Råd på den andliga vägen 
Imam Abdullah ibn Alawi al-Haddad
2007
Ghazali-institutet

I islam är det inre viktigare än det yttre, kontemplationen viktigare än aktivismen, avsikten viktigare än handlingen och hjärtat det viktigaste av alla kunskapsorgan. Hjärtat är säte för intellektet (al-aql) med vilket vi betraktar den osynliga verkligheten. ”Den som känner sig själv”, säger profeten Muhammed, ”känner sin Herre”.

Vägen mot självkännedom och Gudskännedom, det vill säga gnosis, är inte lätt. Man kan behöva en hjälpande hand. Inte många böcker ger så konkret hjälp på den vägen som imam al-Haddads klassiker Råd på den andliga vägen. 

”Med fast förankring i den islamiska kunskapstraditionen och djup psykologisk insikt förmedlar han tidlösa råd för den som hoppas kunna fördjupa sin tro och få tillgång till den dimension av livet som inte bara förbereder för det slutliga mötet med Gud, utan också genomlyser nuet och ger redskap för att stärka förmågan att hantera det i enlighet med profetens sunna”, skriver de svenska översättarna i baksidetexten.

Imam Abdallah ibn Alawi al-Haddad (1634-1720) är ättling till profeten, genom hans dotterson al-Hussain. Profeten sade att i början av varje århundrade, kommer Gud helt visst att sända en person till detta samfund som förnyar vår religion. Imam al-Haddad var enligt många det elfte islamiska århundrades förnyare (mujaddid). Han hade stora kunskaper, en profetisk vandel, och var en av Guds omisskänneliga vänner (awliyya). Al-Haddad föddes i staden Tarim i södra Jemen och där är han också begravd.

Hans förfäder i ätten Alawi hade under flera sekel frambringat generation efter generation av lärda och fromma män och kvinnor. De härstammar ursprungligen från hamnstaden Basra i Irak varifrån de utvandrade under tidig medeltid.

I en hadith säger profeten: ”Om ni håller fast vid två ting efter mig så kommer ni aldrig att gå vilse: Koranen och min sunna”. I en annan hadith säger han i stället: ”Koranen och mitt husfolk (Ahlul Bait)”. Meningen i båda versionerna förblir dock densamma eftersom man inom Ahlul Bait, iakttog, bevarade och följde sunnan mycket sorgfälligt till både det yttre och det inre. Ätten Alawi har bevarat och vårdat sunnan från profetens dagar fram tills idag.

Imamen har avfattat sina råd på klar och tydlig prosa. Han är inte dunkel och svårtydd som Ibn Arabi eller andra sufier vilka ägnat hyllmeter åt avancerad kosmologi och metafysik. Men även om språket är ganska lättfattligt så är målet desto svårare. Al-Haddad citerar en Gudskännare (arif) som sagt: ”Den är inte sufier som, om hans inre skulle läggas upp på ett fat och ställas ut på ett marknadsstånd, skulle skämmas över något som avslöjades där.”

Vi kanske inte kan bli sufier av den rangen. Men vi kan alltid bli bättre muslimer. Och då är imamens handfasta råd nyttiga och praktiska. Det är nämligen en bok vars lärdomar både kan och bör tillämpas i det egna vardagslivet. Han skriver om visshet och hur man uppnår den, om ren avsikt, om vaksamhet, om förhållandet mellan det inre och det yttre jaget, om regelbundenhet i tillbedjan, om förtröstan, om tålamod, om plikterna mot hustrur och barn, om Koranläsningens förtjänster, om skrytsamhet och andra laster och hur man blir kvitt dem.

Om kinesen Sun Zis klassiker Om krigskonsten ger råd för hur det yttre kriget ska föras mot seger, så handlar al-Haddads bok om det inre kriget, kriget mot egot eller det större jihad. ”Din värsta fiende är ditt jag”, säger Muhammed i en hadith. Och imamen citerar en förståndig poet som sade:

Tag dig i akt för ditt ego (nafs), och lita inte på dess onda anslag; 
Ditt ego är värre än sjuttio demoner.

Teologiska diskussioner och hårklyverier lyser med sin frånvaro. Imamen behandlar heller inte fiqh-frågor (rättslära). Det är därför en bok som kan läsas med behållning av alla muslimer, nästan oavsett skola och teologisk inriktning, och förstås även av nyfikna icke-muslimer.

För skrivande människor är imamens förord intressant. Han försvarar sig mot dem som anser att allting redan är sagt och att det inte behövs några nya böcker:

”Någon med begränsad förståelse skulle kanske säga att det redan finns ett överflöd av böcker och att det inte är till något gagn att i vår tid lägga nya på hög. Han skulle ha rätt i den meningen att det faktiskt finns ett överflöd av böcker och att de borde räcka. Säger han däremot att det nu är meningslöst att sammanställa böcker har han fel. Människors hjärtan dras naturligt till allt nytt, och i varje epok ger Gud kunskap i den form som lämpar sig bäst för den tiden. Böcker når avlägsna trakter och överlever de lärda som skrev dem, och dessa lärda får den belöning som tillkommer dem som spridit kunskap, och räknas även efter sin död som lärare och sådana som kallar till Honom.”

Man undrar om imamen hade kunnat föreställa sig att hans böcker skulle nå ”avlägsna trakter” som det karga Norden och läsas, begrundas och tillämpas av svenska och svensktalande muslimer! Hans bok har, trots sin ålder, en doft av nyhetens behag och man kommer osökt att tänka på Koranversen, kullu youmin wa huwa fi shan, dvs. ”varje stund visar Han sig på ett nytt sätt”. Al-Haddads böcker är dessutom väl lämpade för vår stressiga samtid av en mer prosaisk anledning – de är korta.

Shaykh Abd al-Wahid Morrone och Ann-Catrin Nilsson har översatt boken till förnämlig svenska. Morrone är lärjunge till Habib Ali al-Jifri (f. 1971), en ättling till imam al-Haddad och en levande länk till dennes kunskap, karaktär och gnosis (maarifa) och vidare ända tillbaka till själva källan, profeten Muhammed.

Boken kan beställas från Ghazali-institutet.