Israels brutala attack mot Frihetsflottan har chockat och upprört en hel värld. Men det som hände är snarare regel än undantag. Skeppsmassakern är bara den senaste i en lång rad massakrer som begåtts sedan det sionistiska projektets början. Våld, hat och förakt mot icke-judar, s.k. ”gojer”, är en oskiljaktig del av den sionistiska ideologin och kommer att fortsätta så länge Israel består.
I Israel rådde på sina håll rena karnevalsstämningen när tusentals judar firade massakern och upphetsat skanderade ”Död åt araberna!” Man uppmanar alltså öppet till folkmord på araber, enbart för att de är araber, ja alla araber utan urskiljning. Något sådant skulle man aldrig kunna höra på en islamisk demonstration där slagordet brukar vara ”Död åt Israel!” Med ”Israel” menar muslimerna den sionistiska regimen, inte alla dess medborgare. Ingen får skadas eller dödas för att han eller hon råkar vara född i en viss religion eller i en viss etnisk grupp. Det tillåter inte islam.
Skeppsmassakern inträffade nästan samtidigt med att världen högtidlighåller minnet av de 34 amerikanska sjömän som stupade och de 171 som skadades när Israel anföll spaningsfartyget USS Liberty den 8 juni 1967. Fartyget besköts från flygplan, torpederades och bombades med napalm. En av överlevarna, signalisten Joseph Meadors, fanns med på Frihetsflottan.
Fredsaktivisterna ombord på ”Mavi Marmara” greppade vad de hittade – rör och käppar – för att värja sig mot kommandesoldaternas nattliga angrepp. Nio av dem – alla turkar – sköts till döds. Vissa källor talar om upp mot 20 döda. Ögonvittnen berättar om hur israeliska soldater kastat sårade människor i havet.
Den iranska tevekanalen Press TVs korrespondent Hassan Ghani uppgav i en intervju ("Flotilla journalist recounts ordeal”, Press TV, 3/6 2010) att soldaterna siktade noga innan de sköt. De visste vad de gjorde. Ghani berättar vidare att han blev bakbunden och bestulen på alla sina ägodelar. ”Vi blev behandlade som djur”, sade han. De tvingades ligga ner på däck och fick inte gå på toaletten. Han såg hur flera personer misshandlades.
Bulent Yildrim, ordförande för biståndsorganisationen IHH som var huvudarrangör bakom Frihetsflottan, säger att den turkiske journalisten Cevdet Kiliclar sköts i huvudet på nära håll. ”Han tog bara bilder”, sade Yildrim. (”IHH: Israel shoots Gaza activists dead”, 3/6 2010) Även han säger att människor kastades i havet. Listan över döda kan bli längre.
En av de svenska fredsaktivisterna, professor Mattias Gardell, talar om ”överlagt mord” (DN, 3/6 2010, ”Gardell: Israel begick överlagt mord”).
”Israelerna begick överlagda mord. Det var kommandosoldater med lasersikten. Två människor dödades med skott i pannan, en sköts i bakhuvudet och en i bröstet. Flera av de dödade var journalister.”
”Och det är människor som är försvunna, och det oroar mig en hel del. Folk kastades, och kastade sig i, havet vid attacken.”
Rapporter från obduktionerna av de nio dödade turkarna visar att alla utom en sköts med totalt över 30 skott med 9 millimeters ammunition. Den 38-årige journalisten Cevdet, som arbetade för hjälporganisationen IHH, hade ett enda skott i pannan. Han dödades när han försökte fotografera den israeliska stormningen.
Den 19-årige Fulkan Dogan, som också var amerikansk medborgare, sköts fem gånger från ett avstånd på mindre än 45 centimeter. Han sköts i ansiktet, i bakhuvudet, två gånger i benet och en gång i ryggen. ”Också de bästa bland gojerna bör dödas”, fastställer Talmud (Avoda Zara, fol. 26b)
Att just ”Mavi Marmara” var först i bordningsräden beror med största säkerhet på att just det fartyget hade en satellitsändare som omedelbart måste slås ut. Med kraftiga störningssändare kunde man sedan se till att inga mobilsamtal, bloggar eller twittermeddelanden kunde skickas ut. Kort efter attacken släppte den israeliska krigsmakten, IDF, en egen video. Den visade hur kommandosoldater firas ner från en helikopter och angrips av fredsaktivister. Dessutom visade man en del falska bilder (Helsingborgs Dagblad, ”Mord på sanningen”, 4/6 2010).
Det fanns sextio eller fler journalister på fartygen, vilka filmade och fotograferade sårade som kvidande kravlade i sitt eget blod, människor som sköts till döds, som misshandlades, och som kastades i havet. Allt detta material beslagtogs av Israel för att inte sanningen skulle komma fram. I stället har vi bara det korta IDF-klippet.
