Den islamistiske tänkaren Ali Shariati (1933-1977), ”den iranska revolutionens ideolog”, konstaterar i en av sina universitetsföreläsningar [1] att alla religioners språk är av symbolisk karaktär.

"As a preface I should say that the language of religions, especially the semitic ones, whose prophet’s we believe in, are all symbolic."

Shariati fortsätter med att jämföra religions språk med poesins, som ju karakteriseras av samma mångtydighet och nyansrikedom. Poeten par excellance i den persisktalande kulturen är utan tvekan Hafiz Shirazi, ”det fördoldas tunga”, som levde på 1300-talet.

"Hafiz’s poems are everlasting due to the fact the more we read them, depending upon our tastes, the more new areas we can infer and discover."

Shariati delade sin beundran för sufismens skalder, särskilt Hafiz, med en annan revolutionär islamist från Iran, nämligen Khomeini, som själv skrev dikter i sufiernas efterföljd. Både Shariati och Khomeini hade, oavsett vad man tycker om deras åsikter i övrigt, en poetisk sensibilitet och förståelse för språkets komplexitet.

I förordet till Islamiska förlaget Aguélis nya bok, Madhhab och taqlid, framhåller den svenske shaykhen Abd al-Wahid Morrone skillnaden mellan det religiösa språkets mångtydighet och det mattematiska språkets exakthet. Han skriver att ”ord, till skillnad från siffror, ofta är mångtydiga och medger olika tolkningar”.

I boken visar författaren Farhad Abdi på den ortodoxa islamiska sharians inneboende pluralism och på hur nya, exoteriska ytterlighetstendenser, det vill säga wahhabismen, krymper och urholkar denna 1400 år gamla tradition.

Det finns en vulgär uppfattning om sharian som en statisk, en gång för alla fastställd katalog av påbud och förbud, som det bara är att tillämpa. När man läser Abdis pedagogiskt upplagda bok förstår man att så inte är fallet, sharia är snarare en ännu fortgående debatt inom vissa ramar och efter vissa principer.

Islams ortodoxi rymmer flera olika skolor, madhhab, som använder olika metoder för att förstå och tolka urkunderna. De lärda har, med vissa undantag, odlat en kultur av tolerans och ömsesidig respekt, som numera hotas av wahhabismens arrogans, självrättfärdighet och intolerans.

I boken framläggs, i polemik mot wahhabismens simplistiska slagord, argumenten för varför flera skolor, det vill säga flera olika tolkningsmöjligheter, kan och bör samexistera inom en och samma tradition.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli (d. 1917) planerade redan i början av 1900-talet att översätta böcker från arabiska om ”den muselmanska rätten, i enlighet med de fyra kyrkobruken”. I stället för en översättning kommer nu alltså en helt ny bok skriven av en svensk muslim. Dessutom på ett förlag som bär hans namn. Man får förmoda att Aguéli ler i sin himmel.

Vi skola börja med att översätta de första böckerna av den muselmanska rätten, i enlighet med de fyra kyrkobruken. Vi tro att detta är utomordentligt nyttigt, eftersom även i de länder där den internationella rätten eller Code Napoléon ha gällande kraft bekantskapen med Saria, d.v.s. rätten är oundgänglig för att känna de undermedvetna tankarna, jag skulle nästan vilja säga den intellektuella terräng hos den människa med vilken vi ha att förhandla. Vi skola göra början med översättningen av de kapitel, som handla om det kommersiella samvetet, lagarna om försäljning och om egendom. Vidare om det som är rent och orent ur laglig synpunkt. Vidare om hållning och värdighet ur moralisk och social synpunkt, d.v.s. om reglerna för människans uppträdande. Längre fram skola vi tala om det heliga kriget och allianserna med icke muselmaner, etc. etc. [2]

Boken kan beställas från Islamiska förlaget Aguéli för 95 kr

[1] Ali Shariati, Man and Islam, 1981, s. 2

[2] Axel Gauffin, Ivan Aguéli, 1941, vol. II, s. 128