Necmettin Erbakan (1926-2011), före detta premiärminister i Turkiet, har avlidit. Han var maskiningenjör i botten, men man kommer framför allt att minnas honom som den moderna, islamistiska rörelsens grand old man. Oavsett meningsskiljaktigheter dem mellan hade Recep Tayyip Erdogan inte varit den han är förutan Erbakan. Och det gäller inte bara honom personligen utan i stort sett hela hans generation av islamister. De har alla gått i Erbakans skola.
Erbakan var ingen sheikh, det vill säga religiös lärare, i vanlig mening. Men han var djupt troende och hade en naturlig, karismatisk auktoritet. Av sina sympatisörer kallades han hodja och han visades nästan samma vördnad som en äkta sufi. Man bugade och kysste på hand.Den islamiska världen har förlorat en stor lärare och ledare. Han hann bara tjänstgöra som premiärminister i ett år innan sekularister inom militären tvingade honom att avgå 1997. Hans parti upplöstes av Turkiets konstitutionsdomstol, anklagat för att ”underminera sekularismen”. Men han lade grunden för islamismen i Turkiet och under många år var han dess ansikte. Hans parti blev moderparti för en mångfald islamistiska partier, bland annat det styrande AK-partiet.
Erbakan menar att sekularisterna kände sig hotade över hans vilja att tillåta kvinnliga statstjänstemän bära huvudduk, hijab, och hans arrangerande av stora offentliga fester för att fira profetens (föh) födelsedag. Den verkliga, avgörande orsaken till hans avsättning hävdar Erbakan, var dock sionisternas oro över hans starkt antisionistiska hållning. En annan sak som kan ha irriterat dessa kretsar var Erbakans nära relationer till Iran.
Det nya Turkiet med dess av Israel och väst så fruktade ”neo-ottomanism” är till stor del Erbakans verk. Hans utrikespolitik vilade på två pelare: 1) att skapa ett islamiskt block och 2) att bekämpa sionismen. Det behöver knappast sägas att han var kritisk till Turkiets medlemskap i NATO. Han talade också öppet om judiska extremisters inflytande över världens banker, politiska lobbygrupper och medier.
Erbakan var lärjunge till Mehmet Zahit Kotku (d. 1980), en sheikh inom sufiorden naqshbandi. En sufiorden, på arabiska tariqa, är en sammanslutning av muslimer som söker undervisning och ledning under en andlig lärare. Kotku efterträddes av Esad Cosan.
En av mina egna sheikher, turkcyprioten Nazim al-Haqqani, som jag anslöt mig till i London 1995, är ledare för en annan gren av naqshbandi. Sheikh Nazim och Erbakan var vänner ända fram till slutet och min sheikh var flera gånger inbjuden som talare på hans politiska möten. De har bägge, fast på olika sätt, arbetat för islams framsteg i Turkiet och världen.
Låt oss avsluta denna dödsruna med några tänkvärda ord av en svensk islamist, konstnären Ivan Aguéli (1869-1917), som dessutom var känd för sin turkvänlighet. Döden är enligt honom endast en övergång från ett liv till ett annat, ”som när man lämnar ett ytterplagg under resan från ett kallt land till ett varmt”. Han skriver:
”Livet efter döden är det intima livet (la vie intime). Döden blottar bara handlingarnas dolda källa. De seende skåda världen sådan den var i sin begynnelse, d.v.s. himmel och helvete – igenom tecknens värld. Att skåda den översinnliga världen är som att se avsikten, i det man betraktar åtbörden.”*
Uppsala den 28 februari 2011
Läs:
Intervju med Erbakan på engelska (16/11 2007)
Se sheikh Nazim al-Haqqani tala på ett möte anordnat av Erbakans rörelse
Om islamism i Sverige: Studiegruppen Aguélis manifest
Not
* Axel Gauffin, 1941, vol. I, s. 169