Varje gång Israel hamnar i en politisk kris träder dess apologeter fram med det övergripande målet att förbättra landets dåliga anseende. I Sverige är forskaren om säkerhetspolitik och internationell terrorism, Magnus Norell, särskilt framträdande. När Israel anföll den humanitära fartygskonvojen Ship to Gaza var Norell snabb med att försöka försvara tillslaget. Han menade att den turkiska föreningen IHH som var med och arrangerade konvojen, med stöd av – vad han kallade den “islamistiska” – turkiska regeringen, är en terroristorganisation som syftade till att provocera fram en våldsam konfrontation. Genom att använda terrorismkortet och koppla samman det med islamism försöker Norell lägga ut dimmridåer över de verkliga terroristerna – de statsterrorister som begick ett bestialiskt piratdåd på internationellt vatten. Bordningen av Ship to Gaza och morden på obeväpnade fredsaktivister var inget mindre än ett brott mot folkrätten – något som oberoende människorättsorganisationer och FN:s undersökningar även bekräftat.

I sin artikel på SvD.se den 8 februari skriver Magnus Norell om den pågående Egyptiska revolutionen och Muslimska brödraskapets (MB) roll däri. Föga förvånande tar artikeln sin utgångspunkt från de anti-Israeliska tendenserna som manifesterats i demonstrationstågen på Egyptens gator. Varför egyptierna hyser ett förakt mot den politik som förs av USA och Israel torde vara tämligen enkelt att lista ut. Despoten Hosni Mubarak lyckades cementera sin position som landets envåldshärskare via dessa länders stöd. Egypten är, efter Israel, det amerikanska imperiets största bidragstagare i Mellanöstern – i synnerhet vad gäller vapenleveranser. Vad som sticker i ögonen på vanligt folk är att dessa amerikanska vapen används för att förtrycka oppositionella. Även gasexporten till Israel långt under internationella priser samtidigt som gas är en bristvara i Egypten, innebär att Mubarak framstår som en amerikansk-israelisk marionett i ögonen på egyptierna.

I regionen har Israel framför allt gjort sig känd för dess folkmordspolitik gentemot palestinierna och dess vägran att respektera folkrätten genom att inte tillåta de palestinska flyktingarna att återvända till sitt hemland. Det är därför inte överraskande att egyptierna håller upp plakat med Mubaraks ansikte märkt med en davidstjärna i pannan. Istället för att symbolisera judendomen förknippas davidstjärnan med den förtryckande staten Israel. Förklaringen till detta är att davidstjärnan, utöver sin tradionellt religiösa anknytningen, utgör Israels nationalsymbol. Mot bakgrund av det ovan anförda är det heller inte förvånande att MB vill riva upp fredsavtalet med Israel och bryta alla förbindelser med landet. Araber i allmänhet ser det som en plikt att sympatisera med de förtryckta palestinierna (som ju är araber) och följaktligen sätta press på Israel. I det här fallet har man även inrikesrelaterade anledningar för sin fientliga inställning.

Norell menar att Muslimska brödraskapet – till skillnad från västerländska demokratiska partier – är ett parti med en “odemokratisk, antisemitisk och i vissa fall våldsbenägen ideologi”. Det är enkelt att häva ur sig anklagelser, men svårare att belägga dem. Norell förklarar inte på vilket sätt, eller när, MB har spridit denna påstådda antisemitism. Såvida han inte menar att gruppens avståndstagande från Israel skall betraktas som ett uttryck för judefientlighet.

Med demokrati avses i klassisk mening att all makt utgår ifrån folket. Enligt denna princip skulle MB haft demokratisk legitimitet om gruppen vinner i fria val. För Norell är inte denna definition tillräcklig. Enligt hans definition av begreppet är det ingalunda skäl nog att acceptera valutgången om MB skulle vinna i ett ärligt och fritt val. Eftersom, menar han, “ofrihet och ojämlikhet inte blir bättre av att företrädare för sådana idéer vinner val”. Resonemanget är lockande men också bristfälligt när samma måttstock inte appliceras genom hela spektret.

Muslimska brödraskapets odemokratiska sinnelag påstås bestå av det faktum att det inte gör en tydlig distinktion mellan religiös tro och politik. Detta är lite lustigt mot bakgrund av att Sveriges statschef måste vara protestant och att det i Sveriges riksdag finns ett parti (KD) som också blandar politik med religion. Utöver detta accepterar Norell den israeliska regimen som tydligt propagerar för och implementerar en raspolitik i förhållande till palestinierna. Samtidigt accepteras alltså inte religiöst motiverade – och påstått judefientliga – regimer i arabvärlden. Den dubbla måttstocken är påtaglig.

Något annat som Norell ondgör sig över är de morallagar (läs: sharia) som MB sägs förespråka och som i hans mening går stick i stäv mot de demokratiska principerna. Vad är den egentliga skillnaden mellan våra svenska morallagar och de som islamistiska organisationer som MB och Hamas förespråkar? Kan det inte vara så att dessa “motsättningar” snarare är ett uttryck för kulturskillnader? Idag 2011 råder bl.a. följande morallagar i västvärldens demokratier: sexköpslagen, förbud mot förintelseförnekelse, slöjförbud, niqabförbud, incestförbud och blasfemiförbud.

USA som sägs bejaka demokratisering i arabvärlden erkände inte sin svarta befolkning som fullgoda medborgare förrän i det sena 60-talet – innan dess hade man inte allmän rösträtt. Även om vi idag inte kan ändra på hur USA såg ut för 50 år sedan, så vore det mer befogat om Magnus Norell ägnade sig åt att påverka Israels existerande apartheidsystem, än att i förväg ogiltigförklara blivande demokratier i arabvärlden.