Lördagen den 26 februari höll jag ett föredrag för olika somaliska föreningar i Rinkeby. De hade kallat till konferens med anledning av eid milad an-nabi, högtiden som firas i hela den islamiska världen till åminnelse av profetens (föh) födelse i Mecka. I mitt föredrag nämnde jag något om varför vi firar denna välsignade högtid, men tog även tillfället i akt och varnade för den subversiva wahhabisekten. Det förmodligen största och mest akuta interna hotet mot islam kommer inte från ateism, sekulärism eller darwinism, utan från wahhabismen, en sekt som uppstod i landskapet Najd i Arabien på 1700-talet.
Wahhabismen är officiell religion i Saudiarabien och inga andra tolkningar av islam är tillåtna. Man spenderar också enorma belopp på att exportera wahhabismen till andra länder, inklusive Sverige. Ett av de länder som drabbats av den wahhabitiska pesten är Somalia. Denna parasit lever nämligen på okunnighet och fattigdom och fann utmärkta livsvillkor i det sönderfallna och statslösa Somalia.
I Somalia för wahhabiterna, vars mest brutala milisstyrka är de ökända Ash-Shabab, ett fullskaligt krig mot de traditionella sunniterna, som utgör majoriteten av befolkningen. Man har fräckheten att kalla sitt smutsiga, sekteristiska krig för jihad för bedra okunniga muslimer.
I svenske medier kallas Ash-Shabab för ”islamister”, trots att de med all kraft kämpar för utplåna Somalias islamiska tradition och ersätta den med wahhabismen, en sekt som alltsedan dess begynnelse fördömts av både sunnitiska och shi’itiska auktoriteter. Hur kan man vara islamist samtidigt som man förstör gravarna efter islams lärare och ledare? Hur kan man vara islamist samtidigt som man förfalskar och bränner islams klassiska böcker? Hur kan man vara islamist samtidigt som man ser 90% av världens muslimer som avfällingar som bör dödas?
Wahhabismen erkänner inte sufismen, islams själ och hjärta, och det kan inte finnas någon islamism utan sufism helt enkelt eftersom det inte kan finnas någon islam utan sufism. Ingen rörelse som förnekar sufismen har rätt att kallas islamistiskt. Den som angriper sufismen, angriper islam. Den som försvarar sufismen, försvarar islam. De sanna islamisterna i Somalia försvarar sufismen. De vill bygga ett islamiskt samhälle där den islamiska traditionen i Somalia, i dess helhet, respekteras. Några av islams största andar var sufister – krigare, poeter, vetenskapsmän, teologer och statsmän.
Wahhabismen är uppdelad i två grupper: 1) regimwahhabismen som tjänar det saudiska kungahuset och 2) terrorwahhabismen eller qaidismen, som är anarkistisk. Regimwahhabismen tar officiellt avstånd från terrorism men hyllar samtidigt wahhabisektens grundare, Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703-1792), som själv var ärketerrorist, vilket är minst sagt paradoxalt.
Dessa var några av de punkter som jag tog upp på konferensen i Rinkeby. Hundratals muslimer, mestadels somalier, hade kommit för att lyssna. Jag varnade för wahhabismen och manade till motstånd på alla fronter – intellektuellt, kulturellt och militärt.
Det finns jihad i Somalia, men det är inte Shabab som står för den. Det är de vanliga somalierna, de traditionella sunniterna, som försvarar sina hem, sin tro och sina liv mot wahhabiterna. Somalia är ockuperat, förvisso, men inte av främmande makt, utan av en främmande ideologi: wahhabismen.
Tidigare publicerad den 26 februari 2011
Läs:
Wahhabismen försöker kapa islam
Wahhabismen och det planerade attentatet mot Jyllands-Posten
En försenad kommentar!
En bra skrivet artikel, men man skall våga och fördjupa sig i om att vem är det egentligen som leder och främjar dem.
Man måste också framlägga grundlig och mäktig lösning på den ondskan.
Vänligen!