I en artikel i Expressen, ”Gaza har gjort mig radikal” (9/1 2009), tillkännagav jag min nya hållning som radikal muslim. Jag efterfrågade bland annat drastiska samhällsförändringar i Egypten och sade att jag stöder befrielserörelserna Hamas och Hizbollah.

”Under dessa dagar har jag suttit helt knäckt framför teven och sett hur Israels masslakt på barn, kvinnor och gamla fortgår, medan despoterna i Arabvärlden mumlar, bortförklarar eller skyller på de förtryckta för att de gör motstånd. Några av dem, som Hosni Mubarak, är med stor sannolikhet medsvurna i komplotten mot Gazaborna.”

”Despoterna i Arabvärlden fruktar Hamas, eftersom de fruktar demokrati. Klyftan mellan folket och dess ledare, USA:s lakejer, vidgas för varje minut. Islam är en tro som kräver ställningstagande mot förtryck och orättvisor. Att vegetera och navelskåda är oförenligt med vad islam kräver av oss. Det är min insikt. Och det är därför jag blivit en radikal muslim.”

”Om demokratin segrade i Egypten, skulle Muslimska brödraskapet ta över direkt. Vad som behövs i Egypten är en ledare av samma kaliber som iraniernas Khomeini, han som 1979 ledde den triumferande resningen mot USA-agenten Reza Pahlavi. En sådan ledare skulle öppna Rafah-övergången och skicka in hjälp på en gång. Khomeini är en förebild för de islamiska motståndsrörelserna.”

Den 2 februari 2011 fick jag visst medhåll från en representant för Muslimska brödraskapet. I programmet Sahar på iransk teve sade Kamal Helbawy att Egypten ”behöver en ledare som Imam Khomeini”. Den islamiska revolutionen i Iran var en enastående händelse islamvärldens 1900-talshistoria. Vänsterdebattören Andreas Malm, som inte hyser någon vidare sympati för islamismen, allra minst khomeinismen, erkänner ändå revolutionens betydelse.

”Inte sedan 1917 har världen skakats av en sådan revolution som den iranska. Shahens fall i januari 1979 var en jordbävning av oerhörd magnitud; vi lever alltjämt i efterskalven. För USA:s del mäter sig endast Vietnam med Irans nedrighet, men i strategisk bemärkelse var bakslaget ännu större här: shahens regim var USA:s näst största oljeleverantör, basen för CIA:s verksamhet i regionen, en stormarknad för amerikanska investeringar, storkund av amerikanska vapen och en stor vän av Israel.”

”Vidden av detta urtrauma [revolutionen] för USA-imperialismen är svår att föreställa sig trettio år senare. Andra, färskare händelser står i vägen. Men när revolutionen ägde rum skakade den USA i själen…”[1]

Framtiden tillhör islam, förvisso, och det har jag sagt förut. Men, och det är viktigt att betona, inte vilken islam som helst. Det finns olika förståelser av vad islam och islamism är och hur en islamisk stat ska definieras. Huvudfåran av de islamiska rörelserna bejakar demokrati, men så finns det vissa små och perifera antidemokratiska grupper, vilka självklart är de som medierna lyfter fram mest. En revolution är inte ett slut utan en ny början. Den islamiska republiken Iran lider av flera brister som måste åtgärdas om den ska kunna bestå. Förnyelse leder till varaktighet, stagnation till förfall och upplösning.

I både Egypten och Tunisien, där folkliga uppror nyligen ägt rum, företräds islamismen av demokratiskt sinnade intellektuella. Brödraskapet i Egypten är mycket noga med att skilja på islamismen, den politiska islamiska rörelsen, och qaidismen, det vill säga anarkistiska, wahhabitiska terrorgrupper. Personligen föredrar jag termen ”qaidism” framför ”jihadism” eftersom jag som muslim vill undvika att blanda ihop jihad med terrorism. Tyvärr insisterar våra medier på att jämställa qaidism och islamism så att islamist i det allmänna medvetandet blivit liktydigt med terrorist.

När Tunisiens diktator Ben Ali flytt till Saudirabien kunde ledaren för det islamistiska Nahdapartiet, filosofen Rashid Ghannoushi, återvända i triumf efter många år i exil. Han förespråkar en flexibel demokratisk islamism som ger lika rättigheter åt muslimska och icke-muslimska medborgare och ser de skandinaviska länderna som förebilder. Ghannoushi är med andra ord en typisk representant för vad religionshistorikern Mattias Gardell kallar ”folkhemsislamism”.

Opinionsundersökningar i islamiska länder visar att majoriteten är positiv till demokrati och islam och negativa till qaidistisk terrorism och Israel. Det gigantiska forskningsprojektet World Values Survey som leds av University of Michigan i USA visar att en överväldigande majoritet i muslimska länder föredrar demokrati framför andra styrelseskick. I Egypten var stödet 98 procent, ett land där 9 av 10 anser att religionen är mycket viktig.

I Who Speaks for Islam? What a billion Muslims really think (Gallup 2007) presenteras resultatet av en enorm och detaljerad Gallupundersökning som utfördes mellan åren 2001 och 2007. Studien är representativ för mer än 90 % av världens 1,3 miljarder muslimer, vilket gör den till den största och mest omfattande studien av nutida muslimer som någonsin utförts. Demokrati anges frekvent vid sidan om islam som en nyckel till ett mera rättvist samhälle och till utveckling. Många svarade att det är viktigt att både ha en stark islamisk identitet och att ha en demokratisk vald regering.

