För två dagar sedan påbörjade flera västländer sin FN-stödda attack mot diktatorn Mouammar Ghaddafis regimtrogna styrkor. Landets luftvärnssystem var prioritet nummer ett. Genom att bomba luftvärnspositioner och radarsystem hoppades koalitionsländerna på att försvaga det libyska flygvapnet så pass illa att de libyska piloterna inte skulle kunna ha en chans mot västvärldens flygvapen i en eventuell luftstrid. Så långt har vi ännu inte kommit, men USA, Storbritannien och Frankrike rapporterar goda resultat.
Både Danmark och Norge deltar i attacken mot Libyen. Båda länderna har sänt ett antal flygplan. Ikväll kunde man också läsa att de flesta svenska riksdagspartier är positiva till att skicka svenska stridsplan till medelhavet för att delta i insatsen.[1] Men huruvida det blir av återstår det att se. Samtidigt när Sverige börjar överväga att delta i insatsen riktar Arabförbundet kritik mot bombningarna, vilket är minst sagt konstigt då det var just Arabförbundets initiativ som ledde till att Säkerhetsrådet tog upp ämnet för diskussion, och som senare röstade för ingripandet. Tidigare var västländerna tveksamma inför ett eventuellt ingripande i Libyen just på grund av rädslan för förväntade motreaktioner från den muslimska världen. Krigen i Irak och Afghanistan var en avgörande faktor till denna rädsla misstänker jag. Det är uppenbart att Arabförbundets har pressats till att leda initiativet, men av vem/vilka?
Flera mål i Libyen har bombats, bland annat regimens högkvarter i huvudstaden Tripoli där Ghaddafi misstänks gömma sig. Samtidigt kan man läsa om att flera generaler i Jemen har anslutit sig till demonstrationerna.[2] I Syrien har demonstrationerna mot den syriske diktatorn dragit igång på allvar.[3] Även i Saudi Arabien tilltar protesterna i styrka.[4] Revolutionsvågen i den arabiska världen tilltar för varje dag. Resultatet av detta är att flera diktatorer har slagit ner demonstranter med våld. I Jemen och Bahrain rapporterades dussintals dödade och ännu fler skadade under den senaste veckan. Men varför talar ingen om ingripande i de länderna?
I förra veckan sände Saudi Arabien omkring 1.000 kravallutrustade soldater till Bahrain. Redan dagen efter att de anlände blev det blodbad i huvudstaden Manama. Den saudiska kungafamiljen har också skickat trupper till Jemen, vilket påminner lite om båda ländernas (Saudi Arabien och Jemen) krigföring mot Huthi-folket ifjol. Det går rykten om att det var USA som bad Saudi Arabien om att ingripa i Bahrain. Syftet tror jag var att skydda USA:s militärbas, som för tillfället hyser USA:s femte sjöflotta.[5] Denna flotta har vid flera tillfällen hamnat i långvariga krigsspel med Iran. Många gånger har amerikanska krigsfartyg kommit alldeles för nära Irans vatten eller iranska fartyg, både civila och militära. Utöver det används flottan för att säkra frakten av olja i regionen. Amerikanerna, och säkerligen även saudierna, befarar att ett regimbyte i Bahrain innebär slutet för denna bas. Det skulle leda till att västländerna tappar kontrollen över oljeflödet, men främst att Israel och Saudi Arabien börjar uppleva ett större hot från Iran. Ett hot som egentligen är obefogat av många anledningar.
Men om USA eller andra västländer skulle delta i insatser på den Arabiska halvön, hade effekterna blivit förödande för relationerna mellan väst och arabvärlden. När USA deltog i bombningen av Huthi-folket blev det kalabalik. Det är ren "tur" att USA kom undan med det. Men skillnaden idag är att flera arabländer är ett slagfält för väststödda diktatorer och frihetssökande människor. Ett ingripande i ett land kan leda till ingripanden i flera länder. Men än idag är insatsen i Libyen ett isolerat fall. Jag tror inte att västvärldens ledare skulle ens våga yppa om ingripanden i fler länder, som just Bahrain och Jemen. Gör de det blir det verkligen på tal om "Civilisationernas krig", just för att alla vet att dessa diktatorer får stöd från västvärlden. Som försvar av attacken skyr Ghaddafi inga medel för att stanna kvar vid makten. Den dåvarande egyptiske diktatorn Hosni Mubarak var ju också en galning, men sansad i jämförelse.
Den populäre Hizbollah-ledaren Sheik Hassan Nasrallah höll ett till TV-sänt tal i lördags där han diskuterade bland annat revolutionerna i arabvärlden.[6] Han uttryckte stöd till folket i kampen mot diktatorerna, och han lyckades dra till sig mycket uppmärksamhet i helgen. Han jämförde Ghaddafis urskillningslösa bombande av civila människor med Israels bombningar av civila i Gaza-remsan och södra Libanon. Sannerligen kan man inte se någon skillnad på "överste" Ghaddafi och krigshetsarna i den sionistiska regimen. Nasrallahs tal kantades också av signalstörning, något som libaneserna fått vänja sig vid under de senaste veckorna. Redan när protesterna i Libyen tog fart i början drabbades flera libanesiska TV-kanaler av riktad signalstörning. USA och Israel misstänks för att ligga bakom störningen. Det är för mig uppenbart att någon är rädd för sanningen, i synnerhet då de stationer som drabbats är alla pro-Hizbollah. Den saudiska TV-kanalen Al-Arabiyya som alltid spridit felaktig information beträffande revolutionerna har ännu inte drabbats av signalstörningen. Detsamma gäller andra stationer som ifrågasatt revolutionerna.
Som slutsats tror jag att ingripandet i Libyen kommer att få motsatta effekter. Det är visserligen bra att Ghaddafi förlorar makt, men ingripandet leder till en viktig fråga som ingen diskuterat i omkring 100 år – behöver den muslimska världen en egen, enad armé? Som svar skulle jag vilja svara ja då en enad muslimsk armé skulle kunna bli en bra ersättning till det ottomanska imperiet, som upplöstes kort efter första världskriget. En sådan muslimsk armé skulle också kunna befria Palestina, Irak och Afghanistan, utöver att sätta stopp på Ghaddafis omänskliga våld. En sådan armé skulle inte vara offensiv, utan helt och hållet defensiv just för att undvika "Civilisationernas krig". Så, amerikanerna behöver inte uppleva rädsla över att de tvingas överge sina militärbaser i den muslimska världen. Som många västerlänningar nu säkerligen har insett är araber och muslimer inte oförmögna att bygga upp goda samhällen som klarar av att leva jämsides med icke-muslimska samhällen. Bara i Sverige bor ju omkring 400.000 muslimer och de flesta lever helt normala liv. En sådan armé skulle i rätta händer också innebära slutet på världsterrorismen som vi känner till den idag. Den skulle också, i rätta händer, garantera människors rättigheter. Då får den inte vara maktsökande, utan enbart ha goda avsikter. I det långa loppet skulle en sådan armé försvaga maktsökande koalitioner som just Nato, som bygger på vad president John F. Kennedy kallade för det "militärindustriella komplexet" för 50 år sedan. Tanken om att vi lever i en "underbar" värld (när det tyvärr är det motsatta) skulle undermineras av dessa goda avsikter – en militärkraft som används i ett skyddande syfte istället för i ett aggressivt och maktsökande.
Snarare har muslimer i många år visat denna vilja av godhet då de ännu idag trots alla försök till splittring står enade i kampen för befrielsen av Palestina och i kampen mot köpta marionetter till kungar och presidenter. Som jag skrev redan i början av februari var de höga matpriserna och den höga arbetslösheten den avgörande faktorn bakom revolutionerna i Algeriet, Egypten och Tunisien. Men bakom dessa uppenbara anledningar döljer sig ännu mer uppenbara skäl till regionala protester mot väststöttade diktatorer. Det handlar om det palestinska folket. Det handlar om de irakiska och afghanska folken. I 100 år har västvärlden dikterat muslimernas villkor. Idag, för första gången på ett sekel slår araberna och muslimerna tillbaka. Detta är en naturlig reaktion, men jag befarar resultaten av protesterna. Det började med att Israel planerade att lura amerikanska skattebetalare på ytterligare 20 miljarder dollar för att bygga ut sin armé, detta i rädsla för eventuella pro-palestinska regimer i Mellanöstern. Risken finns att västvärlden följer Israels skräckexempel. Istället bör västvärlden skapa rättvisa och jämlika förhållanden med folket i den muslimska världen, relationer byggda på respekt och sökande efter upphöjning av mänskligheten. Men jag befarar att ledarna i väst kommer att istället bygga en barriär mot den snart befriade arabvärlden. Kalla det gärna för en ny Berlinmur. Vad detta innebär är att folket i västvärlden måste stå på sin vakt för att förhindra alla försök till splittring mellan västvärlden och den muslimska världen. Även i arabvärlden måste samma krav ställas för att undanröja alla former av extremism och fundamentalism, på båda sidorna. Den politik som förmodligen kommer att forma 2000-talet sker mitt framför våra ögon.
(Ursprungligen publicerad 21 mars 2011)
6) http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=6713&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=14&s1=1#9