När Muammar Gaddafi och andra unga officerare genomförde en statskupp den 1 september 1969 sågs han som en ny panarabisk och arabsocialistisk ledare som gick i Nassers fotspår. Han var Nassers ”lillebror”. Han hade en anti-imperialistisk retorik, påstod sig kämpa för palestiniernas rättigheter och stödde vänsterinriktade befrielserörelser i tredje världen.
Med tiden blev Gaddafi allt mer excentrisk, självupptagen och verklighetsfrånvänd. Han började göra bisarra utspel i medierna och mumla obegripliga och osammanhängande meningar, som av honom själv sågs som bevis på djup visdom och filosofiskt skarpsinne. Av sina närmaste män, som fruktade för sina liv, fick han bara höra inställsamt smicker.
Gaddafi isolerade sig i en bubbla av storhetsvansinne och paranoida vanföreställningar. Vem som helst kunde bli offer för hans sjukliga misstänksamhet, torteras och avrättas. På politiska toppmöten i FN eller Arabförbundet blev han något av en gycklare, vars diatriber man skrattade åt. Gaddafi var någon man skrattade åt, inte med, fast han själv i sin dårskap trodde det omvända.
Mitt skratt har fastnat i halsen. Inte för att Gaddafi icke är en clown. Det är han. Utan för att han är mer som Stephen Kings mordiska clown än som de roliga clownerna på cirkus.
I fyrtiotvå år har denne neurotiske, pillerknaprande diktator styrt det stackars Libyen som sin egen privata egendom. I detta maffiavälde var Gaddafi Gudfadern, hans söner bossarna och under dem fanns de kallblodiga torpederna som lydde hans nyckfulla order antingen av rädsla, girighet eller sadism eller en kombination av alla tre.
I dagarna har vi sett hans maffiavälde skaka av folkets protester. Människor som låtit sig hunsas i år efter år har till slut fått nog. Maffiabossen Saif, Gudfaderns son, uppträdde i statlig teve och lovade på klassiskt maffiamanér att inte ge upp utan strid. Blod skulle flyta. Libyen tillhörde bossarna och deras Gudfader och ingen annan.
Den här gången litade man inte ens på de egna torpederna utan hyrde in utländska yrkesmördare för att göra jobbet. Libyer som vägrade inse den djupa visdomen och det filosofiska skarpsinnet hos den store ledaren sköts ner som hundar. Det blev som Saif hade lovat. Blod flöt på gatorna, förvisso, men upproret är inte kuvat.
Libyerna, som äntligen fått andas frisk luft efter fyrtiotvå år av kvävning, har inget val. Det kan aldrig bli som det var. De har gått över Rubicon. Vänder de hem blir de så småningom fångade och dödade av Gaddafis torpeder. Om de fortsätter protestera blir de sannolikt nedmejade på gatan. Men de kan också klara sig.
Så länge de fortsätter finns det hopp. Delar av Gaddafis armé har redan lämnat honom och anslutit sig till upproret. I Benghazi vajar den gamla libyska flaggan från tiden före ”den gröna revolutionen”.
Radikaliseringsvågen som började i Tunisien tilltar i styrka. När jag skrev ”Gaza har gjort mig radikal” i Expressen efter sionistregimens brutala massaker i januari 2009 kunde jag knappast ana vilken rätt tajming jag hade. Om detta fortsätter så blir Israel snart den enda kvarvarande terrorregimen i Mellanöstern.
Islam kräver att man tar ställning mot förtryck. Det är vad libyerna gör just nu. De längtar efter ett liv i värdighet där de behandlas som medborgare, inte som trälar, ja som talande lastdjur. Alla opinionsundersökningar visar att en överväldigande majoritet i muslimska länder vill ha demokrati, Libyen är inget undantag.
I min lokala moské i Uppsala talade jag med en grupp förtvivlade flyktingar från Libyen. De diskuterade vad de kunde göra för att hjälpa sina landsmän. Så sade en av dem till mig: ”Sverige är ett islamiskt land eftersom här finns det utbildning för alla, rättvisa och demokrati.” Många svenskar föreställer sig att ”islamisering” innebär att Sverige blir mer som länderna i Mellanöstern, för dem som kommer från Mellanöstern är det tvärtom, för dem innebär ”islamisering” snarare att deras länder blir mer som Sverige.
Överste Gadaffi drömmer kanske, liksom den like galne, teatraliske och fåfänge kejsar Nero, om att bränna ner sin stad medan han, dramats huvudperson, i vit uniform, överhängd av medaljer, poserar framför en spegel och rabblar sentenser ur sin ”djupsinniga” och ”filosofiska” Gröna bok. Nero tog sitt liv. Jag hoppas Gadaffi inte kommer undan lika lätt.
Läs: