”Om jag då hade vetat vad jag nu vet, skulle Goldstonerapporten ha blivit ett annorlunda dokument”, skriver Richard Goldstone i ett försök att ta tillbaka sin egen rapport till FN.

Och likväl undrar jag: hur annorlunda skulle den ha blivit? Hur annorlunda kunde den ha blivit? Goldstone är imponerad över att Israel ägnar en del ”betydande resurser till att utreda över 400 påståenden om tjänstefel som skulle ha begåtts i Gaza”, men det gör mig fundersam.

Låt oss anta att Goldstone och hans medarbetare, när de undersökte det kallblodiga mördandet av fler än 1400 palestinier, också hade vetat om att det skulle bli en israelisk utredning. Hade det gjort någon skillnad? I så fall vilken? 

Goldstone säger, ”Det allvarligaste anfall som Goldstonerapporten fokuserades på var dödandet av omkring 29 medlemmar av familjen al-Simouni i deras hem. Granatbeskjutningen av hemmet var tydligen (enligt den israeliska utredningen) resultatet av en israelisk chefs feltolkning av en drönarbild, och en israelisk officer är nu föremål för utredning för att ha beordrat detta anfall.” 

Av någon anledning tillåter Goldstone Israel att förminska sitt institutionella ansvar för en kolossal krigsförbrytelse till en kedja av lokala misstag, som begicks av några få lägre officerare, vilka kanske eller kanske inte kommer att åtalas.

Goldstone borde påminnas om att besluten att sätta in artilleri mot och lägga ut en bombmatta över Gaza inte fattades av ”några” militära chefer på marken, utan att dessa beslut fattades av en demokratiskt vald israelisk regering. Vidare måste sägas att dessa beslut vid denna tid stöddes av 94 procent av Israels judiska befolkning. Beslutet att utsätta planetens tätast befolkade område för ett regn av vit fosfor var ett strategiskt beslut, och det fattades av det israeliska militära överkommandot. Att Israel (kanske) är berett att offra någon liten Moshes eller liten Yankels militära karriär ändrar inte den ursprungliga Goldstonerapportens giltighet. Det bara bevisar att Israel inte tar ansvar för sina egna handlingar.

Den israeliska ”utredningen” skall egentligen tolkas som en typisk akt av sionistisk feghet, ty den judiska staten förmår inte medge sitt kollektiva ansvar för de illdåd den förövade i det judiska folkets namn och alla världens Goldstones’ namn. I stället för att då ta på sig ansvaret vill israeliska politiker nu skjuta skulden på israels soldater. Och av någon anledning önskar Goldstone att Hamas gör detsamma: Goldstone (U-svängens nye mästare) förutser att Hamas skall bete sig som Israel, det vill säga ägna sig åt skönmålning och bedrägeri. Han väntar sig egentligen att Hamas skall slingra sig som han själv nu gjort.

Men Hamas är tydligen gjord av bättre virke – till skillnad från israeliska politiker och Goldstone tar Hamas fullt ansvar för sina handlingar. Öppet och stolt bjuder Hamas den rasistiska judiska staten motstånd. Den försöker inte skjuta skulden på några namnlösa frihetskämpar, några enkla män i ledet. Hamas skickar kärleksbrev till palestiniernas stulna land. Somliga skickar ju budskap med flaskpost; Hamas skickar dem med raketer. Men budskapet är vackert, enkelt och klart: ”Mitt land, min jord, förlora inte hoppet om oss. Vi finns här, omgivna av taggtråd, men den tid kommer snart då vi skall förenas.”

I sin slingrande avbön i Washington Post röjer Goldstone en allvarlig brist på förståelse av den israeliska militarismen, dess roll och dess operativa tänkande. Israels strategi bygger på avskräckandets makt. Israel finns där för att injaga skräck i sina grannar genom död och blodbad. Israel tror att det genom överväldigande slagkraft kan utmatta palestinierna och knäcka dem andligen. Allt som oftast förövar den judiska staten ett folkmordsdåd – och de palestinska dödstalen talar sitt tydliga språk. Fler än 1400 palestinier dödades i Gaza under Operation gjutet bly. De dödades därför att Israel tror att den judiska framtida säkerheten är en funktion av den smärta den tillfogar andra. Goldstonerapporten blottlägger den brottslighet som genomsyrar den israeliska militarismen och Goldstones nyligen gjorda försök att demontera den egna rapporten kan inte utplåna de rön han först gjorde.

Jag håller med om att Goldstones U-sväng säkert var ofrånkomlig: det judiska hatet mot dissidenter har en lång och väldokumenterad historia, och de senaste två åren har Goldstone och hans familj utsatts för oerhörda påtryckningar och social utfrysning. Det är mer än sannolikt att allt detta gjort Goldstone uppriven. Men tiden är sannerligen inne för oss att erkänna att vi har nått vägs ände: vi måste nu frigöra vårt intellektuella, andliga och etiska liv från varje spår av sionistisk ideologi, från människor som kan ha sionistiska åsikter eller rent av har varit sammankopplade med det sionistiska tänkandet.

Jag tycker att det etiska samtalet bör lyftas bort från alla slags judeocentriska ”etiska slingerbultar”.

Engelska originalet publicerat den 4 april. Originalets titel: Goldstone’s U-Turn.

Översättning av Lars Adelskogh.