Säpo har nyligen presenterat sin rapport om ”våldsbejakande islamism” i Sverige. Vad man menar med ”islamister” är de sekteristiska fanatiker som stöder terror mot muslimer i Somalia, Irak, Nordafrika, Pakistan och andra ställen.
Vad dessa våldsamma och intoleranta sekter sysslar med är långt ifrån islamistiskt i någon rimlig mening. När de talar om ”jihad” menar de i själva verket att spränga kvinnor och barn på marknader i Bagdad för att de tillhör en annan riktning inom islam. De kan också göra som självmordsbombaren som massakrerade gudstjänstbesökare i en sufihelgedom i Lahore, Pakistan.
Säpo har rätt i att dessa psykopater är ett hot mot både västerländska och islamiska samhällen. Vad jag invänder mot är bruket av termen ”islamism”. För det första betecknar de inte sig själva som islamister, snarare ”salafister”. Men även denna term är felaktig eftersom den antyder att de skulle följa de första generationernas muslimer. På så sätt vill de lägga beslag på ”renlärighet”, trots att i stort sett hela världens muslimer fördömer och avskyr dem, islamisterna inbegripna.
Jag betecknar mig själv som islamist och med det menar jag helt enkelt politiskt engagemang på islams grund och efter islamska principer. Som islamist vill jag organisera muslimer för att förbättra våra samhällen genom utbildning, journalistik och demokratiskt arbete. Bygga upp, inte riva ner.
Det finns inget islamiskt med det självmordsbombaren i Stockholm har gjort, än mindre något islamistiskt. Ändå insisterar medierna på att kalla honom islamist. Det kan visserligen bero på välvilja, man vill inte skuldbelägga islam, så man kallar honom islamist. Men varför inte bara kalla honom psykopat eller livsfarlig vettvilling, eller ännu hellre, pseudoislamisk terrorist?
Nu finns det de som påstår att eftersom bombaren själv hänvisade till islam så skall man ”ta honom på orden” och medge ”kopplingen till islam”. Om en våldsam mentalpatient en dag hävdar att han är frisk, ska doktorn bara tro på honom? Doktorn måste självklart ställa en ordentlig diagnos innan han släpper ut den intagne. Gör han inte det blir han av med legitimationen samma dag som den före detta patienten går lös med ett järnrör på tunnelbaneperrongen. Det faktum att självmordsbombaren, med sin förvrängda verklighetsuppfattning, hävdar att han agerat för islam och i enlighet med islam, gör inte detta till en objektiv sanning. Den 7 november 2007 sköt Pekka-Eric Auvinen ner nio personer i en skola i Finland och begick därpå självmord. Han gjorde det för ”miljöns” skull. Han sade sig också ha tagit intryck av Darwins tankar. Ska Sveriges alla anhängare av evolutionsläran därför avkrävas ansvar?
Den 18 november 1978 fick den amerikanske pastorn Jim Jones 913 av sina anhängare, varav 276 barn, att begå självmord genom att dricka gift. Det fruktansvärda som hänt på Bryggaregatan i Stockholm hör inte hemma inom de rationella kategorierna ”jihad” och ”motstånd mot ockupation” utan inom en helt annan kategori, nämligen i samma avgrundsmörka och ondskefulla regioner som rymmer dessa skolmassakrer och kollektiva sektsjälvmord. Taimour Abdulwahab bör jämföras med Auvinen och pastor Jim Jones, inte med en motståndsman i Palestina.
I talet som jag höll på Qudsdagen den 20 september 2009, under en solidaritetsmanifestation för Palestina på Sergels torg, hade jag följande att säga om dessa handlingar:
”Låt mig säga några ord om jihad. De som spränger moskéer och marknader, som dödar och lemlästar oskyldiga i Irak. De är inte motståndsmän, de är mördare och banditer. Deras handlingar representerar inte islam. Män, kvinnor och barn som besöker heliga platser i Najaf, Karbala och Samarra massakreras kallblodigt. På denna dag, Qudsdagen, som är de förtrycktas dag, vill jag också att vi minns och hedrar offren för dessa vidriga och oacceptabla vansinnesdåd. Banditerna som utför dessa attacker går direkt eller indirekt Israels ärenden. De har ingenting, absolut ingenting, med jihad att göra. Många sådana dåd vet vi utförs av CIA och Mossad för att skapa splittring.”[1]
Den stora huvudfåran inom islamismen, al-islamiyya, verkar för utbildning av män och kvinnor, för en renare miljö, för demokratisering av våra samhällen, för motstånd mot ockupation och förtryck, och mot korruption och despoti. Islamister är ofta nytänkande och kreativa, kunniga och vetgiriga, engagerade i kultur, vetenskap och politik.
