Örebro universitets demokratipris går i år till Utrikespolitiska föreningen. På bilden syns jag och Arvid Vikman, föreningens ordförande, som studerar statsvetenskap vid universitet. Tisdagen den 29 mars höll jag ett föredrag under rubriken ”Den okända islamismen”. Ett missförstånd gjorde att föreningen skrev ”Den andra sidan av islam” i annonsen. 

Jag förklarade vad jag menar med ”islamism” och hur den skiljer sig från ”qaidism”. Jag redde också ut skillnaderna mellan ”radikalism” och ”extremism”, två termer som oftast sammanblandas, trots att de är varandras motsatser. Radikal innebär att ”gå till roten av en sak” medan extrem betyder att gå till den yttersta periferin av en sak. Den vidriga självmordsattacken i Stockholm berördes också. Jag återgav i stort sett innehållet i artikeln ”Islamism eller pseudoislamisk terrorism?” som publicerades den 17 december i Tidningen Kulturen.

Utrikespolitiska föreningen är väl värd sitt demokratipris. Före mig har de bjudit in flera kontroversiella personligheter och har på så sätt bidragit till att främja yttrandefriheten i Sverige. I mitt anförande passade jag på att kritisera föreställningen om den s.k. ”Förintelsen”. Varför är den så tabubelagd och okränkbar? Jag framhöll att historiska händelser måste få diskuteras öppet i en demokrati värd namnet.

Det är skandalöst att forskare och författare sitter fängslade i Europa på grund av sina åsikter. Så kan vi inte ha det om vi ska vara trovärdiga när vi kritiserar Kina, Iran och andra länder. Revisionismen innebär inte att man glorifierar Tredje riket. Det är fullt möjligt att vara både revisionist och nazismkritiker. Det är till och med vanligt.

Efter föreläsningen var det flera studenter som kom fram till mig och var intresserade av att lära sig mer om revisionismen. Jag rekommenderade Lars Adelskoghs bok ”En tom säck kan inte stå” (2002, 2 upp. 2007), en mycket pedagogisk och saklig introduktion till detta infekterade ämne. Det var den som öppnade mina ögon.

Jag har varit i Örebro flera gånger förut och föreläst. I samband med Lars Vilks karikatyrer besökte jag och islamologiprofessorn Jan Hjärpe Nerikes Allehandas redaktion. Det är en trevlig stad.

Arvid Vikman visade sig vara en intelligent, kvick och artig ung man. Av Utrikespolitiska föreningen och övriga studenter vid universitetet bemöttes jag med respekt och nyfikenhet. Örebropolisen hade skickat dit två konstaplar för att skydda mig. Man vet att det finns mindre demokratiskt sinnade människor som skulle kunna försöka hindra mig från att tala.

Yttrandefriheten är ingenting vi fått till skänks utan det är någonting vi har kämpat för. Och den kampen pågår än. Vi kan inte skryta med vår yttrandefrihet så länge hederliga människor sitter fängslade i Tyskland och i andra europeiska länder för att ha hyst en avvikande mening.

Nyligen avlägsnade Facebook sidan ”Third Palestinian Intifada”. Sidan hade attraherat mer än 340 000 fans sedan den skapades i mars. Den israeliske ministern Yuli Edelstein skrev till Facebooks grundare Mark Zuckerburg och krävde att han skulle ta bort sidan, vilket han alltså gjorde. Så skör är yttrandefriheten, så lätt kan den köras över.

Allt som allt var det en positiv upplevelse som bådar gott för framtiden. Jag hade en stimulerande dialog med studenterna under frågestunden som varade i omkring en timme. Örebro universitets studentradio spelade in och sände hela föreläsningen. Det var roligt att se så många unga, muslimska tjejer bland åhörarna. De som ville fick en kopia av Studiegruppen Aguélis manifest. Om ändå fler kunde ta våra demokratiska ideal på lika stort allvar som Utrikespolitiska föreningen!

Studiegruppen Aguéli i Uppsala gör sitt bästa för att värna yttrandefriheten och demokratin genom att bjuda in spännande, kunniga och politiskt inkorrekta föreläsare. Den 2 april kommer Jüri Lina för att tala om okända aspekter av kommunismens historia.

Läs:

”Vad är revisionism?” – intervju med Lars Adelskogh

Studiegruppen Aguélis manifest

Intervju med Arvid Vikman med anledning av demokratipriset