Henning Mankell om judarnas människoförakt
Gaza är i praktiken världens största utomhusfängelse. Den sionistiska regimen vägrar att släppa in förnödenheter åt den lidande befolkningen. Svaret på den frågan finns delvis i den talmudiska moralen. Traktaten Jebamoth, fol. 23a föreskriver till exempel: ”Ni är inte skyldiga att ge någon hjälp åt gojer.” Dessa attityder har lyfts fram och förstärkts genom det sionistiska projektet och dess avhumanisering av palestinierna.
Författaren Henning Mankell ingick i den svenska gruppen. I en TV-intervju efter hemkomsten tycks han säga något som hittills varit osägbart. Märkbart upprörd talade han om ett iskallt människoförakt ”som tydligen inte bara riktas mot palestinier utan mot alla oss andra”. Utan att säga det explicit får man intrycket att han syftar på judars attityder mot gojerna, ”oss andra”, det vill säga icke-judarna. I samma intervju berättade han om hur fångarna ”visades upp som byten” och hur han blivit bestulen på alla sina tillhörigheter. ”Ynkliga tjuvar” kallade han de israeliska soldaterna. Han fortsatte med att säga att ”Israel är idag på knä”. (TV 4, 3/6 2010.
Mankell är för övrigt en duktig deckarförfattare. Jag har läst flera av hans romaner med stor behållning. En annan sak som hedrar honom är hans stöd för enstatslösningen, egentligen den enda möjliga lösningen. Det vill säga en enda arabisk, islamisk nation. Så här sade Mankell under ett anförande på Södra Teatern i Stockholm den 15 augusti 2009:
”En tvåstatslösning, alltså; det är vad många talar om. För mig ger det en känsla av att det vore som att gå till en tandläkare och han lagar en trasig tand utan att borra rent under. Det kan möjligen se snyggt ut på ytan, till och med under en period vara möjligt att tugga med tanden. Men förr eller senare stiger rötan upp till ytan igen: En tvåstatslösning angriper inte det grundläggande problemet att Israel trots allt bygger på en ockupation av redan bebodda områden. Man kan säga att Israel bygger på en lögn; att staten etablerades på mer eller mindre folktomma områden där bara enstaka nomader drog förbi. Detta är inte sant: hur många hundra tusen människor som tvingades bort då i slutet av 1940-talet kan man fortfarande inte helt överblicka. Hur många som jagades bort från Jerusalem, 50 000? Mer? Mindre? Detta gör att jag inte tror en tvåstatslösning är möjlig.”
Turkiets nya kurs
Sedan en tid tillbaka har man kunnat märka en kursändring hos turkarna. De har återigen börjat orientera sig mot den islamiska världen. Förbättrade relationer med den islamiska republiken Iran är bara en del av denna utveckling. Detta är egentligen inte särskilt häpnadsväckande med tanke på att turkarna dominerade den islamiska världen under nästan fem hundra år då Konstantinopel var det ottomanska rikets huvudstad.
Turkarna har reagerat mycket starkt på massakern. Massdemonstrationer med tiotusentals deltagare har avlöst varandra på Istanbuls torg. Turkiska flaggor har vajat sida vid sida med Palestinas, Hamas och Hezbollahs flaggor. Demonstranter har hållit upp porträtt på Ahmad Yassin, Ahmadinejad och Imad Moughniyye. Israels flagga har söndertrampats och bränts. Premiärminister Erdogan har krävt att Israels straffas och lovat att relationerna mellan de bägge länderna aldrig kommer att bli som förr. I ett normalt splittrat land har de mer sekulära nationalisterna och islamisterna enats i Israelkritiken. Om Hamas sade Erdogan:
“Talking about Hamas, he said: ”[They] are resistance fighters fighting for their land. They are Palestinians. They won an election and now they are in Israel’s prisons. I told this to the Americans, that I do not accept Hamas as a terrorist group.” (Aljazeera, “Flotilla activists ‘shot 30 times’”, 5/6 2010)
I samma tal vädjade Erdogan till judarna om besinning genom att hänvisa till deras egen heliga skrift. ”Du skall icke dräpa”, sade han på turkiska och upprepade sedan budet på både engelska och hebreiska. Denna vädjan har, trots sin uppriktighet, dock mycket liten chans att vinna gehör hos judarna. Budet tolkas nämligen olika av judar och kristna. Enligt Talmud, som förklarar Toran, gäller detta bud endast judar, gojerna är det däremot fritt fram att dräpa. Det är till och med en dygd att döda dem. Rabbi Maimonides skriver härom: “Det är sagt, ‘Du skall icke dräpa,’ men detta betyder ‘Du skall icke dräpa en jude,’ en Israels son, men gojer, kättare är inga Israels söner.” (Jad. Chaz., hilch Rozzachu hilch Melachim).
I intervjun för TV4 sade Henning Mankell att Skeppsmassakern förändrat världen. Det har den sannerligen. Islamismen, politisk islam, har tagit ett kliv framåt. Mellanöstern har fram tills nu dominerats av två makter, Israel och Iran, vilka representerar ockupation respektive motstånd. Om Turkiet nu ansluter sig till motståndslägret innebär det en rejäl förstärkning. De har redan skördat sina första martyrer i kriget mot Israel.