Dessa psykopatiska våldsfetischister som Säpo nu betecknar som islamister: har de några idéer om hur islamiska samhällen ska utvecklas vetenskapligt, ekonomiskt, demokratiskt och kulturellt? Har de några organiserade rörelser? Gör de något för att hitta fungerande alternativ till ränteekonomin, för att öka möjligheterna till utbildning eller för att motverka trångsynthet och sekterism, för att främja trygghet och rättssäkerhet och bekämpa tortyr? Gör de något för att lyfta människor ur okunnighet, fattigdom och förnedring? Vad gör de för att förtjäna att kallas islamister, det vill säga politiskt medvetna, engagerade muslimer?
Frågar du mig skulle jag säga: ingenting. Dessa destruktiva kultmedlemmar är inget annat än slödder och banditer som jag som muslim skäms för. Men jag tänker inte sluta använda termen islamism på ett positivt sätt bara för att den missbrukas. Missbruket upphäver inte det rätta bruket.
Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) betecknade sig själv som islamist. Han använde termen, men han menade definitivt inte samma sak som Säpo och Expressen. Det är möjligt att han använde termen som fransmännen, det vill säga bara som en synonym till islam. Men hans liv och gärningar visar att han hade en islamistisk, alltså holistisk och aktivistisk, förståelse av islam. Det intrycket förstärks när han dessutom talar om ”panislamism”. I sitt manifest från 1904 framgår att han vill att islams lag, sharia, bör råda: ”Panislamism och försvar för Islam. Med förkärlek Chariya angående lagen”. Han skriver också om ”nödvändigheten av demokrati” men det ska vara en ”orientalisk”, det vill säga islamisk demokrati och det andliga ståndet, ulemaa, ska enligt Aguéli utöva visst inflytande över samhället och politiken: ”ulema som kontrollera ämbetsmännen och ansvariga inför den allmänna opinionen”.
Aguéli var en begåvad konstnär, sufi och intellektuell med stora och positiva visioner för både väst och den islamiska världen. Han var också aktiv i kampen mot den brittiska kolonialismen. Tillsammans med italienaren Enrico Insabato försvarade Aguéli islam via den italiensk-arabiska tidskriften Il Convito. Tidskriften gavs ut i Kairo från och med våren 1904 och en fjärdedel av artiklarna var av hans hand. I linjetalet heter det att Il Convitos uppgift är att ”låta Europa känna den sanna islamismen”. Man skriver vidare:
”Vi tro att panislamismen skulle vara en stor välgärning för Orientens intellektuella utveckling, och eftersom den inte kan vara något annat än ett försvarsvapen och aldrig något annat, se vi med nöje panislamismen sprida sig bland muselmanerna; så mycket mer som muselmanens sanna fosterland är islamismen.”
Ahmed Ben Bella (f. 1918), den algeriska frihetskampens ledare, betecknar också sig själv som islamist. "Jag är islamist", säger han i en intervju för den egyptiska tidningen al-Ahram i maj 2001.
Ben Bella menar att islam bör utgöra näringen i oppositionen i den islamiska världen. Men samtidigt som han står på traditionens fasta grund avfärdar han inte kritiskt tänkande. Vi kan inte bara kopiera gamla modeller, islamismen måste hitta nya lösningar för varje ny tid. Så här skriver jag i min bok Islamisten som kom ut förra året:
”Huvudfåran inom den islamistiska rörelsen ser demokratin icke endast som förenlig med islam, utan även som en islamisk samhällsmodell.”[2]
För mig är ockupationen i Palestina en hjärtefråga och jag ser inte på sionismen med blida ögon. Men jag har aldrig förnekat att muslimerna även har en inre fiende som vill slita sönder harmonin i våra samhällen, både hemma och utomlands, och förstöra vår andliga och intellektuella tradition.
Ivan Aguéli har visserligen rätt i att ”muselmanens sanna fosterland är islamismen”, ja i andlig mening, det vill säga att man inte ska låta rasfördomar och nationell stolthet gå före rättvisa, barmhärtighet och hövlighet mellan folken. Men Sverige är förvisso de svenska muslimernas hemland och varje angrepp mot Sverige är ett angrepp mot oss och våra barn som växer upp här. Den svenska islamismen, som jag ser den och vill ha den, är av Sverige, i Sverige, och för Sverige.
Läs: