När Muammar Gaddafi och andra unga officerare genomförde en statskupp den 1 september 1969 sågs han som en ny panarabisk och arabsocialistisk ledare som gick i Nassers fotspår. Han var Nassers ”lillebror”. Han hade en anti-imperialistisk retorik, påstod sig kämpa för palestiniernas rättigheter och stödde vänsterinriktade befrielserörelser i tredje världen.

Med tiden blev Gaddafi allt mer excentrisk, självupptagen och verklighetsfrånvänd. Han började göra bisarra utspel i medierna och mumla obegripliga och osammanhängande meningar, som av honom själv sågs som bevis på djup visdom och filosofiskt skarpsinne. Av sina närmaste män, som fruktade för sina liv, fick han bara höra inställsamt smicker.