Muslimska brödraskapet är en demokratisk rörelse som accepterar att verka som en av flera aktörer i ett pluralistiskt Egypten. Ett av Brödraskapets problem, om än ganska litet, är en wahhabitisk intolerans hos vissa ytliga predikanter som kan försvåra dess samverkan med andra muslimer. För att undvika sekteristiska friktioner bör man försöka hitta tillbaka till grundaren, Hassan al-Bannas, sufiska tillhörighet och betona de delar av hans budskap som främjar enhet och försoning mellan muslimer. Inte genom att alla ska tycka lika, utan genom att man tolererar olikheter.

Demokratiseringen av Mellanöstern är nödvändig och oundviklig. Med ökad utbildning för män och kvinnor följer krav på delaktighet i den politiska processen och på friare medier. Medvetna och kunniga medborgare vill ha rätt att kritisera sina makthavare. Mitt hopp om ett demokratiskt Egypten som jag uttryckte för mer än ett år sedan i ”Gaza har gjort mig radikal” verkar kunna förverkligas ganska snart. Jag skrev att Brödraskapet kommer att ”ta över direkt”. Uppsalaprofessorn Mattias Gardell instämmer:

”Skulle det vara val i dag så tror jag att det muslimska brödraskapet skulle vinna. Det utgör en genuin folklig kraft som har hukat länga under ytan men blivit mer aktiva under den senaste tiden. De tror att man kan vräka en diktatur över ända utan våld, som i Östeuropa och delar ut flygblad som manar till det. Men de är också internt splittrade så det är svårt att veta.”[2]

Det är dock varken säkert eller önskvärt att så sker. Den islamiska rörelsen, eller snarare rörelserna, i Egypten är mångfacetterad och Brödraskapet har inget självklart monopol på politisk islam. Man får heller inte glömma nasseristerna som också har en mycket islamisk retorik och ”färg”. Bäst vore enligt min mening en koalitionsregering som representerar ett så brett spektrum som möjligt av Egyptens politiska landskap.

Konsekvensen av en demokratisering av Mellanöstern, som väst påstår att man vill ha, men som man i praktiken motverkar, vore sannolikt att pro-islamiska och antisionistiska rörelser skulle komma till makten. Detta kommer att höja självkänslan hos världens muslimer och göra dem öppna för utveckling och nytänkande – religiöst, teknologiskt och kulturellt. Egypten har potential att bli – för att tala med Huntington – den islamiska civilisationens nya ”kärnstat”. Bonnierägda Dagens Nyheter ser liksom den sionistiska regimen i Israel ett demokratiskt Egypten som ett hot:

”En revolution med krav på ökad frihet följd av stärkt islamistiskt inflytande i regionen skulle mötas av hurrarop från diktatorn Ahmadinejads Teheran till Beirut, där en Hizbollahstödd politiker precis utsetts till premiärminister. För den demokratiska staten Israel, vars existens redan hotas av det iranska strävandet efter kärnvapen, vore det en katastrof.”[3]

Benjamin Netanyahu har uttryckt oro för att Egypten kan förvandlas till ett nytt Iran, det vill säga en självständig stat med radikal, solidarisk hållning i Palestinafrågan. Mubarak var liksom hökarna i Israel besatt av Iran. Han såg Iran som Mubarakregimens främsta strategiska hot efter Saddamregimens fall i Irak.[4] Framför allt var han besvärad över Irans stöd till Gaza och Hezbollah. Samtidigt som Mubarak hade dåliga relationer till Iran var hans relationer till Israel utmärkta. År 2009, efter Gazamassakern, beskrivs dessa relationer som nära ”all time high”, de bästa sedan 1995. Mubarak och sioniststatens goda relationer beror till stor del på en gemensam uppfattning om Iran.

Revolutionen i Egypten, som är långt ifrån fullbordad, skedde samtidigt som man firade 1979-års revolution i Iran, vilket man kan tolka som ett tecken. Jag hoppas på en radikal, demokratisk stat i Egypten som kan stävja USA och Israels destruktiva inflytande och även bidra till att radikalisera oppositionerna i andra arabländer. Vi har redan sett en sådan våg av radikalisering dra genom Jemen, Algeriet, Bahrain och Libyen.

Egyptiska islamister är inga inskränkta talibaner, utan för det mesta välutbildade män och kvinnor ur medelklassen. En ”islamisering” av Egypten kommer framför allt att innebära fördjupad solidaritet med Palestina, större social rättvisa och välfärdsprogram, demokratiska reformer och en bredare yttrandefrihet där islamiskt orienterade medier får bättre möjligheter att delta i det offentliga samtalet. Risken att wahhabitiska sekter, sanktionerade av staten, liksom Ash-Shabab i Somalia kommer att börja slå sönder gravar för att hindra ”avgudadyrkan” är obefintlig.

Washingtons man Mubarak är ute är leken. Men ännu återstår mycket att göra för att få till stånd ett verkligt radikalt och demokratiskt Egypten som förmår återta den ledarroll man förlorade efter Sadats förrädiska avtal med Israel 1979.

Publicerad första gången den 17 februari 2011

Läs:

Gaza har gjort mig radikal

Islamism i Sverige: Studiegruppen Aguélis manifest

Islamism eller pseudoislamisk terrorism? (om skillnaden mellan islamism och qaidism)

Yusuf al-Qaradawi om skillnaden mellan Brödraskapet och wahhabitisk qaidism

Intervju med Rashid Ghannoushi