De flesta som har debatterat med sionister har någon gång stött på argumentet som menar att Palestina är judarnas ursprungsland, och därmed anser de även att Israels existens är totalt berättigad. Man stödjer sig på sin religiösa urkund när man förespråkar ett aggressivt krig och etnisk rensning. Judarnas förfäder bodde i Palestina och detta betyder att även jag som jude har den gudomliga rätten att bo i Palestina, oavsett om det finns andra människor som lever och verkar i landet. Detta är i all sin simpla galenskap sionisternas huvudargument.
Men, stämmer detta? Härstammar alla dagens judar från upprorsmännen på Simon bar Kokhbas tid?[1]. Ja, säger de sionistiska judarna och sionister från andra läger. De har dock glömt bort en sak. Khazarerna.
I dagens norra Turkiet levde under 700-talet en folkstam som gjorde något besynnerligt. Denna folkstam, khazarerna, konverterade nämligen till judendomen runt år 740 [2], [3].Detta var under en tid då kristendomen började få en allt starkare ställning i kazarernas hemtrakter, samtidigt som Islam bredde ut sig över området. De bulgariska stammarna i nordöst var muslimer medan de kristna pressade söderifrån, dagens Georgien och Armenien. Mitt i denna veva blev det khazariska kungadömet en judisk maktfaktor i regionen.
Khazarerna tog till sig hebreiskan som skriftspråk, speciellt i religiösa sammanhang. Arkeologer har hittat två inskriptioner på Krimhalvön, avfattade på ett icke-semitiskt språk men skrivna på hebreiska [4]. Den läs- och skrivkunniga delen av befolkningen talade alltså någon form av turkiska/slaviska, men deras skriftliga och religiösa kommunikation utgick från hebreiskan. Hur goda judar var då khazarerna, under tiden då deras rike ännu inte hade gått under?
I början på 1100-talet reste rabbin Petahiah från Regensburg genom trakterna. Hans lärjunge skriver om sin mästares ord efter hans upplevelser i Khazarien; ” Det finns inga judar i Kedar(Khazarien), det finns kättare och rabbin Petahiah frågade dem: Varför tror ni inte på de vise ord? De svarade: För att våra föräldrar lärde oss inte. På kvällen före sabbaten skär de upp allt bröd som ska ätas på sabbaten, och äter i mörkret, och tillbringar hela dagen med att sitta på en plats, och ber inte utan sjunger psalmer. När rabbin Petahiah lärde dem vår bön och att välsigna maten tyckte de om detta och sade: Vi har inte hört Talmud” [5].
Ett materiellt välstånd kan många gånger förknippas med sekularism, eller åtminstone religiös ljumhet. Just detta var fallet hos khazarerna när deras rike var en hegemoni i trakten. När tiderna blev svårare, blev deras judiska tro starkare [6]. Och tiderna blev mycket svårare. I början på 1000-talet började khazarerna lida militära nederlag, främst mot ryssar och bysantiner och led ett annat stort nederlag 1071, mot seldjukerna [7]. Man räknar med att deras religiositet började stiga i början på 1100-talet. Under samma period blev de khazariska judarna tvungna att överge sina hemtrakter och man tog sin tillflykt till norr, Ryssland. Men även till nordväst, som är dagens Tjeckien, Ungern, Tyskland och Polen.
Nu var man judar, på främmande mark. Under århundradenas lopp knöt man allt mer an till den judiska religionen och det kazariska ursprunget glömdes så småningom bort. Deras ursprungliga språk, en variant av turkiska glömdes bort och språket med religiös laddning, hebreiskan började nyttjas allt mer. Möjligtvis även för att en del judar som hörde om det judiska kungariket flyttade dit och etablerade sig i Khazarien, därav hebreiskans ökade inflytande. Kontakten med germanska språk gjorde att även hebreiskan förändrades och blev till jiddisch, en blandning av hebreiska och dagens tyska, men även med inslag av vissa slaviska ord.
Har saker börjat falla på plats nu? En stor del av judarna som led under nazisterna hade khazarerna som sina förfäder. Khazarerna som konverterade till judendomen i mitten på 700-talet. Koestler berättar att ”här har vi alltså vaggan till den numerärt starkaste och kulturellt dominerande delen av väldens judiska befolkning idag” [8].
