa värderingar. Man ser mycket negativt på både qaidismen och Israels statsterrorism.[6]

Muslimska brödraskapet har på sistone blivit allt mer kritiska till wahhabismen. Man inser att deras obskurantism och extremism kan bli farlig om den får fortsätta växa obehindrat. Nyligen talade shaykh Yusuf al-Qaradawi ut mot wahhabiterna efter deras angrepp på gravmoskéer.[7]

Men islamismen är inte heller identisk med brödraskapet. Det har inte monopol på islamism eller politisk islam. Den tunisiske islamisten Rashid Ghannoushi, ledare för Nahda, sade en gång att ofta när man talar om al-haraka al-islamiyya, det vill säga ”den islamiska rörelsen”, syftar man på brödraskapet, men faktum är att den största islamiska rörelsen i Egypten är sufiordnarna. Sufiordnarna samlar mer än tjugo miljoner medlemmar!

Det finns flera islamistiska rörelser med tydlig anti-wahhabitisk profil som till exempel Fethullah Gülen och Harun Yahyas rörelser i Turkiet, Ahbash i Libanon, Al-Adl wal Ihsan i Marocko och Minhaj-ul-Quran och Sunni Tehreek i Pakistan. Man bör heller inte glömma den shi’itiska islamismen, som är något helt annat än wahhabism och qaidism, med till exempel det libanesiska Hizbollah. Imam Khomeini, som ledde revolutionen i Iran, såg sufisten Ibn Arabi (d. 1240) som en av sina lärare.

Här vill jag tillägga att det i min mening inte kan finnas någon islamism utan sufism, helt enkelt eftersom det inte kan finnas någon islam utan sufism. Sufismens funktion i islam är såsom själens funktion i kroppen. Utan själen är kroppen livlös. Förändringen av samhället måste ske parallellt med en förändring av människans inre. Det inre är överordnat det yttre. Aguéli skriver: ”Är världen usel – må så vara; men man kan inte reformera den på annat sätt än genom att omskapa sig själv”. Och det är detta andliga krig, den stora jihad, som sufismen sysslar med. Det måste helt enkelt finnas konkreta organisationer, metoder och lärare, annars är "hjärtats rening" bara tomma ord.

Sufism och islamism är alltså inte motsatser. De är inte ens jämförbara storheter. Sufismen är vetenskapen om de inre tillstånden, det andliga livet, och metoder för andlig utveckling samt organisationer (ordnar, sällskap) för aspiranter som söker denna utveckling. Islamismen däremot är, som jag redan visat, helt enkelt organiserad politisk aktivism på islams grund. Det är fullt möjligt för en sufist, en andlig aspirant, att samtidigt vara islamist, det vill säga aktivist inom en islamisk, politisk organisation. Det förekommer till exempel i Egypten att medlemmar i Muslimska brödraskapet samtidigt är medlemmar i en sufiorden. I Turkiet är det snarare regel än undantag att islamister också är sufister. I Pakistan finnns det flera sufi-islamistiska partier, bl.a. Sunni Tehreek.

Det nya partiet i Egypten har som mål att bekämpa sekularismen å ena sidan och "fundamentalismen", det vill säga wahhabismen, å den andra. Egypten behöver ett parti som tar tydlig ställning mot wahhabismen in toto, inte bara dess överdrifter, och jag kan inte annat än önska dem lycka till. Terrorism och vandalism, som de senaste dagarnas förstörelser av helgedomar, är bara en logisk konsekvens av Muhammed ibn Abd al-Wahhabs perverterade lära.

Boken Islamisten kan beställas från Islamiska förlaget Aguéli för 150 kr

Läs:

Citatet från Ivan Aguéli är hämtat ur Axel Gauffins biografi (1940-41)

Mohamed Omar: "Kalla dem vid deras rätta namn". Om islamism, sufism och wahhabism