Vad ger detta för konsekvenser? Argumentet att alla judars förfäder en gång bodde i Palestina visar sig vara en utbredd myt. Deras ”heliga” land borde rimligen vara Turkiet, eller Bulgarien. Många av dagens judar har således aldrig haft en koppling till Palestina, mer än en imaginär. Det finns ännu fler konsekvenser. Eftersom att khazarerna inte var ett semitiskt folk blir även begreppet antisemitism falskt i sin direkta betydelse. Dessa judar var inga, och är inga semiter. En annan fråga rör deras rätt att kalla sig för judar. Enligt den ortodoxa judendomen är man jude om man har blivit född av en judisk mor. Konvertering ses inte med blida ögon av flertalet rabbiner. Kunde khazarerna då kallas för judar, och hur skall man beteckna deras ättlingar?
Jag måste påpeka att alla dagens judar inte är khazarernas ättlingar. Men den sionistiska myten om att alla judars ursprung finns i Palestina är falsk. Dessa som just är khazarättlingar hade förfäder som troligtvis inte ens kände till Palestina. Palestina till palestinierna!
[1] http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html
[2] Yehudah Halevi, ”Kuzarien”
[3] Arthur Koestler, ”Den trettonde stammen”, sid 13
[4] Shlomo Sand, ”Skapandet av det judiska folket”, sid 290
[5] Petahiah ben Ya´ocov,”The travels of Rabbi Petahiah of Ratisbon, sid 3-4.
[6] Polak, “The last days of Khazaria”, sid 324-329
[7] Shlomo Sand, “Skapandet av det judiska folket”, sid 303
[8] Arthur Koestler, ”Den trettonde stammen”, sid 163
Bravissimo Uno!
Khazarhypotesen om aschkenazijudarnas ursprung är fascinerande och lockande för antisionister. Men den är osannolik för att inte säga omöjlig. Motargumenten är genetiska, etnografiska och språkliga. Eller: om aschkenazijudarna huvudsakligen har ett turkiskt etniskt ursprung, varför är de då genetiskt mest lika andra judiska grupper, till exempel sefarderna och mizracherna, irakiska judar och jemenitiska judar och därnäst genetiskt mest lika andra folk i östra medelhavsområdet, såsom palestinier? Varför finns bland aschkenazerna inga folkminnen, inga folktraditioner om Khazarien? Varför talade aschkenazerna en variant av tyska, alltså jiddisch, och inte ett turkiskt språk?
Att (en del av?) det härskande skiktet i Khazarien antog judendomen någon gång i skedet strax före till strax efter år 800 är visst och säkert. Men att hela folket skulle ha gjort det är en obevisad hypotes. Det kan mycket väl ha varit bara ett tunt skikt av människor, som sedan blev kristna och muslimer efter Khazarrikets fall. Aschkenazernas utvandring från tysktalande områden österut är en långt bättre förklaring.
Frid Lars,
Jag är definitivt fel man att delge information om denna fråga då jag endast sett Shlomo Sand tala i två föreläsningar samt läst en djupgående artikel om hans forskning på israeliska Ha’aretz. Däremot så är min fråga huruvida Sands slutsatser också är osannolika?
MVH
Frid, Mohammad!
Jag ska inte säga så mycket om Sand, eftersom jag inte har läst hans bok. Men själva föreställningen att judendomen uppstått till följd av massomvändelser av icke-judar strider mot fakta, dels genetiska, dels historiska. Det förekom en viss proselytism i antiken, men den avtog snabbt efter Hadrianus tid (130-talet). Alla kristna kyrkofäder utan undantag betraktade judendomen som ett folk, en nation, en ras (för att använda ett modernt uttryck), inte som en kult man bara kunde ansluta sig till efter eget skön (det fanns många sådana i Rom). Judarnas rasliga exklusivitet var uppenbar för antikens människor och gav anledning till misstro och motvilja hos icke-judarna. (Detta är en naturlig reaktion enligt teorin om social identitet.) Vanlig var anklagelsen att judarna just genom sin icke-beblandning med andra grupper visade att de hatade övriga människosläktet (odium humani generis).
Från forntiden in i nutiden har judarna utövat sin etniska separatism, vilket också de genetiska studierna visar. Den som hävdar att det efter 100-talet skulle ha skett massproselytism har en tung bevisbörda. Kan de ge fler än ett tiotal namn på kända proselyter i tiden 130-400? Föga troligt.
Vänliga hälsningar
Lars
Artikeln och det efterföljande meningsutbytet har åtminstone inspirerat mig till att läsa på mer om frågan.
Huvudpoängen är som så många gånger förut, det är varken svart eller vitt. Många judar stammar från Palestina, men det finns en grupp judar som aldrig varit där. Man vet inte heller med säkerhet vart khazarerna ursprungligen kom ifrån, en möjlighet är att de kom söderifrån och därav förklaringen med de genetiska skillnaderna. Det finns flera källor som säger att en del av ashkenazijudarna talade ryska under 1600-talet, för att sedan blandas mer med de jiddischtalande och glömma ryskan. Det finns historiska exempel på folk som vid en tidpunkt haft en slags kultur som helt försvunnit, låt oss säga 1000 år. Ta de bosniska bogumilerna som konverterade till Islam under 1400-talet. Hos dagens bosniska muslimer finns inga som helst kvarlevor från bogumilerna, förutom språket som lever kvar i ganska bra skick. Jämför man det med att det fanns rysktalande judar under 1600-talet så finns det vissa likheter. Ordet för att be på jiddisch är ”davenen”, som är turkiskt.
Som sagt, inte alla. Men sannoliheten finns att det är en betydande del..
Adelskog skriver
”Men själva föreställningen att judendomen uppstått till följd av massomvändelser av icke-judar strider mot fakta, …”
Finns det verkligen en sådan tossig föreställning och vem skulle i så fall ha den? En omvändelse kräver väl ändå att det finns en religion att omvändas till?
Det bästa och enklaste sättet att tas ur villfarelsen att judarna skulle vara en ”ras”/etnisk grupp är helt enkelt att göra en så kallad okulsarbesiktning av etiopiska judar, jemenitiska judar irakiska judar, polska judar, ryska judar och berbiska judar och jämföra utseendena. Då ser man att de inte linkar varandra särskilt mycket och är mer lika dem som bor där de kommer ifrån.
Däremot är det väl ganska rimligt att khazarjudarna som anses utgöra ca 80 procent av alla judar i världen är, eller har blivit ganska lika, eftersom de stora konverteringarna till judendomen runt Medelhavet skedde till 300-400 talet e r. enligt Sands, dvs innan Khazarerna konverterade 740 e k. Men hos de senare finns även starka mongoliska inslag i utseendet, vilket jag har personlig erfarenhet av. Och dessa inslag kommer definitivt inte från Medelhavsområdet, utan är en följd av Khazariens belägenhet vi Sidenvägen som var den tidens viktigaste landsförbindelse mellan Asien och Europa.
Egentligen är det bara de arabiska judarna som kan kallas för semiter och de är inte så många.
Judendomen har omväxlande varit missionerande och isolationistisk.
Här finns material av Shlomo Sands http://lassewilhelmson.wordpress.com/antony-c-sutton-history-for-truth-seekers/
Personligen har jag alltid reagerat på de europeiska judarnas utseende. De ser ut som allt annat än semiter, men det kanske inte är ett argument i sammanhanget…
Jag ser nu att Adelskog även skriver detta:
”Alla kristna kyrkofäder utan undantag betraktade judendomen som ett folk, en nation, en ras…”
Kan de verkligen ha betraktat judendomen, en religion, som ett folk osv????
Judendomen var aldrig missionerande, utan var alltid isolerande och separativ. De 613 buden (mitzvot) med sina renhetsregler omöjliggjorde närmare umgänge mellan judar och icke-judar och reste höga murar för varje tilltänkt proselyt. Läs Esras bok i GT, i synnerhet kapitel 9 och 10! ”När detta var avslutat kom ledarna till mig och sade: ’Israels folk, prästerna och leviterna har inte avskilt sig från folken i landet och deras avskyvärda seder, från kanaaneerna, hettiterna, perisseerna, jevuseerna, ammoniterna, moabiterna, egypterna och amoreerna. De har tagit kvinnor från dessa folk till hustrur åt sig och sina söner, så att det heliga släktet har blandats med folken i landet. Ledarna och styresmännen var de första att begå en sådan trolöshet.” (Esra 9:1-2). Kapitel 10 berättar sedan om hur Esra tvingar de israeliter som äktat främmande kvinnor och fått barn med dem att sända bort alla dessa – intern etnisk rensning med andra ord. Kap. 10 avslutas med en förteckning över alla israelitiska män, som gift sig med främmande kvinnor, ungefär ett hundratal. ”Alla dessa hade äktat främmande kvinnor, men nu skickade de bort både hustrur och barn.” (Esra 10:44) Esras och Nehemjas interna etniska rensning och reformer markerar judendomens födelse såsom exklusiv och separativ stamreligion. Läs särskilt kap. 13 i Nehemja: ”Vid samma tid upptäckte jag att några judar hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab. Av deras barn talade hälften ashdoditiska eller något av de andra språken och kunde inte längre tala hebreiska. Jag gick till rätta med dem, förbannade dem, slog några av dem, drog dem i håret och besvor dem inför Gud: ’Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva…’ Så renade jag israeliterna från allt utländskt…” Detta skedde år 445 f.Kr.
För situationen närmare 500 år senare, läs t.ex. Apostlagärningarna, 10 kap. om mötet mellan Cornelius och Petrus; särskilt det tydliga budskapet i 10:28, där Petrus säger till de församlade: ”Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.” Detta markerar födelsen av en helt ny religion, den universalistiska kristendomen, som från första stund medvetet ställer sig i motsats till judarnas separativa national- eller stamreligion.
Om judendomen varit missionerande, måste den ha haft missionärer, missionsförsamlingar med medlemmar och missionsskrifter. Så ge oss då något namn, ett enda, på en judisk missionär till icke-judarna! Och en titel, en enda, på en judisk missionsskrift riktad till icke-judar! När skulle detta missionerande ha skett och var? Jag menar judendomen före den moderna tiden, före emancipationerna, alltså fram till ungefär år 1800. Sanningen är den att judendomen under hela denna äldre tid var en exklusiv, separativ stamreligion, en etnisk-ekonomisk gemenskap förstärkt med stränga rituella bud, som på allt sätt försvårade kontakter med övriga mänskligheten. Någon universalistisk religion som kristendomen och islam var judendomen aldrig och kan heller aldrig bli.
Denna judendomens separativa och etniska karaktär var den tidiga kristna kyrkans samtliga ledare och lärare klara över. Johannes Chrysostomos synes ha uppfattat judendomen mera som en ekonomisk än en religiös organisation. Han säger att patriarkerna inte är präster som fullgör rent religiösa värv utan i stället affärsmän. Eusebios av Caesarea säger att Abraham måste ha avsett att grunda en religion för hela mänskligheten, inte bara för judarna (för övrigt islams ståndpunkt). Detta visar att Eusebios avgjort inte betraktade sin tids judendom som universalistisk. I Beviset för evangeliet ställer Eusebios kristendomens universalistiska budskap gång på gång emot den ”judiska rasens” religion. Han säger att det nya förbundet ”inte är bara för den judiska rasen” utan ”kallar alla människor i lika mån att tillsammans dela samma goda”. På ett annat ställe säger Eusebios att Gud lovat att icke-judarna skulle ”komma från öst och väst och att de skulle bli Abrahams och de andra välsignade männens jämlikar tack vare sitt lika goda leverne. Hur avkomlingarna och efterföljarna av samma män… berövats sina utlovade välsignelser visas tydligt genom att deras stad plundrats, deras tempel stormats och de själva skingrats bland alla mänsklighetens folk”. Eusebios ser alltså judarna som Abrahams biologiska avkomlingar som förkastat den universella religionen. Liknande är Augustinus syn på judarna som en grupp med gemensamt biologiskt ursprung. Han uttrycker tydlig förståelse för att det är ett avgörande inslag i judendomen att förhindra inblandning av främmande etniska element – alltså att Esras och Nehemjas rasrenhetsprogram tillämpas alltjämt: ”Också efter att de förlorat sitt tempel, sina offer, sitt prästerskap och sitt rike, håller de fast vid sitt namn och sin ras i ett fåtal gamla riter för att de inte genom att blandas med icke-judarna skall förgås och mista vittnesbördet om sanningen.”
Tack Adelskogh för denna lika skrämmande som upplysande redogörelse.
Väl bekomme, Mohamed!